Last Days Of April: Gooey
Last Days Of April är tillbaka i Sverige efter flera utlandsturer och med det senaste albumet sedan Might As Well Live 2007. Gooey är ett renodlat popalbum som ändå håller ganska låg profil och Suede-vibbarna är ibland inte långt borta. Det är lättsamma låtar från början till slut men det är ändå så musikaliskt och medryckande att det oftast inte gör så mycket att djupet saknas. Karl Larsson går egentligen aldrig helt på grund, jag trivs i hans sällskap och det är mycket tack vare den fina rösten och arrangemangen i låtarna.
Men även när det handlar om avsked, som i America, låter det mest behagligt och lugnt. Nästan för lugnt, ibland. En del av låtarna är så lättlyssnade att de blir svåra att komma ihåg efteråt och det tänder till på riktigt ganska sällan. Ibland försvinner nästan intresset och svävar iväg någon annanstans, men det återvänder ändå ganska snart för det finns mycket kvalitéer på skivan.
Riktigt bra blir det däremot när sångaren får sällskap av Evan Dando i All the same i en låt där känslorna verkligen läggs på ytan och skapar något mer än bara en poplåt. Det blir något som berör också.
Det avslutande spåret If är också det finaste, en vacker och stämningsfylld ballad där Karl Larsson och gästen Tegan Quins röster inte ackompanjeras av mycket mer än en orgel och där Karl Larssons röst blir skör och vacker på ett sätt som inte hörs någon annanstans på skivan.
Man skulle kunna avsluta med att säga att Gooey är en ganska vanlig popskiva, men samtidigt lyser rösten och arrangemanget igenom, det finns en dragning till indiepop som gör den till något mer och framförallt finns det några fina spår som sticker ut och höjer skivans helhet markant.
Albumet fick betyg 9 av 10 hos Dagens Skiva.
Läs även andra bloggares åsikter om Last Days Of April, musik, recensioner
