• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Fastighetsskötaren

12 december, 2025 by Marja Koivisto


Foto Sören Vilks

Fastighetsskötaren
Av Harold Pinter
Översättning Martin Luuk
Regi Emma Bucht
Scenografi och kostym Maria Sohlman Wikman
Ljus Ellen Ruge
Mask Maria Lindstedt
På scen Johan Rheborg, Sven Ahlström, Henrik Norlén
Premiär 11 december 2025 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
’

Harold Pinters pjäs ”The Caretaker”, som framförs på Stadsteatern som ”Fastighetsskötaren” är en berättelse som utforskar teman som makt, identitet, relation, alienation och det ständiga sökandet efter en plats i världen.

Vi får följa en hemlös man, Davies, som tas in för tillfälligt tak över huvudet, av två bröder, Aston och Mick, i deras slitna, murriga rum. Pjäsen utspelar sig i detta begränsade utrymme, vilket skapar en klaustrofobisk känsla som förstärks av de nerviga interaktionerna mellan karaktärerna. Tänk dig en fest i en trång lägenhet, full av eländiga existenser, där ingen gillar varandra, men alla ändå är fast i rummet.

Föreställningen förs fram av starka skådespelarprestationer och innovativ scenografi. Regin betonar de subtila maktdynamikernas komplexitet och skapar en atmosfär som både är obehaglig och fascinerande.

Pinter är mästare på att bygga upp spänning genom tystnader och osäkerhet. Dialogen är fylld med hans karakteristiska stil, där småprat och underliggande spänningar samverkar för att avslöja karaktärernas inre liv och avsikter. Det är en pjäs där du hela tiden undrar vem som egentligen har kontrollen. Det är som en psykologisk thriller, fast med mindre dramatik och mer bitterhet.

Pjäsen rör sig kring tre män vars liv är sammanflätade på ett sätt som är både komiskt och tragiskt. Davies, den hemlöse, snubblar in med en blandning av arrogans och osäkerhet. Han är en karaktär som man både skrattar åt och tycker synd om. Hans kamp för att få fotfäste är så mänsklig, så relaterbar.

Den hemlöse Davies, spelad av Johan Rheborg, är en figur att både älska att hata; han är otrevlig och bitter men ändå tillräckligt charmig för att lyckas hanka sig fram.

Rheborg gestaltar denna komplexa karaktär skickligt och livfullt. Med sin oroande höga röst, slemmiga harklingar och ostyriga gester frammanar han alla de attribut som gör Davies så tragikomisk. En Sméagol där han står och vankar, ständigt gnyende och klagande, som om varje liten rörelse skulle kunna kosta honom mer än han har råd att förlora. Hans underdånighet, hans krumbukande anpassning inför Aston och Mick, skapar en karaktär böjd under armodets tyngd, ständigt på jakt efter en smula bekräftelse eller till och med en droppe av medlidande.

Rheborg lyckas fånga den fysiska och psykiska nöd som Davies lever i. Hans sätt att tala – den desperata upprepningen av fraser, den nästan krampaktiga jakten på ord – visar tydligt hur rädd och osäker han är, samtidigt som det för tankarna till hur vi alla ibland gör oss till, anpassar oss för att bli sedda och hörda.

Pinter tycks fånga livets absurditet så exakt; det är både skrattretande och sorgligt på samma gång. Jag skrattar vid flera tillfällen, men det är med en sårig känsla i bröstet, eftersom skämtet om Davies liv verkligen handlar om oss alla. Vi bär alla våra sår.

Sammanfattningsvis är ”Fastighetsskötaren” inte bara en pjäs; det är en livslektion i hur vi hanterar ensamhet och gemenskap, makt och sårbarhet. En påminnelse om att vi alla, oavsett vår situation, ständigt kämpar för att skapa mening i en komplex och ibland grym värld.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Ringlande stundtals utfreakad rapsodi ett ojämnt äventyr – Mycelium på Teater Trixter

12 december, 2025 by Mats Hallberg

foton Anna Sefve

Manus & regi: Pinn-Perra & Uffe (dockorna) Regi: Ulf Telenius

Idé och projektledning: Sara Ahlberg & Lycke Claesson

Yttre ögon: Catherine Parment, David Andersson, Fredrik Glahns, Ulf Rönnerstrand

Ljud & musik: Marcus Bertilsson & Sereno Cantaro

Ljus: Fredrik Glahns

Ensemble: Lycke Claesson, Sara Ahlberg, Fredrik Telenius, Kristina Rådström

Urpremiär: 10/12 2025 på Teater Trixter i Göteborg

Spelas till och med 14/12

Var uppenbart på förhand att vi inte skulle komma att se någon pjäs. Och när innehållet omtalades för att att locka publik, till vad teamet repat och jobbat fram under sex veckor, fick man ingen direkt kläm på vad man skulle få vara med om. Lite flummigt kallas Mycelium för ”scenisk upplevelse av människoöden där berättelser och betraktelser sammanflätas. Titeln är en biologisk term, namnet på ett mångförgrenat nätverk av trådlika byggstenar hos svampar, fungerar som ett slags ekosystem. Vi utlovas en ”poetisk hyllning till fantasin och konsten”. Produktionen har klara drag av collageartad performance och blir till en slags happening med flera trådar rent bokstavligt under cirka två timmar i en New Age-aktig väv. Finns paralleller till Teater Kolibri och Iraqi Bodies som sågs på samma scen för ett par år sedan och gjorde mig konfys. Eventet utvecklas för hågade till en helaftonsföreställning i det forna fryshuset. Publiken inviteras nämligen till fortsatt häng genom olika programpunkter såsom soppkök, dj:s och inbjuds till att förmedla egna berättelser. Till saken hör att lokalfrågan för Teater Trixter är osäker då det ska byggas på platsen. Den ovissa framtiden har lagts in som ett moment det anspelas på i Mycelium.

I jämförelse med exempelvis Stadsteaterns senaste premiär (Stolthet och fördom) saknades således närmare kunskap om denna uppsättningen. Mystiskt och lite hemlighetsfullt kändes det innan och frågan är hur mycket klokare jag blev efteråt. I programmet publiceras Kjell Höglunds visa Stormen före lugnet vars text sjungs på slutet. Dessutom riktas tack till människor behjälpliga i processen. Goda krafter idag, tidigare generationer och till livets förutsättningar. På Trixters hemsida står en text med teamets tankegångar. Den går från att måla upp en mörk bild av rädsla och blod och mäktiga herrar vid jordens ändstation för att vaska fram existenser som en gammal gatsopare och vänliga dårar vilka möts för att lyssna till livets väv. Gåtfullt är bara förnamnet. Laddade upp med god middag på Skanshof. Tillfrågades om mitt ärende i Göteborg och nämnde premiären och dess diffusa innehåll. Servitören frågade Vad vill du att den ska belysa? Och jag replikerade att denna scenkonst säger något viktigt om vår tid, glömde då att lägga till vikten av den är öppen för tolkningar. Kontentan är att somligt var kul på ett innovatvis vis, en del tänkvärt. Men behållningen avtog genom den anammade extrema estetik som gav upphov till dåraktiga scener.

Brukar vanligtvis följa en princip om att avstå från att skriva när scenkonst går mig över huvudet eller lämnar mig tom. Ett tag var jag inne på att hänvisa till dessa åtminstone delvis med min känsla överensstämmande argument. Men undviker att vara så bekväm, att ge upp så lätt. Antar att det var första gången teamet ansvarat för en produktion hos Trixter, en fri grupp med stöd som tror på en teater vars hoppfulla kraft hämtas ur en fysisk, musikalisk och språklig cocktail med basen i människans skuggsida och närheten till filmiskt uttryck. Vill för egen del lägga till kännetecken som absurdism, dramatisk nerv och angelägna berättelser. Apropå oerhörda ansträngningar för att kunna slutföra vad man föresatt sig avslöjar ensemblen vid applådtacket vad de behövt övervinna. Någons mamma vars inramade foto ställs fram på golvet med levande ljus framför gick bort härom veckan, någons katt dog, en av dem skadade sitt ben och behöver kryckor och nyligen blev deras dator stulen. Låter som en förbannelse vilat över den otursförföljda produktionen. För att använda en klyscha från sporten visar man karaktär och styrka när man ändå lyckas genomföra sitt projekt.

Lycke Claesson och Sara Ahlberg har jobbat tillsammans tidigare, inte minst i Dream Quijote som fick en uppskattande recension av undertecknad. Claesson utgör ena halvan av performance-duon Moder Mammut medan Ahlberg beskådats i märklig monolog i fjällmiljö hos Panjal Scenstudio. Om multiinstrumentalisten Marcus Bertilsson vars huvudinstrument är elgitarr har det skrivits här i mycket positiva ordalag i egenskap av medlem i Machetes och Boo Boo Mama Orchestra. Kristina Rådström förekommer sällan på scener i Göteborg. Frilansaren är en skådespelare med stor rutin från teatrar, film, tv-serier, radio och sjunger i exempelvis folkmusik-konstellationer. Fredrik Telenius tycks driva Världshuset i Uddebo tillsammans med Lycke Carlsson, konstnärligt hälsocenter på landsbygden som propagerar för en alternativ livsstil.

Vi sitter på läktaren och ser ner på en rymlig scen med utställd och upphängd dekor som kommenteras. Musikerna håller mestadels till ovanför serveringsluckan. Något av dekoren kan skönjas på de foton jag fått tillgång till. Framstår som att merparten rollfigurer fastnat i sina tankebanor. När de blir som mest nojiga, besatta av plast eller får för sig att på audition skria gällt imiterandes en sångsvan, går tanken till en incident när Djävulens advokat gästspelade hos Trixter. Då hördes plötsligt en skrikande kvinna utanför som verkade ha drabbats av ett psykiskt sammanbrott. Man tvingades göra ett kortare avbrott för att personal skulle reda ut situationen. I Mycelium kan någon utbrista gång på gång att ”denna ska inte vara där” vilket får en att inse hur tunn gränsen kan vara tills problemen blir ohanterliga.

I en föreställning där tesen om att konst uppfattad som konstig äger ett mervärde, fanns också scener med substans och humor. Nämner några som fastnade. Syftar på skildringen av förödande minutschema inom hemtjänsten, uppsagda sjukhus-clownerna på grund av sparkrav, inslagen av kommenterande marionetteater, Marcus Bertilssons kraftfulla lätt dissonanta solo stående på scengolvet, underlig rekvisita som armen i plast, kylskåpet att försvinna in i och skottkärran med kvaddat däck, symboliken i utspridande av jord på svarta golvet och uppborstandet av högarna, hur Telenius träder in i sin favoritsyssla i finalen och i en rit agerar shaman, tråden som dras ut i lokalen likt Ariadne och hennes röda tråd samt införlivandet av det norrländska kämpande kynnet apropå nödvändig flytt av Kiruna som lanserar organisationen ”Stå pall”. Dialekten och attityden blir till en komisk fullträff. Och på uppmaning kommer gensvar från publiken. Agiteras frejdigt och övertygande mot neddragning av Kulturskolan. Inte bara Kjell Höglund har tagits med utan också Hasse & Tages ikoniska om än daterade utopi Var blev ni av ljuva drömmar? Reciteras fram i utdragna passager av Claesson. . Att höra Kent Anderssons Vingen var närmast gåshudsframkallande. Dels för att jag läst de sista två verserna för mina arbetskamrater när jag gick i pension, dels för att Kristina Rådström(?) smart exemplifierar diktens sista rad.

Denna annorlunda svårbeskrivliga happening hade tjänat på att bantas med cirka en halvtimme enligt döda-dina-älsklingar-recept. Och somliga mer eller mindre abstrakta utsvävningar lämnade mig likgiltig, förvånade för att någon poäng inte framgick. Andra scener hade som nog framgått svärta och träffsäkra iakttagelser vilket innebär att ojämnt är ett lämplig sammanfattning.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Pelicot-rättgången – teatern som vägrar låta världen titta bort

10 december, 2025 by Marja Koivisto


Foto Marja Koivisto

Pelicot-rättgången
Ett projekt från Vienna Festival (Wiener Festwochen) / Free Republic of Vienna i samarbete med Festival d’Avignon.
Visades på Dramaten 9 december 2025

Det finns föreställningar som bygger fiktion. Och så finns Pelicot-rättgången – en teater som inte skapar en berättelse, utan återskapar den. En rättegång som redan skakat världen, fyllt förstasidor och splittrat familjer. Det är detta som gör uppsättningen unik: den tolkar inte ett brott, den iscensätter processen själv. Punkt för punkt. Röst för röst. Ett drama vars råmaterial är verkligheten.

Ett manifest i scenform
Föreställningen öppnar som ett slags manifest – ett riktat ljus som bränner bort alla möjligheter till bekväm distans. Publiken vet vad som hänt. Rubrikerna har redan etsats fast. Men här förflyttas man in i rummet där allt faktiskt sades, grät, brast. Regin tvingar oss nära, inte genom effekter utan genom en kirurgisk klarhet: varje ljuspunkt fungerar som en påminnelse om att sanningen inte går att skugga.

En historisk resonansbotten
Parallellen till Scum-manifestet ligger som en dov resonans, inte som ideologi utan som estetisk referens. Där Solanas använde överdrift som vapen, använder Pelicot-rättgången realismens obevekliga precision. Referensen fungerar som en lins – en fördjupning av den vrede och de strukturer som långsamt normaliserar våld.

Brottet som världen tvingades se
I centrum står ett brott som knappt går att omfatta: en man som under tio år drogar och våldtar sin medvetslösa fru, Gicelle Pelicot. Vid hans sida står femtio män som tackat ja till att delta. Ytterligare trettio män syns i filmerna men är oidentifierade. Det som redan är outhärdligt i text blir på scen närmast bedövande just för att det presenteras utan stilisering. Det är bredden – åldrar, yrken, relationer, samhällspositioner – som gör berättelsen så svår att värja sig mot. Våldet framträder inte som ett undantag. Det är ett nätverk.

Gicelles tystnad – och hennes uppbrott
Genom rättegångsprotokollen och vittnesmålen skildrar pjäsen Gicelles första handlingar efter avslöjandet. Hur hon packar två väskor, tar sin hund och lämnar ett helt liv bakom sig. Inte för att gömma sig, utan för att överleva. I fyra år lever hon som en parentes innan hon tvingas fatta sitt mest betydelsefulla beslut: att inte gömma sig bakom lyckta dörrar, utan möta världen med öppen blick.

När avslöjandet sprängde offentligheten
Förövaren grips efter att ha filmat kvinnors underliv i ett köpcentrum. Därefter följer presskonferenser, beslagtagna hårddiskar, hundratals filmer och foton. Allt är välkänt – men på scen får det en annan tyngd. Föreställningen försöker inte förstärka materialet, utan återupprätta dess mänskliga konsekvenser. Här påminns publiken om vad världen såg, och vad den valde att göra med den kunskapen.

Den ofrivilliga ikonen
Gicelles beslut att placera skammen där den hör hemma, hos förövaren, förvandlas till ett globalt symbolögonblick. 170 000 människor vill nominera henne till Nobels fredspris. Vittnesvågen som följer visar hur kvinnor fortfarande tvingas bära bevisbördan i ett system där endast en bråkdel av det anmälda sexuella våldet leder till fällande dom. Flickor och kvinnor möter misstro, skuldbeläggning och förhör som öppnar såren på nytt. Pjäsen ger deras erfarenheter en plats som inte går att bortförklara.

Ett kalejdoskop av sanningar
Föreställningens mest drabbande grepp är hur den presenterar rättegången som ett kalejdoskop av röster. Förhör, expertutlåtanden, barnens utsagor, psykologers analyser, advokaters strategier, domarnas sakliga språk, journalisters texter, aktivisters rop från gatan – allt återges exakt men fragmenterat. Resultatet är en sanning som framstår både splittrad och glasklar. Publiken tvingas navigera mellan perspektiv som tillsammans bildar en helhet ingen kan blunda för.

Undanflyktens ekologi
Genom männens försvar – barndom, trauman, missförstånd – blir pjäsen ett koncentrerat studium i ansvarsflykt. Det är inga teatergrepp, utan autentiska utsagor som blottas med obehaglig skärpa. Föreställningen visar hur förövare konstruerar egna berättelser för att slippa se vad de gjort. Slippa ta ansvar för det enda ofrånkomliga: att vi alla har en fri vilja att se och upprätthålla en medmänniskas värde. Det är inte känslor och tankar som skadar. Det är handlingar.

När ridån faller fortsätter rättegången
Pelicot-rättgången är inte en tolkning av en världshändelse. Den är en återgivning av den, formad till scenkonst med en sällsynt kombination av mod och integritet. Resultatet är en brutal och nödvändig teaterupplevelse som visar att rättvisa inte enbart är ett juridiskt förfarande, utan ett rum där samhällen tvingas se sig själva.

Samtliga åtalade – 51 män – dömdes till långa fängelsestraff. Men efterklangen från scenen pekar mot något större: att världen fortfarande befinner sig mitt i en kamp för rättvisa som började långt innan ridån gick upp.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Measures for a Funderal – visuellt storslagen historia om de existentiella frågorna som kryper under huden

9 december, 2025 by Rosemari Södergren

Measures for a Funderal
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 december 2025
Regi Sofia Bohdanowicz

En djupdykning i de existentiella frågorna, om liv och död, om sorg, om att få vara den man är, om musik och att hitta mening med sitt liv, att våga stå upp för sig själv, för sin väg. En vacker film som samtidigt är sorglig och hoppfull, som sätter igång många, många tankar och känslor och aha-upplevelser och igenkännande över livets alla frågor. Bitvis ett mästerverk men lite för lång (drygt 144 minuter) och det tar ner helhetsintrycket ett steg.

Två berättelser, två livsöden från olika tidsepoker, vävs samman, en från nutid och en från 1900-talets början. Sammanvävningen fungerar ovanligt bra. Audrey Benac är en ung kvinna som har svårt att få fart på sin akademiska forskning men blir helt absorberad och fascinerad av violinisten Kathleen Parlow som under 1900-talets första hälft fick spela på scenerna i världens metropoler. Kathleen Parlow var en av världens främsta violinister, något som inte många kvinnor kunde bli under den tiden. Kathleen Parlows talang kunde utvecklas mycket på grund av att hon aldrig gifte sig.

Audrey Benac har en mamma som var violinist som ung med fick ge upp sin karriär då hon blev mamma till Audrey. Denna bitterhet över att förlora sin karriär har mamman strött över Audrey under hela uppväxten. Audreys pappa däremot kunde fortsätta spela fiol. Audreys farfar var också violinist och det han var en gång elev till Kathleen Parlow. Audreys mamma är bitter över sitt öde och svårt sjuk. Då Audreys pappa redan är död vill mamman att Audrey ska lova att begrava henne tillsammans med pappans fiol.

Forskningen och undersökningen av Kathleen Parlows liv för Audrey från Toronto till både London och Oslo. Kathleen Parlow, eller hennes ande, kryper ibland under skinnet på Audrey som av och till blir som om hon vore Kathleen. Resan och fördjupningen i Kathleen Parlows liv och talang öppnar Audrey ögon på många sätt och hon börjar också förstå sig själv och kunna hitta ett sätt att förstå sin relation till sin mamma och ta ansvar för det.

Arkivfynden blandas sig med minnen från familjens förflutna, i visuellt storslagen film med enorma, fantastiska bilder och fotovyer som talar till många sinnen. Allt kryddat med dialoger och samtal om livets svåra frågor som känns som att vi är med och lyssnar och kan ta till oss en hel del av vad som sägs.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ada Berger sätter upp Bön för idioter, om skavet i oss själva och världen

9 december, 2025 by Redaktionen


Bön för idioter med Eric Stern, Louise Peterhoff, David Wiberg, Simon Reithner och Emma Österlöf. Urpremiär 2 april 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Fotograf: Klara G.

Ada Berger sätter upp Bön för idioter – en ny pjäs av David Wiberg, vilket blir deras första samarbete på Kulturhuset Stadsteatern. Medverkande skådespelare är Eric Stern, Louise Peterhoff, Simon Reithner, Emma Österlöf och David Wiberg. Urpremiär 2 april 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Ett pressmeddelande berättar:

– Det är något som skaver. Det känns som att vi lever fel. Vill fel, strävar fel, längtar fel. Ibland längtar vi förstås rätt, men det är så lätt att det som är rätt smiter undan. Samtidigt mörknar det vid horisonten. Ju större problem vi får som grupp, land, värld – desto mer vänder vi denna värld ryggen. Hur hittar man tillbaka till att vilja rätt, vilja gott och vilja något tillsammans? I de tankarna möttes David Wiberg och jag och här är vi nu, i en bön för idioter, säger regissören Ada Berger.

Bön för idioter är en skruvad, komisk tragedi där vi med David Wibergs och Ada Bergers omisskännliga sätt att syna världen bland annat får stifta bekantskap med Bojan som har det bra, väldigt bra men som vill ha det dubbelt så bra. Vi får också möta en familj som reser till Dubai över pingsten. Där åker de i världens bredaste rulltrappa. En vanlig rulltrappa är typ åttio-nittio centimeter, den här var en och tjugo! De kunde stå hela familjen i bredd, det var höjdpunkten på resan.

Bön för idioter är David Wibergs och Ada Bergers första samarbete på Kulturhuset Stadsteatern. Det är även första gången David Wiberg medverkar i en av Kulturhuset Stadsteaterns produktioner, han har tidigare gästspelat på Fri Scen med Content i ett samarbete med Lumor (2024) och Dagboksanteckningar från ett källarhål (2012).

Ada Berger har regisserat kritiker- och publiksuccéerna Orosdanser (2025), Monstrets tid (2023) och Jag offrar mig (2024) på Kulturhuset Stadsteatern. Dessutom har hon dramatiserat och regisserat de tre succéföreställningarna på Dramaten baserade på Liv Strömquists serier. 2013–2016 var hon konstnärlig ledare för Unga Teatern på Malmö Stadsteater och 2016–2022 på Unga Dramaten.

David Wiberg (f. 1973) är verksam som dramatiker, skådespelare, författare, manusförfattare, regissör, illustratör, komiker och är en del av kultförklarade humorkollektivet Varanteatern. År 2016 tilldelades han det svenska humorpriset ”Årets manliga humorprestation”. Han har gett ut flera kritikerrosade böcker, som ungdomsromanen Dagboksanteckningar från ett källarhål och bilderboken Världens snällaste gäng. Han tilldelades Kulturhuset Stadsteaterns litteraturpris Lavapriset (2018). Våren 2026 är han aktuell med en roman på Kaunitz-Olsson förlag och radiodramat Othello på SR Drama, som han skrivit, regisserat och medverkar i.

Bön för idioter, urpremiär 2 april 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern
Av: David Wiberg
Regi och bearbetning: Ada Berger
Scenografi och kostym: Daniel Åkerström Steen
Ljus: Hannele Philipsson och Sofia Linde
Mask: Maria Lindstedt
Medverkande: Louise Peterhoff, Simon Reithner, Emma Österlöf, David Wiberg och Eric Stern

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Sida 87
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in