Skivrecensioner

Sval och samanhållen subtil vokaljazz – Change av Mette Juul

19 september, 2019 by Mats Hallberg

Mette Juul

Change

Inspelad i: Nilento Studio i Kållered av Lars Nilsson (trio sessions och extra pålägg), Big Orange Sheep i New York av Alex Haley (duo sessions med Gilad Hekselman) och i Mette Juuls hem i Köpenhamn (solo sessions och duo sessions med Per Möllehöj.

Mix och master: Lars Nilsson hos Nilento studio

Producent: Mette Juul

Universal Music (Denmark)

48:49

Releasedatum: 6/9 2019

Mette Juul som är aktuell med sin fjärde skiva har gått under min radar. Har inget minne av att hört på någon festival eller enskild konsert, trots stort bolag i ryggen och samarbeten med toppmusiker. Ett märkligt faktum! Hon är 43 år, vann internationell sångtävling 2007, examinerats från Musikkonservatorium i Köpenhamn och lovordats för tidigare produktion. Nästa karriärsteg handlar om att börja skriva låtar på danska. Det är ungefär vad jag kunnat ta reda på.

Apropå vilka instrumentalister hon omgett sig med under karriären ska framhållas trumslagarna Alex Riel och Morten Lund, Palle Mickelborg, Jesper Lundgaard och en uppblossande stjärna som trumpetaren Ambrose Akinmusire (värd att kollas upp). Change är dedikerad till två av dessa musiker, nämligen Alex Riel och Jesper Lundgaard. En musikalisk följeslagare har varit den för mig obekante klaviaturspelaren (även munspel) Heine Hansen. Hon förekommer på flest spår på nya albumet tillsammans med basisten och cellisten Lars Danielsson (en för mig personlig livefavorit), tillräckligt ryktbar för att fylla konserthus i Europa. På plattan tillför han också spel på cymbaler och gitarr.

Många delar på sysslan att knäppa på akustiska gitarrer efter noter, noter som möjligen överges tillfälligt i någon delikat soloutflykt. Sångerskan ackompanjerar sig själv duktigt på fyra melodier. I övrigt har hon anlitat två ”tunga pjäser” – Göteborgaren Ulf Wakenius som turnerar världen över och israeliske New York-baserade Gilad Hekselman, vars cv imponerar med tanke på att han är ett kvartssekel yngre. På The Peacocks (A Timeless Place) heter gitarristen Per Möllehöj.

Har alltså inte hört tidigare skivor. Enligt uppgift ska Mette Juul skaffat sig ny inriktning. Rör sig i brasilianskt avspänt landskap, ett sound som genomsyrar produktionen också när hon framför egna original och standards. Det är avskalat och återhållsamt med trummor eliminerade för att betona nyanser. Är man på jakt efter energikickar, groove och pulserande beat ska man leta på andra ställen. Ingen värdering utan ett konstaterande. Att vara ”in the mood” är centralt, annars kan lyssningen bli påfrestande, till och med en smula långtråkig.

Juul uppvisar vokal avspändhet, textar föredömligt. Första intrycket är att hon håller igen, inte ägnar sig åt att sjunga ut, glida på toner. Märker efterhand att teorin inte alls håller. I Without A Song och flera andra melodier, flyger rösten iväg på vokala vingar med perfektion. Hursomhelst en vacker, skör öppning i ljuvliga Beautiful Love. Get Out Of Town (Cole Porter) gungar mjukt tack vare ypperliga basgångar och fender rhodes. Lika rökig atmosfär som när Rickie Lee Jones tolkar American songbook. För att fortsätta på den inslagna vägen med referenser och eventuella influenser, kan jag sakna utmärkande drag, en personligt färgad röst. I mina öron låter danskan som en mix av Karin Krog, Claire Martin, Astrud Gilberto, Dina Krall, Norah Jones, Crystal Gayle (soundtrack till One From The Heart) med flera. Trots sval melankolisk stil låter musiken icke-nordisk.

Juul gör fyra fina original, inklusive en ny version av musik skriven av Thomas Fonnesbaek. Texterna hon varsamt hanterar behandlar genomgående ämnen som kärlek, sökande och välbefinnande. Oftast påminnande om introspektion. Ett medföljande illustrerat, vackert texthäfte inbjuder till studier i låttexter. Ackordspelet från avlösande gitarrister kan betecknas som balsam för öronen. Har sällan hört virtuosen Wakenius lira på motsvarande konsekventa vis, dröjande med eftertänksam omsorg. Hekselman spelar lite annorlunda, men lika njutbart. Han kompletterar förträffligt.

Undantag finns, men i stort har de medverkande haft att förhålla sig till antydningens konst. Har resulterat i noggrant utförda insatser och angenäma melodier. Det nedtonade har premierats på bekostnad av dramatiska utspel. Fantastiskt bra ljud, kristallklart och torrt, ändå luftigt. Change består av intelligent ömsint kvalitetsmusik som med sin lågmälda attityd fordrar koncentration för att bäst komma till sin rätt.

Komplext sammansatta toner – Triple Amen av Ligthouse

17 september, 2019 by Mats Hallberg

Lighthouse

Triple Amen

Inspelning: Spinroad Studios i Lindome 29-30/11 2018 av Pedro Ferreira

Mixad av Peter Danemo

Mastrad av David Carlsson

Kopasetic Productions (med stöd av Svenska Kulturrådet)

54:21

Releasedatum: 13/9 2019

En debutskiva från en kvartett välrenommerade musiker i olika generationer. Har träffat dem var för sig och på sistone lyssnat på dem live i olika intressanta sammanhang. Oftast verkligen gillat vad jag hört, varför jag blev nyfiken på den nybildade konstellationen. Beträffande Staffan Svensson i Göteborg och Peter Danemo från Stockholm, har jag känt till vad dessa jazzens trotjänare uträttat i cirka 30 år. Jag minns med glädje Entra, albumet Barban och en hel del annan örongodis. I vintras recenserade jag uppskattande prisbelönta Malin Wättrings tredje platta i eget namn.

Upprinnelsen till Lighthouse är att trumslagaren/ kompositören Danemo hade en önskan om samarbete med trumpetaren Svensson. Till projektet knöt trumslagaren till sig den betydligt yngre, men redan rutinerade saxofonisten/ komponisten Malin Wättring, medan hans medarbetare på Västkusten föreslog basisten Magnus Bergström. Och därmed hade en kvartett utan ackordinstrument bildats. Debutens elva spår är original signerade Danemo och Wättring ( var för sig eller tillsammans), med undantag av Kyrie IV (trad.). Den kreativa processen drevs fram genom att testa, prata och skratta. Vad som utmärker dem sägs vara ”öppen klang, tätt samspel och varm kommunikation.”

Det är en skiva som utmanar, knepig att greppa då den har flera ansikten. Musiken slingrar sig, röjer väg framåt med vässad trumpet i framkant. Ljudet av instrumentet jämte flygelhorn, är skivans mest markanta. Inledningen vacker och försiktigt hållen. Expressive Staffan Svensson är enormt skicklig och solot i Ming så magnifikt att man blir alldeles till sig. Januari av Wättring är en utsökt komposition med utforskande sound på trumpet och dynamiskt interagerande komp. Tar ett tag innan saxofonen (övervägande tenor) blandar sig in i de musikaliska upptågen.

Flera gånger kommer jag på mig med att tycka att vad jag hör snarare är impro utifrån skisser än fullbordade låtar. Delvis väldigt fascinerande när kvartetten söker sig fram, men tyvärr för mycket av experimentverkstad och för få linjära starka melodier.

Lät kanske lite väl negativ. När jag blir som mest upphetsad av Triple Amen associerar jag till Art Ensemble of Chicago, Lester Bowie Brass Fantasy, Charlie Haden Liberation Orchestra och Mike Westbrook. I kvartettens lyckligaste stunder tillhör de liknande avantgardistiska domäner. Trummor och bas är mer än bara komp i denna tajta kvartett. Étude in Black – Preparing (Danemo) har kammarmusikaliskt stuk med klockspel och stråkdrag. Ett alster döpt till Väntan, låter som ett enda stort sakorosankt jubel, medan efterföljande komposition istället formas till en orgie i kontemplativ inåtvändhet.

Andra halvan består till ganska stora portioner av skrynkligt tonspråk och introvert spel, vilket gör mig besviken trots att det inte var totalt oväntat. Även om jag live gått igång på aviga intensiva takter hos såväl Marius Neset som Orakel, blir utforskandet hos Lighthouse ofta alltför ansträngande för mina öron. Ibland befinner de sig ljusår från devisen hos legendariska Blue Note (”It must schwing”). Ett angenämt undantag hittas på Ming med storartade solon från de båda blåsarna och batteristen. Dialogen här mellan de mångåriga vännerna Svensson – Danemo är en snärtig fullträff. Efter alla urladdningar avrundar man soft genom att spela en tämligen rak, spröd melodi, en innerlig melodi som tar fasta på musikens potentiella skönhet. Fint outro!

Som framgått en synnerligen blandad kompott vars enskilda lyckade tilldragelser, inte är tillräckliga för att få med mig på hela resan. Dissonanserna och de spretiga utflykterna blir till tålamodsprövande ojämnheter. Vill foga in att lyssning i hörlurar är att föredra, gör det lättare att uppfatta detaljer. Då uppenbaras på ett bättre sätt det intelligenta samspel som understödjer blåset.

Omväxlande nydanande tonsättningar – I kväll har himlen ingen skrud av IMAGO

13 september, 2019 by Mats Hallberg

IMAGO

I kväll har himlen ingen skrud

Inspelad 2018 på Dalbacka Studios i Piteå av Evelina Kyrk

Mix och mastering: Frida Claeson Johansson på Svenska Grammofonstudion

BD Pop / DigiNorth

Releasedatum: 13/9 2019

34:06

Karin Boyes tidlösa författarskap har fått en renässans senaste decenniet, vilket inkluderar intresset för hennes persona. Hon är en av nyckelpersonerna i praktverket om ikoniska tidskriften/ förlaget Spektrum (boken finns i min ägo). Har med stor behållning läst en s.k litterär fantasi av Jessica Kolterjahn om en livsavgörande vistelse i Berlin. Pjäs med premiär senare i månaden på Folkteatern i Göteborg tar sin utgångspunkt i samma stoff. Johanna Nilsson har skrivit en uppföljare till Kallocain. I samband med att Lindelöws gav ut roman Kris, kom på samma förlag en essä i bokform av psykoterapeuten Peter Jansson, vars intressanta genomgång jag hörde på i Göteborgs Stadsbibliotek. Vidare publicerades den definitiva biografin häromåret om författaren som står staty utanför nämnda bibliotek, skriven av litteraturprofessor Johan Svedjedahl.

Pratar vi aktuella tonsättningar finns först och främst Fredrik Jonssons. Stjärnornas tröst blev titeln på såväl förträfflig skiva som succéuppsättning på Göteborgs Stadsteater (premiär nov. 2016) med Daniel Lemma vid sångmikrofonen. och i våras släppte Aida Jabbari ett album där hon med patos sjunger dikter av Karin Boye och Forough Farrokzhad. Och nu är det dags för en albumdebuterande trio att lämna sitt bidrag. Har några av Boyes dikter valts ut till samtliga tre produktioner? Ja, I mörkret jämte Jag vill möta…

IMAGO består av Siri Wallentén, William Bengt Nordlund samt Julia Sandberg. De sammanstrålade på Piteå Musikhögskola och har spelat en del live med sitt material, som mixar ”svensk folkvisa, karg americana och vemodig pop.” I mina öron överväger det snyggt poppiga, även om beskrivningen har täckning. Håller med om pressutskickets formuleringar att plattan varvar lättsamma och jordnära kompositioner med stämningsfulla och värdiga dito.

Instrumenteringen skiftar markant på cd:ns elva spår. Grundkonceptet är Nordlunds gitarr (kompletterad med lapsteel och banjo), pianospel från Wallentén medan Sandberg trakterar tvärflöjt. På Jag vill möta… spelar Viktor Anundi Börlin violin och Philip Crawford cello. Basisten Emil Johansson förekommer på fyra låtar. Slagverk adderas av Ludwig Aronsson på flera spår och i Evighet av Mårten Hillbom. Stråkarna som så subtilt inramar Jag vill möta… har arrats av Alva Stern.

från trions facebooksida – foto Blanka Mebius

Vad som börjar med vad jag uppfattar som tio sekunders tystnad, är i själva verket kyrkklockor i fjärran. Märker omgående att det i och med stark stämsång och akustiska klanger, lämpar sig att dra en parallell till First Aid Kit. IMAGO har, möjligen influerade av biografikern Svedjedahl, sett bortom gängse bilden av den ångestridna poeten. Sturskt temperament indikeras med eterisk tvärflöjt på singelsläppet Sköldmön. Skivan är av det ombytliga, oförvägna slaget. Nästan varje spår varierar i uttryck, enda gemensamma nämnaren handlar om att framhäva, de mer eller mindre, välkända orden i dikterna. Det tar ett tag att vänja sig vid banjo i förgrunden (Blomman bitterhet) eller rytmiska ornamentiken i Evighet. Poängen är trions nyskapande visioner vinner i längden, även om måste påminna sig ibland att en lyssnar på tonsättningar av Boye-dikter. Vispuritaner avskyr nog somliga stilistiska grepp. Vi andra applåderar trions oförutsägbara tilltag. Tänker att vissa låtar är som gjutna för Musikradion, medan de mer traditionellt hållna alstren hör hemma i P4.

Å ena sidan tramporgel, fartfyllt knäppande på gitarr, suggestivt spel på elektriska instrument, närmast svulstigt komp och sånginsatser som tar i för att växla upp i köttiga refränger. Å andra sidan avskalat sound i snabbare eller stillsamt tempo, utgångslägets instrumentering – det vill säga gitarr, piano och accentuerade flöjttoner – samt slingrande stämningsmättad sång som bär fram textens innehåll. Sannerligen hisnande kontraster! Storvulna arrangemanget på Efter döden är i lika hög grad annorlunda som genialt. Åtföljs av titelspåret, vars mäktiga avslutning (där jag associerar till nämnda Aida Jabbari) sätter punkt för ett debutalbum som är allt annat än försynt.

Kvinnorösternas frasering är beundransvärd, liksom den vokala energin. Siri och Julia behärskar perfekt konsten att betona, i verser som ju inte präntats ned för att sjungas. Man har tagit fasta på det okuvliga och angelägna i orden från Boye. i kväll har himlen ingen skrud är vackert formgiven och texthäftet i konvolutet har illustrerats av Petter Wallentén och Fanny Petersen.

Skivrecension: Sabine Women – ‎گربه

8 september, 2019 by Petter Stjernstedt

Artist: Sabine Women ‎
Titel: گربه
Betyg: 4
Skivrelease 6 september

”Wheels are turning. Paris is burning. Time after time”. Det är svårt att missa herr Jonatan Södergrens, aka Sabine Womens, passion för populärkulturen med filmiska referenser och skamlösa flörtar med band som The Cure och Ariel Pink. Familjen Södergrens hund Mishima är döpt efter Jonatans favoritförfattare Yukio Mishima, vars röst kan höras i den suggestiva Nightmare på skivan. Populärkulturen är hans fackla i mörkret, hans heliga gral.

Musiken är en cocktail av psykedelia och electro med The Cure-smakande och Orange Juice post-punkigt sound. Varje låt har sin egen karaktär även om det finns en röd tråd – 80- talet. Sedan start har Sabine Women, som först var en duo och som sen blev en soloakt, spelat på vår fetischism för decenniet som var fyllt av epokgörande stunder i populärkulturens tecken. 2018 släpper Sabine Women sin första singel. Buenos Aires är en tragisk kärlekshistoria baserad på verklighet där Jonatan lämnas av sin flickvän en solig eftermiddag i den argentinska metropolen. Samma år kommer The Thief And Her Week Of Wonders och Venus is Burning. I somras damp då Nightmare ner som likt en kronjuvel får kröna verket. Sabine Women har nåt eget. Samtidigt finns där kärleken till auteurerna, klassikerna, storverken. De bär hans musik högt över trädkronorna.

Skivan inleds med Nightmare. En slags duett med husguden Yukio Mishima, författaren som tog livet av sig efter en misslyckad statskupp på 70-talet. Hans röst hörs i förgrunden medans Jonatan sjunger om det postapokalyptiska samhälle som är nu. ” The truth is a poison. It kills you in the end”. Nightmare är en häftig men stundtals övermättad historia, en kakafonisk helvetesfärd ner till demonernas hålor. Vi hör trumpeterna ljuda och trummorna dåna. Jonatan har många spöken som hemsöker honom, mardrömmar svåra att tvätta bort. The Thief And The Week of Wonders är hoppet. En ljusare dunge att breda ut sin picknickfilt på. Den The Cure-inoljade popdängan glider fram på det lugnaste av vatten. ”Jesus stand with me when you’re disabled. Jesus stand with me when you’re unable” sjunger Jonatan och jag känner plötsligt hur en gnutta hopp tänds till liv. Men så kommer Buenos Aires där Jonatan slår på de stora trummorna. En cineastisk bit som med beslutsamhet breder ut sig likt ett stort, vidsträckt hav. Jonatan drunkar i sina egna smärtor. Och lukten av svenska Studio och 80-tal sitter kvar i kläderna långt efter första lyssningen.

I Venus is Burning har Södergren tagit starkt intryck av dokumentärfilmen Paris Is Burning. Direkt hör man hur ljudbilden präglas av tolvsträngad gitarr och tillbakalutad saxofonblås. Återigen ser vi hur Jonatan plockar russinen ur kakan från det bästa från musikhistorien. Den amerikanske avant-gardemusikern Ariel Pink är Sabine Womens följeslagare. Hans psykadelia och mystik återfinns i alla Jonatans fyra spår. Det går en rak linje mellan Frank Zappas psykofreni och Ariel Pinks nostalgiska men moderna 80-talssound. Sabines Womens första EP är en syratrip. En resa djupt ner i kaninhålet. Och Jonatans känsla för melodier och musikbyggen går inte att missta. Det är både storslaget och minimalistiskt. Mystiskt och främmande samtidigt familjärt. Hur han får den ekvationen att gå ihop är bortom min vetskap. Textraderna om mörkt begär, sömnlösa nätter och krossade drömmar sätter avtryck. Nyfikenheten, den utforskande ådran i hans musik, är Jonatans främsta styrka. Jag ser framemot fortsättningen. Albumet med stort A. Blir det ens hälften så bra som den här EP:n så är jag nöjdare än björnen Baloo.

Petter Stjernstedt

Strongt Storband backar upp sång i världsklass – A Woman´s Voice av Vivian Buczek

23 augusti, 2019 by Mats Hallberg

Vivian Buczek

A Woman´s Voice

Inspelad i Kulturens Hus i Luleå 2-3/2 2019 av Mats Lundstedt (kompletterande inspelning: Pål Svenre, Martin Sjöstedt och Mats Lundstedt)

Mixning: Pål Svenre

Mastrad av Thomas Eberger

Producenter: Martin Sjöstedt och Pål Svenre

Prophone Records

64:11

Releasedatum: 23/8 2019

Sveriges jazztidskrift Orkesterjournalen brukade tills nyligen, i varje nummer ha ett inslag döpt till Osynliga spår. Den som utsätts för testet ska bedöma vad som spelas, jämte att spåna på det luriga i att komma på vilka som hörs. Om exempel plockats från föreliggande skiva, skulle förmodligen sagts om musiken: inspelad i USA på välkänd etikett, vid sångmikrofonen sannolikt en av jazzvärldens främsta röster, ett fräckt görtajt storband det slår gnistor om. Precis så makalöst bra är den helsvenska produkten A Woman´s Voice.

Vivian Buczek föddes i Malmö där hon gått Musikhögskolan. Hennes polska föräldrar är/var musiker. Detta är enligt hemsidan sjunde skivan i eget namn. Senaste bejublade turnén hade sånger förknippade med Ella Fitzgerald som tema. Hon samarbetar gärna med Peter Asplund. Båda ingår i kvartetten Vocal Unit tillsammans med Svante Thuresson och Viktoria Tolstoy. Vivian uppträder dessutom i en sydsvensk vokaltrio med väninnorna Hannah Svensson och Anna Pauline Andersson. Trots den breda verksamheten och avsevärda kvaliteter löper hon risken att hamna precis utanför strålkastarljuset. Kan det vara så att svenska musikscenen bara grejar att samtidigt ha koll på max tre jazzsångerskor? Vill råda bot på denna inskränkthet och bristande kännedom, genom att lansera det självklara i mer mångfald. Buczek förtjänar ett större erkännande. Efter att ha hört henne live flera gånger visste jag att hon var utomordentligt duktig. Nu utsträcks mitt beröm, uppgraderas till epitetet världsklass , så måste det hon gör i denna extremt töjbara omgivning värderas. Framgent kommer förhoppningsvis media och publik inse, att 41-åringen från Malmö odiskutabelt ska tilldelas stjärnstatus.

Första takterna på albumet påminner om Gil Evans orkestreringar på 50-talet (exempelvis Porgy & Bess). Martin Sjöstedt som med bravur lirar piano, dirigerar storbandet i egna smäckra arrangemang. I rådande skarp konkurrens har också Norrbotten Big Band kommit en aning i skymundan, trots flera uppmärksammade internationella samarbeten. Vet att jag sett dem med Joe Lovano på Nef för kanske tio år sedan och på YSJF för några veckor sedan lirade de Benny Golson-låtar med kompositören. På individbasis är de för att generalisera förhållandevis anonyma, bortsett från supertrion Håkan Broström, Robert Nordmark och nytillskottet Johan Löfcrantz Ramsay. Ändå gnistrar det om såväl solistinsatser som det ruggigt synkade ensemblespel. Kollektivet NBB låter helt enkelt strålande i inspelningar, vars superba ljudåtergivning är på högsta möjliga nivå.

Musiken syftar till att spegla hur det är att stå mitt i livet som yrkeskvinna och mamma, förvisso inget en tänker på vid genomlyssning. En spännande repertoar har valt ut för att beskriva tillståndet, varvid Buczek kunnat celebrera några av sina influenser. Fulländade kompositioner av bland andra Abbey Lincoln, Wayne Shorter, Jerome Kern och till min förvåning Randy Newman smeker öronen. Därtill rymmer A Woman´s Voice några original som inte skäms för sig, tvärtom. Två texter har tillverkats av Hans Alfredsson ( Imorron) respektive Isabella Lundgren (elva minuter långa Tales).

Haft nöjet i sommar att tillägna mig melodisk sofistikerad storbandsjazz, gjord med fart och fläkt, pregnans och precision. Den diskret pumpande basen ligger tämligen högt, gör avtryck utan att ställa sig i vägen. Får för mig att Tales är en svårsjungen sak, i så fall en storstilad prestation genomförd med totalt avslappnad attityd. Konsekvent hörs genomarbetade arr. Briljant scatsång har, slumpmässigt eller medvetet, Tania Maria och Flora Purim som gemensam nämnare. Är osäker på om skånskan gjort något storbandsalbum tidigare. Vad som måste slås fast är att hon trivs förträffligt i denna omgivning. En okonstlad vig röst med glimrande frasering och härligt häng firar återkommande triumfer. I riviga passager finns likheter med Viktoria Tolstoy, minsann.

Standarden Here´s To Life är helt enkelt ett vokalt mästerverk, exklusivt förpackat av storbandet. Samma gäller för plattans två avslutande nummer, framförda live. Finurliga nyanser ger raffinerad musik välljudande mönster. Låter fantastiskt, så enastående att man baxnar. Hur lyckas de samordna alla ingredienser till denna formidabla produktion? Sångerskans slipade röst får mig att smälta, får NBB att lyfta till oanade höjder. Det är vackert och innehållsrikt, uttrycksfullt och beroendeframkallande.

Konversationen mellan pådrivaren på trummor och melodisnickraren Sjöstedt vid flygeln, måste betecknas som rena dunderhonungen, liksom klippet i blåssektionerna. I Sverige ofta anlitade Johan Löfcrantz Ramsay åstadkommer stordåd, när han ägnar sig åt shuffle och andra stilar. Inte att förglömma vidunderliga solon från bland andra saxofonisterna Robert Nordmark och Håkan Broström och Dan Johansson (flygelhorn). Avslutande balladen I Think It´s Gonna Rain Today bör rankas som en milstolpe i modern storbandsjazzhistoria, med sina perfekt sordinerade molltoner och känslosvall.

Storbandet och Vivian överträffar tillsammans varandra, snacka om att alstra högklassig energi. Ett underbart album med oemotståndligt drag och snitsiga arrangemang! Kan tilläggas att det är tredje gången Buczek samarbetar på skiva med underskattade fenomenet Martin Sjöstedt (också ofta anlitad basist).

Obs I höst med start 7/9 i Halmstad blir det releaseturné, med den skillnaden att då framför Bohuslän Big Band låtarna från A Woman´s Voice.

Skivrecensioner

Footer

Om oss