Skivrecensioner

Eskil Roos

Mystery of the Mind

4

Inspelad i Studio Konstepidemin Göteborg oktober 2025 av Johannes Lundberg (äv. mixning)

Prophone Records

Releasedatum: 25/9 2026

Pianisten och kompositören Eskil Roos (född 2001) tog i år en masterexamen i Malmö. Antar att Jan Lundgren kommit i kontakt med honom vid Malmö Högskola, eftersom hans lovord citeras i presstexten. Har lyssnat med ett längre mellanrum ett par gånger i hörlurar på Roos ambitiösa debut, ehuru instrumental handlar den med inspiration från litterära verk om livsavgörande beslut. Som en bonus har jag hört liveversionen av flertalet låtar och fått träffa musikern, vilket skedde under vinjetten Next Generation på Ystad jazzfestival. Visade sig bland annat att vi hade gemensamma vänner. Hans pianotrio består av förutom honom själv Gustav Sundquist på kontrabas (bildar också duo med klaviaturspelande kompositör) samt Hampus Petersson bakom trummorna. På två av de tio spåren medverkar dessutom trumpetaren Adam Sass. Eskil Roos sägs ha utmärkt sig genom lyriskt anslag och sitt drömska uttryck, vilket recensenten håller med om.

Vi får veta att Mystery of the Mind blickar inåt, mot hur våra sinnen reagerar. Vad formar oss? Vad sker omedvetet respektive överlagt? Snarare än att söka svar uppehåller sig musiken i tillstånd av förundran. Albumet sägs utforska processen kring alla de val vi ständigt ställs inför, ofta intuitiva handlingar. Det utvidgas med filosofiska perspektiv om begränsad tid, om att göra det bästa möjliga av situationer. Snacka om innehållsrik och lätt ångestframkallande varudeklaration av substantiell natur. Musikaliskt befinner man sig enligt uppgift i gränslandet mellan nordisk jazz, klassiskt och folkmusik. Rimlig definition, om än otillräcklig. Presstexten menar att lyssnaren bjuds in att stanna upp, göra ett avbrott i hektisk tillvaro och sjunka in i melodier där varje låt berättar en historia. Live i Ystad ägnade kompositören en hel del tid åt att förklara vad kompositionerna symboliserar.

Flera spår kan snarare betecknas genrefri delvis visuell instrumentalmusik än konventionell jazz. Öppningslåt, titelspåret, Shonen plus ett par meditativt hållna stycken har draperats i drömlik skönhet. Vi förflyttas till ett vackert skimrande eldorado där besvär raderats. I sfäriskt svepande klanger kan paralleller dras till J:son Lindh/ Scheja och deras tredelade Europa-svit (äger dessa på vinyl). Undrar om Roos känner till dem? Och när trion skruvar upp tempot kan soundet påminna om en ekvilibrist likt Joel Lyssarides. Fängslas överhuvudtaget av skivans slående skiftningar, de ibland drastiska förändringarna i mentalitet. Blir mäkta imponerad av bärkraft i kompositioner jämte hur teman utvecklas. Förbluffas över vilka goda idéer Roos och hans musiker förmått realisera. En av flera höjdpunkter infaller i The Time Thieves influerad av ungdomsromanen Momo – kampen om tiden (som jag för övrigt läst och sett dramatiserad på Angereds Teater). Hänförs av dynamiken, improvisatoriska inslagen och rytmsektionens uppbrutna beat.

Låt mig redovisa vissa av de impulsivt nedtecknade anteckningarna gjorda i samband med premiärlyssningen. Framkommer att jag anser fullängdaren vara ett stämningssättande klangrikt bygge av rang, interfolierat av angenämt pulserande triojazz. Hör fascinerad ett verk vars tio delar både ingår i en helhet och samtidigt står på egna ben. Grundackordet är av kontemplativ art, stundtals avbrutet av rytmer i bopens tecken. Verket utstrålar en lyrisk öppenhet genom finurligt kringströvande löpningar understödda av elastiskt komp. Här gror en subtil touch vilken ibland omvandlas till förhöjd intensitet, spännande passager. Tjugofemåringen har tekniken och definitivt ett kompositoriskt handlag man dras in i, vill ta emot. Trummisens teknik märks allra mest i energin i The Time Thieves. Trevligt att trumpet införlivas på två melodier och på Still Playing anför Sass.

För att vara ett förstlingsverk måste det betonas vilken hög nivå det rör sig på. Att projektet här och var saknar erforderlig personlig pregnans bryr jag mig inte om. Detta är en smakrik och udda cocktail på ambient, jazzigt driv, visuella tongångar á la soundtrack, inslag av progressive virtuositet, konstmusik och folkviseton. Stimulerande skiva och spännande sound!

Gibrish

Kvartssamtal

4

Inspelad i Nevo Studios Sundsvall

Play PR & Musik (egen utgivning)

Releasedatum: 16/9 2026

Har här recenserat tre plattor ur Sundsvall-bandets katalog plus två konserter. Vid den senaste på Utopia i maj fick jag en cd vars release skulle infalla efter sommaren, det vill säga härom veckan. Har nu lyssnat på Kvartssamtal i utmärkta hörlurar. Angående ljudkvalitén ska påpeka att det låter alldeles utsökt, så anmärkningsvärt bra att man skulle kunna tro att albumet vore inspelat i Atlantis studion. Presstexten talar om varför jag tycker mig känna igen somliga spår. Gibrish tolkar nämligen sig själva på sin åttonde skiva. Man ville ge ett urval av tidigare kollektion ny skepnad genom att föra in ett avskalat, coolare sound. Deras talesperson och textförfattare Christer Suneson förklarar att bandet fick tid över i samband med att Dylan-projektet spelades in. ”Vi började leka lite med vårt eget material och resultatet blev ett fint Kvartssamtal.” Denna lite egenartade idé slog väl ut, vilket hävdas utan att ha kollat upp hur mycket de nya versionerna skiljer sig från originalen.

Den sammansvetsade kvintetten har turnerat i USA och England och lovordats i tysk press. Man mixar gärna lie avigt rockstuk med mer rätlinjigt beat. Bandet gillar att gräva i frodig bluesmylla. Vidare märks släktskap med kabaré och inte minst vistradition. Om jag är rätt underrättad görs musiken gemensamt medan Suneson står för texter på svenska, vilka bottnar i hembygden och människors mentalitet, utöver att ha ett vildvuxet drag över sig där rebelliska utgjutelser samsas med poetiska betraktelser. Kan tänka mig att Jack Kerouac utgjort en inspirationskälla jämte en veteran som Anders F Rönnblom och möjligen Perssons Pack.

Sättningen är Christer Suneson på sång, gitarrist Romas Östensson, kontra- och elbasist Johan Selin, på trummor Erik Maj Gunnarsson samt Klas Ullerstam trakterandes piano, keyboard och dragspel (nämns inte på cd:n). Frida Järund gästar på saxofon. Vad beträffar stilistisk ådra har jag tidigare tyckt att i deras uttryck korsas Tom Waits och Kurt Weil.

Öppningsspårets tillbakalutade bluesiga anslag är en fullträff betitlad Dahlias blues. Märks att albumets elva låtar sitter i ryggmärgen när de nu görs i delvis annat format. Låter snortajt om dem direkt när rhodes(?), sax och stadig basgång snyggt ledsagar sången. Därtill utvecklas temat elegant av musikerna. Sunessons hesa, aningen mystifierande stämma präglar bandet. Hans betoningar och recitativa tonfall är ett signum för Gibrish. Keyboardist, rytmsektion och efterhand en gitarrist som stilfullt vandrar iväg genom väl valda ackordföljder ger oss stämningen i låten som avlöser, nämligen Leds av en blind. När bandet tagit bra beslut om favoritlåtar slipper lyssnaren transportsträckor. Istället får vi anmärkningsvärt fullödig substans. Tom Waits är en ofrånkomlig referens om än utan böjelsen till skeva stämmor.

Man måste förhålla sig till frontmannens sång, vars emellanåt rossliga stämband kan påminna om Lars Demians. Går inte att komma undan. Vill hävda att det ibland blir alltför manierat. Teatrala tonfallet lämpar sig bäst live. Till Sunesons fördel ska sägas att varje stavelse går fram klart och tydligt. Därför faller jag inte sällan ändå till föga. Instrumentalisterna rör sig kring en grundformel vars solida struktur övertygar. Tillkommer gör kreativa solon från i första hand Östensson och Ullerstam, solon som sannerligen stimulerar. Gibrish pendlar alldeles förtjusande mellan att skapa suggestiva världar och upprätthålla spännande dynamik.

I Vilse bland stjärnorna fäster jag mig vid harmoniken i dragspelet (instrumentet nämns konstigt nog inte på skivan) jämte snitsigt arr. Och låten som följer Ingen som tror…bara Jesus har också feature signerat Klas Ullerstam, denna gång som organist om öronen uppfattar korrekt vad som sker. Överhuvudtaget svänger det gott i olika tempon i dessa Kvartssamtal. Albumet genomsyras av en bluesig atmosfär. Hållningen är lätt kaxig från garvade män vilka har en tro på sin förmåga kanaliserad genom sin karismatiske frontman. Och det är värt att upprepa vilka strålande solister som finns i gruppen. En attraktiv brygd klingar ut i småjazzig soft anda. Finalnumret döpt till Allt har sin tid torde vara en hit. Förtrogenheten med materialet alstrar befogat självförtroende, resulterar stundtals i flow i studion. Helheten är musikaliskt på 4+ nivå och sammantaget det bästa jag hört med originella Gibrish.

Tanaka/ Morgan/ Strönen

Windflower

2

Inspelad maj 2025 studio La Buissonne Frankrike

Producent: Manfred Eicher

ECM

Releasedatum: 21/8 2026

Brukar avstå från att ägna tid åt att recensera en skiva när jag finner anledning att dissa. Ingen kommer uppmärksamma en sådan text, blir absolut inte några delningar. Men ibland när tid investerats vill jag göra ett undantag. I det här fallet lyssnades två gånger i hörlurar. Första intrycket kvarstod tyvärr. ECM är ledande inom den kammarjazziga världen, står för ett specifikt sound bottnande i en kontemplativ estetik. Om man generaliserar har denna hållning blivit alltmer markant under 2000-talet. Smal musik lanseras ämnad för konnässörer. När ECM firade femtio år fick jag för övrigt i jazzmagasinet Orkesterjournalen utse den utgivning i deras enorma katalog som jag värderade högst. Valet föll på Still Live, en dubbel-vinyl från 1988 med Keith Jarret Trio. På senare år har jag fått en del recensions-cd skickade till mig via Naxos i Örebro. Och några juveler har förstås upptäckts genom detta förfarande.

Denna trio med pianist från Japan, amerikansk basist och batterist bördig från Norge spelade tillsammans första gången så sent som 2024, på en festival i Norge. Efter förslag av legendaren Manfred Eicher spelades debuten in med kompositioner av dem själva. Albumets nio titlar har samtliga skrivits gemensamt bortsett från La Source som signeras den kvinnliga pianisten. Skivbolaget påtalar att de komponerats spontant i en mestadels fragil anda. I vilka konstellationer har då musikerna förekommit? Ayumi Tanaka har ingått i ett par av norske trumslagarens projekt och har släppt rosat album i eget namn. Thomas Morgan debuterade på ECM 2008 med John Abercrombie Quartet. Han är känd för samarbeten med exempelvis Paul Motian, Craig Taborn, Jakob Bro och Bill Frisell. Vad beträffar Thomas Strönen kan tjugoåriga samarbetet i Parish nämnas med bland andra Bobo Stenson och Fredrik Ljungkvist. gruppen Food med Ian Bellamy samt han duetter under pandemin genomförda med bland andra Chris Potter och Jorge Rossy.

Det börjar lovande, för att inte säga mästerligt. Titelspåret sveper med sig lyssnaren in i ett tillstånd av mysticism med klart utkristalliserade toner. Förförs av melodin som bäddats in i förunderlig densitet, frambringad av oemotståndlig dynamik. Blir förtjust i soundet från hårt spända trumskinn, försynta löpningar över tangenter och framåtsträvande basgång. Att inledningen är en sådan fullträff gör att jag känner mig förvirrad och rejält besviken ju längre albumet pågår. Musiken övergår nämligen i spretiga sekvenser, av skenbart nyckfullt natur. Hör ett improvisatoriskt utforskande som sällan binds samman till urskiljbar struktur. Praktiseras en ECM-estetik vars händelsefattiga inriktning går mig förbi. Uppskattar förvisso energipåslaget med framvällande rytm i första delen av i Tree Of Stars. Ambitionen hos trion ska ha varit att upplösa gränsen mellan nedtecknade kompositioner och impro-moment.

Hade som framgår önskat mer täthet, att man utgått i högre grad från ett centrum. Här ställs höga krav på lyssnarens förmåga att släppa taget med bibehållen full koncentration, att vilja följa med i skiftande infall. Hade melodier utgjort fundament för fler än tre kompositioner skulle det passat att peka på ett mönster av avvikelser. Trion tycks mer intresserad av abstraktioner och glidande tillstånd än att göra tillgängliga melodier. Saknar överlag nerv, medveten om att jag skulle haft väsentligt större fördrag med dylikt musicerande live. Albumets två sista kompositioner får mig lyckligtvis tillbaka på banan. Driftwood och Dissolving Sun erbjuder substans, blir så pass äventyrligt njutbara att det är frestande att sätta högre betyg. Som väntat ligger fokus genomgående på tonerna från flygeln, fast i introt till Source och omnämnda låtar lagda sist får vi taktil tillförsel av konturer från basist och batterist.

Trummor & Orgel

Graceful Degradation/ New Beginning

5

Inspelad och mixad i Sidetrack Studios Uppsala

Producenter: Anders och Staffan Ljunggren

Introspection

21:17 / 24:33

Releasedatum: april 2026 (New Beginning tidigare digitalt släppt 2024)

Minns inte när jag fick cd:n med Posten och vet inte varför skivbolaget (bröderna Ljunggrens?) skickade den till mig. Hade sannolikt sett vad jag recenserat på senare år. Duon Trummor & Orgel bildades av klaviaturspelande Anders och hans bror Staffan som ett sidoprojekt för tjugo år sedan i Uppsala. Sedan dess har fjorton skivor släppts, varav somliga ep. Senaste utgåvan är i form av två ep på samma cd där New Beginning inkluderats som bonus. Under cirka hundra spelningar har samarbete ibland skett med Ebbot (sjungit på en skiva och enligt uppgift producerat en annan), Magnus Carlson och Peter Norén. Musik har dessutom komponerats för film, teve samt stumfilm.

Med undantag för ett vitalt gig i Falkenberg med just nämnda Ebbot för cirka femton år sedan är detta första gången jag på allvar tar tillfället att sjunka in i bröderna Ljunggrens sound. Och som framgår med önskvärd tydlighet av omdömet blev jag begeistrad. Utan att alls imitera utgör förstås legendariska duon Hansson & Karlsson en självklar referenspunkt, genom det expansivt psykedeliska universum de skapade när den sortens jazzrockiga strömningar blommade som mest. Påstår som de själva på hemsidan att en oberoende stil odlats med förebilder som Brian Auger, i viss mån shoegazebanden My Bloody Valentine och Charlatans och 60-tals hjältar som Spencer Davis Group. Bröderna Ljunggren skriver, arrar och producerar själva musiken de spelar in i studio. För att parafrasera hur de lanserades inför konsert tidigare i år ”när hammondorgelns varma klanger möter trummornas pulserande energi” uppstår sväng eller meditativa sekvenser vilka alstrar eufori och skönhet. I denna blogg fick de för övrigt en euforisk recension efter spelning på Strand 2012.

Expressiva soundet i förening med det introspektiva i andra vågskålen, är uttryck som förfinats på Graceful Degradaition med melodier som framskrider lite långsammare och öppnar upp spejsiga soundscape. Vi får övertoner från hammondorgeln parade med analog tillförsel jämte rytmiskt kreativa mönster. Förlopp som förklaras som en evolution av deras musikaliska identitet. Senaste skivan signalerar enligt dem en mer sårbar och ofiltrerad approach. Ett grepp och begrepp jag vill betona är bruket av dynamik, definitivt en nyckel till uppnådd framgång såsom diverse uppdrag, Grammis-nominering och lovord utomlands. Ett annat varumärke är givetvis det sömlösa samspelet.

Duon nominerades till Grammis i kategorin jazz, fast de näppeligen ägnar sig åt den förvisso breda genren även om improvisation nog förekommer, åtminstone live. Hänförs istället av antingen stämningssättande tongångar eller melodier där man kliver fram som groovemakers för att använda James Browns terminologi. Överlag blir det mer eller mindre visuellt och draperas i en tidlös dräkt vars sound alstrar bra vibrationer för att nyttja en schlager-klyschig term. Vad gäller sättning trakterar Anders orgel och märl väl syntar medan Staffans arbetsredskap är trumset och percussion. På New Beginning finns stråkpålägg gjorda av Amatokvartetten på fyra av fem spår. Om jag ska knyta Trummor & Orgel till samtida konstellationer soniskt hör jag viss likheter med den retro-eklektiska hållning som Dungen demonstrerar.

Männen är tillräckligt rutinerade för att smart kunna laborera med omväxlande uttryck, en begåvning som definitivt märks. De lyckas undvika att upprepa sig. Somliga alster fångar en direkt medan andra väcker ens nyfikenhet. Poängen är att de håller greppet om lyssnaren eftersom lägstanivån är anmärkningsvärt hög. Vi slipper ointressanta transportsträckor. Diving Bell på Graceful Degradation skrider exempelvis ståtligt fram och i den mån något spår kan kallas ballad lanseras en sådan med drömskt tassande i inledande melodi på bonus-ep:n. Bedårande minimalistiskt tema! Fantasin flödar, fast inte ymnigare än att precis allt kreerats med synnerligen gott omdöme, i en attraktiv mix av medryckande takter och reflekterande beats plus dito slingor. En låt betitlad From a Distance från nämnda bonus-ep bryter mönstret genom att sväva iväg i blåa toner. Tippar på att också finalen Inner Groove Distortion flyter fram i moll. Den får mig att rysa av välbehag, en känsla som sammanfattar denna spännande resa jag uppfylldes av.