Monica Söderberg
-Utan titel
4
Inspelad av John Högman
Exekutiv producent: Lasse Zachrisson
Vax Records
Releasedatum: 13/1 2023
Kan inte på rak arm erinra mig om jag tidigare recenserat vad skivbolaget kallar ädelschlagers, vilket förklaras som minnesvärda melodier genomsyrade av vettiga texter. På denna cd finns dock tillräcklig kvalitet som gör att albumet förtjänar att lyftas fram.. Vi får tio sånger, varav två på svenska. Flera av dem har hämtats från mer eller mindre sentimentala filmer från 30- eller 40-talets Hollywood. Lustigt nog sjöngs flera original av män, såsom Kingston Trio, smörsångaren Pat Boone och croonern Matt Monroe. På fjärde skivutgivningen i eget namn står istället Monica Söderberg, som senast släppte skiva med Olle Adolphson-tolkningar, för samtliga vokala bedrifter. Hennes två första alster är visor. Två gånger i rad har sångerskan därefter samarbetat med Peter Linds orkester.
Monica Söderberg är från Stockholm där hon gått Musikhögskolan (KMH). Hon är musiklärare, röstpedagog och sångerska. Undervisar dessutom i punktskrift och på sfi. Hon har spelat med bland andra Monica Dominique, Bengan Jansson och Mats Öberg. Har samma funktionsvariation som sist nämnda geni. I intervju framgår att Stevie Wonder är en favorit och att medryckande melodislingor ger bränsle till Söderbergs låtskrivande. Ett av 64-åringens viktigaste råd till adepter handlar om att hitta sitt uttryck, en hållning hon själv praktiserar med framgång.
Peter Linds Orkester består av honom själv på trumpet, John Högman på saxofon och klarinett (den musiker i orkestern och old school-jazz ambassadör jag är mest bekant med), trombonisten Hampus Adami, Petter Carlsson Welden på piano, Kjell Grundström på akustisk bas samt Björn Sjödin bakom trummorna. De erbjuder luftig följsamhet, noggrann instudering av de arr som utarbetas i studio i samarbete med vokalisten samt en mjuk nerv i såväl ensemblespel som solistiska inpass. Varje session med Söderberg beskrivs som ett inspirerande äventyr. Tio utarbetade arrangemang som behåller lyssnares intresse. De skiljer sig förvisso markant från vad jag brukar sätta tänderna i genom sin polerade och propra utformning. Vid de tillfällen man ger sig i kast med swingtraditionen kan paralleller göras till förträffliga Stockholm Swing All Stars (hörde dem live igår faktiskt) eller dito Snorre Kirk Quintet.
Soundet må vara behagligt, förutsägbart och medhårsstrykande. Men nota bene blir aldrig menlöst även om glättiga tendenser inte har strukits ur repertoaren. Utöver att vända och vrida på aspekter av kärlek förmedlar texterna ibland kloka insikter. Söderberg äger en klar och chosefri stämma, textar ypperligt med oklanderlig intonation. Möjligen hade hon tjänat på att ta i mer i mollbetonade ballader och i Blues In The Night, men det hade kanske kullkastat jämvikten.
I musik ämnad att underhålla och sprida glädje utan friktion, fokuseras elegant på vad som etiketterats som ”minnesvärda melodier”, ofta signaturlåtar från filmens värld. Varje sång sätts upplysande in i en kontext av Peter Lind i en slags innehållsdeklaration, till för oss som har albumet och vill lära oss mer. Trevligt nog tillhör låtarna inte kategorin ”örhängen som riskerat bli utslitna”. Ett par alster kan i och för sig rankas som alltför lättviktiga.
Söderberg lämnar generöst med utrymme åt musikerna. De präglar förstås i olika hög grad beroende på vilka instrument som placerats i centrum. Inledande ”hämnd-schlagern” I Cried For You från jazzålderns 20-tal (återanvänts i många filmer) kännetecknas av pregnant basgång, vägvinnande vispspel och som grädde på moset John Högmans saxofonspel. Ett storartad arr på Tangerine (text av legendariske Johnny Mercer) exponerar excellent blåsarna och den uppbackning de erhåller. Omslutande gung definierar Blues In The Night (Arlen/ Mercer). Stadig bas och snygga synkoper bidrar till att sångerska och sextett når zenit. Ett antal gånger klivs in i en slipad swingtradition varvid frejdig rytmsektion visar framfötterna.
Hampus Adami glänser i trombon-feature i No Regrets, vars avslappnade attityd tas fram med bravur. Man avrundar med tidig dänga av ikonen Irving Berlin. The Song Is Ended (but the melody lingers on) har i sin smakfullhet något fullkomligt tidlöst över sig, hade hört hemma i Smoke Rings. Låten förgylls av både utvikningar på trombon och lysande sammetssolo på tenor av Högman. Temat utvecklas vidare av pianisten Petter Carlsson Welden, som överlag inte är så framträdande som förväntat.
Bryter mönstret en smula gör införlivandet av två svenska melodier. Dels Måne du gamle vän av Lasse Dahlqvist, dels en pärla från Povel & Beppe-revyn Ta av dig skorna. Vi får veta att Povel Ramel gjorde separat inspelning med Bengt Hallbergs Orkester och Gals And Pals, vilket indikerar att eftertänksamma numret ur revyn hade avsevärda kvaliteter. Och dessa tas till vara av Söderberg och Peter Linds orkester.
