IMAGO
I kväll har himlen ingen skrud
4
Inspelad 2018 på Dalbacka Studios i Piteå av Evelina Kyrk
Mix och mastering: Frida Claeson Johansson på Svenska Grammofonstudion
BD Pop / DigiNorth
Releasedatum: 13/9 2019
34:06
Karin Boyes tidlösa författarskap har fått en renässans senaste decenniet, vilket inkluderar intresset för hennes persona. Hon är en av nyckelpersonerna i praktverket om ikoniska tidskriften/ förlaget Spektrum (boken finns i min ägo). Har med stor behållning läst en s.k litterär fantasi av Jessica Kolterjahn om en livsavgörande vistelse i Berlin. Pjäs med premiär senare i månaden på Folkteatern i Göteborg tar sin utgångspunkt i samma stoff. Johanna Nilsson har skrivit en uppföljare till Kallocain. I samband med att Lindelöws gav ut roman Kris, kom på samma förlag en essä i bokform av psykoterapeuten Peter Jansson, vars intressanta genomgång jag hörde på i Göteborgs Stadsbibliotek. Vidare publicerades den definitiva biografin häromåret om författaren som står staty utanför nämnda bibliotek, skriven av litteraturprofessor Johan Svedjedahl.
Pratar vi aktuella tonsättningar finns först och främst Fredrik Jonssons. Stjärnornas tröst blev titeln på såväl förträfflig skiva som succéuppsättning på Göteborgs Stadsteater (premiär nov. 2016) med Daniel Lemma vid sångmikrofonen. och i våras släppte Aida Jabbari ett album där hon med patos sjunger dikter av Karin Boye och Forough Farrokzhad. Och nu är det dags för en albumdebuterande trio att lämna sitt bidrag. Har några av Boyes dikter valts ut till samtliga tre produktioner? Ja, I mörkret jämte Jag vill möta…
IMAGO består av Siri Wallentén, William Bengt Nordlund samt Julia Sandberg. De sammanstrålade på Piteå Musikhögskola och har spelat en del live med sitt material, som mixar ”svensk folkvisa, karg americana och vemodig pop.” I mina öron överväger det snyggt poppiga, även om beskrivningen har täckning. Håller med om pressutskickets formuleringar att plattan varvar lättsamma och jordnära kompositioner med stämningsfulla och värdiga dito.
Instrumenteringen skiftar markant på cd:ns elva spår. Grundkonceptet är Nordlunds gitarr (kompletterad med lapsteel och banjo), pianospel från Wallentén medan Sandberg trakterar tvärflöjt. På Jag vill möta… spelar Viktor Anundi Börlin violin och Philip Crawford cello. Basisten Emil Johansson förekommer på fyra låtar. Slagverk adderas av Ludwig Aronsson på flera spår och i Evighet av Mårten Hillbom. Stråkarna som så subtilt inramar Jag vill möta… har arrats av Alva Stern.
Vad som börjar med vad jag uppfattar som tio sekunders tystnad, är i själva verket kyrkklockor i fjärran. Märker omgående att det i och med stark stämsång och akustiska klanger, lämpar sig att dra en parallell till First Aid Kit. IMAGO har, möjligen influerade av biografikern Svedjedahl, sett bortom gängse bilden av den ångestridna poeten. Sturskt temperament indikeras med eterisk tvärflöjt på singelsläppet Sköldmön. Skivan är av det ombytliga, oförvägna slaget. Nästan varje spår varierar i uttryck, enda gemensamma nämnaren handlar om att framhäva, de mer eller mindre, välkända orden i dikterna. Det tar ett tag att vänja sig vid banjo i förgrunden (Blomman bitterhet) eller rytmiska ornamentiken i Evighet. Poängen är trions nyskapande visioner vinner i längden, även om måste påminna sig ibland att en lyssnar på tonsättningar av Boye-dikter. Vispuritaner avskyr nog somliga stilistiska grepp. Vi andra applåderar trions oförutsägbara tilltag. Tänker att vissa låtar är som gjutna för Musikradion, medan de mer traditionellt hållna alstren hör hemma i P4.
Å ena sidan tramporgel, fartfyllt knäppande på gitarr, suggestivt spel på elektriska instrument, närmast svulstigt komp och sånginsatser som tar i för att växla upp i köttiga refränger. Å andra sidan avskalat sound i snabbare eller stillsamt tempo, utgångslägets instrumentering – det vill säga gitarr, piano och accentuerade flöjttoner – samt slingrande stämningsmättad sång som bär fram textens innehåll. Sannerligen hisnande kontraster! Storvulna arrangemanget på Efter döden är i lika hög grad annorlunda som genialt. Åtföljs av titelspåret, vars mäktiga avslutning (där jag associerar till nämnda Aida Jabbari) sätter punkt för ett debutalbum som är allt annat än försynt.
Kvinnorösternas frasering är beundransvärd, liksom den vokala energin. Siri och Julia behärskar perfekt konsten att betona, i verser som ju inte präntats ned för att sjungas. Man har tagit fasta på det okuvliga och angelägna i orden från Boye. i kväll har himlen ingen skrud är vackert formgiven och texthäftet i konvolutet har illustrerats av Petter Wallentén och Fanny Petersen.