Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Ezio – This is the Day

by

Ezio kan lätt ses som en välbevarad hemlighet, vilket de också själva framhåller på den officiella hemsidan. Trots att de har funnits i två decennier och gjort sex studioinspelningar har det varit relativt tyst om dem i media. Närmast det stora genombrottet var när blivande premiärminister hade valt en låt av dem i ett radioprogram på BBC.

Första spåret ”A Small Dream” där sångaren Ezio Lunedei beskriver hur hans flickvän drämmer till hans katt med en tidning har hitpotential tack vare vissa likheter med John Mayers slagdänga ”Who Says” från 2009. Låten ”Supermarket” är ett litet sömnpiller med ljudet av syrsor som kompar treackordsstrukturen och blir lite trubadur-på-Stadts-uteservering och i ”Bruce Springsteen” försöker man låta som låtens namne. Låten ”Bicycle” inleds med frasen ”I love being drunk on my bicycle, it makes me feel just like I can fly” och kanske bara därför är det sannolikt att den här kommer att bli släppt som singel eller åtminstone omtolkad av Ezio-coverbanden som finns därute (det finns ett par stycken).

För övrigt höjer inte This is the Day på så många ögonbryn. Kanske att bandet i två decennier figurerat som en väl bevarad hemlighet gjort att bandet behålla sin musikaliska röda tråd genom alla år och resultatet i deras sjunde album blir sålunda en rätt likriktad folkmusikplatta med tydliga singer-songwritervibbar och en gnutta motorvägsrock de få gånger det blir upptempo.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Robert Montgomerie – the Longing

by

Robert Montgomerie bestämde sig efter en tung sjukdom att sluta sitt jobb och satsa på musiken. Vilket var tur för oss för debutskivan är riktigt bra. Och ljudet är snyggt. Skivan är mastrad i Beatles favoritstudio Abbey Road. Musiken har också tydliga influenser av Beatles. I ett par låtar blir det mer McCartney än Lennon, mer Yesterday än I’m the walruss. Men bara i ett par låtar.

Överlag är det bra låtar som man blir glad av. Inte helt fel i höstens mörker. Speciellt låtarna God’s major mistake, Gates of your heart och singellåten Backwards är mäktiga. Den sistnämnda finns på YouTube med charmig video. Till skivan kommer en bok med texter, bilder och kommentarer. Rekommenderas.

Kenneth Molin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Jim Hanft "Weddings or Funerals"

by

När den första känslan av mellanmjölk har lagt sig efter första genomlyssningen, upptäcker jag ett engagemang och en nerv som berör i Jim Hanfts album ”Weddings or Funerals”. Bakom den ganska traditionella folkrocksstilen finns en äkthet som imponerar. Låtarna drivs av Hanfts akustiska gitarr och tillsammans med hans rätt raspiga röst får man ibland en känsla av gatumusik. Instrumenten spelar utmejslade roller i låtarnas berättelser om modernt vardagsliv i ett land som tappat sina illusioner. I både musik och texter finns en tydlig identitet som inte behöver överlastas med identitetsmarkörer. Produktionen ger oftast ett självklart och rent intryck med mycket akustiska inslag och den klarar ett och annat stillsamt inslag av steel-guitar, banjo och en och annan överstämma utan att bli insmickrande.

Albumet innehåller allt från traditionella singer-songwriterlåtar till rockiga låtar med hit-känsla där den akustiska gitarren är det enda ankaret i folkrocken medan produktionen gör utflykter till en poptradition som känns europeisk snarare än amerikansk. Och kanske det är den svenska produktionen som gör att man så lätt känner igen sig i soundet. ”Weddings of Funerals” är producerad av Lasse Mårtén, som tidigare producerat Lykke Li bland andra, och är inspelad i Stockholm med svenska musiker.

Motsättningen från albumtiteln präglar hela skivan och finns i många av låtarna. Tydligast i den närmast popiga ”By the Stream” där en catcy refräng med hitkänsla döljer en sylvass text om den amerikanska erfarenheten av kriget som både abstrakt mediakonstruktion och konkret vardag på kyrkogården. En erfarenhet vi i Sverige bara på sistone börjar förstå.

Med ”Weddings or Funerals” har Hanft kopplat över både text och musik från folkrockens traditionella tillvaro över till en modern vardagsvanlighet utan att den förlorat sina rötter eller sin identitet. Han vinner mig med sitt poetiska gitarrspel, sin ärliga röst och med textrader som ”I heard you lost yourself in a pair of new jeans on a bus downtown”. I sin svenska kostym är Jim Hanft amerikansk folkrock när den är som bäst.

DN gav betyg 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bryan Ferry – saknad röst tillbaka med Olympia

by

Kate Moss på omslaget till OlympiaOlympia är Bryan Ferrys nya skiva, men det är låtarna i den gamla stilen som funkar bäst. Hans utflykt till moderna monotona låtar, kunde han gärna låtit bli, känns mest som ett desperat försök att låta modern.  Dock är det en välkommen comeback för en av de starka rösterna som släpps den 27 oktober. Får en svag fyra från Kulturbloggen.

Det är bara tre år sen han släppte den förra soloskivan, men det känns som detta är en verklig comeback. Det är hans trettonde studioalbum sedan 1973, så karriären har sakta puttrat på. Bryan Ferry fyllde 65 i september, och han hans röst har förändrats. Idag pratsjunger han som så många andra äldre röster. Dock är det ett kärt återhörande. Skivan inleds med en malande sång, ”you can dance”  och det är också första singeln. Ett ganska konstigt singelval, då den funkar bättre på en klubb i en ommixad version än i radion, och den är också släppt i minst fem remixer.  Därefter börjar skivan på riktigt, så hoppa gärna över det första spåret.

Det är ett namnkunnigt gäng som arbetet med den nya skivan. David Gilmour, Jonny Greenwood, Nile Rogers, Mani, och Flea är idel kända namn, vi skulle kunna starta en frågasport om vilka band de är kända från. Till det gänget ska läggas delar av gamla Roxy Music, Phil Manzanera, Andy Mackay och Brian Eno.

Nästa låt, Alphaville, skulle fungera mycket bättre som singel, och här hörs gamla takter av Bryan Ferry i den drömska popmusiken. Musik som passar bättre till den italienska filmen Alhaville än de mer kända popsyntarna från Tyskland.  Skivan rullar på så, och är klart värd en lyssning, om du gillar 70-tal blandat med nya rytmer.

I covern ”Song to the siren” sjunger Bryan ”Here i am”, och det är verkligen känslan, här tar han plats igen, och vänder tillbaka till det som gjorde honom stor på 70-talet.

Bryan Ferry startade sin karriär som sångare i Roxy music, en grupp som blev känd för att alltid ha vackra kvinnor på sina skivomslag. Tidigare har Bryan Ferry mest haft porträtt på sig själv på sina soloskivor, men nu har han tagit med sig vanan med vackra kvinnor på skivomslaget från Roxy music. Dock är det en ensam kvinna och det är bara en ansiktsbild. Det är Kate Moss. En bild som ska visa på ”glamouren” på den nya skivan.

En trend idag är att nya skivor släpps i många olika versioner. Olympia släpps i tre olika versioner i Sverige. En CD med tio låtar, en CD + DVD med två extra låtar och en 30 minuters dokumentär. Dessutom finns det en dubbel-CD-version med DVd och bok. Den versionen har 2+7 extralåtar och kostar hela 699 kronor. Tar vi med olika versioner som finns utomlands, så kommer det bli otaliga olika versioner för de största fansen att köpa.

Vi säger välkommen tillbaka, och inser att rösten varit saknad.

Skrivrecension: New Found Land – The Bell

by

Den 27 oktober kommer bandet New Found Land ut med sitt andra allbum – The Bell. Men det är inte bara en ny skiva som möter lyssnarna utan även ett helt nytt band, New Found Land har växt så det knakar och det hörs.

Där debutplattan var blyg och trevande så är uppföljaren rikare i sin ljudbild tack vare alla nya bandmedlemmar och nya instrument som har introducerats. New Found Land har gått från att vara en duo till att vara ett stort band där antalet bandmedlemmar beror på vem du frågar, alla siffror från sex och uppåt verkar vara gångbara.
Första spåret på plattan, och till lika titelspåret The Bell är skivans omedelbara höjdpunkt med slingan ”Oaa I could never prepre myself for this” och tropiska inslag. Den sätter sig på hjärnan och förtjänar att få vara kvar där.

Skivan har inga direkta lågvattenmärken men en del låtar agerar mer som utfyllnadsmaterial mellan de riktiga ljusglimtarna. Låten Stay with me har man hört förut och erbjuder egentligen ingenting nytt, men det är trots allt en fin låt som säkerligen kommer att göra sig bra i en spellista för kärlekskranka hjärtan. Det känns som att det är den där obligatoriska lugna låten som måste vara med på alla plattor fast den inte tillför något originellt.
Tillsammans med titelspåret är det Human, A storage plan och Carve out my heart som får definiera albumet och det är i den något mer lekfulla riktningen New Found Land bör ta sin musik.

Skivan avrundas med spåret Jag tar smällen där Anna Roxenholt sjunger på svenska. Tydliga paraleller till Annika Norlin kan dras, men det som New Found Land saknar för att komma upp i den divisionen är något bättre låttexter. Trots att Jag tar smällen är en pärla så är det inget miniepos som Annika Norlin kan lyckas få till.
Det allra sista spåret Streets are different flörtar med den nyfolksvåg som cirkulerat sedan Fleet Foxes släppte sin debut 2008. Med plockande och plinkade strängar tillsammans med rogivande stämmor vaggas lyssnaren till ett behagligt lugn.

The Bell är ingen skiva som kommer få oss att vurma och gå ner på knä så som vi kan göra när Håkan Hellström eller Annika Norlin släpper en ny skiva, men den förändring som New Found Land har genomgått är minst sagt intressant och väldigt trevlig att lyssna på.
Rekomenderas för alla som gillar enkel pop och hypnotiska ballader om att se förbi det bittra i livet.

Lyssna på New Found Land på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,