Toppklass
No.1
3
Inspelad i Törreröd 21/6 2021
Mix och master: Gustav Davidsson
Producent: Toppklass
AMP Music & Records
37:13
Releasedatum: 25/9 2022
Cd:n fastnade nog i postgången varför den behandlas först nu levererad efter påstötning. Att jag alls fick nys om skivdebuten beror på viss insikt om gitarrist Johan Ekeberg förehavanden, har gillat vad han bidraget med i gruppen FW 5. Förkärleken till det musikaliskt skeva är något han själv poängterat. Ekeberg bor liksom övriga i trion Toppklass i Göteborg och har i likhet med dem examinerats från stadens Musikhögskola (HSM). Han försörjer sig genom att undervisa på folkhögskola och Hvitfeldtska Gymnasiet. Han har spelat med bland andra Sara Aldén, Arild Wahl och Oskar Lindström.
Bakom det självironiska, smått provokativa namnet döljer sig vidare en begåvad rytmsektion. Den består av trumslagaren Maria Dahlin och Boel Mogensen på kontrabas. Hörde dem live tillsammans nyligen i utmärkt kvinnlig pianotrio, fast i övrigt har jag hört dem vid separata tillfällen. Har rört sig om viskonsert, kammarjazz, teatermusik, körkonsert i kyrka, tillställningar av experimentell karaktär, jazzklubbsgig med mera. Mogensen har därtill varit anställd som artistvärd på Nefertiti.
Sättningen elgitarr – kontrabas – trummor är tämligen originell inom jazzen. Känns mer naturlig för en konstellation förstärkt med animerad sångare som ägnar sig åt rockabilly. På No.1 serveras åtta låtar signerade någon av trions medlemmar, varav Ekeberg står för hälften. Lite synd att man helt ratat att tolka standards eller covers. Deras åtta ingångar till intim gitarrjazz varierar i kvalitet, ibland funkar idéerna strålande, ibland resulterar de i ofärdigt sökande.
Märks att Toppklass som funnit i några år trivs tillsammans, fungerar som en förankrad enhet. Hos trion har skevt strukturerade linjer företräde. Ekebergs avigt plockande med ackordföljder står i centrum i ett gitarrspel som vetter åt hjältar som Bill Frisell, John Scofield och John Abercrombie (vilka jag sett på festival eller Nef). Vid lyssning i hörlurar kan soundet framstå som till viss del avsiktligt smutsigt, fast utan att toner tänjs ut eller att vibrato flitigt förekommer. Atmosfäriska tonmåleriet i howpk utgör ett undantag.
I princip i varje melodisk vändning träder gitarristen fram som solist. Hade gärna sett instrumenten annorlunda balanserade, att kompet fått vistas mer i framkant. Boel Mogensen, som snyggt binder samman strukturer i bakgrunden, hade kunnat tilldelas ett par intron.
Två slagkraftiga spår som fått titlarna Blues With Shoes och Fjällgatan inleder. Den senare skrudas piggt i markerad marschtakt med Maria Dahlin som anförare. Gåsborn är en långsam ballad, sticker ut genom att vara extremt töjbar. I knaggligt sprittande Vad ska vi göra nu? kan Scofield förmodas vara en inspirationskälla. Tilltalas av uppfriskande inpass från kvinnorna, Och som påtalats hade jag önskat mer av den varan. Svängigt krängande dänga där Dahlin med knåpande gitarrist konkurrerar om utrymmet, avrundar förnämligt.
Har stor behållning av batteristens bedrifter, hennes kompletterande och pådrivande roll. Maria Dahlins lika energiska som lyhörda spel tål att jämföras med prisade Cornelia Nilsson. Vad beträffar gitarristen som huserar i centrum, den kompetente strängbändaren, blir konklusionen att han bäst kommer till sin rätt i något mindre portioner. Med det sagt ska ändå ändå betonas att jag uppskattar åtskilliga inslag på denna småsvängigt trixande debut, 3+ blir mitt omdöme.