Skivrecensioner

Ulla Fluur

Katten också

4

Inspelad 15/1 o 20/8 2024 i Atlantis Studio av Niclas Lindström

Mixning och mastering: Alar Suurna

Producent: Ulla Fluur

At Last Music Sweden (egen utgivning)

Releeasedatum: 9/5 2025

Har blivit osedvanligt många lyssningar innan jag förmått samla ihop intrycken till en recension, minst ett halvdussin gånger har jag vistats i musiken. Kan vankelmodet bero på att jag känner pressen på att göra Ulla Fluur rättvisa efter att ha skrivit om två tidigare fullängdare? Upptäcker på hennes hemsida att förutom mina recensioner (även min text om spelning för SWEJS på Nef finns publicerad) länkas endast till LIRA. Katten också är således tredje skivan sedan jazzsångerskan Ulla Fluur debuterade 2021 förhållandevis sent i livet.

Fluur sjöng och spelade piano i ungdomen, kom dock att jobba med helt andra saker såsom dramaproduktioner inom film och tv. Det var först efter att hennes make, trumslagaren Christer Jansson, dog i cancer som hon bestämde sig för att vilja ta upp sången på allvar. Blev en tröst som kunde påminna om terapi enligt intervju. Fluur gick hos en lärare, anmälde sig till jazzkurs och fick blodad tand. En av de musiker som nappade när hon ringde runt var basisten Martin Höper. I egenskap av både musiker och producent utgjorde han på föregångarna jag strödde beröm över i OJ, sammanlänkande kraft för Fllur och ett antal eminenta instrumentalister. Höper är kvar liksom klaviatursnillet Leo Lindberg medan nye batteristen heter Henrik Jäderberg.

Saknar denna gång tillgång till presstext vilket gör att jag inte vet vilka idéer som legat till grund för aktuella albumet, där Tystnad av Niklas Gabrielsson Lind släpptes på singel i början av året. Vi får totalt åtta melodier vilka samtliga framförs på svenska. Två av dem är välkända, rent av så intimt förknippade med sina original att jag inte är jätteförtjust i att de valts ut. Tänker på Jag vill nå dig (längtans samba) vars eldigt passionerade önskan varit symtomatisk för Lill Lindfors oförlikneliga scenpersonlighet, jämte Robban Brobergs underfundigt gungande och värmande ballad Båtlåt. Ska framhållas att Fluur och den som arrat tolkar dessa klassiker (särskilt Lills samba) i avskalad småjazzig tappning. Med tanke på att jag nyligen skrev om en tribut live till Svante Thuresson, ligger det nära till hands att dra parallell till hur cool denna och flera andra melodier/ jazzvisor låter. Fluur lyfter fram texter genom väl avvägda betoningar och adekvat temperament. Hennes mjukt inlindande stämma övertygar, har en ibland bevekande och då extra stark ton av uppriktighet. Kan förstå att LIRA jämförde sättet att sjunga med bland andra nyligen avlidna Nannie Porres. I någon enstaka sekvens kan förvisso fraseringen bli aningen osmidig.

Ett antal låtar är om inte standards, åtminstone signerade mer eller mindre berömda kompositörer eller jazzmusiker. Dom som fanns är i original titelspår på platta med den legendariske basisten Nils-Henning Örsted Pedersen från 1996. Texten Those Who Were av Liza Freeman (finns återgiven inuti cd-omslaget) sjöngs då bitterljuvt av Lisa Nilsson. I Janne Lindvalls översättning har orden fått en extra laddning i och med att de återhållsamt framförda verserna tillägnats Fluurs föräldrar, två väninnor och givetvis maken vars död var hennes livs stora sorg.

Vidare ligger som sista spår Du som stack eller den svenska gymnastikens betydelse vars stolt karska text härrör från Tage Danielssons penna och kom på skiva med Monica Z i mitten på 70-talet. I original heter den You Have Lived In The Autumn (B. Dearie/ M. Connor). En bitterljuv pärla har av Hans Widmark fått titeln Det går över. Låten är skriven av en singer songwriter förknippad med Swamp-rock som fanns med på ett hörn i ”The Last Waltz”. Hans artistnamn var Bobby Charles. Titelspåret på Ulla Fluurs brokiga fast soundmässigt enhetliga album har hämtats från standard av H Warren/ J. Mercer. Upphovsman till texten är Claes Andersson,. Antar att det är den finlandssvenske mångsysslande poeten vars tänkvärda dikter rekommenderas. Slutligen inleds skivan av ännu en Mello-raritet (merparten material på på förra albumet var att betrakta som ädel-schlagers, tävlingsbidrag från 60-talet) i form av skönt krängande Svart-Olas polska av Åke Hallgren som framfördes i svenska uttagningen 1967 av Sten Nilsson (han som frontade Sten & Stanley).

Hög tid att understryka vad rubriken slår fast. Nämligen hur generöst det ges utrymme åt musikerna att betagande färga melodierna i bryggor och utförliga stick. Och som de tar vara på sina chanser! Leo Lindbergs bidrag till slutprodukten är av allra högsta klass oavsett om han sitter vid flygeln eller trakterar orgel. Vilket enormt raffinemang! Han står för övrigt för arrangemanget till Tystnad. Hört honom mycket live och här bekräftar han ideligen förmågan, sin status.. Är därför egentligen mest överraskad över hur mycket plats han fick. Var däremot inte lika förberedd på hur strålande rytmläggaren Henrik Jäderberg huserar bakom sitt trumset, övertygar mer än någonsin i detta format. Klaviaturspelarande geniets ”förehavanden” gifter sig kontinuerligt med en lika elastisk rytmsektion. I akustiskt hänseende blev inspelningen enastående vilket framgår vid lyssnandet i bra hörlurar. Niclas Lindström på Atlantis ska harangeras stort för sin insats.

Vissa gånger jag lyssnar har jag kommit fram till att det låter oantastligt, finns helt enkelt inget direkt att anmärka på. Vid andra tillfällen har en fundering uppstått huruvida albumet är något av en mellanplatta. Båda hållningarna är rimliga, fast betyget har växt fram som självklart. En annan viktig reflektion avser själva soundet. Jazziga trion går bortom sin hemmaplan genom att lira en hel del beatbaserade melodier – visor, blues, lite avig polska, doft av samba, tretakt, ballader etcetera -, ett konstnärligt lyckat förfarande som fortsätter på inslagna vägen i sångerskans utgivning.

Vilka höjdpunkter vill jag peka på? Jo, hur självklart 66-åringen bottnar i vad hon sjunger, vilket verserna på Det går över respektive skickligt utförda betoningar i titellåt exemplifierar på ett närmast emblematiskt vis. Fluur har framgångsrikt hittat sin röst, sin stil. Och man kan inte förutse vilka sånger hon kommer ta sig an, hur paletten av djupsinniga bidrag blandas. Just titelspåret förtjänar att lyftas fram på musikaliska grunder jämte ett knippe magiska solon från Lindberg. Bör nämnas att Martin Höper fungerar galant som en solid mittpunkt. Den för basister obligatoriska feature-stunden tas till vara optimalt. Snacka om att samspelet mellan rytmsektion och inspirerad organist firar triumfer. Det följs av ömsint anslag och varsamt vispspel i Dom som fanns.

Göran Strandberg trio

HELLO

3

Inspelad och mixad 17-19/7 2024 på Bildhuggarvägen i Stockholm av Peter Danemo

Producent: Göran Strandberg

Resonansium Records

Releasedatum: 9/4 2025

Göran Strandbergs nya trio bildades 2019. Den består av honom själv vid flygeln, Peter Danemo bakom trummorna som ansvarat för inspelning och släppt plattan på eget bolag samt på kontrabasen Svante Söderqvist. Jag recenserade trions debut där musiken i likhet med denna gång nästan uteslutande skrivits av deras ledare. För kännedom ska sägas att föregångaren efter viss tvekan inkasserade en 4:a. Den cirka en halv generation äldre pianisten hade för övrigt en annan trio på 90-talet. Man överdriver inte om man utser nuvarande medlemmar till svensk jazzadel. I kortfattad presstext hävdas att deras sökande och utforskande av formatets möjligheter fortsätter. Apropå att förflytta sig med toner leks det med ord. Geografiska för somliga oumbärliga hjälpmedlet GPS, råkar ha samma initialer som pianotrions medlemmar.

Strandberg har gett ut fjorton album, fanns med i Red Mitchells Communication, ingått i Stockholm Jazz Orchestra sedan 1990 jämte gästat andra orkestrar/ storband, haft en Nonet och en duo med Sebastian Voegler, var 2018 composer in residence hos Norrbotten Big Band och spelat med åtskilliga internationella storheter. Träffade honom härom året under Stockholm Jazzfestival i samband med konsert med Tessan Milveden. Även Peter Danemo har varit composer-in-residence hos NBB och jag har ett antal gånger hört hans egna projekt live och på skiva och dessutom när han innehaft position som sideman hos andra. Också den tredje komponenten, kontrabasisten och cellisten Svante Söderqvist, är i högsta grad etablerad sedan ett par decennier tillbaka. Och dennes trio som huvudsakligen framför sin ledares musik, har jag haft förmånen att recensera live och på skiva x 2, vilket framgår av Söderqvists hemsida.

Läst att debuten berömdes av kritiker och att LIRA hyllat färska albumet. Jag är själv inte lika begeistrad. Uppföljaren kan beskrivas som en vidareutveckling av samma estetik. Skenbart(?) fria, delvis fladdrigt lättsamma infall kombineras med genomarbetat sväng. Det låter boppigt och lyriskt om vartannat. Musiken väcker halvvägs ens intresse. Interaktionen är luftigt superb, pianospelet fängslande och utbroderade teman förmår stundtals fånga mig. Hos dessa tre rutinerade herrar, vilka jag inte hört tillsammans live, vandrar som väntat fokus. Fast anser sammantaget att trions ledare fått en för dominant roll. Vidare är stötestenen att alldeles för få bärkraftiga kompositioner förekommer. Skulle kunna kunna nämna minst ett dussin inhemska pianotrios av samma dignitet, vilka kännetecknas av sina låtar på trollbindande nivå. Den substansen finns sällan här, tyvärr. Emellanåt blir det skissartat och därmed frapperande fragmentariskt. Kan det rent av vara en medveten strategi som urskiljer dem från andra jazziga pianotrios att förhållandevis intrikata och fritt svävande passager varieras med mer handfasta tongångar?

Titellåten placerad först söker sig fram med stimulerande behag i ett öppet sinnelag. Gillar lyhört samspel, dynamiken som uppstår här och var och roas av sekvenser med stegrad intensitet. Vad gäller sist nämnda ingrediens åsyftas exempelvis Danemos tillförsel på Efter hand jämte Söderqvists spel med stråke i Frisim 1. Frosten visar sig vara en härlig melodi som gärna hade fått veckla ut sig längre än två och en halv minut. En lätt bluesig Coda tillhör de definitiva höjdpunkterna. Man tar farväl av sina lyssnare via ett maffigt grepp. Punkt sätts nämligen i Segel genom att låta slutackordet klinga ut. Trots att speltiden är knappt 42 minuter innehåller albumet sexton stycken/ melodier, vilket ter sig anmärkningsvärt. Hade föredragit fler längre och samtidigt sammanhållna kompositioner.

Georg Wadenius

Livet är mer än bara musik

4

Inspelad i Stable Studios och Newtone Studios i Oslo

Producent: Georg Wadenius

G Wadenius Produktion (egen utgivning)

Releasedatum: 3/5 2025

Georg Jojje Wadenius fyllde alldeles nyligen åttio år. Sett ett nytaget foto på honom tillsammans med två andra giganter av samma årgång vilka råkar vara instrumentkollegor, nämligen Kenny Håkansson och Janne Schaffer. Den sist nämnde var ju en av stjärnorna på Slottet i SVT härförleden och hans memoarer finns i en bokhylla Sverige har väl förspänt med garvade gitarrhjältar. Tänker på sådana som min favorit Bengan Blomgren, Ulf Wakenius, Göran Söllscher, Mats Bergström, Gustav Lundgren, Lars Halapi och Staffan Astner. Listan kan kompletteras med andra tungviktare som Staffan William-Olsson, Anders Chico Lindvall, Erik Söderlind, Gothenburg Combo ( Hansson/ Hansy) och Yngwie Malmsteen har en bländande teknik som inneburit att han valts in i Swedish Music Hall of Fame.

Minnet sviktar när det gäller att erinra sig alla scener jag sett Jojje spela på. Spontant omfattar uppräkningen platser som Scandinavium, Liseberg, Hwitan i Falkenberg, Kronhuset i Göteborg, Stenhammarsalen, Nefertiti cirka tre gånger, Valand, Kungstorget minst två gånger med mera. Än besvärligare är det att kunna säga hur många skivor jag har där han medverkar. Försök har gjorts av honom själv och andra att sammanställa en komplett förteckning, komplicerat när den är så osannolikt omfattande, tillika meriterande. Efter genombrott här hemma i grupperna Made In Sweden, Solar Plexus, barnskivan Godá Godá och några år som studiomusiker hos främst Metronome är han ihågkommen för sin medverkan på skivor med framför allt Pugh. Dessutom spelat in med exempelvis Cornelis, Bernt Staf, Björn J:son Lindh och Merit Hemmingson. Hans redan då imponerande cv till att Blood, Sweat & Tears värvade honom. Såg deras nye medlem på Scandinavium hösten 1972. I mitten av 90-talet återvände Jojje till Skandinavien för gott. Om bara några samarbeten från USA ska lyftas fram kan nämnas att ha ingått i husbandet hos Saturday Night Live, turnerat med Steely Dan, gjort avtryck på plattor med Luther Vandross, Roberta Flack, Aretha Franklin, Diana Ross och Donald Fagen. Äger somliga av dessa inspelningar på vinyl liksom plattan i eget namn från 1978 och en cd med Cleo-bandet (recenserades 2017).

Jojje Wadenius norska fru dog i cancer för ett par år sedan. Nya egenproducerade albumet är en hyllning till henne och låtarna ingår i en föreställning som blivit en sorts bokslut. Att livet innehåller både glädje och sorg är hans berättelse ett bevis på. Förvisso sagolikt framgångsrik karriär men också smärtan i att förlora sin kära hustru och vara med på dödsbädden. Hans elva låtar har fått tio texter av Lotta Olsson, DN-medarbetare och litteraturkritiker med inriktning på barn och ungdom. I egenskap av änka delar hon som framgår av texterna likartade erfarenheter. De har samarbetat tidigare och skrivit revy tillsammans. Jojje spelar förutom gitarrer, bas och keyboard och står för sången. Pianist i föreställningen och på skivan är Lotta Hasselquist Nilsson, änka efter Stefan Nilsson vars plågsamt eskalerande sjukdomsförlopp och död i ALS Tom Alandh enormt berörande skildrat i två dokumentärer. Övriga medverkande på Livet är mer än bara musik heter Pete Abbott (trummor på två låtar), Torsten Lofthus (trummor på tre låtar) och uppbackande röster är Ida Helena Brynyldsen och Guro Marstad.

Gungande melodi med titeln Vårt tunga svenska bagage inleder. I detta bluesiga smått upphetsande äventyr riffas det piggt i dur, vilket får lyssnaren att baxna då vad som beskrivs är en livskris, fast i en sorglustig anda. Inramningen vänds till sin motsats i visan som följer. Psalmlika Nu är jag en av dom är oerhört gripande. Lotta Hasselquist Nilssons subtila och ändå klart utstakade pianospel bär fram orden. Ibland märks att Wadenius sällan frontar som vokalist. Dock, i detta sammanhang när vad som sjungs betyder mer än någonsin, övertygar han med sin tydlighet, sin stämma. Man blir tagen av hans och Lotta Olssons erfarenheter, förmågan att teckna besvärliga tillstånd i kombination med ljusglimtar och tacksamhet. De blottar sig vilket medför att en emotionell tyngd uppstår med musiken som en tröst i sig. Elektrisk och nylonsträngad(?) gitarr blir till nyanserade uttrycksmedel, fullt jämförbara med verbal skärpa och kloka personliga formuleringar. Målet har varit att bibehålla ursprungliga idéer, inte krångla till harmoniken. Jojje hävdar angående sin teknik i en nyss gjord intervju i DN, att fingrarna var snabbare för femtio år sedan, fast det kompenseras av vad rutin bidrar till i form av överväganden i inriktning på solon.

Fäster mig vid den lyckliga, enkla refräng som upprepas i en expanderande melodi som fått titeln En hög med brev och ljus. Växlingarna i temperament belyses storartat genom övergången till Lika varm efter instrumentala juvelen Kärleksmorgon skriven för tjugo år sedan och spelad på hustruns begravning. Så elegant avmätt lirat! Här får lyssnaren vistas i ett väldigt vackert universum. Njuter av reflekterande samspel på duo: akustisk gitarr – flygel. Rör vid mig litet fördjupar själva temat genom att konkretisera kärleksförklaringen till bortgångna makan. På baksidan av svarta cd:omslaget står i rött ”Till Brit”.

Skulle tro att texterna skapats efter långa samtal emellan samarbetspartners utifrån bådas passionerade förhållande till sina respektive, vars relation döden grymt ändat. Graden av närhet kulminerar i Vi sá att bara döden. Vill påstå att låten är den mest självutlämnande som den internationellt tungt meriterade gitarristen framfört. Snacka om att naket förmedla vad många gått igenom av ofattbar och svårhanterlig förlust. Finalen som fått titeln Släck du kännetecknas av ett snyggt utarbetat arr, varsamt inramat av elektronik. Både tassande sound och tilltal gör visan ofantligt stark. En naturlig reaktion är en klump i magen. Förstår de som fällt tårar när de hört kompositionen live. Rösten och kompet når hjärtat direkt. Att Jojje i intervju berättat att han live får kämpa för att hålla tårar borta i delar av materialet understryker kraften i låtarna.

Rigmor Gustafsson

Rigmor på svenska

4

Inspelad och mixad på Atlantis Studio i Stockholm

Producent: Rigmor Gustafsson (exekutiv producent: Josef Kallerdahl)

HOOB Records

Releasedatum: 11/4 2025

Har recenserat jazzsångerskan och låtskrivaren Rigmor Gustafsson flera gånger. Med undantag för förra plattan Come Home (recenserades i OJ) har det rört sig om bedömningar och dokumentation av prestationer live. Har definitivt närvarat vid ett tvåsiffrigt antal av hennes konserter, vilka har spänt från pianotrio till storband och orkester. I höst kommer det bli turné på duo med gitarristen Erik Söderlind. Och ödmjuka kvinnan från Värmland som fått medalj av kungen, Jazzkannan och Grammis, varit adjungerad professor, tillhört prestigefyllda skivbolaget ACT i över tjugo år och räknas som en av Europas främsta har intervjuats och recenserats av andra i här i K-bloggen.

När jag kikar på förteckningen över hennes katalog visar det sig att jag inte har jättebra koll. Minst två tributer har gjorts. Dels en skiva med kompositioner förknippade med Dionne Warwick (hörde tolkningar live på Nef 2005), dels ett album bestående av kompositioner av Michel Legrand. Äger Live At Mosebacke, recensions-skivan Come Home samt samlingen Signature Edition 6 – signerad dubbel-cd köpt efter konsert i Kungsbacka. Det har sjungits enstaka gånger på svenska tidigare, både live och i studio, fast nu är det premiär vad gäller ett helt album med sång på svenska. Samarbetet med pianisten Jonas Östholm och kontrabasisten Martin Höper uppstod 2014 cirka. Trumslagaren Chris Montgomery anslöt något senare. Denna pianotrio utgör albumets enda musiker. Enda övriga instrument är en tamburin på ett spår trakterad av ljudtekniker Niklas Lindström. Kan flikas in att musikerna är välkända i mina kretsar och jag har njutit av deras bedrifter i flera skilda sammanhang, live och på skiva.

Gustafsson tycker om att producera sina alster, vilket här skett i samarbete med Josef Kallerdahl, en produktiv och mångsidig basist som samtidigt är med och driver HOOB Records. Inte utan att man är nyfiken på hur artisten gått till väga för att ta beslut om vilka elva favoriter som i slutändan kvalificerade sig till att hamna på albumet. Här finns en bred palett av genrer. Från visor av och med Cornelis och tonsättningar av Birger Sjöberg och Fröding över akustisk Lundell och majestätisk Eva Dahlgren till schlager-doftande ballad av Lasse Berghagen och standards i översättning av Anders Lundin. Några av originalen har jag – Akustiska Diamanter av Ulf Lundell från Tolv sånger, den i perioder överexponerade Vem tänder stjärnorna av Eva Dahlgren från En blekt blondins hjärta (såg releasekonsert i Lisebergshallen) och två visor av Cornelis Vreeswijk från Poem, ballader och lite blues. I de lägena gör man klokt i att försöka frigöra sig från hur man vant sig vid hur de låter.

Rigmor har genom årens lopp med framgång hämtat åtskilliga slitstarka låtar utanför jazzen i kvalitativ populärmusik, bortom standards och eget material. Att uppnå oängslig ärlighet genomsyrad av spontanitet har varit målsättningen med senaste projektet. Hon höll sig öppen för nya idéer, nya influenser. På hennes hemsida uttrycks förhoppningen att närvaron och glädjen i musiken ska kännas, vilket uppfylls. Man har inte strävat efter perfektion, utan mot det äkta utan filter.

Har hört henne sjunga på svenska live enstaka gånger. Här slås jag av att hennes värmländska dialekt ibland skiner igenom, vilket är en lika kuriös som charmig detalj. Detta är artisten medveten om och har accepterat som en naturlig egenskap. Vokalt görs somliga covers och versioner utan krusiduller medan andra bearbetas efter eget konstnärligt kynne. Och i minst en av de standards Anders Lundin bidragit med svensk text till blir det karaktäristisk scatsång. Samtliga elva titlar skrudas i mer eller mindre jazzig outfit. Saknar uppgift om vem som arrangerat för detta format. Kan det vara artisten själv månntro?

I jämförelse med Lundell och Mando Diao vars tonsättning av delar ur diktcykeln Strövtåg i hembygden tagits med (utsedd i omröstning till bästa Svensktopps-låt genom tiderna och innehar rekordet över längst tid på listan), gör den strålande sångerskan mer av texters valörer. Är ju utrustad med helt annat omfång, diktion och överlägsna stämband. Just ovan nämnda verser av Fröding tillhör albumets mästerverk. Visjazziga omdaningen hade säkerligen gjort Värmlandspoeten stolt.

Jazziga svänget Jonas Östholm och Chris Montgomery broderar ut, eggade av huvudpersonens stretchande, går nära nog till överdrift i Birger Sjöbergs älskade visa Den första gång jag såg dig skriven under det glada 20-tal som kommit att kallas jazzåldern. När jag är inne på marginella skavanker vill jag sätta frågetecken kring aningen banal Lasse Berghagen-schlager, vars vispspel från Montgomery förvisso är ett plus. Och ställer mig hittills något tveksam till Nostalgi, ett original av Gustafsson som fått text på svenska av Sofia Pettersson. Nu är det slut på eventuella invändningar.

Rytmsektionen briljerar i Det finns ju faktiskt telefon ( B. Nilsson / C. Vreeswijk). Deras uppsluppenhet matchas föga förvånande av sångstjärnan vars känsla för rytmik måste betecknas som exceptionell. Ur Mig hände det nyss signerad Anders Lundin vars standard i original heter It Could Happen To You uppstiger sprudlande be bop. Pianotrion ges sannerligen utrymme att visa vad de förmår koka ihop. Cornelis snärtigt sugande dänga vecklar ut sig till ytterligare ett mästerverk på skivan. Titeln är Huvudlösen för aftonen. Snacka om blå toner som det svänger om när Östholm vid flygeln och frontande uttolkare befinner sig i zonen. Rigmor på svenska avrundas med ett behagligt anslag i en översättning av Cole Porters Everytime We Say Goodbye, vars svenska titel av Anders Lundin fått bli Varje gång du går. Martin Höper som lite i skym undan agerar sammanhållande kitt på kontrabas träder här fram i feature med sin stråke.

Bör understrykas att jag aldrig varit ens nära att tröttna på Rigmor Gustafssons formidabla förmåga och hennes osvikliga begåvning för exakt moderering av output. I det att hon plockar från allehanda genrer påminner hon om Viktoria Tolstoy, med skillnaden att den senare numera undviker att sjunga på svenska.

Anders Boson Jazz Ensemble

Slottsskogen

5

Inspelad i Kungsten Studios av Åke Linton

HOOB Records

Releasedatum: 2/5 2025

Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren Anders Boson har många projekt igång. Vad beträffar hans Jazz Ensemble som är en septett släpps nu tredje plattan. Har recenserat såväl de två föregående som flera andra av konstellationerna han initierat. Har vidare hört dem live vilket ett par gånger synts i skrift. Bör också sägas att jag känner Boson och hans medmusiker så pass väl, att hade musiken inte varit till belåtenhet skulle jag avstått från att skriva. Inte värt att ödsla tid på mediokra verk är min huvudregel. För ett tag kom en påminnelse. Skyllde då oklart besked på tilltagande skrivkramp. Nu har jag ändå lyssnat två-tre gånger och tagit anteckningar. Ni som känner undertecknad någorlunda som självständig recensent, vet att jag inte låter mig värvas, vägrar ägna mig åt att promota kompisar. I det här fallet fick jag en kick av vad som åstadkommits och står för mitt beslut. Att jag åtskilliga gånger hört medlemmar ur ensemblen ska inte hindra mig från att recensera männen hemmahörande i Göteborgstrakten. En av få omständigheter man möjligen skulle kunna invända mot på detta snyggt sammanhållna verk är den korta speltiden på endast 32 minuter.

Anders Boson Jazz Ensemble består förutom honom själv på trumpet och sång (två spår) av snillet Axel Mårdsjö på saxofoner och klarinett vars uppdrag utökats till att arrangera Slottsskogens sju kompositioner. Boson har skrivit samtliga av dem undantaget titelspåret vars original signerat John Coltrane heter Central Park West (1964). Det har tolkas i år av Göteborg Jazz Orchestra. Övriga på blås är trombonisten Jakob Sollerman jämte Jonathan Kronevik på flygelhorn och kanske också trumpet. För att få en uppfattning om standarden de upprätthåller kan nämnas att de medverkat i produktioner med heltidsanställda Bohuslän Big Band. Vid flygeln sitter Simon Westman medan Michael Edlund från Music Music Music och allestädes närvarande kontrabasisten Olli Rantala utgör rytmsektion, den sist nämnde en finländare bosatt i Göteborg som ofta ses med BBB.

Söker du efter utmanade vassa kanter har du hamnat helt fel. Det låter överlag lent och lyriskt inbjudande om Anders Boson Jazz Ensemble, vilket i dessa dystra polariserande tider måste framhållas. Fäster mig i vanlig ordning vid ett trösterikt sound, påfallande sammanhängande. Melodierna är i högre utsträckning snarlika än tidigare. Boson får finna sig i att få epitetet obotlig romantiker klistrat på sig. Septettens svepande stämmor förenas ljuvt. Invirade i antingen nordisk melankoli eller avskalade 50-tals stämningar ´a la Kind Of Blue, alternativt blåa West Coast-toner, skjuter behagliga harmonier framför sig. Delikata arren blandar betagande moll med hoppfulla stämningar. Smeksamma klanger får mig att vid upprepade tillfällen rysa av välbehag.

Skivbolaget påpekar att ensemblens approach till jazz är stillsammare och mjukare än gängse. Bosons sång är ett obestridligt bevis för tesen. Hans svenska ljusa text till gigantens melodi framförs varsamt, på en bädd av sött stretchande arr. Idén uppstod när han i hörlurar lyssnade på Coltranes komposition i just Central Park och tänkte på Göteborgs motsvarighet. (Kan parentetiskt flika in att jag jobbat i parken fyra somrar samt praktiserat på Björngårdsvillan.) Rytmiken markeras mer hörbart i Will You Let Me In, en utlämnande kärleksförklaring. Boson känner sig som mest kreativ när han tillåter sig ett fritt förhållningssätt och undviker utstakade riktningar och kretsar helst kring glädjeämnen i tillvaron.

Musikerna har en särskild kemi. Deras ledare vill inte se sig som producent eller så har uppgiften bara missats i lanseringen. Vill å det bestämdaste överösa Axel Mårdsjö med berättigat beröm. Han gjorde en påfallande mogen examenskonsert som blev till skiva för sju år sedan. Sedan dess flyttat till vår huvudstad, släppt eget album, setts på teaterscener, i strålande Kate Bush-tribut och Cross Over-sammanhang, medverkat i musikaler och massvis annat. Kontentan av remarkabla uppräkningen är att Mårdsjös spel på Slottsskogen håller svindlande hög nivå. Syftar inte i första hand på felfri teknik utan på emotionella tyngden i solon, vilket inte kan nog understrykas.

Ytterligare reflektioner är på sin plats, framför allt för att förträffliga insatser bör omnämnas. Edlunds trummor och fraser på trumpet av Boson hörs i ljuvlig konversation på Flugberget, utbytet avlöses av en saxofon från redan rosade Mårdsjö, vars magiska ton får mig att associera till Cannonball Adderley. Här hänför unisona aktioner. I Time To Say Goodbye är istället kontrabasen i förgrunden. Över dess pregnanta bottenplatta tillkommer charmerande slinga av pianist Westman. Great Expectations kännetecknas av förstklassigt klarinettspel i piggt kringstudsande melodi med feature på trombon. I avslutande Trust är det Jakob Sollerman som med sin sousafon (en slags tuba) bryter sig loss ur omgivningen, i fruktbar interaktion med känsligt musicerande Westman och en trumpet. I titellåten liras solo av Jonathan Kronevik på flygelhorn. Vem som gör vad är uppgifter inhämtade från bandledare Boson.

Uppskattar sannerligen denna rogivande prägel på jazz, vars inriktning inte sällan manar fram bilder. Tippar att albumet har kvaliteter för att passa till att sättas på repeat. Har ingen aning om andra recensenters bedömning, så kan inte anklagas för att ha hängt på någon hajp, förvisso till att ha blivit ”carried away”. Enda jag snappat upp om mottagandet är att releasekonserten i Lerum (hade planerat att vara med) betecknades som en succé. Som sagt, när till och med 4+ framstår som futtigt återstår inget alternativ, blir valet uppenbart.