Skivrecensioner

Foto Henrik Buller

Artist: Axel Mårdsjö

Titel: New Modernism

Betyg: 4

Mix & master: Olli Rantala

Abrovinsch records

60:55

Releasedatum 15/11 2017

Mårdsjö är en reslig 90-talist och göteborgare.. Här har den välutbildade saxofonisten studerat på Högskolan för scen och musik, efter att ha genomgått musiklinjer på Kävesta och Skurup.  Jag har hört honom live i skilda jazzsammanhang senaste åren. När han inte frontar i den egna gruppen spelar han bland annat i storband (vikarierat i Bohuslän Big Band), med Lovisa Jennervall Quartet och i Kat & Jazz Messangers.  Precis lika självklart som han klär i rock, märks en fullständigt naturlig relation till  altsaxofonen. Detta intima och avspända förhållande går igen på  debutalbumet, vars inspelning jag hade förmånen att vara med om., tillsammans med exempelvis professor Anders Jormin. Då visste inte  den inbjudna publiken  om att musiken  skulle ges ut Möjligen bidrog min entusiasm till att konserten  förevigades ,  spreds till nyfikna öron via cd och digitala plattformar.

New Modernism består av nio original, samtliga skrivna av Axel. Låtarna är resultatet av hans  idoga arbete med kompositionslära. I programförklaringen inför examenskonserten, berättas att fokus legat på olika tekniker så som mediantik, modus och tolvtonsmelodier; samt att musiken andas en ”croosover-jazz känsla. Bara någon enstaka gång blir det kantigt på grund av dessa formler och förutsättningar.  Helheten genomsyras  av postbebop med igenkännbart nordiskt sound som röd tråd. Kvinetten flyter perfekt in i sina roller, har ett pulserande samarbete och låtskrivaren  uppvisar  förbluffande mognad. Skivsläppet saluterades med  konserter i Göteborg och Malmö.

Artisten Göteborg 28/5 Foto David Levinsson

Det handplockande bandet består till 3/5 av medlemmar från Den lille lille band, vars succé på Gmlstn Jazz 2016 jag rapporterade om i Orkesterjournalen. Adam Ross (trummor) och Olof Wullt (gitarr) till höger på fotot från inspelningen  28 maj, kompletteras av Adam Lindblom (kontrabas) och Stefan Wingefors (piano). Redan första karismatiska takterna på flygeln, signalerar att vi får åka med på en stimulerande resa.  Befriande seriositet präglar  upplägget! Vore fel att framhålla någon , när gruppen fungerar förträffligt som enhet. Av naturliga skäl  avlöses den expressive  saxofonisten av sin gitarrist, vilket  finliraren klarar galant med  snitsigt utsträckta  solon..  Ross har i flera år varit en het rytmsnubbe omöjlig att inte falla för. Och Wingefors spelar med stilsäker finess, rutinerad från inte minst Bohuslän Big Band och More Than a Pair. Basisten ingår också i sist nämnda konstellation.

Utgår från att det är sällsynt att en högskoleelev kommer lika långt konstnärligt ,besitter ett så självständigt tonspråk.  Har siat i landets jazzmagasin (OJ) om att Mårdsjö kan få sitt definitiva genombrott i år.  Hans intima förhållande till sitt instrument måste betraktas som  häpnadsväckande. Att den unge mannen behärskar såväl den skira lyriska stil som Dompan var en mästare på, som det frustande precisa spel som  kännetecknade  legendariske Bird; gör  att framtiden ser ljus ut.  Första plattan i eget namn bjuder på meningsfull, varierad och djupt begåvad originalmusik!

Låtordning: Layers – Desert song – A R – Pentacruel – Murviel Les Beziers – Velour – Hoary – A L – Time Machine

Foto Wong Chul An

Artist: Bobo Stenson Trio

Titel: Contra la indecision

Betyg: 5

Producent: Manfred Eicher

Inspelad i Lugano

ECM Records

64:45

Releasedatum: 19/1 2018

Det finns ett antal framstående pianotrios i Sverige även efter Esbjörn Svenssons tragiska bortgång. Av treenigheter jag hänförts av live under 2000-talet, kan framhållas de  formade kring namn som Lars Jansson och Jan Lundgren, Claes Crona och Ludvig Berghe, Carl Bagge och Daniel Karlsson, Tommy Kotter och Jakob Karlzon. Till denna illustra skara hör Bobo Stenson, som sedan tio år tillbaka har Anders Jormin (bas) och Jon Fält (trummor) som spelkamrater. Musiker som tillsammans förhåller sig väldigt fritt till sina rötter i jazzen. Beboppuls och tendenser till groove återfinns på endast ett fåtal spår. Kan skjuta in som ovidkommande bonusinfo, att jag i fjol hälsade på både basist och trumslagare (den senare var först ut i en serie miniporträtt jag skrev i LO-tidningen under samlingsrubriken Groovearbetare).  I jämförelse med uppräknade pianotrios, har man utvecklat en högst egen, fruktbar syntes emellan konstmusik och jazz. Deras anslag är så självklart, opretentiöst och nydanande att jag vill referera till legendariske Keith Jarret och hans långvariga trio.

När Bobo Stenson trio släppte  föregående album för sex år, röstades det fram som årets Gyllene skiva. När det gäller utmärkelser har trion och dess medlemmar  belönats med ett knippe fina priser. 40-talisten Stenson sitter i Kungliga Musikaliska Akademien liksom 50-talisten Jormin, som dessutom länge varit undervisande professor. Den betydligt yngre Fält är både Alice Babs-stipendiat och mottagare av Jazzkannan.  Västeråsaren vid flygeln vars remarkabla musikaliska resor gjort att han erhållit kunglig medalj och flera grammis, har en timid framtoning som inger respekt. Gissar att bara någon enstaka på min arbetsplats med flera hundra anställda, vet vilka de är eller hur  de berikar oss konnässörers liv. För mig har instrumentalisterna haft en självklar tyngd ända sedan jag såg Rena Rama  i slutet av 70-talet. En närmast mytomspunnen kvartett som jag återsåg tio år senare, då med Jormin på bas. Tror att jag live upplevt trion i dess nuvarande sättning minst två gånger senaste decenniet. Inte att förglömma 73-åringens insatser live med Charles Lloyd och Börje Fredriksson-bandet. Senast hörde jag den sällsamme pianisten på Ystad jazzfestival förra året.

Vad beträffar Contra la indecision kommer två uppmaningar. Koncentration krävs för att följa musikens fortskridande, då innehållet rymmer så mycket spetsfundigheter och skimrande nyanser. Annars kan du drabbas av villfarelsen att somligt är skrivet med vänster hand, riskerar att uppfatta musicerandet stundom som förstrött.  En slö och otålig dilettant till recensent, skulle antagligen missa det oändliga djup kompositionerna präglas av. En tyckare av den typen från festivalen i Sandviken (Bangen) gjorde för några år sedan det självmålet , blev berättigat utskälld av jazzvänner. Mitt andra råd lyder: Lyssna i hörlurar. Ljudet som förmedlas via mina stora högtalare har den nackdelen att pianot har en alltför dominant framtoning. För att få helheten och interaktionen behövs att öron på vid gavel registrerar hur det låter i lurar.

För att betona vad de har gemensamt med  kammarmusik, kan upplysas att man inkluderat tonsättningar av Bartòk, Satie och katalanske Mompou (den för mig obekante spanjoren specialiserade sig på att skriva för solopiano). Huruvida de är trogna originalen är ointressant, ity de lagt till sin varsamma, personliga och mångförgrenade touch. Lustigt nog görs Satie i en uppiggande balladvariant, medan det låter mest konstmusik  om Stensons egna komposition Alice, albumets svåraste att hitta in i.  Enligt pressutskicket jobbar de med respektfulla transformationer, en korrekt beskrivning anser jag.  Styckena som framförs av Bartòk och Mompou är som glänsande rubiner.  Vidare kommer fem bidrag från Jormins penna, vilka erbjuder finurlig spänning.  Öppningslåten är en folkmelodi av kubanen Silvio Rodriguez, vars avskalade struktur erbjuder stor skönhet. På avslutande Hemingway Intonations har tesen om att det enkla kan vara liktydigt med genialitet fog för sig. Trion lämnar oss på topp, i sitt esse.

Trions intuitiva samspel frambringar gåshud, finns inget tillgjort, inga manér, inga halsbrytande taktbyten.  Bobo är den målmedvetna, men ändå försynta anföraren av rena klanger. Den överlag reflekterande stilen, garneras ibland smakfullt med småsvängande avbrott.  Genomgående hörs en eftertänksam melodisk linje, vars  expressiva infall ger en extra dimension. Subtilt sväng av ädlaste valör märks i Oktoberhavet.  Man håller gärna tillbaka och Jon Fält är här återhållsam rytmkonstnär, på ett för honom anmärkningsvärt sätt.  Kalimba Impressions inleds av fullödigt bassolo och i Stilla går en fläskig bas före och håller stadigt i taktpinnen på en melodi som bör bli en publikfavorit.  På flera låtar förekommer uttrycksfullt spel med stråke.

Beslutet att ge högsta betyg har mognat fram, var inte givet från början. Men till slut blev det uppenbart. Ett rikhaltigt material vars organiska omvandlande, genom ett  flöde som tillåter improvisatoriska inslag ger hisnande lyssning, är något som måste premieras. Hoppas min recension kan ge en trio, som är kända för finsmakare utomlands, ännu fler fans. Contra la indecision förenar på ett sällsamt sätt, drag från utforskande konstmusik med traditionell pianojazz. Resultatet som uppstår = en alldeles egen variant av betagande kammarjazz.

Foto från Bobo Stensons hemsida

 

 

 

 

Foto Jan Töve

Artist: Corpo

Titel: Solid

Betyg: 4

Producent: Mikael Godée/ Corpo

Inspelad på Högskolan för scen och musik i Göteborg av Åke Linton – Matering Svenska Grammofonstudion

48:13

Prophone Records

 

Corpo från Göteborg har funnits i 25 år, vilket uppmärksammades dubbelt upp nyligen.  Jazzradions inspelningstekniker fanns nämligen på plats på Nefertiti, när kvintetten jubilerade genom att släppa sin sjätte skiva. Jag bevakade evenemanget för tidskriften Orkesterjournalen. Man lät lika fullödiga och samspelta som förväntat, även utan ordinarie trumslagare. Fick med mig ett recensionsex, en cd jag med stor behållning investerat en hel del tid i utan att tröttna. Det är frågan om fullvuxen seriös musik, värd mycket positiv uppståndelse. Har sett dem live några gånger utan att ha närmare kunskap om tidigare inspelningar.  Konstaterar att nya plattan gör ett helgjutet intryck, formad som den är av fem starka personligheter, vars utsökta kompositör och talesperson heter Mikael Godée.

Vad jag haft förmånen att umgås med är ett förföriskt nordiskt sound, vars sammanhållande stämning ändå rymmer några avvikelser till södra latituder. Gruppen smyckar emellanåt med tongångar som hittas på den afrikanska kontinenten och i Asien, vilket märks allra tydligast i varsamt sprittande Sally. Och man har inte bara turnerat flitigt i Europa, utan också gjort succé i Sydafrika. Således ett jazzigt band med skiftande inspirationskällor. Sättning: initiativtagaren Mikael Godée på sopransax och flöjt, den andre originalmedlemmen Lars-Erik Norrström  på piano och keyboards, Anna Lund bakom trummorna, Ebba Westerberg på slagverk och röst medan Thomas Markusson spelar bas. Några finns med i många sammanhang, andra känner jag uteslutande till härifrån.

 

Finns inga svaga punkter på Solid. Enda invändningen handlar om särart. I likhet med mycket annan nyproducerad jazz är de i kanske högre grad förvaltare än stigfinnare.  Reminiscenser kan göras till  Jan Garbarek, Weather Report (särskilt titellåten) och svenska Enteli. Mina tre exempel  valda för att påvisa sannolika influenser för det dominerande instrumentet, nämligen sopransaxofonen. Utmärkande för Godée är hans rena utsträckta linjer , kromatiska spel och en förbluffande förmåga att hålla ihop tonerna. Blir aldrig fladdrigt,  de höga tonerna studsar aldrig runt utan styrsel.

En annan bra sak, en del i varumärket de odlar, är att  genom karriären betonat rytmikens betydelse.  Gruppen har länge haft två kvinnor engagerade i dessa sysslor. Anna Lund har därför en osedvanligt tillbakadragen roll i Corpo (jämför Hurrakel, Anna Högbergs Attack,  Sol Sol, Jazz Baltica All Star Band ), demonstrerar mest med diskreta medel vilken bra trumslagare hon är.  Den för göteborgska öron allestädes närvarande Ebba Westerberg har sitt spännande utrymme, står för extra finesser och tillsatser vad gäller rytmiska tilldragelser. I Ton i ton lägger kvinnorna tillsammans med basisten Markusson,  en subtil groovig bakgrund till skimrande ackord från pianisten Lars-Erik Norrström. Är på sin plats att lyfta fram hur eminent och exakt avvägt den sist nämnde spelar, oavsett om det sker akustiskt eller elektroniskt.

Foto Davids Smiltins

Inledningen är lyriskt präglad. Genomgående hörs spänstiga melodier som fäster, några gånger besitter de rent av hypnotisk dragningskraft. Hör en påtaglig skönhet på många ställen!  Ska markeras att inspelningen är gjord live på Artisten i Göteborg. Kompositionerna ska enligt uppgift ses som  fundament, över vilka instrumentalisterna emellanåt kan fylla i med egen  upptäckarlust. I Corpo samsas på ett smart sätt det noterade med det improvisatoriska.

Nya skivan andas hopp och längtan, ödslighet och eftertänksamhet, kontemplation och förundran, sprittande glädje och stråk av sorg. Vill påstå att de varma betagande melodierna på Solid genomsyras av frid och tillförsikt.  De tar indirekt ställning för människovärdet, en hållning jag vill läsa in i skimrande pärlor som Loutti och avslutande Välkommen hem.  Utomordentlige låtskrivaren Mikael Godée – mycket gedigen musikutbildning i bagaget och frilansare sedan fyrtio år –  har skapat ett alternativ för stressade och plågade medmänniskor, en trösterik motkraft.  Corpo har med lysande resultat omvandlat vad som står skrivet i noterna till ljuv musik.  Kvintetten förtjänar all tänkbar positiv respons, inte minst eftersom man är en hårsmån från fullpoängare.

Låtordning: 1.Esme  2.Luotti  3.Sally  4 Solid  5.Going South  6. Iver  7. Ton i ton  8. Välkommen hem

Foto Davids Smiltins