Skivrecensioner

Bästa album 2018: Petter Stjernstedt

25. Amnesica Scanner – Another Life

Först ut på listan är det innovativa, äckliga och provocerande Amnesia Scanner med albumet Another Life. Lyssna, förundras och förvirras av detta avant-gardistiska och egenartade electronica-band.

24. Objekt – Cocoon Crush

På plats 24 hittar vi precis som på plats 25 ett gäng avant-gardister. Bakom namnet Objekt står 27-åriga TJ Hertz från Berlin som lämnat technon för en mer hyperrealistisk electro, musik som inte låter som något annat. Det är inget för dig med försmak för det lättsmälta, direkta. Objekt kräver sitt tålamod och ett öppet sinne för vad musik kan tänkas vara. Det är nåt närmast organisk över skivan, som vore den en levande organism med egen vilja. Med inslag av flöjter, mandoliner, akustisk gitarr, fågelsång och porlande vatten kan det mesta i Objekt-land ske. Musiken är en hybrid av OneOhtrix Nevers genreöverskridande och Burials hårda, rostiga fabriksdoftande sound. Cocoon Crush är i TJ Hertzs händer en finkänslig historia som för vart spår tillåts att utvecklas. Den tar under den dryga sextio minuter långa speltiden många vändningar. Objekt utmanar och fascinerar. Precis såsom verkligt bra musik ska göra.

23. Everything is Recorded – Everything is Recorded by Richard Russell

Den engelska musikproducenten och bossen för XL Recordings Richard Russell (Mannen bakom bl.a. Gill Scott Thomas sista album) har tillsammans med vänner gjort ett finfint soulalbum med hipstervänliga Sampha och en av förra årets stora höjdpunkter Ibeyi på gästlistan. Medverkar gör även Kamasi Washington, The Internets stjärna Syd och Owen ”Final Fantasy” Pallett, som får avsluta skivan med den kanske mest glimande pärlan ”Everything is Recorded”.
”Everything is Recorded” är en skön mix av soul, jazz och R&B. Det är musik att gråta, älska eller mysa till. Underverket Richard Russell har gjort det igen!

22. Car seat headrest – Twin Fantasy

90-tals rocken är det nya svarta och Car set Headrest är männen att spetsa öronen mot. Det började som ett hobbyprojekt där gänget i Carseat Headrest i sitt sovrum och i bilen spelade in sin musik. Detta oprentientiösa, DIY-attityden och lo-fi-känslan finns kvar hos bandet även nu när det blivit indie-stora och hypats tusenfallt. Här finns en detaljrikedom och en känsla för både melodi och arrangemang. Twin Fantasy är en härlig blanding av soft och skränig rockmusik. Will Toledo, grundare av bandet, ger oss den perfekt avvägda mixen av cynism och humor och med teman kring tonårsångest och krossade hjärtan. Tips! Ha en snyfttrasa nära till hands.

21. Boys – Rest in Peace

Hon kom från ingenstans och blev snabbt namnet på alla indiepopers tunga. Hyllad av såväl kritiker som fanatiska fans. Som debutplatta är Rest in Peace helt enastående. Nora Karlsson med sina vackra visor om förlorade själar, olycklig kärlek och livets menlöshet krossade många hjärtan. Nora är med sin melankoli och drömska musik Sveriges svar på Beach House. Och att som ung, ny och debuterande stjärnskott få ett sådant epitetet är inte fy skam.

20. Richard Swift – Hex

Under tragiska förhållanden gick Swift tidigare i år bort. Orsaken var alkoholrelaterade skador. Swift lämnar efter sig ett musikaliskt arv med mycket att gräva djupare i. Den översedda sing-a-song-writern har på sin senaste skiva en ny intensitet och en känsla för old school popen. Hans sjunde album är en skön blandning av gril-group pop, whisky nerdränkta ballader och 70-talsmusik á Harry Nilsson med teman kring depression, ångest och alkoholism. Det är knappast otänkbart att han redan under skrivprocessen anade slutet bortom horisonten. Med Hex får vi en tung men ack så vacker och trollbindande musikupplevelse signierad Richard Swift.

19. Vince Staples – FM

Kort men naggande god. Vince Staples är 25-åringen från Long Beach, Kalifornien, en av vår tids största rap-artister. Alltså inte utifrån antalet lyssnare, utan i den uppmärksamhet han fått. Hans förra platta Big fish Theory fick det att storma rejält på samtliga musikredaktionerna då skribenter slogs om vem som skulle få skriva om Mr. sofistikerad hiphop. Nu vänder vi blad. Med FM ger Vince oss något betydligt mera lättillgängligt, men det är också lika intrikat dansmusik. Som alltid är det introvert och intellektuell hip hop med influenser från alla tänkbara håll som gäller. Vince, mästaren på ord-lekar, säger något viktigt om svarthet, gatuvåld och stolthet. Men han är inte ensam. Gästartister som Earl Sweatshirt and Tyga ger med sina uttryck mycket mervärde till produktionen. FM är i längd väl kort, men naggande god hiphop som går att återvända till många gånger.

18. Robyn -Honey

Efter åtta års tystnad är Robyn tillbaks. Honey är ett sensuellt och kraftfullt fjärde album utan krusiduller. Robyn har som artist alltid varit orädd, att kasta sig mellan genrer och testa på det outforskade har blivit hens grej. Samtidigt lyckas hon nå ut till massorna. Robyn kan spotta trender för att sedan introducera det nya för en större publik. Det är ett konststycke i sig. Med Honey utvecklar hon sitt sound samtidigt som hon håller sig inom välkända territorium. Det är mot förra plattan Body Talks en mer avskalad produktion med influenser från 90-tals dansmusiken och Arthur Russell som ledsnöre. Robyn är tillbaka och det med råge.

17. Kid Cudi – Kids See Ghosts

Vilken käftsmäll! Trots den korta speltiden med enbart sju låtar lyckas Kid Cudi med vänner leverera gnistrade hip hop. Kanye West har i år inte legat på latsidan. Förutom att färdigställa sitt eget album har han gjort musik åt och producerat åt artister som Cudi. Och vilket dreamteam de är. Kids See Ghosts är melankolisk, kaxig och modern hip hop med en Cudi som sträcker upp ett långfinger mot samhället. Han kräver mera. “The star I left behind. Heaven lift me up” sjunger Cudi och vi lyssnar. Han eftersöker frihet, jämlikhet och ett samhälle som inte är i förfall. Det är ett viktigt likaså politiskt som musikaliskt album.

16.Anna von Hausswolff- Dead Magic

Anna von Hausswolff, mörkrets drottning, ger oss en sexspårig långkörare med låtar på upp mot 12-16 minuter. Lite långt? Nä. Anna bygger i filmisk stil upp och låter musiken få brässera ut i dånande orglar, stråkar och klingande kättar. Hon har aldrig låtit mera gotisk och mörk. Inspiration hittas från såväl black metal-genren som den klassiska musiken. In och lyssna nu!

15. John Hopkins – Singularity

Acid house, techno och mjuk, följsam house-musik som får dig att drömma dig bort. Singularity av tecno-legenden John Hopkins är en spirituell resa djupt in i sinnenas rofyllfa boning. Så sätt nu högtalarna på högsta volym och riktigt njut av bästa tänkbara housebaserad mindfullness.

14. Lets eat grandma – I’m all Ears

Den brittiska duons andra album Im all Ears är lyxig electropop som gjord för förfesten eller klubbgolvet. Duon tar inspiration från electroband som CHVRCHES, men gör det på sitt vis och oftast överträffar de sina förmän. Im All Ears är vågad popmusik om könsidentiteter som lägger murbruket för vem vi är och tillåts vara. Som dissekerar ambivalenta tonårskänslor och konsekvenser av att gå in i en vuxenroll. Duon lyckas med konstycket att vara både lättillgängliga och egensinniga och lämnar efter sig hits jag önskar återvända till många gånger. De överrraskar. För vilka andra akter anno 2018 kan få element som spinnande katter och 30 sekunders fiolplinkande att låta så självklart och så frächt?

13. Against All Logic – 2012-217

Överraskningsskivan av och från Nicolas Jaar är house och electro med en känslostark soul och funk som stillsamt eko i bakgrunden. 2012-2017, hans första tappning på dance-musiken, är ett helgjutet album där varje spår hittar rätt. Ljudbilden är både direkt, poppig och utforskande. Det är upbeat och energiskt. Snyggt, lekfullt, exakt, hypnotiskt, drömskt. Jag stoppar där och ber er – Snälla pusha Spotify-länken här nedan.

12. Pusha T – DAYTONA

Kanye West är i år all over the place. På plats 17 hade vi Kid Cudi där Kanye stod för en stor del av kakan. Pusha Ts nya album DAYTONA har Mr. K som enda producent. Beatsen är tunga och Pusha T bjuder på beroendeframkallande och rå hip hop som tar genre vidare. Han är excentrikern som låter varje stavelse och varje formulering räknas. På Daytona finns maffiga samples från artister som George Jackson och Jay Z. Pusha T konstruerar en industriell, skitig ljudbild som ger mersmak. Cirka 21 minuter är i kortaste laget, men vilken njutningsfull knapp halvtimma vi får. Daytona är musikglädje av en hip hop-artist som aldrig slutar att överraska.

11. Teyana Taylor – K.T.S.E

Kanye , Kanye , Kanye. Här som producent för nya hetta Teyana Taylor, som bjuder på luxuös R&B och soul .Teyana har en röst som få, så silkeslen. Så kraftfull och stark. Mer soulsamples blir det med Michael Jacksson och The Delfonics. Mer känslosam och personlig musik. Mer experiment och träffsäker pop. Som avslut hör vi Wipe that Pussy där Teyana kaxigt sjunger ut om att få sin partner att komma. Det är befriande att höra hur någon så ogenerat och självklart sjunger om sitt sexliv. Låten är även ett gott exempel på hur K.T.S.E lyckas balansera instrument med konstruerade ljudbilder- vocoder med radioröst med hård bas och synt. Teyanas stämma tränger igenom allt och ingenting. Hennes läppar framför mikrofonstativet riktigt glöder. Och jag, musiknörden med en fäbless för det moderna, senaste, känner mig riktigt bortskämd. K.T.S.E, det guldpolerade mini-albumet signerat amerikas up and coming R&B star Teyana, är värd att återkomma till.

10. The 1975 – A Brief Inquiry Into Online Relationships

The 1975 är fantastisk pop från röriga Brexit-land. På sitt eklektiska tredje album blandar britterna jazz-ballader med afrobeats och Bon Iver-ivrig sing a song writer lyrik. Temat är nätet och vad det gör med vår självbild. Här finns underbara titlar som “The Man Who Married a Robot” och “Surrounded by Heads and Bodies” och här finns musik att njuta av, kristallklar pop som får dig att vettlöst dansa på vardagsrumsgolvet. Unna dig fritid, Unna dig 1975 och deras korta förfrågan om online relationer. Du kommer inte att ångra dig. Jag lovar.

9. Janelle Monáe – Dirty Computer

Så här kommer då äntligen Metacritics number One. Alla samlade amerikanska kritiker har korat en vinnare och det blev välförtjänt i år Janelle Monae och hennes Dirty Computer som fick bära kronan (181204). I Dirty Computer vidareutvecklar Janelle sitt sound som hon påbörjade redan 2008 med Metropolis och som hon för vart album finslipat ner till perfektion. Musikaliskt handlar det om funk med stort F och elektronisk pop med tylidga Prince-influenser. Medverkar gör artister som Brian Wilson, Pharrell Williams och grymmaste Grimes. På Dirty Computer fortsätter Janelle sin historia om den digitala personan Cindy Mayweather, en marginaliserad och utsatt individ som bara vill åt sin frihet. Dirty Computer utvidgar tematiken och med sin direkthet och poetiska ådra lyckas hon nå fram. Janelle är egen, no doubt about it. Hon tar musiken vidare, till nya outforskade galaxer och hon gör det med elegans och precision.

8. Albin Le Meldau – About You

Mr soul Albin Le Meldau har en röst som få och skriver fantastisk musik som redan fått klassiskerstatus. Det var oväntat att en debuterande svensk artist som dessutom varit gäst för det folkkära “Så mycket bättre” skulle ta sig så långt upp på listan. Men så blev det. För det finns ingen tvekan om mannens talang. Född och uppväxt i ett musikhem där man andades strofer är det inte särskilt konstigt. About You är själaglad soulmusik för en nutida musikgeneration. Albin med sin vassa tunga, unika röst och politiska och melankoliska textrader gör allt rätt och därför har den en självklar plats på min topp tio.

7. Sophie – Oil on Every Pearls Un-insides

Som den vackraste dröm du aldrig vill vakna upp ifrån. Sophies drömska sound och lugnande röst omsveper mig. Det vackra sköra är albumets styrka. För vem kan motstå kärleksserenaden “Its Ok To Cry” där Sophie bygger från grunden tills slutskedet med brässerande tongångar, stråkar och syntheseizer. På samma vis kastar sig “Its A Cold Winter”över mig. Sophies stämma i bakgrunden låter likt en älva, en Björk i vidvinternatten. Dansanta Immaterial är hiten, orimligt välproducerad och allmänt oemotståndlig. Inom Sophie finns festprissen, men också det bräckliga rådjuret. Nä. Det går inte att med ord beskriva detta album. Det måste upplevas med högtalarna på högsta volym.

6. The Carters – Everything is Love

Superparet Beyonce och Jay Z överraskade alla med att i våras släppa ett gemensam album där de deklarerade sin kärlek. Till en början var jag tveksam, men efter några lyssningar föll jag pladask för den välproducerade hiphop-musiken som säkert lunkar fram. The Carters Everything is Love är en hyllnnig till svart kultur. På musikvideon till hiten apeshit dansar ett tjugotal svarta kvinnor i rad på Louvren som en symbol för alla de som genom historien har negligerats och förtryckts. Det är kraftfullt. The Carters är ett kärlekens album. Självutlämnade och naket berättar superparet om hur de med plågsam ärlighet, kompromissvilja och självreflektion som verktyg har lyckats att plåstra igen såren och kommit starkare ut på andra sidan. Och de gör det med musik att baxna inför.

5. Beach House – 7

Inte sedan Teen Dream har Beach House låtit så bra. Här både utvecklar och bibehåller den Baltimore-baserade duon sin stringenta form med elektronisk drömpop. Inget annat band kan så illustrativt måla upp ett drömlandskap att gå vilse i. Det är mystiskt med episka ljudbilder och med en viskande Victoria Legrand som smyger i förgrunden. Beach House 7 -det till räkningen sjunde albumet – vågar utmana. Vi känner igen soundet. Men här finns något nytt och fräscht. Med små nyanser och en stor variation
får de min fulla koncentration. Vid det här laget lär duon somna varje gång de hör harrangen om hur snarlikt deras musik låter. Men med 7 tar de drömpopen vidare och går än djupare ner i kaninhålet.

4. Low – Double Negative

Cirka 25 år har passerat. Mycket har hänt. På sitt tolfte album låter Low, den australienska trion, sin musik få vibrera. Double Negative är ett album för 20-talet. Med atmosfäriska ljudbilder mejslar Low fram sitt unika sound. Det är brusigt. Trasigt. Noisigt. Samtidigt så vackert. Musiken minner om avantgardistiska storheter som Throbbing Gristle, My Bloody Valentine och Björks organiserade kaos i Homogenic. Och även 00-talets höjdpunkt i elektronisk väg – Khonnor dyker upp i mina tankar. Double Negative är electro när den är som bäst. En episk historia som slukar dig hel. Genom bruset pressar sångaren Alan Sparhawk sig fram, ibland viskandes och ibland knappt hörbar. Våra öron är konstant på helspänn. Bakom ljudridån finns en rik lyrik om politisk kaos och Trump-administrationen. Double Negative inramar perfekt domedagen. Om en tid som är nära kommen om vi inte alla tar vårt personliga ansvar.

3. Serpentwithfeet – Soil

Oj. Var ska jag börja? Jag älskar gospel. Jag älskar soul. Och jag älskar storslagna serenader. Här får vi alla delar, perfekt inslaget i guldfärgat presentpapper. Den tidigare körpojken med artistnamn ”Serpentwithfeet” är klassiskt skolad. Hans sång berör. Skickligt pendlar han mellan sopran och baryton. Körpojken gråter ut om olycklig kärlek, om trasiga relationer och bristande hjärtan. Och det gör ont att lyssna till. Soil är kärleksalbumet i queer kostym som med känslofull elektronisk gospel och mäktig soul träffar exakt där den ska.

2. First Aid Kit – Ruins

Klara och Johanna Söderberg är musiksystrarna från Stockholm som, för att leka lite med tidigare titlar, följt silver linjen och fortsatt vara Guld värda. Systrarna har turnerat världen över och fått musicera med idoler som Bright Eyes och Patti Smith. Förklaringen till framgångssagan stavas talang och samspel. Från skiva ett har systrarna spelat tillsammans. I vått och torrt har de hållit ihop och för var dag har de likt siamesiska tvillingar börjat att sammanfogas till en. De två unika rösterna och personligheterna gifter sig. På Ruins sjunger de med en klangbotten och säkerhet som vi aldrig hört förut. De har, fortfarande i sin ungdom, börjat att ta ikapp sina idoler. På Ruins finns mästerlig countrymusik som bör om det finns någon rättvisa här i världen gå rakt in i musikhistorien. Det är ljuva toner, perfekt balanserade, om olycklig kärlek, uppbrott och förälskelse. Åter igen förälskar jag mig i systrarnas exakthet, känsla för melodier och obestridliga känslosamhet. The Söderbergs does it again! Gå in och lyssna på årets överlägset bästa svenska album

1.Ezra Furman – Transangelic Exodus

Här kommer då årets bästa skiva alla kategorier. Chicago rockn rollern Ezra Furman vågar på sitt sjunde studioalbum att utmana och experimentera samtidigt som skivan behåller den vackra lyrik som är Ezras landmärke. Transangelic Exodus låter som Springsteen, Bowie eller Velvet Undergrounds i deras bästa stunder. Det är kraftfull rock färgad i de mörkaste kolörer. Oavsett tema- judendom, tonårskärlek eller om att lämna sin hemstad presenterar Ezra det med stor detaljrikedom. Sällan har modern rock låtit så ny och fräsch med inspiration från 50-tals punken och klassisk blues. Det är målarboken som Ezra kastat sig över, experimenterat med och gått utanför linjerna. Formerna finns där men slutfinishen är unik. Ezra är lyrikern som kan bända ord och rytmer till oigenkännlighet likt ingen annan konstnär. Så låt dig hypnotiseras och lyssna till årets musikaliska bragd Transangelic Exodus.