Foto Wong Chul An
Artist: Bobo Stenson Trio
Titel: Contra la indecision
Betyg: 5
Producent: Manfred Eicher
Inspelad i Lugano
ECM Records
64:45
Releasedatum: 19/1 2018
Det finns ett antal framstående pianotrios i Sverige även efter Esbjörn Svenssons tragiska bortgång. Av treenigheter jag hänförts av live under 2000-talet, kan framhållas de formade kring namn som Lars Jansson och Jan Lundgren, Claes Crona och Ludvig Berghe, Carl Bagge och Daniel Karlsson, Tommy Kotter och Jakob Karlzon. Till denna illustra skara hör Bobo Stenson, som sedan tio år tillbaka har Anders Jormin (bas) och Jon Fält (trummor) som spelkamrater. Musiker som tillsammans förhåller sig väldigt fritt till sina rötter i jazzen. Beboppuls och tendenser till groove återfinns på endast ett fåtal spår. Kan skjuta in som ovidkommande bonusinfo, att jag i fjol hälsade på både basist och trumslagare (den senare var först ut i en serie miniporträtt jag skrev i LO-tidningen under samlingsrubriken Groovearbetare). I jämförelse med uppräknade pianotrios, har man utvecklat en högst egen, fruktbar syntes emellan konstmusik och jazz. Deras anslag är så självklart, opretentiöst och nydanande att jag vill referera till legendariske Keith Jarret och hans långvariga trio.
När Bobo Stenson trio släppte föregående album för sex år, röstades det fram som årets Gyllene skiva. När det gäller utmärkelser har trion och dess medlemmar belönats med ett knippe fina priser. 40-talisten Stenson sitter i Kungliga Musikaliska Akademien liksom 50-talisten Jormin, som dessutom länge varit undervisande professor. Den betydligt yngre Fält är både Alice Babs-stipendiat och mottagare av Jazzkannan. Västeråsaren vid flygeln vars remarkabla musikaliska resor gjort att han erhållit kunglig medalj och flera grammis, har en timid framtoning som inger respekt. Gissar att bara någon enstaka på min arbetsplats med flera hundra anställda, vet vilka de är eller hur de berikar oss konnässörers liv. För mig har instrumentalisterna haft en självklar tyngd ända sedan jag såg Rena Rama i slutet av 70-talet. En närmast mytomspunnen kvartett som jag återsåg tio år senare, då med Jormin på bas. Tror att jag live upplevt trion i dess nuvarande sättning minst två gånger senaste decenniet. Inte att förglömma 73-åringens insatser live med Charles Lloyd och Börje Fredriksson-bandet. Senast hörde jag den sällsamme pianisten på Ystad jazzfestival förra året.
Vad beträffar Contra la indecision kommer två uppmaningar. Koncentration krävs för att följa musikens fortskridande, då innehållet rymmer så mycket spetsfundigheter och skimrande nyanser. Annars kan du drabbas av villfarelsen att somligt är skrivet med vänster hand, riskerar att uppfatta musicerandet stundom som förstrött. En slö och otålig dilettant till recensent, skulle antagligen missa det oändliga djup kompositionerna präglas av. En tyckare av den typen från festivalen i Sandviken (Bangen) gjorde för några år sedan det självmålet , blev berättigat utskälld av jazzvänner. Mitt andra råd lyder: Lyssna i hörlurar. Ljudet som förmedlas via mina stora högtalare har den nackdelen att pianot har en alltför dominant framtoning. För att få helheten och interaktionen behövs att öron på vid gavel registrerar hur det låter i lurar.
För att betona vad de har gemensamt med kammarmusik, kan upplysas att man inkluderat tonsättningar av Bartòk, Satie och katalanske Mompou (den för mig obekante spanjoren specialiserade sig på att skriva för solopiano). Huruvida de är trogna originalen är ointressant, ity de lagt till sin varsamma, personliga och mångförgrenade touch. Lustigt nog görs Satie i en uppiggande balladvariant, medan det låter mest konstmusik om Stensons egna komposition Alice, albumets svåraste att hitta in i. Enligt pressutskicket jobbar de med respektfulla transformationer, en korrekt beskrivning anser jag. Styckena som framförs av Bartòk och Mompou är som glänsande rubiner. Vidare kommer fem bidrag från Jormins penna, vilka erbjuder finurlig spänning. Öppningslåten är en folkmelodi av kubanen Silvio Rodriguez, vars avskalade struktur erbjuder stor skönhet. På avslutande Hemingway Intonations har tesen om att det enkla kan vara liktydigt med genialitet fog för sig. Trion lämnar oss på topp, i sitt esse.
Trions intuitiva samspel frambringar gåshud, finns inget tillgjort, inga manér, inga halsbrytande taktbyten. Bobo är den målmedvetna, men ändå försynta anföraren av rena klanger. Den överlag reflekterande stilen, garneras ibland smakfullt med småsvängande avbrott. Genomgående hörs en eftertänksam melodisk linje, vars expressiva infall ger en extra dimension. Subtilt sväng av ädlaste valör märks i Oktoberhavet. Man håller gärna tillbaka och Jon Fält är här återhållsam rytmkonstnär, på ett för honom anmärkningsvärt sätt. Kalimba Impressions inleds av fullödigt bassolo och i Stilla går en fläskig bas före och håller stadigt i taktpinnen på en melodi som bör bli en publikfavorit. På flera låtar förekommer uttrycksfullt spel med stråke.
Beslutet att ge högsta betyg har mognat fram, var inte givet från början. Men till slut blev det uppenbart. Ett rikhaltigt material vars organiska omvandlande, genom ett flöde som tillåter improvisatoriska inslag ger hisnande lyssning, är något som måste premieras. Hoppas min recension kan ge en trio, som är kända för finsmakare utomlands, ännu fler fans. Contra la indecision förenar på ett sällsamt sätt, drag från utforskande konstmusik med traditionell pianojazz. Resultatet som uppstår = en alldeles egen variant av betagande kammarjazz.
Foto från Bobo Stensons hemsida