Anders Boson Jazz Ensemble
Slottsskogen
5
Inspelad i Kungsten Studios av Åke Linton
HOOB Records
Releasedatum: 2/5 2025
Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren Anders Boson har många projekt igång. Vad beträffar hans Jazz Ensemble som är en septett släpps nu tredje plattan. Har recenserat såväl de två föregående som flera andra av konstellationerna han initierat. Har vidare hört dem live vilket ett par gånger synts i skrift. Bör också sägas att jag känner Boson och hans medmusiker så pass väl, att hade musiken inte varit till belåtenhet skulle jag avstått från att skriva. Inte värt att ödsla tid på mediokra verk är min huvudregel. För ett tag kom en påminnelse. Skyllde då oklart besked på tilltagande skrivkramp. Nu har jag ändå lyssnat två-tre gånger och tagit anteckningar. Ni som känner undertecknad någorlunda som självständig recensent, vet att jag inte låter mig värvas, vägrar ägna mig åt att promota kompisar. I det här fallet fick jag en kick av vad som åstadkommits och står för mitt beslut. Att jag åtskilliga gånger hört medlemmar ur ensemblen ska inte hindra mig från att recensera männen hemmahörande i Göteborgstrakten. En av få omständigheter man möjligen skulle kunna invända mot på detta snyggt sammanhållna verk är den korta speltiden på endast 32 minuter.
Anders Boson Jazz Ensemble består förutom honom själv på trumpet och sång (två spår) av snillet Axel Mårdsjö på saxofoner och klarinett vars uppdrag utökats till att arrangera Slottsskogens sju kompositioner. Boson har skrivit samtliga av dem undantaget titelspåret vars original signerat John Coltrane heter Central Park West (1964). Det har tolkas i år av Göteborg Jazz Orchestra. Övriga på blås är trombonisten Jakob Sollerman jämte Jonathan Kronevik på flygelhorn och kanske också trumpet. För att få en uppfattning om standarden de upprätthåller kan nämnas att de medverkat i produktioner med heltidsanställda Bohuslän Big Band. Vid flygeln sitter Simon Westman medan Michael Edlund från Music Music Music och allestädes närvarande kontrabasisten Olli Rantala utgör rytmsektion, den sist nämnde en finländare bosatt i Göteborg som ofta ses med BBB.
Söker du efter utmanade vassa kanter har du hamnat helt fel. Det låter överlag lent och lyriskt inbjudande om Anders Boson Jazz Ensemble, vilket i dessa dystra polariserande tider måste framhållas. Fäster mig i vanlig ordning vid ett trösterikt sound, påfallande sammanhängande. Melodierna är i högre utsträckning snarlika än tidigare. Boson får finna sig i att få epitetet obotlig romantiker klistrat på sig. Septettens svepande stämmor förenas ljuvt. Invirade i antingen nordisk melankoli eller avskalade 50-tals stämningar ´a la Kind Of Blue, alternativt blåa West Coast-toner, skjuter behagliga harmonier framför sig. Delikata arren blandar betagande moll med hoppfulla stämningar. Smeksamma klanger får mig att vid upprepade tillfällen rysa av välbehag.
Skivbolaget påpekar att ensemblens approach till jazz är stillsammare och mjukare än gängse. Bosons sång är ett obestridligt bevis för tesen. Hans svenska ljusa text till gigantens melodi framförs varsamt, på en bädd av sött stretchande arr. Idén uppstod när han i hörlurar lyssnade på Coltranes komposition i just Central Park och tänkte på Göteborgs motsvarighet. (Kan parentetiskt flika in att jag jobbat i parken fyra somrar samt praktiserat på Björngårdsvillan.) Rytmiken markeras mer hörbart i Will You Let Me In, en utlämnande kärleksförklaring. Boson känner sig som mest kreativ när han tillåter sig ett fritt förhållningssätt och undviker utstakade riktningar och kretsar helst kring glädjeämnen i tillvaron.
Musikerna har en särskild kemi. Deras ledare vill inte se sig som producent eller så har uppgiften bara missats i lanseringen. Vill å det bestämdaste överösa Axel Mårdsjö med berättigat beröm. Han gjorde en påfallande mogen examenskonsert som blev till skiva för sju år sedan. Sedan dess flyttat till vår huvudstad, släppt eget album, setts på teaterscener, i strålande Kate Bush-tribut och Cross Over-sammanhang, medverkat i musikaler och massvis annat. Kontentan av remarkabla uppräkningen är att Mårdsjös spel på Slottsskogen håller svindlande hög nivå. Syftar inte i första hand på felfri teknik utan på emotionella tyngden i solon, vilket inte kan nog understrykas.
Ytterligare reflektioner är på sin plats, framför allt för att förträffliga insatser bör omnämnas. Edlunds trummor och fraser på trumpet av Boson hörs i ljuvlig konversation på Flugberget, utbytet avlöses av en saxofon från redan rosade Mårdsjö, vars magiska ton får mig att associera till Cannonball Adderley. Här hänför unisona aktioner. I Time To Say Goodbye är istället kontrabasen i förgrunden. Över dess pregnanta bottenplatta tillkommer charmerande slinga av pianist Westman. Great Expectations kännetecknas av förstklassigt klarinettspel i piggt kringstudsande melodi med feature på trombon. I avslutande Trust är det Jakob Sollerman som med sin sousafon (en slags tuba) bryter sig loss ur omgivningen, i fruktbar interaktion med känsligt musicerande Westman och en trumpet. I titellåten liras solo av Jonathan Kronevik på flygelhorn. Vem som gör vad är uppgifter inhämtade från bandledare Boson.
Uppskattar sannerligen denna rogivande prägel på jazz, vars inriktning inte sällan manar fram bilder. Tippar att albumet har kvaliteter för att passa till att sättas på repeat. Har ingen aning om andra recensenters bedömning, så kan inte anklagas för att ha hängt på någon hajp, förvisso till att ha blivit ”carried away”. Enda jag snappat upp om mottagandet är att releasekonserten i Lerum (hade planerat att vara med) betecknades som en succé. Som sagt, när till och med 4+ framstår som futtigt återstår inget alternativ, blir valet uppenbart.