Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivtips för dig som gillar blues: Yonders nya album Foreign Shore

by


Blues kan bara livserfarna människor spela. För att få den rätta blueskänslan måste musikern ha upplevt något, mött livets mörka sidor såväl som dess ljusa.

Att det finns riktigt bra svensk blues hör inte till vanligheterna. Yonder är ett undantag. Jag känner inte bandets medlemmar och vet inte hur gamla de är, men på pressbilderna ser jag att de inte är tonåringar. Det är nog ett måste för att skapa riktig blues.

Bandets första skiva släpptes 2007 och har titeln ”Yonder”. Den spelades in live i studion. När de kände att det var dags för uppföljaren vill de arbeta mer med produktionen och låta skivan växa fram under en längre tid.

Nya albumet släpptes 16 juni och är inspelad i studio i Stockholm, producerad av Christer Lyssarides.

I ett pressutskick läser jag att bandet strävade efter att trots att den är mer producerad ville de ha samma känsla som med debuten, att albumet ska kännas levande och som skapad i nuet.

De har verkligen lyckats. När jag lyssnar på skivan känns det som om jag sitter i klubblokal och hör dem spela live. Det är blues.

Mer om bandet kan du läsa på deras officiella hemsida.

Du kan lyssna på dem på deras officiella MySpacesida.


Betyg 8 av Zero.

Låtarna till Foreign Shore har man delvis hämtat från legendarer som Mississippi John Hurt, Skip James, Blind Willie Johnson och delvis skrivit själva. Oavsett vilket är det mycket välgjort, snyggt framfört och jävligt tilltalande.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivnytt med Tom Petty & The Heartbreakers, Chemical Brothers och Devo

by


Robyn, Sveriges internationellt mest lysande popstjärna, har släppt ett nytt album – Body talk pt 1 – och det har väl knappast undgått någon som är intresserad av pop. Kultubloggen föll pladask och det gjorde de flesta musikkritiker, som DN:s Fredrik Strage som gav albumet bertyg 5.

Det har dock släppts en hel rad nya bra skivor inför sommarens förhoppningsvis lediga dagar.

Tom Petty and the Heartbreakers har släppt albumet Mojo
Mojo är det det första studioalbumet från TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS på åtta år. Det nya albumet har redan fått lysande recensioner, bl a från Rolling Stones skribent David Fricke som kallar det “one of the best ever” av Petty and the Heartbreakers. Svenska Dagbladet gav betyg 4.

I ett pressmeddelande säger Tom Petty:
– Mojo is a huge opening of a door for us. Every now and then you hit something where you find some new ground, and this is definitely one of those times.

Den första låten gick till radio för bara tre veckor sedan: I Should Have Known It.

Mojo är en av de rockigare albumen som Tom Petty and the Heartsbreakers släppt. I samband med skivsläppet åker de på en turné:
2010 Mojo Tour sparkade igång alldeles nyligen med två utsålda kvällar på Red Rocks i Denver, CO. följt av en utsåld show i Oakland, CA. Turnén fortsätter in i tidig oktober, och inkluderar utsålda shower på Madison Square Garden i New York och Hollywood Bowl i Los Angeles.

Varje biljett som köpts till turnén kommer med en nedladdning av det nya albumet, levererat via email på dagen för releasen i USA, 15 juni.

Förutom standard CD samt nedladdningen som kommer med turnébiljetten kommer MOJO finnas tillgänglig i flertalet format.

29 juni (två veckor efter standardformatets release), blir Tom Petty den förste nutida artisten att släppa albumet som en audio-disc i Blu-ray som kan spelas i en stereo eller 5.1 surround sound. I en exalterad 14-sidig hyllning i amerikanska magasinet Sound and Vision kallas MOJO ”stunning”.

I juni släpps även en special vinylutgåva av MOJO. Vinylen är en 180g LP pressad i Pallas, Tyskland och mastrad i Bernie Grundman Studios från okomprimerade 24-bitars 48 kHz filer.

Varje exemplar av vinylen och Blu-rayutgåvan inkluderar en kod för att ladda ner albumet i ett av tre format: 320kbs Mp3, Apple Lossless, eller FLAC.

Chemical Brothers: ”Further”
Duon i Chemical Brothers får betyg 4 av DN för nysläppta albumet ”Further”, som tycker sig se en nytändning i duons sjunde studioalbum.

Och det är en bra titel: duon har gått vidare, tagit sig längre ut. Det är psykedelisk pop där också väsen används som del i musiken. Om du gillade Chemical Brothers första fem album kommer du säkert att gilla det här.

Ola Andersson på Dagens skiva gillar framför allt spåret Swoon:

Hela tiden på gränsen att distortionsimplodera, men samtidigt oförskämt insmickrande melodisk. Storgestat svulstig med samtidigt innerligt försiktig. Och det är väl just det som gör att Swoon blir allt annat än bara en fantasilös Star Guitar-kopia: det finns färgstänk av livsbejakande vemod som gör att slutresultatet blir betydligt mer regnhörnsinträngt än i ljudkusinen. Och även om det här anas mellan tonerna är det den enda pratsjungna, mässande textraden av Tom själv som verkligen sätter stämningen: Just remember to fall in love, there’s nothing else.

Chemical Brothers har förresten en tävling på duons hemsida där vinsten är en iPad.

Expressen gav däremot albumet betyg 1.

Devo: ”Something for everybody”
För Robyn var det fem år sedan förra albumet, för Tom Petty and the Heartbreakers var det åtta år sedan senast. För New wave-bandet Devo är det tjugo år sedan senast.
Det måste vara om en högtidstund för bandets fans från förr att få ett nytt studioalbum, med nytt material.
Devo hade en omröstning där fansen skulle få rösta fram vilka låtar som skulle vara med på albumet. Fast vad jag förstod följde bandet inte omröstningen helt. Och tur är kanske det?

Martin Theander på Sonic skriver om detta:

Eftersom den röstande massan misslyckades med att vaska fram det optimala albumet har bandet gjort en del ändringar i låtlistan. Fansen hörde att »What We Do« är kronan på verket denna gång och även guldkornet »Later Is Now« kom med. Men skivans två andra bästa låtar, den magnifikt pompösa och ödesmättade »No Place Like Home« och den avslutande explosionen till stridsrop, »March On«, blev bortröstade av majoriteten. Vilket bevisar att majoriteten ofta har fel och att Devo ofta har rätt. Fortfarande.

Theanders recension av albumet är för övrigt mycket läsvärt, för han berättar om när han som tonåring upptäckte bandet och blev ett fans till dem. Då var Devo speciella och stack ut. Sedan dess har mycket hänt och som DN konstaterar:

För det har hänt mer med popmusiken än med Devo: världen är i kapp den en gång nytänkande konceptuella orkestern från lilla Akron, Ohio. Om detta är evolution eller de-evolution, gruppens idé om en mänsklig utvecklingskurva på väg nedåt, är oklart, men Devo är inte unika i dag.
Mest låter Devo anno 2010 som Devofansen Teddybears, och ”Something for everybody” kommer fungera utmärkt till midsommaraftonens pogodans.

Att låta som Teddybears, eller rättare sagt: att ha sådana efterföljare, är dock inte alls ett dåligt betyg.

Devos nya album fick betyg 2 i SVD, men det tycker jag är grinigt i överkant.

Det finns mycket att läsa om albumet – Something for Everybody – på Wikipedia, förresten:

Devo returned to the SXSW conference in Austin, TX on March 11, 2010 to conduct a panel entitled ”Devo, The Internet & You.” During this panel, a ”focus group study” was conducted in which a total of four potential titles for the album were revealed: Fresh, Something for Everybody, Devolution and Excuse Our Mess. The latter was the clear favorite amongst the assembled crowd.

It was also announced at SXSW that Devo would be conducting a ”Song Study,” an interactive online survey created to determine the final 12 songs (out of 16 total) to be included on the new album. The survey ended on May 3, 2010 and the results were revealed on May 18, 2010 via uStream at 12pm Pacific Time. The track listing of the Song Study Version was announced.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

The Drums: The Drums

by

Efter ett par fantastiska singlar som under våren fick oss att öppna ögonen för detta fantastiska band släpptes äntligen The Drums självbetitlade debutalbum.

Skivan består verkligen av så perfekta poplåtar som alla säger.

Liksom så många andra band finns det någonting retro i soundet. Som att de söker sig tillbaka till 80-talsikoner – typ The Smiths möter New Order. Vad som skiljer The Drums från liknande band är låtarnas direkthet. Det finns något somrigt i melodierna, sättet som basgångarna tillsammans med surfgitarrerna bygger upp låtarna innan någon ljuvlig syntslinga kommer in och euforin är total, som gör att de fastnar direkt.

På skivan är det singeln Forever & Ever Amen som är bäst, även om den inte slår robotdansen från framförandet av Best Friend hos Jonathan Ross.

I sommar spelar The Drums på Way Out West. Det ser vi fram emot.

Ida Redigs albumdebut värd all förhandsberöm

by

Ida Redigs debutalbum ”Standing Here” var ganska hajpad i musikkretsar. Trots att hon bara är 22 år har Ida Redig kallats Göteborgs nästa pophopp ända sedan hon började spela in musik för drygt tre år sedan.

Marit Bergman har om Ida Redig sagt:
Av alla miljarder ungdomar med akustiska gitarrer är Ida Redig helt enkelt lite bättre.

Och hon har hunnit agera förband till Kris Kristofferson, Titiyo och Marit Bergman.

Nya unga hajpade artister har jag ofta en viss misstänksamhet emot. Det finns en rätt stor mängd unga svenska kvinnliga artister i genren singer/songwriter: en del med pianoklink till och andra med gitarr. När jag började lyssna på debutalbumet av Ida Redig insåg att vi nu fått en av de som tar plats bland de unga artister som är mer än ett hopp.
Trots att hon bara är 22 år finns det något övertygande i hennes sånger.

Ett pressutskick skriver om detta:

Det är lätt att låta sig luras av Idas unga, nästan sköra yttre, men under ytan döljer sig en vilja av stål, ett driv och en avundsvärd målmedvetenhet. Det har funnits svåra stunder under resan: vänner och familj som vänt henne ryggen, kampen för att hitta sig själv och bejaka den hon är. Som tur var är Ida Redig en person som bara växer i motgång och med resultatet i hand har hon all anledning att vara stolt över vad hon lyckats åstadkomma.

Jag ser att jag inte är den enda som lyssnat på debutalbumet och som lyssnat på det om och om igen. Dagens Nyheters Nils Hansson gav betyg 4 och ”Alone” och ”I’ve got you” till de bästa spåren.

Och det finns en självklarhet i tilltalet på ”Standing here” som gör att man bara behöver höra början på en låt för att inse att detta höjer sig över mängden. Gitarr/piano-arrangemangen är lågmälda, men kan rymma såväl en studs som ett särskilt skimmer. Hon har ett avspänt flyt i fraseringen och en liten spets i rösten som gör att den inte känns vek.

Också Skivkoll berömmer albumet:

Standing here är en bra debutplatta, även med kräsna svenska öron. Välkommen in i gänget!

Du kan lyssna på Ida Redig på hennes Myspace.

Här är hennes officiella hemsida.

Relaterat:
Recension i Aftonbladet, Sydsvenskan och Smålandsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Katie Melua har släppt sitt fjärde album: "The House"

by


Katie Melua har släppt sitt fjärde album: ”The House”.

Jag gillar inte jazzinfluerad pop särskilt mycket, men det finns två stora undantag: Norah Jones och Katie Melua.

Nu, detta fjärde albumet, är lite annorlunda för att komma från Katie Melua. Det är lite popigare. Hon har bland annat anlitat William Orbit (Madonnas ”Ray of light”) som producent och samarbetat med låtskrivaren Guy Chambers (som medverkat till Robbie Williams fem första soloalbum).

Hon har en enorm röst och slog igenom som 20-åring. Två av mina favoritlåtar på nya albumet är ”I’d love to kill you” och ”God on drums, devil on the bass” . En anledning till att de etsar sig fast i mig är att de är fyllda av svärta och viss bitterhet. Precis så som livet kan kännas periodvis. Jag ser att Expressens recensent, som gav albumet betyg 3 tycker tvärtemot mig när det gäller just dessa två spår på albumet:

Katie Melua sjunger behagligt, med en dramatik som är fängslande i sina bästa stunder. Men när svärtan blir övertydlig, som i ”God on drums, devil on the bass” och ”I’d love to kill you” känns hon mest som en posör.

Där ser man hur annorlunda man kan uppfatta musik.

En kompis till mig har köpt albumet idag och har lyssnat ett par gånger och har hittat två spår hon gillar mycket: ”No Fear Of Heights” och ”Plague of Love”.

Det verkar som flera recensenter uppfattar det här albumet som något av ett mellanalbum, eller mer medelmåttigt. Dan Backman i SVD ger betyg 3 och skriver:

Till det fjärde albumet har producenten William Orbit inkallats. Orbit, som bland annat jobbat med Madonna, har gett den 25-åriga Meluas sånger en något mer varierad musikalisk inramning än tidigare men knappast en modern och relevant produktion. Det är synd då Melua fortfarande har en röst och ett egensinne som borde tas till vara på ett mycket bättre sätt.

För mig fastnade framför allt första spåret ”I’d love to kill you” direkt när jag lyssnade första gången. Sedan är jag ju ett fan av Katie Melua så jag gillar ju i stort sett allt hon gör och därmed har jag lyssnat på skivan väldigt många gånger och då har flera av spåren växt. Det är som sagt en något annorlunda skiva för att vara hennes och det kan ta lite tid att vänja sig.

Jag har skivan som CD och det är vissa skivor jag absolut vill ha som CD. Omslaget är snyggt och drömskt och väver ihop flera av sångernas texter. Lite av den känslan som omslaget ger finns också på hennes hemsida.

Albumet fick förresten betyg 3 också av brittiska Independent:

On the other, hints of a repressed oddity bubble beneath the surface, breaking through in the sci-fi escapism of ”A Happy Place” and ”Tiny Alien”, and the apocalyptic vision of ”The Flood”, which reflects Melua’s desire for change: ”Broken people get recycled,” she exults dubiously, ”and I hope that I will”.

Katie Melua på MySpace.

HBT-Sossen har också recenserat den nya skivan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,