Katie Melua

Letar du efter melodisk pop med smarta texter? Då är det dags att vända blicken till tysk-schweiziska duon Boy som namnet till trots består av två tjejer: Valeska Steiner och Sonja Milena Glass. Deras musikvideo till Little Numbers har över sex miljoner visningar på YouTube. Kulturbloggen mötte upp dem på ett café intill Filadelfiakyrkan i Stockholm där de senare på kvällen skulle agera förband åt Katie Melua.

Var det alltid självklart att ni skulle sjunga på engelska istället för tyska?

Sonja: Många personer har frågat oss varför vi inte sjunger på tyska, men när vi bildade bandet i slutet av 2008 var det inte ens något som kom på tals. Det var klart från första början. När jag träffade Valeska sjung hon redan på engelska och eftersom jag gillade det så det var aldrig en fråga.

Vilka musikaliska bakgrunder kom ni ifrån när ni bildade Boy?

Sonja: Jag är klassiskt skolad. Efter att växt upp med att spela cello började jag spela bas i olika band, så jag försörjde mig på det här långt innan jag träffade Valeska.

Valeska: Jag har ingen musikalisk utbildning, men jag har spelat piano sedan jag var nio år och sjungit sedan tonåren. Sedan dess har musiken varit det viktigaste i mitt liv.

Visste ni direkt hur Boy skulle låta? Hade ni några förebilder?

Valeska: När man som musiker träffar en annan musiker är det ju intressant att veta vad den andre lyssnar på. I vårt fall märkte vi snabbt att vi hade en liknande musiksmak. Men det räcker inte med att bara tycka om samma saker, man måste fråga sig själv hur man kan hitta en egen stil och det kan ta ett tag.

Sonja: Man får se vad som kommer ut. Minst lika viktigt som vad man tycker om är kemin som uppstår mellan två personer som skriver låtar.

Vad tycker ni om jämförelserna med till exempel Feist och Phoenix?

Valeska: De gör musik som vi båda tycker väldigt mycket om. Det är naturligt att använda andra band som referenser när man ska beskriva ett nytt band, men jag skulle inte säga att vi låter som Feist eller Phoenix. Men det är jämförelser vi tycker om eftersom vi tycker om banden.

Vad handlar era texter om?

Valeska: Jag försöker berätta historier. Låtarna är mina observationer över vad som hänt mig och mina vänner, så de är självbiografiska.

Men skulle ni säga att texterna behandlar några särskilda ämnen?

Valeska: För mig är det så att jag alltid måste skriva om saker jag känner till. Någon dag kanske jag kan hitta på berättelser, men än så länge har allt haft med mig att göra.

Försöker ni inspirera folk, jag tänker till exempel på texten i Waitress?

Valeska: Inte medvetet, det är bara en observation. Jag arbetade som servitris och kände att jag hade ett yrke som inte var min riktiga passion. Det var som att jag bara gick och väntade på att min tid skulle komma och jag tror det är något som många kan relatera till.

Vilka andra textförfattare ser ni upp till?

Valeska: Suzanne Vega och Shawn Colvin på grund av sättet de skriver. De berättar verkligen små historier. Du vet inte exakt vad som händer, men de transporterar en känsla som jag kan relatera till. De försöker inte briljera med sina röster utan använder dem snarare som verktyg för att berätta historier.

På skivan tar ni bland annat hjälp av Thomas Hedlund. Hur lärde ni känna honom?

Valeska: En vän till mig spelade i ett band som var förband åt Phoenix, så jag fick följa med på deras turné. Då träffade jag Thomas som var, och fortfarande är, live-trummis i Phoenix. Vi kom riktigt bra överens och höll kontakten. Vi mailar varandra fortfarande då och då. När vi var i studion för att spela in vårt album spelade vi själva alla instrument förutom just trummor där vi tog in en ny trummis för varje låt beroende på vad vi var ute efter. I Oh Boy kom jag direkt att tänka på Thomas. Hans unika stil skulle passa perfekt. Så vi skickade ett mail och höll tummarna för att han skulle tacka ja – vilket han gjorde. Han var på turné med Phoenix så när han hade en dag ledig i Hamburg kom han förbi vår studio. Det slutade med att han spelade på fyra låtar.