Skivrecensioner

Felix Tani Quartet

Pilgrims And Poets – Live At Montmartre

5

Inspelad på Jazzclub Montmartre maj 2024

Producent: Felix Tani

AMP Music & Records

Releasedatum: 24/10 2025

Om känslan av att vara pressad av högarna med recensionsex och hur de ständigt fylls på, inte avtar utan fortsätter utgöra en konstant frustration, är det troligt att jag kommer avveckla sysslan i fråga. Samtidigt stimuleras hjärnan av intellektuell verksamhet när jag tar i tu med uppgiften. Så det är kluvet. Denna dubbel-cd har legat till sig ett antal månader. Nu råkar det vara på det viset att i fallet med liveinspelade utgåvan, fanns definitivt tillräcklig kunskap för att till slut studera innehållet i hörlurar. 2022 hörde jag föregångaren, Felix Tani N.Y.C Project feat Jeff ”Tain Watts hos Jazzföreningen på Valand. En pinsamt liten skara åhörare dök upp. Kvällen före hade kvartetten spelat inför ett utsålt Fasching. Koncentration och spelglädje alstrades ändå i deras kroppar, förmodligen styrkta av att Jazzradion i P2 var på plats. Mycket berömmande recension skrevs och citat därifrån publicerades på hemsida.

Två år senare hade professorn och altsaxofonisten Antonio Hart ersatts av en tungviktare på tenor. Syftar på den sedan decennier i Köpenhamn bosatte Tomas Franck som ibland hörs med Anders Bergcrantz. I övrigt var sättningen identisk i kvartetten vars turné gästade Utopia. Då kunde jag ånyo avnjuta deras till lika delar intensiva som innerliga samspel. Fick vid båda tillfällena träffa ledaren från Skåne och några av medmusikerna. Lillebror Daniel Franck står för basgångar medan den flexible och stundtals solistiske attraktionen Jeff ”Tain” Watts agerar rytmläggare. Motorn för kvartetten är skåningen Felix Tani som jag näppeligen hört i andra sammanhang trots ett skapligt meriterande cv innefattande fler genrer än jazz. I princip all musik gruppen med sin vidunderliga kemi framför, är signerad mannen som sitter vid flygeln. Daniel och Felix delar sedan tonåren gemensamma upplevelser av musik medan gnistan som tog fyr vad gäller ”Tain” uppstod på ett jam på just Montmartre för cirka åtta år sedan. På Live At Montmartre spelas åtta av Tanis original, samtliga långa, flera stretchas sannolikt extra länge tack vare inspirerade improvisationer. Åtskilliga kompositioner genomgår flera faser, ibland förvandlingar. Synnerligen spännande och ett utslag av att ljudupptagningen skett live, antagligen utan pålägg eller ändringar.

LIRA skrev i sin entusiastiska recension att allt stämmer här, vilket jag instämmer i. För att citera presstexten sägs albumet fånga den råa energin och den djupa förbindelse man upprättat sinsemellan. Exceptionella samspelet lyfts fram, vilket absolut är inte signum. Egon påstås upplösas och istället går instrumentalisterna tillsammans in i kompositörens kreationer. Tani är rotad i själfulla uttrycket från Blue Note produktioner för så där sextio år sedan, något han utvidgar genom att då och då införliva europeisk jazztradition plus stänk av nordiskt vemod. Varje stycke berättar en historia, har en given utgångspunkt. Pilgrims And Poets handlar om närvaro, sårbarhet och konstnärligt ärlighet. Ädla konstformen celebreras i en strävan att inrätta ett utrymme där musiker kan mötas och skapa något utöver dem själva, som pendlar från energiskt till introspektivt. Så långt ungefärlig återgivning av engelska formuleringar från skivbolaget. Enligt mitt förmenande stora ord vilka absolut har täckning.

Låtskrivaren har varit öppen med att han kämpat för att lösa personliga problem. Musiken reflekterar olika faser, resan som förhoppningsvis inneburit att han kommit ur sitt tillstånd. Vad intensivt närvarande uttryck alluderar på i böljande bågar, vad skiftande stämningar symboliserar, upplyses om när skivköparen viker upp fodralen. Infon ger en bakgrund, underlättar en djupare förståelse. Blinkningar till Charlie Parker, Ravel och Wayne Shorter redovisas. På cd 2 förekommer en presentation som förvirrar då den näppeligen överensstämmer med angiven låtordning. Ska understrykas att det går lika bra att tillägna sig makalösa energin och samspelet jämte häpnadsväckande solon utan att känna till bakgrunden . Här råder ett hundraprocentigt engagemang som matchar instrumentalisternas höga klass, en extraordinär uppslutning bakom en gemensam vision. Att känna till ursprungliga idéerna är inte nödvändigt för att följa med i musikens fängslande turer. För vänner av intensiv och innerlig jazz är Pilgrims And Poets ( titellåten ligger näst först) mumma.

Extensiva ostinatot i albumets titellåt (rimligt att anta att repertoarens odringsföljd behållits på dubbel cd-utgåvan) innehåller en fabulös konversation emellan kvartettens nav och dess rytmläggare, det vill säga ett magnifikt möte mellan Tomas Franck och den amerikanske Grammy-vinnande trumslagaren som samarbetat med Wynton Marsalis, Michael Brecker, Betty Carter, Mingus Big Band och släppt minst tio album i eget namn. Hänförs av pulserande energi. Långsamt expanderande ballad i Birds anda gör ett lika påtagligt avtryck med fint feature på flygel. Jublande glädje mixas med stor skönhet i form av melankoli och eftertänksamma tongångar. Närmast paus framförs The Cat, i sin framskridande avspända auktoritet ett mästerverk i mina öron.

Ingen kritik utan ett konstaterande. Musiken må härröra ur Felix Tanis kreativitet. Den täta och i somliga sekvenser luftigt agerande kvartetten som ägnar sig åt förstklassig akustisk bop och spirituell jazz, är att betrakta som förvaltare snarare än förnyare. Melodi och rytmik betonas i lika hög utsträckning. Man tänker på Blue Note-katalogen i sina glansdagar, John Coltranes berömda kvartett, Bill Evans och melodiskt inriktade ECM-konstellationer. Efter spelningen på Utopia tog jag chansen att för Tomas Franck visa på ett inramat foto på Dexter Gordon (fotograf Erik Lindahl). Påpekar att jag associerar den enastående insats han levererat till Dexter Gordon, varpå tenoristen replikerar ”det är min största idol” Med dessa influenserna i ryggen har utfallet blivit i stort sett fulländat. Att något enstaka solo inte leder vidare är en ytterst marginell invändning. Musiken utstrålar nerv, svindlande skönhet och berusande livsglädje!

Medveten om att recensionen blivit väldigt utförlig, men det kan inte hjälpas. På liveskivorna breder lidelsen för en vitt omfamnande genre ut sig och förgrenas förträffligt. Kvalitén gör att den bör bli omsorgsfullt behandlad. Här finns så mycket ljuvligt och ljudåtergivningen är superb. Det blir suggestivt och dynamiskt när fullödigt unisont spel brister ut i dialoger eller features/ solon.

Daniel Franck är ett sammanbindande kitt. träder efter paus fram i helfigur i två längre sekvenser. ”Tain” är läckert följsam och flexibel. Ger sig som förväntat av i ett par upphetsande polyrytmiska utflykter. Stegrande kaskader är ett varumärke. Fäster mig vid en komposition som låter som vore den europeiskt färgad. Tanis lyriska anslag färgar och anför, kompletterad av återhållsam basgång och batteristens filtklubbor. Mjuka elegansen förför. Tomas Francks smeksamma fraser i komposition tillägnad Wayne Shorter (hört honom live två gånger) tillhör också de många topparna. En ynnest att ha fått hört svenske saxofonisten live tre gånger senaste decenniet. En komposition, Signs Of Presence?, utmärker sig genom sina olika skikt, riktningsändringar och upphovspersonens anslag. Sprudlande smaskig sak utgör logisk final. Samtliga är på tårna med Jeff ”Tain” Watts i täten. Han släpper lös sitt tunga artelleri och bjuder på avancerad uppvisning. En av de mest fängslande liveinspelningar av tidlös jazz jag hört på senare år!

Lovisa Jennervall

blir det inte mer så är det nog

4

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 24/4 2026

Sångerskan, låtskrivaren och tonsättaren Lovisa Jennervall känner vi huvudsakligen från Ellas Kapell vars frontfigur hon är. Kvartetten som är aktuell med sin fjärde fullängdare har fått sina föregående album recenserade av undertecknad plus åtminstone en av deras konserter. Utöver detta frodande projekt recenserades debuten i eget namn, som till skillnad från repertoaren i Ellas Kapell bestod av egna original. Under Jazzfestivalen i Stockholm i förfjol befann mig för första gången på nya Cirkus. Lyssnade då på tribut till Blossom Dearie med med för uppdraget specialkomponerad pianotrio. Sjöng med den äran då gjorde Jennervall tillsammans med eller avlöst av Amanda Ginsburg. 35-åringen har förekommit i fler konstellationer, exempelvis sjunger hon jazziga barnvisor i Sture Kvinett.

Inte utan att man är lite nyfiken på hur idén till den senaste skapelsen uppstod. På den ges ny musikalisk skrud åt dikter av svenska och finlandssvenska poetissor. Texterna som valt ut kretsar kring naturen, den människan är beroende av, omges av men också vistas i som rekreation och motvikt till en stressad modern tillvaro. Både ikoniska och mindre kända diktare har tonsatts. Soundet sägs röra sig fritt mellan jazz, visa och improvisation.

Sättningen är minst sagt originell. Kompletterar det i sammanhanget givna instrumentet piano gör trombon, cello och i ett alster också flöjt. Förutom det vokala och tonsättning står Jennervall för arrangemang och på två kompositioner spelar hon på flygel. I förgrunden musikaliskt finns Emil Ingmar vid flygeln, en pianist och kompositör som recenserats i lyriska ordalag. Kan underligt nog inte erinra mig ha hört honom live. Trombon spelas av den flitiga Lisa Bodelius som jag träffade härförleden på Utopia. Multiinstrumentalisten medverkar i en rad projekt, hade i flera år sin bas i Fröken Elvis. Cello trakteras av Dorotea Dragodan, en cross over- musiker jag inte på rak arm kan säga att jag hört talas om. Hon är utbildad musiklärare, undervisar i cellospel och haft anställning i orkestrar. Hittat info hos Skivbolaget om att Jennervall är pianist på Morgonsång och i albumets instrumentala outro medan Lina Lövstrand rekryterats som flöjtist i Lisen och skogen.

I denna överlag lågmälda poetiska resa målas det med ord och toner i ett svävande, trösterikt sound. Vilka skaldinnor som tonsatts? Börjar man bakifrån hamnar vi hos Anna Maria Lenngren (1754-1817), översättare, satiriker och idylliker som skrev ett par alster vilka levt kvar in i vår tid. Flyttar vi cirka ett sekel framåt i tiden stöter vi på en ”superkändis” och ett namn vilket lyfts fram av finsmakare. Syftar på Edith Södergran vars idoga och lysande uttolkare är Anna Kruse och Harriet Lövenhjelm ((1887-1918) Båda dog i ung ålder av tuberkulos efter att ha vistats på sanatorium. Trots att Lövenhjelm främst såg sig som bildkonstnär ingår en handfull av hennes dikter i vad som kan betraktas som lyrikälskares kanon. En i vittra kretsar lika omtalad och mytomspunnen person var Karin Boye, alltid aktuell känns det som. Recenserat flera scenkonstverk om hennes biografi och gärning och gav i julklapp till mamma cd:n där Daniel Lemma sjunger Karin Boye-tonsättningar. Här representeras hon av Vårvisa och Vart ord av dig. Av lyrikern, författaren, forna journalisten och psalmisten Ylva Eggehorn (f. 1950) har Morgonsång tonsatts. Den yngsta i skaran är den finlandssvenska poeten, konstnären och essäisten Eva-Stina Byggmästar (f. 1967) vars medtagna dikts titel anspelar på höstens färger i naturen. Hon är mycket produktiv, rönt stor framgång hos kritiker och belönats med en mängd priser.

Jennervall har en röst man känner igen om man lyssnat på Ellas Kapell, ett personligt uttryck som stannar kvar. Vill ändå lägga in en smärre anmärkning gällande skivan. Betoningen av stavelser blir ibland lite otydlig. Med en extern producent hade det kanske jobbats mer med artikulationen. Jämför till exempel med Anna Kruse. I somliga tonsättningar blir det uppenbart att texterna inte var ämnade att sjungas. Angående samlat omdöme var tanken att utdela 3+ , men efter ha försjunkit i produktionen igen fastnade jag vid arrangemangen, hur omsorgsfullt instrumenten ser till att musiken får andas.

Typiskt för sångerskan är lusten att ge sig av ordlöst, att ägna sig åt scatsång. Lite märkligt ändå att istället för omkväde motsvarande refräng hörs ordlös stämma. Ingmar och Bodelius visar sig vara idealiska för uppdraget. Några av deras stick förtjänar att lyftas fram, exempelvis hur fullkomligt ljuvligt trombonisten broderar ut feature på Vart av dig och utsökt avlöses av pianistens anslag. Dikters stämningar tas fram på ett betagande vis medan cellons harmonik lyhört binder samman, mestadels i bakgrunden. Lisa Lövstrands kvillrande melodi på flöjt i Lisen och skogen tillför avsevärd kvalité. Det är ett sinnligt och självständigt verk värt uppmärksamhet, som möjligen hade vunnit på att ha en mer sammanhållande dimension. Förvisso djärvt att göra flera av arren så jazzigt utsvävande, lika förunderligt som modigt. Skivan passar bäst att ta del av enskilt i stillhet med vidöppet sinne. Att udda sättningen utan rytmsektion medfört att musiken låter naken är ett lyckat grepp.

Isabel Rumble

Hold Everything Lightly

4

Inspelad i Australien och L.A

Mixning och produktion: Heath Cullen

Egen utgivning (distr i Sverige: Hemifrån)

Releasedatum: 24/10 2025

När jag sökt i arkivet och försökt sortera bland minnen hittas inget skrivet om låtskrivaren, sångerskan och musikern Isabel Rumble från Australien. Däremot klingade namnet Heath Cullen vagt bekant. Hittade följdriktigt en skivrecension från 2021. Här inskränker han sig inte till producentrollen, utan spelar allehanda instrument. Jag har stoppat in cd:n i spelaren ett antal gånger, varje gång häpnat över hur helgjuten och konsekvent musiken är. Att jag kanske blev extra nyfiken på just detta recensionex (ligger många i högar som uppfordrande stirrar mot mig) berodde sannolikt på hur den är förpackad. En snyggt designad booklet medföljer nämligen med texthäfte och fina foton. Denna alldeles charmanta fullängdare som hamnar på 4+ förtjänar att puffas för, även ett halvår efter att den släppts. På Rumbles andra album finns tio original vars text och musik hon skrivit. Med sitt poetiska uttryck debuterade kvinnan på Australiens folk-scen för drygt två sedan.

Varje komposition har noga utvald instrumentering. Artisten spelar själv gitarr på åtta spår, på resterande sitter hon vid pianot. Varje lät bärs fram av verserna Rumble sjunger. En randanmärkning är att de några gånger tenderar till att vara alltför omfångsrika. Hennes producent som umgås med mycket respekterat folk i branschen spelar elgitarr, trummor, elpiano, ukulele, tramporgel, piano och orgel. Snacka om att vara multiinstrumentalist. Basgångar levereras av Robyn Martin på både akustisk och elbas. Ben Frantz på pedal steel har stor inverkan på det sköna soundet medan Ben Tolliday på cello medverkar på Lonely Hunter och Robyn Martin med vokal bakgrund i titellåten.

Det är lätt att falla för Rumble och hennes remarkabla förmåga att göra intimt intryck. Hänförda skribenter ser henne som en indie-folk drottning med specialitet sånger i form av storytelling. Efter turné i det vidsträckta hemlandet ska tydligen diverse scener i Europa besökas i år. Tonfall får mig att associera till Gillian Welch, Kristin Hersh, Anne Gallway och en tidig Suzanne Vega. Vad gäller det nakna och avvägda sättet att framföra verser är det fler än jag, som noterat uppenbar likhet med hur det lät om Leonard Cohen när han fick sitt stora genombrott. Tre singlar har släppts från ambitiösa och överlag avskalade Hold Everything Lightly vars anslag enligt presstext präglas av ett självförtroende av evolutionistisk kraft. Texterna skrivna ur kvinnligt perspektiv adresserar inte minst vår förbindelse till naturen.

Det sjungs och musiceras otroligt avspänt med en genuin naturlighet. Soundet marineras genomgående i emotionell energi vars återhållsamhet är påfallande konsekvent på ett par undantag när. Varma känslor sprids utan att det blir inställsamt. Man blir rörd av ärligheten, noggrannheten i hantverket samt över kvalitén på låtarna. Stämningsfull varsamhet förför och de få gånger mönstret bryts uppstår verkningsfull variation. Ömheten i approach och omsorgen om detaljer berikar lyssningen. I Born Again, enda melodi där artisten själv står för ackompanjemang, håller rösten ut på stavelser. I övrigt praktiseras mestadels en berättande sångstil i ett snävt register.

Sträng- och klaviaturinstrument kompar och i några få stick broderas albumets betagande melodier ut. Rytmsektion adderar mestadels diskret en grund. Ska påpekas att på fyra alster saknas trummor. Room To Grow och fler låtar färgas ljuvligt av Ben Franz på pedal steel. Hade önskat att instrumentalister hade fått utveckla teman lite till här och var. Om arren varit lite friare uppbyggda hade högsta betyg varit givet. Fullängdaren är nästan helt renons på up tempo. Ett av ytterst få undantag där det notabelt nog svänger på ett twangigt, släpigt vis är logiskt nog låt döpt till I Danced. En av höjdpunkterna har titeln Digesting History, en mollbetonad ballad i vilken artistens självklara, softa stämma, endast kompas av eget pianospel och Robyn Martins utsökta assistans på kontrabas med stråke. Titellåten sticker också ut, får utgöra finalen. Ska man vara petig har inte alla alster riktigt samma lyster, fast inte långt ifrån. Kontentan är ändå att albumet gjorde mig väldigt förtjust, att lyssning anbefalles. Musik att njuta av för oss som gärna undviker det svulstigt storvulna.

Örjan Hultén

Peaceful Warrior

4

Inspelad i Riksmixningsverket april 2025

Prophone Records

Releasedatum: oktober 2025

Peaceful Warrior heter det femtonde albumet saxofonisten och kompositören Örjan Hultén gett ut i eget namn i sitt snart sextioåriga liv. Några av dem har jag recenserat, skäl nog att höra sig för om jag var villig att lyssna och skriva om skiva med en ny kvartett. Jag klagade på utmattning vad gäller att sammanställa skivrecensioner, utöver andra former av värderande texter. Sa till honom att jag istället kunde ta emot ett ex av cd:n vid senare tillfälle efter att ha lyssnat på Unity. Visade sig att de den gången slutade tämligen tidigt. Kom direkt från teatern och hann endast höra två låtar. Meddelade att jag skulle försöka finna tid och ro att lyssna när skrivkrampen lättade. Nu läggs sista handen vid den processen, efter att ha lyssnat flera gånger, inte minst två koncentrerade tillfällen i hörlurar nattetid.

Av det jag hört live och i skivväg erbjuder den aktuella skivan det mest tillgängliga och innerliga sound jag hört från Hultén, vars huvudinstrument är sopransaxofon. Han rör sig normalt sett ledigt mellan strukturerad energisk bop och fri form. Live har jag hört honom på duo, i trio, som ledare för Orion, med Horncraft och troligen med Jeanette Lindström.. Vidare har samarbeten skett med Johan Berke och han har ingått i exempelvis Bosse Broberg Nogenja samt Fredrik Norén Band. Medmusikerna på Peaceful Warrior är för mig välkända, mycket etablerade namn. Kvar sedan lång tid tillbaka är trumslagaren Fredrik Rundqvist medan Per-Ola Landin utgör kvartettens kontrabasist och den jämförelsevis unga Max Agnas sitter vid flygeln. Ett ovanligt grepp för Hulténs vidkommande består i att öppningsspår och final är vokalt präglade. Den som sjunger och i andra fallet reciterar är ingen mindre än Isabella Lundgren. Dessa fyra har jag haft nöjet att recensera åtskilliga gånger live och från ett antal sessions i studios.

Vill inte påverkas av kollegor, nämner dock upplysningsvis att albumet hyllats av skribenter i England, Norge och i LIRA. Även om det inte hade uttalats explicit från upphovsmannen inser man att musiken tillkommit som en längtan efter en bättre värld. Hultén menar att det samtidigt handlar om en inre resa och att finna en genuin kreativ och generös process tillsammans. Utfallet har blivit till en spirituell njutning med släktskap till internationella storheter. Slump eller strategiska val? Att sätta ett definitivt betyg är grannlaga, kan vara vanskligt. Då jag blir uppfylld av detta imponerande alster ska poängteras att 4+ var vad jag landade i efter visst funderande.

Vore man okunnig om estetiken hade man hajat till över upplägget. Albumets tre första kompositioner kännetecknas nämligen av en dröjande, närmast andlig ton. På öppningsspårets fridfulla patos med Isabella Lundgren majestätiskt i förarsätet tolkas Where Are We Going? av Shirley Horne, en favorit hos många sångerskor. En intim inbjudande atmosfär skapas, ofta återhållsam. Lundgren gör så klart djupt intryck genom sin auktoritet, nedtonat vis. Mjukt framskridande titelkomposition tar vid på denna fullängdare som innehåller nio nummer. Det torde vara det vackraste och mest själfulla stycke som Hultén skrivit. Hans nya kvartett bidrar förtjänstfullt till att färga låten, vars tema på sopransax(?) doftar Jan Garbarek. Åtföljs av Zaza´s Nine Lives vars vindlande ljusa melodi drivs av Landins basgång. Han står dessutom för introt i en melodi fär det broderas reflekterande på pianots tangenter. Man slås av att den annars stundtals spretigt spelande musikanten tydligt valt specifik inriktning, är ute efter att kommentera rådande turbulenta tillvaro som en ödmjuk motståndshandling.

Första ystra up tempo-låt dyker således upp på den nästan sex minuter långa Solar Impulse. Lyssnaren tas med i bopvändningar i dur. Kvartettens spirituella ådra bör verkligen betonas. Oundvikligt att inte referera till John Coltrane och dennes berömda kvartett, med den skillnaden att diskret spelande Fredrik Rundqvist här inte gör anspråk på att försöka framstå som dynamon Elvin Jones. Apropå sättning ska sägas att Hultén också trakterar tenor- och altsax, fast han oftast befinner sig i det ljusa registret. Norrskenet tillhör produktionens höjdpunkter. Vi förunnas en vilsam ballad som målmedvetet söker sig fram. Pianist och basist träder fram och den senares feature är alldeles utsökt. Lysande lyhört spel från kvartetten.

Max Agnas och rytmsektionen går loss i A Second Life, vilket uppskattas. Man triumferar! Oavsett om tonerna väller fram eller till sin natur är eftertänksamma ter sig kompositionerna förunderligt sammanhållna. Och ledaren på blås uppvisar en magnifik mognad i sitt visionära spel. Som mest livfullt blir det för hans del i ett solo med kraftfulla korus. Och här går tankarna till Ornette Coleman, Davie Liebman och Lennart Åberg utan att för den skull ha en osjälvständig teknik. I ytterligare en ballad stretchas det snyggt och återhållsamt på sopran. I denna låt är Max Agnas i sitt esse, tar definitivt vara på utrymmet han ges. Undrar om han tycker det blir fånigt om jag kopplar ihop tilltalande anslag med McCoy Tyner?

I avslutande nummer återkommer som nämnts Isabella Lundgren men inte med sång, utan hon i egenskap av deklamatris med en röst man inte kan identifiera. Rör sig om ett poem av en zenbuddistisk munk från Vietnam som har titeln Please Call Me By My True Names, vilket understryker musikens lyriska framtoning. Lundgren ackompanjeras av ett sprött sound vars instrumentala övergång förstärker ordens lamenterande innebörd. De griper tag i en när formuleringarna klingat ut. Övertygelsen hos Peaceful Warrior går fram bäst i hörlurar, styrkan i materialet lämpar sig utmärkt för enskild kontemplation.