Artist: Miriam Aida
Titel: Loving The Alien
Betyg: 4
Producent: Miriam Aida, Ola Bothzén, & Amir Aly
Inspelad i Yla Studios Malmö 2017-2018
Ljudtekniker och mixare: Amir Aly
Mastrad av Thomas Eberger, Stockholm Mastering
Skivbolag: Connective
43:20
Release: 14/9 2018
Hon har släppt åtta skivor, är radioproducent och krönikör, bor i Malmö och driver skivbolag tillsammans med maken Fredrik Kronkvist. Sedan lång tid består hennes band av gitarristen Mats Andersson jämte slagverkarna Finn Björnulfson och Ola Bothzén, De utgör sättningen på ett album bestående av covers från en av rockvärldens stora förnyare. Under hösten har de varit på turné med detta material. På grund av att konserten på Nef i Göteborg krockade med teaterpremiär, kunde jag endast höra avslutande kvarten. Miriam Aida har förkärlek för brasiliansk musik, stöper om Bowies tonspråk till genomgående bossatakt. Att sångaren som belönats på Världsmusik- och Manifestgala följer sitt hjärta likt en av sina förebilder, är en självständig hållning värd applåder.
Aida vill utmana, komma med nya perspektiv. Två klassiker – Space Oddity och Rebel Rebel – har till och med fått text på portugisiska av Seu Jorge. Och hon säger sig ha lagt in jazz, reggae, afrikanska inslag och svensk melankoli här och var. Somligt framgår tydligt, andra influenser är inte lika skönjbara. De enormt kreativa musikerna tillför mycket, gör något excentriskt och charmigt av elva låtar signerade Bowie (som jag hörde live på 80-talet och 90-talet). Enstaka gånger anser jag, att omtolkningarna gjorts på bekostnad av originalens unika dynamik. Visst är det en sanning med modifikation och det handlar delvis om vana, men i mina öron finns inte i det brasilianska soundet samma stegringar, samma skiftningar.
Det är verkligen anmärkningsvärt att inte ha någon klaviaturspelare, istället två slagverkare. Rytmläggarna befinner sig i perfekt symbios med Mats Andersson och hans sjusträngade akustiska instrument. Dollar Days jämte 5:15 The Angels Have Gone är ett par exempel på denna strålande samexistens. Fyllig akustik med superb efterklang gör att musiken låter extra fördelaktig i hörlurar. Rytmer finfördelas, virar in melodierna i aptitlig skrud. Läst ”bruksanvisning” stämmer: Man har utarbetat ett magnetiskt gruppsound. Trombon, sopransax, flöjt och keyboard kompletterar delikat på några ställen. Skivan inleds snärtigt och suggestivt. The Man Who Sold The World, Let´s Dance och Space Oddity – titlar som skulle kunna rubriceras som en fristående trilogi. För tredje gången på kort tid, har jag live hört en jazzig kvinna tolka Let´s Dance. En hit även i denna tappning på skivan, trots att Aidas stämband inte tar i lika mycket som på originalet.
Ziggy Stardust har berikats av upplyftande flöjt, medan utsvävande finalen This Is Not America (soundtrack som har Pat Metheny & Lyle Mays som medkompositörer) far iväg i snabb, spetsig utflykt med sopransax och berimbau på hugget. Fredrik Kronkvist ansvarar för dessa uppiggande bidrag på blåsinstrument. Ganska obemärkt har Nils Landgren ett soft trombonslinga i Let´s Dance. Till avdelningen annorlunda versioner hör definitivt Rebel Rebel, vars nedtonade attityd och text på portugisiska innebär att den bara identifieras i refrängen. Det sköna svänget utgör grundackord för skivan i stort. Och i Letters To Hermione låter det snarare som samba än bossa. Mats Andersson är en mycket duktig och hörvärd gitarrist som hela tiden broderar ut melodierna lagom mycket.
I vissa låtar fungerar originalen mest som utgångspunkt. Bowie´s ande känns inte alltid närvarande, därför kan Loving The Alien vara svårsmält för purister. Jag märker emellertid att skivan växer, klarar galant testet att genomgå ett halvdusson noggranna genomlyssningar. Ashes To Ashes demonstrerar hur suverän hållning, resulterar i fyra minuters återhållen extas. Genomgående är sången följsam och tonsäker, fraseringen förnämlig. Noterar hur raffinerat Aida och musikerna använder sig av pauser, betonar betydelsen av mellanrum och övergångar. Vad jag kan utröna inga elförstärkta instrument, bortsett från keyboard och bottleneck gitarr i några läckra passager. Ett ytterst originellt album med finstilta ambitioner som skördat frukt. Fräcka arrangemang, samspelta skickliga musiker och inkännande vokal begåvning har utgjort komponenterna. (Omslaget är en parafras på lp:n Alladin sane från 1973.)
