Rigmor Gustafsson
Rigmor på svenska
4
Inspelad och mixad på Atlantis Studio i Stockholm
Producent: Rigmor Gustafsson (exekutiv producent: Josef Kallerdahl)
HOOB Records
Releasedatum: 11/4 2025
Har recenserat jazzsångerskan och låtskrivaren Rigmor Gustafsson flera gånger. Med undantag för förra plattan Come Home (recenserades i OJ) har det rört sig om bedömningar och dokumentation av prestationer live. Har definitivt närvarat vid ett tvåsiffrigt antal av hennes konserter, vilka har spänt från pianotrio till storband och orkester. I höst kommer det bli turné på duo med gitarristen Erik Söderlind. Och ödmjuka kvinnan från Värmland som fått medalj av kungen, Jazzkannan och Grammis, varit adjungerad professor, tillhört prestigefyllda skivbolaget ACT i över tjugo år och räknas som en av Europas främsta har intervjuats och recenserats av andra i här i K-bloggen.
När jag kikar på förteckningen över hennes katalog visar det sig att jag inte har jättebra koll. Minst två tributer har gjorts. Dels en skiva med kompositioner förknippade med Dionne Warwick (hörde tolkningar live på Nef 2005), dels ett album bestående av kompositioner av Michel Legrand. Äger Live At Mosebacke, recensions-skivan Come Home samt samlingen Signature Edition 6 – signerad dubbel-cd köpt efter konsert i Kungsbacka. Det har sjungits enstaka gånger på svenska tidigare, både live och i studio, fast nu är det premiär vad gäller ett helt album med sång på svenska. Samarbetet med pianisten Jonas Östholm och kontrabasisten Martin Höper uppstod 2014 cirka. Trumslagaren Chris Montgomery anslöt något senare. Denna pianotrio utgör albumets enda musiker. Enda övriga instrument är en tamburin på ett spår trakterad av ljudtekniker Niklas Lindström. Kan flikas in att musikerna är välkända i mina kretsar och jag har njutit av deras bedrifter i flera skilda sammanhang, live och på skiva.
Gustafsson tycker om att producera sina alster, vilket här skett i samarbete med Josef Kallerdahl, en produktiv och mångsidig basist som samtidigt är med och driver HOOB Records. Inte utan att man är nyfiken på hur artisten gått till väga för att ta beslut om vilka elva favoriter som i slutändan kvalificerade sig till att hamna på albumet. Här finns en bred palett av genrer. Från visor av och med Cornelis och tonsättningar av Birger Sjöberg och Fröding över akustisk Lundell och majestätisk Eva Dahlgren till schlager-doftande ballad av Lasse Berghagen och standards i översättning av Anders Lundin. Några av originalen har jag – Akustiska Diamanter av Ulf Lundell från Tolv sånger, den i perioder överexponerade Vem tänder stjärnorna av Eva Dahlgren från En blekt blondins hjärta (såg releasekonsert i Lisebergshallen) och två visor av Cornelis Vreeswijk från Poem, ballader och lite blues. I de lägena gör man klokt i att försöka frigöra sig från hur man vant sig vid hur de låter.
Rigmor har genom årens lopp med framgång hämtat åtskilliga slitstarka låtar utanför jazzen i kvalitativ populärmusik, bortom standards och eget material. Att uppnå oängslig ärlighet genomsyrad av spontanitet har varit målsättningen med senaste projektet. Hon höll sig öppen för nya idéer, nya influenser. På hennes hemsida uttrycks förhoppningen att närvaron och glädjen i musiken ska kännas, vilket uppfylls. Man har inte strävat efter perfektion, utan mot det äkta utan filter.
Har hört henne sjunga på svenska live enstaka gånger. Här slås jag av att hennes värmländska dialekt ibland skiner igenom, vilket är en lika kuriös som charmig detalj. Detta är artisten medveten om och har accepterat som en naturlig egenskap. Vokalt görs somliga covers och versioner utan krusiduller medan andra bearbetas efter eget konstnärligt kynne. Och i minst en av de standards Anders Lundin bidragit med svensk text till blir det karaktäristisk scatsång. Samtliga elva titlar skrudas i mer eller mindre jazzig outfit. Saknar uppgift om vem som arrangerat för detta format. Kan det vara artisten själv månntro?
I jämförelse med Lundell och Mando Diao vars tonsättning av delar ur diktcykeln Strövtåg i hembygden tagits med (utsedd i omröstning till bästa Svensktopps-låt genom tiderna och innehar rekordet över längst tid på listan), gör den strålande sångerskan mer av texters valörer. Är ju utrustad med helt annat omfång, diktion och överlägsna stämband. Just ovan nämnda verser av Fröding tillhör albumets mästerverk. Visjazziga omdaningen hade säkerligen gjort Värmlandspoeten stolt.
Jazziga svänget Jonas Östholm och Chris Montgomery broderar ut, eggade av huvudpersonens stretchande, går nära nog till överdrift i Birger Sjöbergs älskade visa Den första gång jag såg dig skriven under det glada 20-tal som kommit att kallas jazzåldern. När jag är inne på marginella skavanker vill jag sätta frågetecken kring aningen banal Lasse Berghagen-schlager, vars vispspel från Montgomery förvisso är ett plus. Och ställer mig hittills något tveksam till Nostalgi, ett original av Gustafsson som fått text på svenska av Sofia Pettersson. Nu är det slut på eventuella invändningar.
Rytmsektionen briljerar i Det finns ju faktiskt telefon ( B. Nilsson / C. Vreeswijk). Deras uppsluppenhet matchas föga förvånande av sångstjärnan vars känsla för rytmik måste betecknas som exceptionell. Ur Mig hände det nyss signerad Anders Lundin vars standard i original heter It Could Happen To You uppstiger sprudlande be bop. Pianotrion ges sannerligen utrymme att visa vad de förmår koka ihop. Cornelis snärtigt sugande dänga vecklar ut sig till ytterligare ett mästerverk på skivan. Titeln är Huvudlösen för aftonen. Snacka om blå toner som det svänger om när Östholm vid flygeln och frontande uttolkare befinner sig i zonen. Rigmor på svenska avrundas med ett behagligt anslag i en översättning av Cole Porters Everytime We Say Goodbye, vars svenska titel av Anders Lundin fått bli Varje gång du går. Martin Höper som lite i skym undan agerar sammanhållande kitt på kontrabas träder här fram i feature med sin stråke.
Bör understrykas att jag aldrig varit ens nära att tröttna på Rigmor Gustafssons formidabla förmåga och hennes osvikliga begåvning för exakt moderering av output. I det att hon plockar från allehanda genrer påminner hon om Viktoria Tolstoy, med skillnaden att den senare numera undviker att sjunga på svenska.