Skivrecensioner

Landaeus Trio

A Crisis Of Perception

4

Inspelad, mixad och mastrad av David Carlsson i Gula Studion, Malmö 19-21/12 2019

Producent: Mathias Landaeus

Clean Feed Records

Releasedatum: 17/6 2022

Jazzpianisten och klaviaturspelaren Mathias Landaeus har haft många järn i elden. Efter studier i USA var han med om att dra igång vitala livescenen på Glenn Miller Café. Och när flyttlasset gick till Lund startade han Underground. Tjugo skivor i eget namn vittnar om hög produktionstakt, kreativitet som sällan sinar. Nuvarande trio, som existerat i sex år, består av honom själv, Johnny Åman på kontrabas samt bakom trumsetet prisade Cornelia Nilsson. Minns att jag såg dem i fin form på jazzklubb i Göteborg då de var ganska nybildade. Hört dem live vid ytterligare något tillfälle.

Numera engagerar sig 53-åringen i den radikala klimatrörelsen, vilket bland annat resulterat i nätverket ”Jazz For Climate Justice”. Proklameras att A Crisis Of Perceptions övergripande tema kretsar kring insikten av ekologiskt och hållbart handlande. Utfärdas skarpa varningar om att planeten jorden är på väg att förstöras. Huruvida de alarmerande tankegångarna märks i den innovativa instrumentalmusiken, är en fråga öppen för diskussion.

Inledningen är minst sagt infallsrik med toner som kastas runt utan centrum, nästan som om de vore i en centrifug. Inte olikt en komposition av Thelonious Monk, fast ännu friare. Skulle kunna bli alltför fladdrigt, men det är istället en kul, skenbart oorganiserad början. Ska framhållas att all musik skrivit av Mathias Landaeus, med gott resultat.

Händer överhuvudtaget påfallande mycket på ett album som ingen kan påstå vara tråkigt. Det är luftigt och fyllt av stämningar vilka tillåts bukta, utvecklas i olika riktningar. Rycks med av en uppenbar lust att väva samma knixiga påhitt med lyriska tongångar. Kännetecknande för trion är deras uppövade, extraordinära samspel.

Vindlande Leave Me, Unfolding pågår i närmare en kvart, förses med många stimulerande övergångar. Cornelia Nilsson bryter in med ett första solo. Hon är oavbrutet någon som fångar lyssnaren med sin energi, sin attack och polyrytmiska känsla för valörer. I flera låtar går jag igång på fantastiskt fantasifulla och rytmiska mönster. Live frapperades jag över den glädjestinna spelstilen senast i förra månaden.

Nämnda låt är en flödande fullträff fylld med dramatik. Frestas att dra paralleller till såväl Bobo Stenson trio som E.S.T. Anförarens anslag över tangenterna attraherar på albumet som helhet, äger auktoritet och insikt om detaljers betydelse. Johnny Åman fungerar mestadels som klippa lite i skymundan, för att ibland flytta fram positionen och då göra pregnant avtryck. Har senaste åren blivit förtjust i hans basgångar på flera skivor.

Albumet är omväxlande, vilket torde ha framgått. Antingen omtumlande spretig eller prydligt centrerad pianojazz. Skön kombination! I Centuries Of Healing märks anstrykning av ett österländskt tonspråk á la Ahmad Jamal. Med sitt eggande beat draperad i ett svävande lugn, definitivt värd att kallas lyrisk pärla. Angenämt regndropps-outro! Monk-influenserna kommer tillbaka i Trip Fwd, en komposition som utmärkt illustrerar den jämvikt som finns i trion.

Låtskrivare Landaues vågar ta risker, tillfredsställer med sin estetik olika typer av lyssnare. I Nobody Should Have To Go To Mars idkas djupdykning i elektroniska klanger. Här används Roland-keyboard, Korg och en synt. Det spejsiga experimenterandet kontrasterar utan att tillföra vad man bespetsat sig på. Kan tänka mig att det är den utmålade domedagsstämningen som accentueras, när febrig puls korsas med upphackade rytmer. Har störst behållning av Nilssons lyhörda interagerande.

Överlag finns mycket att uppskatta på A Crisis Of Perception. Fascinerande strukturer i slingrande melodier väcker intresse. Den mycket duktiga pianotrion vet verkligen vad de sysslar med. Musiken bärs fram av en gemensam vision.

Stockholm Swing All Stars

!!! Vol. 3:Listen

4

Inspelad i Riksmixningsverket i Stockholm juni 2021

Ljudtekniker och mixning: Linn Fijal

Imogena

47:19

Releasedatum: 28/8 2022 (Sedvanlig releasespelning i Stockholms Konserthus)

Detta ska vara sjunde skivan från ett sammansvetsat gäng som i nästan tjugo vetat exakt var swingskåpet ska stå. I skrivande stund är SWAS ute på jubileumsturné. Ändå leder flera av dem egna kritikerrosade grupper eller ingår i en rad andra projekt. Deras något kaxiga namn har fog för sig.

Albumet spelades in i samma veva som det föregående på Skeppsholmen, en produktion som recenserats i Kulturbloggen. Är frestande att återge några av formuleringarna i pressutskicket. Betonas att det svänger, gungar och bubblar om musiken, vilket inte någon förnuftig människa kan bestrida. Man medger visserligen att ibland är det stiltje, det vill säga långsamt svepande ballader. Av tio låtar är fyra original från någon av stjärnorna. Fyra av medlemmarna delar ”bördan” av att stå för arrangemang, varav Fredrik Lindborg tar hand om fyra och Klas Lindquist tre.

Man håller fast vid samma line-up. För att börja bakifrån består rytmsektionen av Göran Lind på kontrabas och trumslagare Mattias Puttonen. Pianist är ingen mindre än Daniel Tilling (sågs senast med Gotland Big Band i Ystad på YSJF innevarande månad). I frontlinjen huserar blåsarna: trombonist Dicken Hedrenius, Karl Olandersson på trumpet och sång, samt ovan nämnda Fredrik Lindborg (tenorsax, klarinett och basklarinett) och Klas Lindquist (altsaxofon och klarinett).

Glatt okomplicerade tongångar inleder. Som om taggade musiker vill överglänsa varandra i en munter Jerome Kern-komposition. Stå-på-gasen-takterna bromsas in med ett mästerligt arr signerat Daniel Tilling. Två melodier från 30-talet, varav den ena bygger på kubansk folksång, har vävts ihop. Smakliga anrättningar serveras elegant på ett bräde. Noterar lite vek och typiskt charmig vokal insats från Olandersson.

Framstår som korrekt att inom den genre de verkar utnämna dem till Europamästare. Vilka på vår kontinent skulle kunna överträffa Stockholm Swing All Stars? Skickligheten såväl på individnivå som kollektivt är deras adelsmärke, inklusive smittsam spelglädje. Samtidigt ska inte förnekas att soundet stundom är ganska lättsmält, stundom utan åtråvärd sälta. Ligger på ett musikaliskt plan i ena vågskålen, så att säga i sakens natur. På uppskattningsvis hälften av låtarna hade mer djup varit önskvärt, saknar i de fallen en känslomässig dimension.

På U.M.M.G (B. Strayhorn) firar klarinettist och trumpetare triumfer. Hör överhuvudtaget ett svindlande samspel i låten. And Clyde av Dicken Hedrenius där olika stämmor urskiljs med finess, präglas av genomtänkt, dröjande spel på upphovsmannens trombon. Ljuvliga noter vars utfall blir utomordentligt. En motsvarighet till denna förfinade teknik om än något annorlunda , är en av plattans längsta låtar betitlad Unpleasantness av Fredrik Lindborg. Eftertänksamma klanger hakar tag i lyssnaren. Betagande harmonik featuring basklarinett och Tillings ackord på flygel. Hans solo sticker ut!

Karl Olandersson går i bräschen genom formidabla solon i exempelvis The Preacher (H. Silver), en standard från eran av budskapsjazz som snarare är be bop än swing. Och ännu mer lyckad tolkning görs av Ellington i ståtligt finalnummer. Get Around Much Anymore draperas i lika snirkligt som sympatiskt sväng. Låter helt enkelt bluesigt busigt på ett kul sätt i ett slags ”in-your-face”-arrangemang.

Vad beträffar instrumentens balans slår det mig ånyo att rytmsektionen har en understödjande roll. Trumslagare Puttonen lösgörs i ungefär två korta sekvenser, medan Göran Lind är förhållandevis lågt mixad. Vill man vara fräck kan hävdas att han hålls i strama tyglar, kommer mer till sin rätt som pådrivare live.

Erik Dahl

Music For Small Rooms

4

Inspelad i Studio Epidemin i Göteborg (kompletterande inspelningar Oceanen, Bunkern och Underlandet) i maj och december 2020

Producerad av Filip Leyman och Erik Dahl

Svalka

44:34

Releasedatum: 16/6 2022

Jag har inte tidigare ”studerat” Erik Dahls kompositioner, däremot blivit förtjust i hans arrangemang på skivor med Anders Boson. Missade tyvärr releasen nyligen för Music For Small Rooms. Albumet är en instrumental upptäcktsfärd i ett distinkt sound som sägs kreeras med ömhet och förundran vid utforskandet av pianot.

Somligt matnyttigt får man reda på på dennes hemsida. Exempelvis att Dahl är drygt tjugo är yngre än undertecknad, uppväxt i Lund och sedan cirka tjugo år bosatt i Göteborg. Han är välutbildad och valde inriktningen Världsmusik under åren på Musikhögskolan. Idag är piano jämte klaviaturinstrument huvudinstrument, fast han under tiden med Fibes, Oh Fibes var trombonist. På sistone har Dahl tilldelats ett par ansenliga stipendier. Produktionstakten imponerar. Har blivit mycket skrivet för dans- och teateruppsättningar, ofta för teatergruppen Big Wind. Av olika konstellationer han anför eller ingått i kan nämnas Erik Dahl Ensemble, folkmusikduon I Underlandet, The Red Hot Mamas, José Gonzalez, Göteborg String Theory, Indiefolktrion med Viktor Turegård och Oskar Reuter samt Göteborgs Alternativa Orkester. Inom en mer experimentell sfär samarbetas med Donovan Van Martens.

På Music For Small Rooms trakteras piano, tramporgel, synt, gitarr, liveelektronik och dessutom använder Dahl fältinspelningar och egna rösten. Anna Cochrane (I Underlandet) hörs på viola i tre stycken och medproducent Filip Leyman (Anna von Hausswolff med flera), bidrar med slagverk på åtskilliga låtar eller syntetisk ljudreglerare som kallas modular. Basklarinett spelas av Anna Malmström på Mannen med bollen och Natural Home kompletteras via William Sooviks trumpålägg. Impulsen att skapa en repertoar för solopiano, uppstod efter ett uttalande om favoritmelodi av folksångare under konsert på fjällstation i Sarek

Ett avskalat, försynt stycke med den ironiska titeln Postpop inleder. Ledsagande ackord drar in oss i ett specifikt universum med närmast majestätiskt anslag. Mannen som komponerat och arrat all musik förstärker det harmoniska flödet genom att nynna, vilket gör låten till en slags hymn. Ska påpekas att soundet är oväntat omväxlande, vilket överraskar en smula. Å andra sidan kan anföras att musikern bara följer sin ingivelse utifrån vitt skilda förebilder: Exempelvis Benjamin Britten, Björk, Mingus, Ennio Morricone, John Zorn!!!

Kompositionen Natural Home tillhör de avvikande genom att bestå av modernt up tempo-beat. En fängslande passage förstärks av trummor, synt och viola. Fäster mig vid trolsk folkmusikatmosfär i fint pianostycke vars influenser kan härledas till Nils Lindberg, Merit Hemmingson med flera. Melodin har en uppiggande, lite kantig karaktär. Trolska, kantiga temat utvecklas vidare i den stegrande dramatik som betitlas Gnista. Erik Dahl visar med sin egensinniga estetik, att han inte är främmande för varken udda ackordföljder eller inslag av smygande friktion.

Musiken framstår som naturligt suggestiv. Ibland går tankarna till J:son Lindh/ Schejas tredelade Europa-opus. Noterar förförisk klangbotten, föredömlig balans mellan akustiska instrument – elektronik samt en spännande tillika mångfasetterad konstruktion. Flera kompositioner förmedlar starka stämningar vilka i lyssnaren omvandlas till bilder, frilagda för tolkningar. Sparv skulle kunna vara del i elegiskt soundtrack skrivet av Stefan Nilsson. Och efterföljande Mannen med bollen låter likt en drömsk ballad som dryper av molltoner. Resulterar i böljande bestämd melodi som sätter sig i skallen, kryddad med fräsch tillförsel från viola och basklarinett. Utbroderade Between Heartbeats med sin svävande slinga får mig att associera till Emil Ingmars lovande debut jämte Adam Forkelids senaste alster. Avslutningen består av utstuderat långsamma förflyttningar i en barnvisa som utgår från en liten stad på Själland.

Som så ofta när det handlar om att tillägna sig visionära konstnärer är vana vid liknande verk en stor fördel, kanske rent av en förutsättning. Jag hade mycket utbyte av att lyssna på denna genrefria instrumentalmusik, som raffinerat mixar minimalistiska strömningar med känsligt beat och låter ambient-sound korsas med lyriska hållna låtar.

Scott Hamilton

Classics

4

Inspelad i november 2021 i Nilento Studio i Kållered

Mix och mastring: Lars Nilsson

Producent: Scott Hamilton

Stunt Records

Releasedatum: 20/5 2022

Den amerikanske tenorsaxofonisten med sin smått ikoniska, mjuka tonalitet är osannolikt produktiv. Sedan debuten 1977 har Scott Hamilton släppt uppemot sjuttio album i eget namn, plus nästan lika många som sideman. Mötet med Jesper Thilo (release 2011) finns i min ägo, då den utsökta skivan skänktes av danske instrumentkollegan i Ljungskile. Karriären tog fart i Benny Goodmans orkester och under ett decennium ackompanjerades Rosemary Clooney. På 90-talet flyttades bopålarna från New York till London.

Vet att jag sett honom på svenska scener åtminstone tre gånger. Vid minst ett av tillfällena med samma nordiska omgivning som på Classics. En ytterst lyhörd omgivning bestående av pianist Jan Lundgren, kontrabasist Hans Backenroth samt trumslagare Kristian Leth. Pianogigantens sällskap kan betraktas som lika naturligt samtrimmat med Lundgren som dennes ordinarie trio. Lundgren står som samarbetspartner till swingorienterade saxofonisten på minst en tidigare skivutgivning.

Scott Hamilton skulle kunna inneha samma smeknamn som Johnny Griffin, The Little Giant. Inom en vid mainstream-tradition med reminiscenser från Ben Webster, Zoot Sims och kanske till och med Art Pepper och Stan Getz, utgör elegant spelande tenorist en hörnpelare sedan decennier. En smaksak huruvida man anser hans intima och svepande linjer vara oemotståndliga eller alltför lättsmälta. Även er recensent vacklar i sin ståndpunkt. Förvisso omisskännligt stil och enastående teknik, men ibland kan moment av monotoni uppstå på grund av brist på variation i uttrycket.

Vad beträffar kompositionerna kvartetten tar sig an på Classics erbjuds en överraskning som heter duga. Snyggt designade utgåvan innehåller nämligen nio melodier, i huvudsak teman, från framträdande europeiska tonsättare ur musikhistorien. Tjajkovskij förekommer två gånger vilket innebär att verk skrivna av åtta män blir renoverade, eller snarare adapterade till jazzig kontext. Musikens ursprungliga klang är mestadels kamouflerad, varför åtskilliga omtolkningar skulle kunna misstas för att vara hämtade från uppsättningar på Broadway. En märklig omständighet. Teman ur Svansjön, Ravels Pavane och möjligen Reverie av Debussy kan enklast härledas.

Hamilton står angiven som arrangör till tre av de stycken som stöpts om till polerade jazzlåtar, medan Jan Lundgren tagit hand om omgörningen av sista spåret Skymning (F. Chopin). På sin plats att nämna den polsk-svenska kollaboration som för några år sedan ”tillverkade” Chopin Impressions, där man inte var främmande för att låta Chopin svänga.

Står klart att kvartetten förenats i en gemensam vision som bildar ett vägvinnande mönster, Urvalet har skett med stor omsorg om varje detalj. Ska man anta att Hamilton i egenskap av producent tagit initiativet? I den mån abrupta vändningar förekommit i ursprungliga verken är de borttagna. Inramningen skyr i princip inslag av friktion. Även om den samlade prestationen motiverar mycket beröm, inställer sig tvivel till om jag i brådrasket kommer återvända till albumet. Ett skäl till min tvekan är ett underskott på innovativ dynamik. Man får intrycket att tempo och stämningar sammantaget hakar i och överlappar. Musiken är invirad i snarlikt sofistikerat sound, även om intensiteten höjs vid ett par tillfällen.

Omdaningen av temat ur Svansjön tillhör de stycken som innehåller dramatisk förhöjning, ett av skivans krön där Lundgren får rejält med utrymme. Och mangrant flyttas positioner fram. Noterar Kristian Leths cymbalspel jämte pregnanta stråkdrag från Hans Backenroth. Svänger subtilt om den mästerlige tonsättaren, i samma härad som It Don´t Mean A Thing. Apropå storvulna ryssar inleds Classics behagligt, genom tema hämtat ur pianokonsert av Rachmaninov. Debussy´s tidigare nämnda My Reverie blir till en förtätad och finstämd ballad, söt låt som lyckas undvika att bli sliskig. Avlöses av melodi tagen från aria ur operetten Leendets land ( F. Lehár) från 1929. Uppiggande puls genom högre grad av närvaro från rytmsektionen och ett fräckt flöde av ackord från Lundgren. Hamilton fraserar snyggt hur bekväm som helst i mjuka bågar. Håller det för högst troligt att Klas Toresson ser på den eminente amerikanen som ett stilideal.

Ett arrangemang som på ett smakfullt sätt nära nog bryter mönstret är det på Humoresque (A. Dvorák), varvid extra ingredienser tillförs av samtliga. Hade önskat mer av dylika manövrar. Man avrundar läckert genom ljuvlig ballad baserad på Chopin i lika vackert som välgjort arr av Jan Lundgren. Hans dröjande anslag, med exakt avvägda pauseringar, resulterar i en minnesvärd skönhetsupplevelse. Märks att Hamilton trivs förträffligt i den berömda studion i min hemkommun, tillsammans med sitt nordiska handplockade sällskap. Classics är en spännande idé utsökt omsatt i handling.