Skivrecensioner

Sisters of Invention

Sisterhood

4

Inspelad och mixad i Gula Studion i Malmö

Producerad av Oh Yeah Records

Utgiven på cd och vinyl av Oh Yeah Records

Releasedatum: 28/10 2023

Systrarna som nu blivit 30+ har musicerat tillsammans sedan barndomen i Mölnlycke, för övrigt samma ort där undertecknad gick i mellan- och högstadiet. Odiskutabel talang kommer sannolikt delvis från mamma och pappa, anlag plus inspiration. Likt familjen Bergcrantz/ Laurin spelar de gärna tillsammans med sina föräldrar, vilket jag kunnat beskåda i båda fall. Vidare driver de i likhet med den familjen eget skivbolag. Mamma heter Martina Almgren. Hon undervisar på Musikhögskolan i Göteborg och är trumslagare och kompositör. Pappa Owe är främst känd som funkig elbasist jämte sin lust att virtuost utforska instrumentets möjligheter.

Om döttrarnas samarbeten med Bohuslän Big Band respektive med pappa i lyckade Beatles-tolkningar inkluderas, omfattar Sisters of Inventions katalog åtta album. Har inte tidigare ingående tagit del av någon av deras produktioner, däremot lyssnat på dem en handfull gånger live jämte i flera projekt live eller på skiva vilka de initierat eller varit en del av på skilda håll. Minns att jag första gångerna när förmågan att komponera befann sig i en utvecklingsfas i längden ansåg dem vara statiska vilket medförde att jag inte fullföljde lyssnandet vid dessa konserter. Sedan den tiden har de behållit sitt naivistiska tonspråk och tagit det till nya nivåer.

Malin som gått i sin mors fotspår vad gäller huvudinstrument kunde ses i musikal på GöteborgsOperan härförleden, medan en saxofonspelande Karolina för närvarande engagerats av Stadsteatern i Göteborg i fullträffen Monicas vals. Att de är duktiga instrumentalister är således ett faktum. Den till Malmö inflyttade Karolina Almgren och hennes Project har jag lyssnat på med avsevärd behållning vid flera tillfällen, vilket resulterat i uppskattande recensioner live och på skiva. Och hennes storasysters avtryck har kunnat noterats i genrer som förstklassig storbandsjazz, Neil Young-tribut samt feministisk funk.

Att recension av Sisterhood publiceras beror på att jag generöst nog fick vinylutgåvan skickad till mig och vid upprepade tillfällen sugits in i deras smittsamma sound. På begäran skrevs initialt en kortare recension för JAZZ/ Orkesterjournalen vars öde är dunkelt. Antingen försvann den på redaktionen eller så blev den helt enkelt refuserad. Systrarna bokas oftast av just jazzarrangörer, fast man särskilt på senaste albumet rört sig bort ifrån de oförutsägbara inslag jazz förknippas med. Texten och musiken de tillverkar och inte minst den förtjusande stämsången med sina stigande svall vistas i ett melodiskt universum som ibland påminner om First Aid Kit. För att travestera titeln på en av 2000-talets främsta svenska låtar där texten skrivits av Stina Nordenstam, lyfter Sisters of Inventions gemensamma röster från marken i flera passager, något som gör att de etsar sig fast hos mig. Främsta skillnaden består i avsaknad av gitarrer och att Sisters of Inventions röster är en betydelsefull komponent, men inte den avgörande kvalitet de bedöms efter. Att vägvinnande sound integrerar rytm- med melodiinstrument har utgjort ett bärande koncept ända sedan start.

Aktuella skivan lanseras som en hommage till att umgås som systrar i musikens tecken, något som texterna också betonar. Man kan undra om Sisterhood ska ses som ett bokslut. Markerar texterna om bakåtblickande – kompletterade med ett ventilerande av vemod i centrallyriska funderingar – finalen på en gemensam och framgångsrik era? Vad beträffar instrumentering uppvisas frapperande mångsidighet av ett slag som inte framgår live. Förutom på trumset hörs Malin på piano, keyboard, ukulele och percussion. Tror dessutom att hon är mer involverad i de vokala inslagen än tidigare. Karolina trakterar inte bara sopran- och tenorsaxofon (uppgift om exakt vilka saxofoner som används saknas) utan därtill flöjt och elbas och sjunger lead. Ljudbilden fylls ut ytterligare genom att Jens Lindgård spelar trombon på tre spår och Petter Lindgård kompletterar på titelmelodin med trumpet och på Postludium med flygelhorn.

Melodierna sveper fram, genomsyrade med obändig optimism. Den vindlande och samtidigt solida musiken är sprungen ur en diskret, ändå tydligt beatbaserad singer songwriter-tradition. Väna, högtflygande röster backar upp varandra, interfolieras snitsigt sömlöst. Vokalt sprider de ungdomligt charmerande refränger omkring sig. Konsistensen i inledande Heartache består av sprudlande naiv vokalpop. Än mer markerad rytm tillförd med sofistikerad elektronik präglar titellåten, duons vittnesmål om hur kärleken till musiken uppstod.

B-sidan drar igång med sprittande popjazz, övergår i drivande beat, fortsätter med att dörr öppnas till drömsk romantik som förhöjs med snyggt spel på uppåtsträvande sopransax i framkant. Enda instrumentala melodin svävar vackert i skyn, tillhör skivans höjdpunkter. Som upplösning bjuds vi på en ballad, vars svallvågor av bitterljuv melankoli sköljer över lyssnaren. Blir på gott humör av dessa nio sammanhängande kompositioner. Gediget material bildar en organiskt helhet vars sköna känsla av dur-harmonier bör betonas. Systrarna behärskar verkligen hantverket, överraskar med sättet varpå de utsmyckar sitt beat och renodlar sitt sound. Önskas jazziga äventyr med hisnande övergångar hänvisas till exempelvis Karolina Almgrens egna grupp. Sisterhood attraherar istället genom sina medryckande beats, vackert vindlande vokala bedrifter samt drömska sekvenser.

Klas Lindquist Nonet

Alternative Source of Energy

5

Inspelad januari 2023 i Riksmixningsverket Stockholm och i Studio 88

Producent: Klas Lindquist (co-producer: Calle Rasmusson)

Teng Tones

41:42

Releasedatum: 16/10 2023

Klas Lindquist, bördig från Göteborg, har senaste två decennierna etablerat sig i det översta skiktet inom den svenska jazzscenen. Ett flertal priser har den välutbildade musikern, kompositören och arrangören förärats, två av dem i ”Dompans” och Alice Babs namn. I ungdomen ingick den skicklige altsaxofonisten/ klarinettisten i såväl Bohuslän Big Band som traditionsbevararna Second Line Jazz Band. Faller sig naturligt att jag lyssnat till honom på åtskilliga skivor jämte ett antal gånger live. Han är flitigt anlitad som sideman och medlem i Stockholm Swing All Stars som jag recenserat uppskattande flera gånger. När träblåsare av yppersta rang efterfrågas är det ofta till Lindquist man vänder sig.

Detta är fjärde skivan i eget namn och tredje med hans nio man starka nonet, vars liveupplaga jag minns att jag njöt av i Göteborgs Konserthus för närmare femton år sedan. Vidare leder han en kvartett tillsammans med gitarristen Erik Söderlind, vilka bägge i sin tur ingår i det Hans Backenroth Quartet som för ett par år sedan släppte en alldeles strålade Charlie Parker-tribut. Spelar därutöver med bland andra Claes Janson, Ulf Johansson Werre, Stockholm Voices, Mathias Algotsson, Snorre Kirk, Ellen Andersson, Ellas Kapell, Hannah Svensson med flera.

Vilka är medlemmar i Klas Lindquists Nonet? Jo musiker vars höga kunnande jag med ett undantag frekvent kommit i kontakt med under 2000-talet. Meriterade blåsaravdelningen består av Robert Nordmark på tenorsax och flöjt, Fredrik Lindborg på baryton och basklarinett, Nils Jansson på trumpet, Karl Olandersson på trumpet och flygelhorn samt trombonisten Magnus Wiklund. Lindborg och Olandersson tillhör också dem frontlinjen i Stockholm Voices och leder egna grupper. Kompet utgörs av den för mig obekante Petter Carlson Welden på pianopallen medan kontrabasist Kenji Rabson och osannolikt aktive batteristen Daniel Fredriksson bildar rytmsektion.

Som om inte denna imponerande line up i sig inte var nog adderas på vissa låtar gäster. På cd:ns sista låt Bernadette tillkommer assisterande producenten Calle Rasmusson på percussion, Lina Lövstrand trakterar flöjt samt Leo Lindberg orgel. Formidable Lindberg lirar orgel också på Joey där han står för ett inledande solo som sticker ut. Kompositionen är en hommage till organisten och multiinstrumentalisten Joey DeFransesco som dog härom året (sågs på festivalen i Ystad 2019) För att göra redovisningen komplett ska framhållas att en annan musiker med star-quality ägnar sig åt musicerande på flygeln i två låtar. Syftar på den eminente Filip Ekestubbe. Som kuriosa kan tilläggas att jag senaste åren i samband med konserter träffat flera av musikerna, vilka definitivt tillhör gräddan av våra mest erkända jazzmusiker.

Sju av albumets åtta låtar är signerade den snillrike Lindquist som dessutom står för samtliga arr. I medföljande häfte får lyssnaren veta mer om tillkomstprocessen och influenser. Nilsie som fått sin titel för att låt skänkts av Alice Babs som hörde flera konsertens med niomanna-bandet, dedikerade sin Ellington-inspirerade låt till sin make. Albumet sägs spegla musiken som en ständigt förnybar kraftkälla, energin musiker och låtskrivare tillför uppfångad av mottagare i ett kontinuerligt flödande kretslopp. Inom ett enhetligt mönster märks följdriktigt en stimulerande variationsrikedom på Alternative Source Of Energy. Vi får veta att låtarnas stämmor specialskrivits med det handplockade lilla storbandets medlemmar i åtanke. Förunderligt nog, om jag har korrekt information, med samma besättning på samtliga alster.

Enda marginella anmärkning man tidigare kunnat rikta mot den prisade Klas Lindquist handlar om avsaknaden av svärta, melankoli och friktion. Vid noggrann analys av nyskrivna musiken, kan ändå en viss utveckling skönjas. Tonspråket vilar förvisso på en ljus estetik som förr kunde tangera det alltför prydligt polerade. Fast musiken fortfarande är omedelbart tillgänglig utan antydan till tuggmotstånd har den tack och lov försetts med skiftande temperament, rent av ett större djup. Man noterar en sofistikerad palett som inte enbart består av vackra och allmänt behagfulla färger även om sådana egenskaper överväger, vilket tyder på en välkommen mognad. Varje komposition väcker ens intresse och kompositören får ut maximalt av sina medarbetare i ensemblespelet. I hörlurar framgår att ljudtekniker och mixare åstadkommit superba insatser. Finfördelat ljud innebär ypperlig akustik. Varje instrument ges föredömlig exponering. Inte minst Kenji Rabsons fylliga basgångar ligger på exakt rätt nivå.

Det raffinerat framskridande tonspråket rör sig i en mix av swing, cool jazz och boppig rytmik, med viss övervikt åt först nämnda inriktning. Från denna trafikerade korsning utgår åtta spänstiga kompositioner, inom en ram med häpnadsväckande verkshöjd, Lindquist har bevisat gång på gång sedan han examinerades i komposition från Musikhögskolan sin förmåga. Antagligen övas det flitigt eftersom det inte ser ut som om han behöver anstränga sig. Initierade bedömare anser sålunda att att hans eleganta spel präglas av finess. Här reserverar han fem uttrycksfulla solon åt sig själv, ungefär lika många på klarinett och altsaxofon. En handfull andra solister förekommer, vilket framgår av häfte bifogat cd:n. De har självklart en uppiggande verkan och bjuder på virtuosa inslag. Vad som motiverar fullpoängaren är ändå det hängivet elastiska ensemblespelet och otroligt snyggt varierade kompositioner. I sitt slag som sagt en fulländad produktion! Och även om musiken inte kan betraktas som innovativ undviker komponisten galant att plagiera sina förebilder.

Karl Wallmyr

Serendippo

4

HOOB Records

Releasedatum: 29/9 2023 (utgivning på vinyl och digitala plattformar)

Texten var avsedd för JAZZ/ Orkesterjournalen men tyvärr hade redaktionen missat att skivan redan var recenserad, varför mina formuleringar kan ses som tips på ny svensk av jazz dignitet. Trots att jag har och till och med måste ha (ingår i juryn för Gyllene skivan) viss koll på vår egen jazzscen, dyker det ständigt upp aktuella namn jag inte tidigare hört. Trumpetaren och låtskrivaren Karl Wallmyr som i höstas släppte sitt andra album tillhör den skaran. Han befinner inte bara i en jazzig kontext, utan ingår exempelvis i kretsen hos stjärnan David Ritchard. Här frontar han en kvintett med ganska originell sättning. Per Wallmyr (sannolikt en släkting) trakterar altsax och klarinett medan namnkunnige entreprenören och träblåsaren Nils Berg lirar tenorsaxofon, flöjt och inte minst basklarinett. Kompet utgörs av två bröder Agnas (två bröder jag för övrigt träffat tillsammans och var för sig). Syftar på Max vid flygeln och Mauritz på kontrabas. Som ni märker saknas trumslagare. Sättningen genererar ett naket sound som attraherar. Den unge fast ändå rutinerade Mauritz Agnas får ta hand om gruppens rytmtillverkning, ibland förstärkt med Nils Bergs ypperliga fraserande på dov basklarinett. Ändå får erkännas att frånvaron av pulserande trummor på samma gång innebär en omställning.

Titeln Serendippo refererar till en saga om slump och gott omdöme, vald för att anspela på kompositionsprocessen. Trumpetaren som ansvarar för tillkomsten av tio slagkraftiga låtar, menar att processen haft såväl vardaglig prägel som en lekfull spontanitet över sig. De två singlarna Mamma respektive Midsommar gavs ut som aptitretare inför albumsläppet. Spännvidden av influenser rör sig från Gullin till Grieg i en tydlig nordisk tradition och flera melodier sägs ha blivit till efter resor. Har lyssnat ett antal gånger på länken jag fått tillgång till, så beskrivning och bedömning baseras helt på musiken jag hört i datorn (före jag investerade i lyxiga hörlurar) vilket fungerat nöjaktigt även om recensionsex hade varit att föredra.

Hör ett raffinerat utforskande som genomgående, men inte alls enbart, håller sig inom en harmoniskt lyrisk nivå. Dylika stämningar interfolieras med tillförsel av utsvävande sound, där kammarjazz stundtals övergår i folkloristiska tongångar. Ur den förflyttningen uppstår stundtals sofistikerat sväng. I finalen adderas till och med spretiga inslag, vilket man inte är förberedd på. Som mest ystert blir det i händelserika Midsommar. Sker genom snyggt uppdelat blås vars konturer doftar av Dalarnas rika spelmanstradition. Och från Xavier med ljuvligt pianosolo sprider sig obändig livsaptit.

Musiken har definitivt substans som ger låtarna ett egenvärde, en egen profil. Vad som påstås bära en vardaglig inramning sticker i själva verket ut, låter absolut genomtänkt och formas till ett inbjudande sammanhang med besjälade musiker som vet vart de vill nå. På ett förunderligt vis uppfattas så gott samtliga kompositioner som självständiga med tyngd. Klanger och rytmik gifter sig på ett album med spänstiga features. Tilltalas av ett sound som sammantaget varken kan definieras som ECM-stuk eller boppigt.

Linchpin

Mos Def

4

Inspelning hösten 2021 Equmeniakyrkan i Floda av Åke Linton (även mixning)

Imogena

44:56

Releasedatum: 13/10 2023

I helgen befann jag mig på skivdebutens releasespelning. Den ägde rum i Betlehemskyrkan i centrala Göteborg under vinjetten ”Come Sunday”. Mig ovetandes hade den planlagts som ett led i en dubbelkonsert. Linchpin, Joona Toivanen på preparerad flygel och Ebba Westerberg på slagverk, avlöstes av duon Anders Hagberg och Johannes Lundberg. Hagberg på diverse flöjter plus en gnutta elektronik i intimt samarbete med Johannes Lundberg på kontrabas och röst, framförde magisk musik från tre album jag recenserat. Var därtill förtrogen med hur spännande det låter om Hagberg och hans medarbetare live. Att ljudet var om möjligt än mer fabulöst än vanligtvis, kan bero på att P2 var på plats. Som grand final förenas dessa två duos ytterst sofistikerat i i Joona Toivanens stycke Planned Obsolescence ett infallsrikt och underhållande alster vars pockande basgång förvandlas till ett uppfriskande sönderfall. Anteckningar togs från ett evenemang värt en egen text. Representant från arrangören vittnade om glädjen i att träda in i olika tillstånd. Bara att instämma!

Så gott som samtliga låtar från Most Def framfördes live inför andäktigt lyssnande publik. Har tidigare hört Linchpin vid två tillfällen och dess två vitala komponenter var för sig ett antal gånger, tyckt om vad de åstadkommit Toivanen, av finländsk härkomst, bor sedan länge några mil ifrån Göteborg. De tio titlarna på albumet har skrivits av duon gemensamt eller separat av någon av dem. På fyra av dem förekommer antingen tenorsaxofon spelad av Lisen Rylander Löve eller cello trakterad av Jonas Franke-Blom.

Linchpins samarbete sträcker sig flera år tillbaka då ett intresse för improvisation och stämningsfulla sound delas. Musiken sägs röra sig från dansant till minimalistisk i händelserika kompositioner som inuti sticker av i olika riktningar. Påpekas dessutom att de vackra omgivningarna vid platsen för inspelningen påverkat, adderat stråk av nordisk folkton.

Inledande HPKSM (varit arena för improviserad musik) bjuder på inlevelsefullt spel av den av många ofta anlitade Lisen Rylander Löve över finstämt musicerande på preparerat piano. Omvandlas sedan till en suggestiv sak i sprittande folkton när Westerberg involveras. Som rubriken slår fast varvas västerländskt igenkännbara tongångar med trevande, österländska klanger. I de främmande , stundtals esoteriska klangerna präglas det dröjande, sparsmakade soundet av Westerbergs arsenal av attiraljer. Friheten att experimenterar bejakas med klanger som tar ut svängar, förflyttas åt helt olika håll med melodi- och rytminstrument. På nästan hälften av materialet förstärkt med blås eller cello, vilket är en klok utvidgning av sättningen.

Ljuddesigern Åke Lintons inverkan ska inte underskattas, så gott som alltid en garant för kvalitet. Vad beträffar Toivanens omsorgsfulla anslag passar det att stundtals referera till Keith Jarrett, Jan Johansson och möjligen Per-Henrik Wallin.

Finliret på subtilt stillsamma Marsh fångar in lyssnaren. Ett annat försiktigt och fint stycke av repetitiv karaktär heter Vända blad. Överlag hörs mångskiktade kompositioner vilka det händer mycket med. Angenämt krumbuktande och introverta inslag skiftar ibland till medryckande melodier, som i ett par fall har hitpotential. Musiken framskrider genomgående väldigt eftertänksamt utdraget. Kammarmusiken fordrar koncentrerade öron. I liveformat låter den otvivelaktigt mer tillgänglig. och kommunikativ.

I underfundiga Viasna adderas elektronik med varsamhet. Cellons resonans förstärker förnämligt ett styckes begrundande vemod. Den lika vackra som melankoliska finalen är poröst majestätisk. Pianoslingan och kompletterande instrument sätter sig i skallen.

Efter lyssningen känner man sig stärkt och rofylld. Man får vara beredd på vissa avantgardistiska drag och inställd på att skiftningarna i temperament går fram väsentligt tydligare live. Knappast musik för gemene man utan för den som söker det annorlunda. Lyssnar du noggrant i enskildhet i hörlurar belönas du!

The Gothenburg Combo

Novel A Musical Library

4

Mixad och mastrad av Åke Linton på Svenska Grammofonstudion (+ Hans Olsson)

Combo (Naxos)

Releasedatum: 6/10 2023

Efter sju skivor sker i höst ett dubbelsläpp, vilka utgår från kompositörers nyskrivna tolkningar av romaner. Anmälde intresse för att recensera cd:n där åtta musiker med jazzanknytning skrivit musik som speglar stämningar i åtta romaner, varav tre är böcker jag läst. Duon bestående av David Hansson och Thomas Hansy har i perioder under 2000-talet turnerat i olika delar av världen. Recenserade deras två senaste album, dels här (5/5) och med lovord i JAZZ/ Orkesterjournalen. Att koppla instrumentalmusik framförd av två klassiskt skolade gitarrister till skönlitteratur, var en idé som genomsyrade Kammarmusikfestival på Gunnebo för cirka fyra år sedan.. Festivalen som genomfördes under en följd av år i regi av just Gothenburg Combo.

Musikerna som skrivit stycken på mellan fyra och sex minuter har jag träffat (möjligen med ett undantag). Lyssnat på så pass att jag har en viss koll på vad de uträttat. Man undrar över kriterierna för att bli tillfrågad och över hur många som tackade nej av olika skäl. Albumet inleds med Georg Riedel och Jojje Wadenius, de mest kända namnen. Avrundar gör frijazz- och avantgardebasisten Nina De Heney.

Kompositionerna skiljer sig åt vad beträffar attraktionskraft. Somliga växer efter fler lyssningar, medan ett par är av den art att frågetecken rent av kan sättas kring kvalitén. För att vara helt ärlig hamnade betyget på en 3:a efter första genomlyssningen i hörlurar då jag ansåg det vara ojämnt Förvisso tillkommer ju den litterära aspekten. Men man ska väl inte behöva vara förtrogen med samtliga böcker för att kunna uppskatta och bedöma musiken?

Vad gäller den svindlande sammanväxta duon är läget oförändrat. Deras stämmor vandrar hänförande in i förgrunden och tar steg tillbaka, vilket blivit ett signum duon mästerligt odlat. Turas som sagt om att sömlöst understödja varandra, sinnrikt brodera ut melodier. Tempon och därtill hörande pausering behärskas perfekt med finkalibrig precision. Hos utförarna hittas sannerligen inget att anmärka på.

Georg Riedel tar sig an kultromanen Tango för enbenta, humoristiska läsfesten om frihetskämpen Tore Anderssons vådliga eskapader nedtecknade av Sture Dahlström (rekommenderar Björn Runges film Vulkanmannen om den excentriske Dahlström som också var jazzmusiker). Fångar mig genom sättet att tillföra argentinskt doftande släpiga tangotoner. En annan nestor, ”Jojje” Wadenius som jag tackade efter konsert i somras, står för ett delikat stycke som fokuserar på absolut närvaro och improvisation. Nils Berg har förtjänstfullt fått fram en roterande dramatisk nerv i sitt alster, som ger dennes syn på hur Tomas Bannerheds genombrottsroman låter (finns bildbevis på att jag haft ett kort samtal med författaren vid signering).

Av åtta låtskrivare tillhör tre gitarristernas strängbändande skrå. Loke Risberg och inte minst David Stackenäs går igång på mer komplexa strukturer. Får för mig att den sist nämndes jazziga mönster bygger på kontrapunkt. Intentionen har bestått i att efter italiensk märklig förlaga frammana överlappande, kommunicerande linjer. Risbergs tolkning av sin favorit, nobelpristagaren Toni Morrison, är en spretande experimentell historia som kräver stora öron, medan Ann-Sofi Söderqvist (trumpetaren, tonsättaren, arrangören, pedagogen och storbandsledaren som valts in i Kungliga Musikaliska Akademin) erbjuder Gothenburg Combo ett rivigt, eldigt beat. I omgångar återvänder dramatiken i uppväxtskildring av Donna Tartt likt en omskakande färd i berg och dalbana.

I analogi med inriktningen hos Nina De Heney hörs preparerade gitarrer och avlägsna röster i hennes bidrag. Således radikalt annorlunda inslag med dessa ljudeffekter, till för att spegla en pocket jag har i bokhylla, nämligen surrealistiska franska kärleksromanen Dagarnas skum. Den åttonde länken utgörs av Lina Nybergs musikaliska överföring av tema i indiskt välkänd epik. De hisnande klangerna på Novel A Musical Library framställer som väntat i intervaller bilder i huvudet.