Skivrecensioner

Göran Strandberg trio

HELLO

3

Inspelad och mixad 17-19/7 2024 på Bildhuggarvägen i Stockholm av Peter Danemo

Producent: Göran Strandberg

Resonansium Records

Releasedatum: 9/4 2025

Göran Strandbergs nya trio bildades 2019. Den består av honom själv vid flygeln, Peter Danemo bakom trummorna som ansvarat för inspelning och släppt plattan på eget bolag samt på kontrabasen Svante Söderqvist. Jag recenserade trions debut där musiken i likhet med denna gång nästan uteslutande skrivits av deras ledare. För kännedom ska sägas att föregångaren efter viss tvekan inkasserade en 4:a. Den cirka en halv generation äldre pianisten hade för övrigt en annan trio på 90-talet. Man överdriver inte om man utser nuvarande medlemmar till svensk jazzadel. I kortfattad presstext hävdas att deras sökande och utforskande av formatets möjligheter fortsätter. Apropå att förflytta sig med toner leks det med ord. Geografiska för somliga oumbärliga hjälpmedlet GPS, råkar ha samma initialer som pianotrions medlemmar.

Strandberg har gett ut fjorton album, fanns med i Red Mitchells Communication, ingått i Stockholm Jazz Orchestra sedan 1990 jämte gästat andra orkestrar/ storband, haft en Nonet och en duo med Sebastian Voegler, var 2018 composer in residence hos Norrbotten Big Band och spelat med åtskilliga internationella storheter. Träffade honom härom året under Stockholm Jazzfestival i samband med konsert med Tessan Milveden. Även Peter Danemo har varit composer-in-residence hos NBB och jag har ett antal gånger hört hans egna projekt live och på skiva och dessutom när han innehaft position som sideman hos andra. Också den tredje komponenten, kontrabasisten och cellisten Svante Söderqvist, är i högsta grad etablerad sedan ett par decennier tillbaka. Och dennes trio som huvudsakligen framför sin ledares musik, har jag haft förmånen att recensera live och på skiva x 2, vilket framgår av Söderqvists hemsida.

Läst att debuten berömdes av kritiker och att LIRA hyllat färska albumet. Jag är själv inte lika begeistrad. Uppföljaren kan beskrivas som en vidareutveckling av samma estetik. Skenbart(?) fria, delvis fladdrigt lättsamma infall kombineras med genomarbetat sväng. Det låter boppigt och lyriskt om vartannat. Musiken väcker halvvägs ens intresse. Interaktionen är luftigt superb, pianospelet fängslande och utbroderade teman förmår stundtals fånga mig. Hos dessa tre rutinerade herrar, vilka jag inte hört tillsammans live, vandrar som väntat fokus. Fast anser sammantaget att trions ledare fått en för dominant roll. Vidare är stötestenen att alldeles för få bärkraftiga kompositioner förekommer. Skulle kunna kunna nämna minst ett dussin inhemska pianotrios av samma dignitet, vilka kännetecknas av sina låtar på trollbindande nivå. Den substansen finns sällan här, tyvärr. Emellanåt blir det skissartat och därmed frapperande fragmentariskt. Kan det rent av vara en medveten strategi som urskiljer dem från andra jazziga pianotrios att förhållandevis intrikata och fritt svävande passager varieras med mer handfasta tongångar?

Titellåten placerad först söker sig fram med stimulerande behag i ett öppet sinnelag. Gillar lyhört samspel, dynamiken som uppstår här och var och roas av sekvenser med stegrad intensitet. Vad gäller sist nämnda ingrediens åsyftas exempelvis Danemos tillförsel på Efter hand jämte Söderqvists spel med stråke i Frisim 1. Frosten visar sig vara en härlig melodi som gärna hade fått veckla ut sig längre än två och en halv minut. En lätt bluesig Coda tillhör de definitiva höjdpunkterna. Man tar farväl av sina lyssnare via ett maffigt grepp. Punkt sätts nämligen i Segel genom att låta slutackordet klinga ut. Trots att speltiden är knappt 42 minuter innehåller albumet sexton stycken/ melodier, vilket ter sig anmärkningsvärt. Hade föredragit fler längre och samtidigt sammanhållna kompositioner.

Georg Wadenius

Livet är mer än bara musik

4

Inspelad i Stable Studios och Newtone Studios i Oslo

Producent: Georg Wadenius

G Wadenius Produktion (egen utgivning)

Releasedatum: 3/5 2025

Georg Jojje Wadenius fyllde alldeles nyligen åttio år. Sett ett nytaget foto på honom tillsammans med två andra giganter av samma årgång vilka råkar vara instrumentkollegor, nämligen Kenny Håkansson och Janne Schaffer. Den sist nämnde var ju en av stjärnorna på Slottet i SVT härförleden och hans memoarer finns i en bokhylla Sverige har väl förspänt med garvade gitarrhjältar. Tänker på sådana som min favorit Bengan Blomgren, Ulf Wakenius, Göran Söllscher, Mats Bergström, Gustav Lundgren, Lars Halapi och Staffan Astner. Listan kan kompletteras med andra tungviktare som Staffan William-Olsson, Anders Chico Lindvall, Erik Söderlind, Gothenburg Combo ( Hansson/ Hansy) och Yngwie Malmsteen har en bländande teknik som inneburit att han valts in i Swedish Music Hall of Fame.

Minnet sviktar när det gäller att erinra sig alla scener jag sett Jojje spela på. Spontant omfattar uppräkningen platser som Scandinavium, Liseberg, Hwitan i Falkenberg, Kronhuset i Göteborg, Stenhammarsalen, Nefertiti cirka tre gånger, Valand, Kungstorget minst två gånger med mera. Än besvärligare är det att kunna säga hur många skivor jag har där han medverkar. Försök har gjorts av honom själv och andra att sammanställa en komplett förteckning, komplicerat när den är så osannolikt omfattande, tillika meriterande. Efter genombrott här hemma i grupperna Made In Sweden, Solar Plexus, barnskivan Godá Godá och några år som studiomusiker hos främst Metronome är han ihågkommen för sin medverkan på skivor med framför allt Pugh. Dessutom spelat in med exempelvis Cornelis, Bernt Staf, Björn J:son Lindh och Merit Hemmingson. Hans redan då imponerande cv till att Blood, Sweat & Tears värvade honom. Såg deras nye medlem på Scandinavium hösten 1972. I mitten av 90-talet återvände Jojje till Skandinavien för gott. Om bara några samarbeten från USA ska lyftas fram kan nämnas att ha ingått i husbandet hos Saturday Night Live, turnerat med Steely Dan, gjort avtryck på plattor med Luther Vandross, Roberta Flack, Aretha Franklin, Diana Ross och Donald Fagen. Äger somliga av dessa inspelningar på vinyl liksom plattan i eget namn från 1978 och en cd med Cleo-bandet (recenserades 2017).

Jojje Wadenius norska fru dog i cancer för ett par år sedan. Nya egenproducerade albumet är en hyllning till henne och låtarna ingår i en föreställning som blivit en sorts bokslut. Att livet innehåller både glädje och sorg är hans berättelse ett bevis på. Förvisso sagolikt framgångsrik karriär men också smärtan i att förlora sin kära hustru och vara med på dödsbädden. Hans elva låtar har fått tio texter av Lotta Olsson, DN-medarbetare och litteraturkritiker med inriktning på barn och ungdom. I egenskap av änka delar hon som framgår av texterna likartade erfarenheter. De har samarbetat tidigare och skrivit revy tillsammans. Jojje spelar förutom gitarrer, bas och keyboard och står för sången. Pianist i föreställningen och på skivan är Lotta Hasselquist Nilsson, änka efter Stefan Nilsson vars plågsamt eskalerande sjukdomsförlopp och död i ALS Tom Alandh enormt berörande skildrat i två dokumentärer. Övriga medverkande på Livet är mer än bara musik heter Pete Abbott (trummor på två låtar), Torsten Lofthus (trummor på tre låtar) och uppbackande röster är Ida Helena Brynyldsen och Guro Marstad.

Gungande melodi med titeln Vårt tunga svenska bagage inleder. I detta bluesiga smått upphetsande äventyr riffas det piggt i dur, vilket får lyssnaren att baxna då vad som beskrivs är en livskris, fast i en sorglustig anda. Inramningen vänds till sin motsats i visan som följer. Psalmlika Nu är jag en av dom är oerhört gripande. Lotta Hasselquist Nilssons subtila och ändå klart utstakade pianospel bär fram orden. Ibland märks att Wadenius sällan frontar som vokalist. Dock, i detta sammanhang när vad som sjungs betyder mer än någonsin, övertygar han med sin tydlighet, sin stämma. Man blir tagen av hans och Lotta Olssons erfarenheter, förmågan att teckna besvärliga tillstånd i kombination med ljusglimtar och tacksamhet. De blottar sig vilket medför att en emotionell tyngd uppstår med musiken som en tröst i sig. Elektrisk och nylonsträngad(?) gitarr blir till nyanserade uttrycksmedel, fullt jämförbara med verbal skärpa och kloka personliga formuleringar. Målet har varit att bibehålla ursprungliga idéer, inte krångla till harmoniken. Jojje hävdar angående sin teknik i en nyss gjord intervju i DN, att fingrarna var snabbare för femtio år sedan, fast det kompenseras av vad rutin bidrar till i form av överväganden i inriktning på solon.

Fäster mig vid den lyckliga, enkla refräng som upprepas i en expanderande melodi som fått titeln En hög med brev och ljus. Växlingarna i temperament belyses storartat genom övergången till Lika varm efter instrumentala juvelen Kärleksmorgon skriven för tjugo år sedan och spelad på hustruns begravning. Så elegant avmätt lirat! Här får lyssnaren vistas i ett väldigt vackert universum. Njuter av reflekterande samspel på duo: akustisk gitarr – flygel. Rör vid mig litet fördjupar själva temat genom att konkretisera kärleksförklaringen till bortgångna makan. På baksidan av svarta cd:omslaget står i rött ”Till Brit”.

Skulle tro att texterna skapats efter långa samtal emellan samarbetspartners utifrån bådas passionerade förhållande till sina respektive, vars relation döden grymt ändat. Graden av närhet kulminerar i Vi sá att bara döden. Vill påstå att låten är den mest självutlämnande som den internationellt tungt meriterade gitarristen framfört. Snacka om att naket förmedla vad många gått igenom av ofattbar och svårhanterlig förlust. Finalen som fått titeln Släck du kännetecknas av ett snyggt utarbetat arr, varsamt inramat av elektronik. Både tassande sound och tilltal gör visan ofantligt stark. En naturlig reaktion är en klump i magen. Förstår de som fällt tårar när de hört kompositionen live. Rösten och kompet når hjärtat direkt. Att Jojje i intervju berättat att han live får kämpa för att hålla tårar borta i delar av materialet understryker kraften i låtarna.

Rigmor Gustafsson

Rigmor på svenska

4

Inspelad och mixad på Atlantis Studio i Stockholm

Producent: Rigmor Gustafsson (exekutiv producent: Josef Kallerdahl)

HOOB Records

Releasedatum: 11/4 2025

Har recenserat jazzsångerskan och låtskrivaren Rigmor Gustafsson flera gånger. Med undantag för förra plattan Come Home (recenserades i OJ) har det rört sig om bedömningar och dokumentation av prestationer live. Har definitivt närvarat vid ett tvåsiffrigt antal av hennes konserter, vilka har spänt från pianotrio till storband och orkester. I höst kommer det bli turné på duo med gitarristen Erik Söderlind. Och ödmjuka kvinnan från Värmland som fått medalj av kungen, Jazzkannan och Grammis, varit adjungerad professor, tillhört prestigefyllda skivbolaget ACT i över tjugo år och räknas som en av Europas främsta har intervjuats och recenserats av andra i här i K-bloggen.

När jag kikar på förteckningen över hennes katalog visar det sig att jag inte har jättebra koll. Minst två tributer har gjorts. Dels en skiva med kompositioner förknippade med Dionne Warwick (hörde tolkningar live på Nef 2005), dels ett album bestående av kompositioner av Michel Legrand. Äger Live At Mosebacke, recensions-skivan Come Home samt samlingen Signature Edition 6 – signerad dubbel-cd köpt efter konsert i Kungsbacka. Det har sjungits enstaka gånger på svenska tidigare, både live och i studio, fast nu är det premiär vad gäller ett helt album med sång på svenska. Samarbetet med pianisten Jonas Östholm och kontrabasisten Martin Höper uppstod 2014 cirka. Trumslagaren Chris Montgomery anslöt något senare. Denna pianotrio utgör albumets enda musiker. Enda övriga instrument är en tamburin på ett spår trakterad av ljudtekniker Niklas Lindström. Kan flikas in att musikerna är välkända i mina kretsar och jag har njutit av deras bedrifter i flera skilda sammanhang, live och på skiva.

Gustafsson tycker om att producera sina alster, vilket här skett i samarbete med Josef Kallerdahl, en produktiv och mångsidig basist som samtidigt är med och driver HOOB Records. Inte utan att man är nyfiken på hur artisten gått till väga för att ta beslut om vilka elva favoriter som i slutändan kvalificerade sig till att hamna på albumet. Här finns en bred palett av genrer. Från visor av och med Cornelis och tonsättningar av Birger Sjöberg och Fröding över akustisk Lundell och majestätisk Eva Dahlgren till schlager-doftande ballad av Lasse Berghagen och standards i översättning av Anders Lundin. Några av originalen har jag – Akustiska Diamanter av Ulf Lundell från Tolv sånger, den i perioder överexponerade Vem tänder stjärnorna av Eva Dahlgren från En blekt blondins hjärta (såg releasekonsert i Lisebergshallen) och två visor av Cornelis Vreeswijk från Poem, ballader och lite blues. I de lägena gör man klokt i att försöka frigöra sig från hur man vant sig vid hur de låter.

Rigmor har genom årens lopp med framgång hämtat åtskilliga slitstarka låtar utanför jazzen i kvalitativ populärmusik, bortom standards och eget material. Att uppnå oängslig ärlighet genomsyrad av spontanitet har varit målsättningen med senaste projektet. Hon höll sig öppen för nya idéer, nya influenser. På hennes hemsida uttrycks förhoppningen att närvaron och glädjen i musiken ska kännas, vilket uppfylls. Man har inte strävat efter perfektion, utan mot det äkta utan filter.

Har hört henne sjunga på svenska live enstaka gånger. Här slås jag av att hennes värmländska dialekt ibland skiner igenom, vilket är en lika kuriös som charmig detalj. Detta är artisten medveten om och har accepterat som en naturlig egenskap. Vokalt görs somliga covers och versioner utan krusiduller medan andra bearbetas efter eget konstnärligt kynne. Och i minst en av de standards Anders Lundin bidragit med svensk text till blir det karaktäristisk scatsång. Samtliga elva titlar skrudas i mer eller mindre jazzig outfit. Saknar uppgift om vem som arrangerat för detta format. Kan det vara artisten själv månntro?

I jämförelse med Lundell och Mando Diao vars tonsättning av delar ur diktcykeln Strövtåg i hembygden tagits med (utsedd i omröstning till bästa Svensktopps-låt genom tiderna och innehar rekordet över längst tid på listan), gör den strålande sångerskan mer av texters valörer. Är ju utrustad med helt annat omfång, diktion och överlägsna stämband. Just ovan nämnda verser av Fröding tillhör albumets mästerverk. Visjazziga omdaningen hade säkerligen gjort Värmlandspoeten stolt.

Jazziga svänget Jonas Östholm och Chris Montgomery broderar ut, eggade av huvudpersonens stretchande, går nära nog till överdrift i Birger Sjöbergs älskade visa Den första gång jag såg dig skriven under det glada 20-tal som kommit att kallas jazzåldern. När jag är inne på marginella skavanker vill jag sätta frågetecken kring aningen banal Lasse Berghagen-schlager, vars vispspel från Montgomery förvisso är ett plus. Och ställer mig hittills något tveksam till Nostalgi, ett original av Gustafsson som fått text på svenska av Sofia Pettersson. Nu är det slut på eventuella invändningar.

Rytmsektionen briljerar i Det finns ju faktiskt telefon ( B. Nilsson / C. Vreeswijk). Deras uppsluppenhet matchas föga förvånande av sångstjärnan vars känsla för rytmik måste betecknas som exceptionell. Ur Mig hände det nyss signerad Anders Lundin vars standard i original heter It Could Happen To You uppstiger sprudlande be bop. Pianotrion ges sannerligen utrymme att visa vad de förmår koka ihop. Cornelis snärtigt sugande dänga vecklar ut sig till ytterligare ett mästerverk på skivan. Titeln är Huvudlösen för aftonen. Snacka om blå toner som det svänger om när Östholm vid flygeln och frontande uttolkare befinner sig i zonen. Rigmor på svenska avrundas med ett behagligt anslag i en översättning av Cole Porters Everytime We Say Goodbye, vars svenska titel av Anders Lundin fått bli Varje gång du går. Martin Höper som lite i skym undan agerar sammanhållande kitt på kontrabas träder här fram i feature med sin stråke.

Bör understrykas att jag aldrig varit ens nära att tröttna på Rigmor Gustafssons formidabla förmåga och hennes osvikliga begåvning för exakt moderering av output. I det att hon plockar från allehanda genrer påminner hon om Viktoria Tolstoy, med skillnaden att den senare numera undviker att sjunga på svenska.

Anders Boson Jazz Ensemble

Slottsskogen

5

Inspelad i Kungsten Studios av Åke Linton

HOOB Records

Releasedatum: 2/5 2025

Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren Anders Boson har många projekt igång. Vad beträffar hans Jazz Ensemble som är en septett släpps nu tredje plattan. Har recenserat såväl de två föregående som flera andra av konstellationerna han initierat. Har vidare hört dem live vilket ett par gånger synts i skrift. Bör också sägas att jag känner Boson och hans medmusiker så pass väl, att hade musiken inte varit till belåtenhet skulle jag avstått från att skriva. Inte värt att ödsla tid på mediokra verk är min huvudregel. För ett tag kom en påminnelse. Skyllde då oklart besked på tilltagande skrivkramp. Nu har jag ändå lyssnat två-tre gånger och tagit anteckningar. Ni som känner undertecknad någorlunda som självständig recensent, vet att jag inte låter mig värvas, vägrar ägna mig åt att promota kompisar. I det här fallet fick jag en kick av vad som åstadkommits och står för mitt beslut. Att jag åtskilliga gånger hört medlemmar ur ensemblen ska inte hindra mig från att recensera männen hemmahörande i Göteborgstrakten. En av få omständigheter man möjligen skulle kunna invända mot på detta snyggt sammanhållna verk är den korta speltiden på endast 32 minuter.

Anders Boson Jazz Ensemble består förutom honom själv på trumpet och sång (två spår) av snillet Axel Mårdsjö på saxofoner och klarinett vars uppdrag utökats till att arrangera Slottsskogens sju kompositioner. Boson har skrivit samtliga av dem undantaget titelspåret vars original signerat John Coltrane heter Central Park West (1964). Det har tolkas i år av Göteborg Jazz Orchestra. Övriga på blås är trombonisten Jakob Sollerman jämte Jonathan Kronevik på flygelhorn och kanske också trumpet. För att få en uppfattning om standarden de upprätthåller kan nämnas att de medverkat i produktioner med heltidsanställda Bohuslän Big Band. Vid flygeln sitter Simon Westman medan Michael Edlund från Music Music Music och allestädes närvarande kontrabasisten Olli Rantala utgör rytmsektion, den sist nämnde en finländare bosatt i Göteborg som ofta ses med BBB.

Söker du efter utmanade vassa kanter har du hamnat helt fel. Det låter överlag lent och lyriskt inbjudande om Anders Boson Jazz Ensemble, vilket i dessa dystra polariserande tider måste framhållas. Fäster mig i vanlig ordning vid ett trösterikt sound, påfallande sammanhängande. Melodierna är i högre utsträckning snarlika än tidigare. Boson får finna sig i att få epitetet obotlig romantiker klistrat på sig. Septettens svepande stämmor förenas ljuvt. Invirade i antingen nordisk melankoli eller avskalade 50-tals stämningar ´a la Kind Of Blue, alternativt blåa West Coast-toner, skjuter behagliga harmonier framför sig. Delikata arren blandar betagande moll med hoppfulla stämningar. Smeksamma klanger får mig att vid upprepade tillfällen rysa av välbehag.

Skivbolaget påpekar att ensemblens approach till jazz är stillsammare och mjukare än gängse. Bosons sång är ett obestridligt bevis för tesen. Hans svenska ljusa text till gigantens melodi framförs varsamt, på en bädd av sött stretchande arr. Idén uppstod när han i hörlurar lyssnade på Coltranes komposition i just Central Park och tänkte på Göteborgs motsvarighet. (Kan parentetiskt flika in att jag jobbat i parken fyra somrar samt praktiserat på Björngårdsvillan.) Rytmiken markeras mer hörbart i Will You Let Me In, en utlämnande kärleksförklaring. Boson känner sig som mest kreativ när han tillåter sig ett fritt förhållningssätt och undviker utstakade riktningar och kretsar helst kring glädjeämnen i tillvaron.

Musikerna har en särskild kemi. Deras ledare vill inte se sig som producent eller så har uppgiften bara missats i lanseringen. Vill å det bestämdaste överösa Axel Mårdsjö med berättigat beröm. Han gjorde en påfallande mogen examenskonsert som blev till skiva för sju år sedan. Sedan dess flyttat till vår huvudstad, släppt eget album, setts på teaterscener, i strålande Kate Bush-tribut och Cross Over-sammanhang, medverkat i musikaler och massvis annat. Kontentan av remarkabla uppräkningen är att Mårdsjös spel på Slottsskogen håller svindlande hög nivå. Syftar inte i första hand på felfri teknik utan på emotionella tyngden i solon, vilket inte kan nog understrykas.

Ytterligare reflektioner är på sin plats, framför allt för att förträffliga insatser bör omnämnas. Edlunds trummor och fraser på trumpet av Boson hörs i ljuvlig konversation på Flugberget, utbytet avlöses av en saxofon från redan rosade Mårdsjö, vars magiska ton får mig att associera till Cannonball Adderley. Här hänför unisona aktioner. I Time To Say Goodbye är istället kontrabasen i förgrunden. Över dess pregnanta bottenplatta tillkommer charmerande slinga av pianist Westman. Great Expectations kännetecknas av förstklassigt klarinettspel i piggt kringstudsande melodi med feature på trombon. I avslutande Trust är det Jakob Sollerman som med sin sousafon (en slags tuba) bryter sig loss ur omgivningen, i fruktbar interaktion med känsligt musicerande Westman och en trumpet. I titellåten liras solo av Jonathan Kronevik på flygelhorn. Vem som gör vad är uppgifter inhämtade från bandledare Boson.

Uppskattar sannerligen denna rogivande prägel på jazz, vars inriktning inte sällan manar fram bilder. Tippar att albumet har kvaliteter för att passa till att sättas på repeat. Har ingen aning om andra recensenters bedömning, så kan inte anklagas för att ha hängt på någon hajp, förvisso till att ha blivit ”carried away”. Enda jag snappat upp om mottagandet är att releasekonserten i Lerum (hade planerat att vara med) betecknades som en succé. Som sagt, när till och med 4+ framstår som futtigt återstår inget alternativ, blir valet uppenbart.

ALFIE!

The Songs Of Burt Bacharach

4

Inspelad i Stockholm 28-29/1 2024

Inspelning, mix och mastring Göran Stegborn

Overseas Records (Naxos distribution)

Releasedatum: 14/2 2025

Mig veterligen premiär för recension av album som uteslutande består av kompositioner av oerhört framgångsrika låtskrivarparet Burt Bacharach/ Hal David. Bacharach som dog i förfjol i en ålder av 94 år tilldelades sex Grammy, tre Oscars-statyetter och Polarpriset. Tidigare i år bevistade jag konsert vars tema var hits och enstaka raritet signerade Bacharach/ David. Lockade mig till vindlande resa med kollektivtrafiken till Kungssten gjorde trion Martin Schaub – Anki Hjulström och Patrick Rydman, vilka hade bestämt sig för att ”damma av” den föreställning de skapade för trettio år sedan under tiden på Musikhögskolan. Att ikoniska duon hade fler hits på listorna än Beatles, tillhörde infon som Schaub ( recenserats här flera gånger) band samman repertoaren med.

För ett par års sedan recenserades intim konsert med Elvis Costello. Minns att han då framförde två melodier sprungna ur Grammy-belönade samarbetet från sent 90-tal. Mästerverket Painted From A Memory äger jag som cd. För tjugo år sedan var jag på Rigmor Gustafsson-konsert på Nef som kretsade kring tolkningar hon spelat in på skivan Close To You (Celebrating Dionne Warwick) där merparten kompositioner naturligt nog bestod av Bacharach/ David-alster. Att souliga sångerskan som blivit allra mest förknippad med duon nyligen framträdde i Stockholm genom att sjunga och berätta om sin prisbelönta karriär fick mig att haja till. Min morbror som presenterade konserter på Scandinavium första åren, fick enligt honom efter önskemål en signerad poster av henne.

Stina Àugústdóttir, isländska boende i Stockholm, har fått sina tre senaste skivor recenserade i mycket uppskattande ordalag i Kulturbloggen liksom spelningen hos Jazzföreningen Playhouse förra månaden. I Alfie lanserar hon en annan musikalisk sida, inte lika omtumlande och äventyrslysten. Saknar uppgift om vem som producerat och om vem/ vilka som arrat musik för sättningen jazzgitarr, kontrabas och trummor. Alfie består förutom henne själv på sång av batterist Jojo Djeridi som gjort avtryck på skivor jag skrivit om. Däremot är kontrabasisten Mats Dimming och gitarristen Fredrik Olsson för mig nya bekantskaper. Dimming har släppt album med egna kompositioner och spelat med bland andra Matti Bye och Jan Allan. Olsson är tydligen sedan länge etablerad och ingår exempelvis i The New York Jazz Exchange.

Har lyssnat i omgångar på dessa tolv tolkningar, varvid det resulterade i ingående anteckningar efter noggrann genomlyssning i hörlurar kopplade till cd-spelare. Kan kännas ovant att höra denna med rätta väldigt respekterade och seriösa populärmusik, dessa bitterljuva evergreens, utan vare sig stråkar eller piano. Det närmaste vi kommer är Dimmings stråkspel i några melodier. Fäster mig redan vid öppningsspåret, ljuvliga The look Of Love, upprinnelsen till hela projektet. Karaktäristiska rytmiska böjningar snarare antyds än mejslas ut. Stinas vokala kontroll är fabulös, gifter sig med diskreta kompet med snyggt utbroderad slinga på gitarr. Avlöses av en uppiggande udda version i jazzigt stuk av Do You Know Tge Way To San Jose.

Låter enormt raffinerat när gitarrbaserade trion interagerar och bereder väg för fulländad, mestadels nedtonad sång. Fraseringen är förstås fläckfri! Ett strålande exempel är b-delen på A House Is Not A Home där strålande stämma tar över när Stina bestämmer sig för att gå till hjärtat, i ballad jag främst förknippar med fenomenal tolkning live av Luther Vandross. Intrikata sticket på Wives And Lovers artar sig till en instrumental höjdpunkt då sköna balladen omvandlas till boppigt tonspråk. I I Say A Little Prayer knockas man nästan av läckra konversationen gitarr- rytmsektion och spänstiga melodin (They Long To Be) Close To You flödar av kreativ fördjupning från Fredrik Olosson. Flera pregnanta features på kontrabas förekommer, bland annat på catchiga This Girl´s In Love With You.

Allra flesta arren ger mersmak, tål att höras på repeat. Ett par av tolkningarna drar dock ner betyget en smula. Syftar på up tempo förändringen i Trains And Boats And Planes (som ju gjorts fantastiskt av Fläskkvartetten i översättning av Thomas Öberg med Freddie Wadling & Lizzie Zachrisson så övertygande att jag ärligt talat inte tidigare begripit att det inte är ett original) jämte Raindrops Keep Fallin´On My Head med sitt malplacerade trumsolo; vilka får en att höja på ögonbrynen. Har svårt att förhålla mig uttalat positiv till just dessa omgörningar.

Medveten om att jag redovisar för mycket detaljer, men kan inte låta bli. Klassiska soundtracket gruppen döpt sig efter är en härligt avspänd, elastisk vokal bedrift vars taktart skiljer sig från originalet. Energigivande lättsamt pulserande Walk On By bubblar av livsglädje, Dess licks påminner rent av om George Benson. Stina håller ut på toner alldeles strålande medan rytmsektionen triumferar i deras angenäma arr. I avslutande What The World Needs Now från 1965 (med Jackie DeShannon och livefavorit hos upphovsmännen) blir det charmigt knixigt emellan oemotståndlig refräng. Uppseendeväckande att bluesiga ackord smugits in. Innovativa arrangemanget innehåller både attraktivt gitarr- och bassolo.

Om ni någonsin tvekade kan intygas att låtskrivaren Stina Àugústsdóttir också behärskar covers och the American Songbook, i detta fall specifikt örhängen signerade Burt Bacharach och ständige textförfattaren Hal David. Själv ser artisten vars signum är integritet och utstrålning, detta sidopojekt som ett komplement. Och vi som identifierar och hänförts av originalen konstaterar vilket utmärkt hantverk musikerna gjort.