Scen

Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

3 november, 2026 by Rosemari Södergren

Bytet
Betyg 4
Global premiär på Netflix 30 oktober 2026
Regi Kasper Barfoed
Manusförfattare Amanda Högberg (huvudförfattare) och Axel Stjärne
Baserad på Stefan Ahnhems roman Bytet (A Couple of Lies)
Rollbesättning Emma Appleton, Fares Fares, Frida Gustavsson, Jakob Oftebro, Diarmuid Noyes, Magnus Krepper, Anna Bjelkerud och Lars Väringer.

Bytet (med den engelska titeln A Couple of Lies) är en skrämmande, ruskig miniserie i fyra avsnitt med flera mycket duktiga svenska skådespelare som Fares Fares. Skådespelarna är en viktig pelare för att serien ska fungera så bra. Berättelsen är smygande otäck. En krypande otäck thriller, en mörk psykologisk rysare.

Två par står i centrum för handlingen. Två par som ska byta sitt boende med varandra en kortare period. Det ena paret, Helene (Frida Gustavsson) och Carl (Fares Fares), har ett fint hem i Stockholms skärgård som de lämnar för att låna Scarletts (Emma Appleton) och Adams (Jakob Oftebro) soliga villa på Sicilien. Under några veckor byter dessa två par som inte känner varandra boende med varandra.

Först blir både paren förtjusta i sitt lånade boende men snart börjar obehagliga detaljer dyka upp. Carl hittar otvättade trosor i en tvättmaskin. Carl tar ett foto på trosorna och skickar sms med klagomål till Adam om det. Scarlett blir misstänksam men Adam viftar bort det och menar att det måste varit Scarletts bror Tom som haft en tjej med sig till huset. Scarlett och hennes bror har ärvt en stor förmögenhet av sina föräldrar och det är Scarlett som äger den lyxiga villan i Sicilien.

Det otäcka växer, framför för Carl, när två poliser kommer till villan och frågar om de sett en ung man, en turist, som försvunnit. Det visar sig att Carl varit och inspekterat villan innan de bestämde för att göra bytet och han var där precis samma dag som den sista dagen som den försvunne turisten synts till. Carl har inte något minne alls av att ha varit där. Carl blir alltmer orolig. Varför minns han inte vissa saker?

Berättelsen är smygande skrämmande och vissa scener är rätt äckliga. Jag gillar inte sådana scener som att se hundratals möss springa runt på ett lik. Vems lik och var tänker jag inte berätta, för det skulle förstöra något av spänningen. De äckliga bilderna som finns är något som jag egentligen tycker är onödiga och skulle kunna ge minus för tv-serien men då den är mycket väl berättad och skådespelarna är mycket bra så får den ändå betyg 4.

Handlingen berättas inte alltid helt tidsmässigt kronologiskt. Det var lite förvirrande innan jag upptäckte det. Det är förstås medvetet skapat så för att det ska bli mystiskt och läskigt. Välgjord rysare och bra att den är bara fyra avsnitt, det är alldeles lagom för denna berättelse.

Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

3 november, 2026 by Mats Hallberg

Av Dennis Kelly

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Rörelsecoach: Li Molnar Kronlid

Skådespelare: Lucy Heath

Sverigepremiär 30/10 2026 hos GEST i Göteborg

Målgrupp: Gymnasieelever

Spelas till och med 28/11

Dennis Kelly heter en 55-årig Londonbo verksam som manusförfattare och producent inom film, teater- och tv-produktioner. Han tycks ha en dragning åt det rysliga, thrillers och kuslig mystik även om han också varit med om att skriva sitcom. Hans kanske största framgång var den Tony han erhöll för musikalen Matilda som också filmatiserats, baserad på roman av Roald Dahl. Hans Girls And Boys hade premiär 2018 och är en omtumlande monolog skriven för kvinnlig skådespelare. Två av dem som gjort den namnlösa rollen har antingen prisats eller nominerats för sina insatser. Kelly är en internationellt hyllad dramatiker vars verk satts upp i över trettio(!) länder. Dessutom finns ansenliga meriter från film och tv.

Verkar vara premiär för GEST att sätta upp någon av hans pjäser och det samma gäller uppenbarligen i fallet Lucy Heath som förekommit i åtskilliga engelska tv-serier och därtill prisats i egenskap av filmskapare. Symtomatiskt att den person hon porträtterar under cirka halvannan timme berättar för oss, inte bara om hur hon attraheras av somliga män och sex och ger oss interiörer från livet som småbarnsförälder, utan också förmedlar anekdoter om sitt yrkesliv som dokumentärfilmare. Jag uppfattar att hon fått en fot in i branschen genom att kunna PR-branschen.

Hittade en sida på Wikipedia om pjäsen vilket behövdes. Fick reda på en hel del stoff som gick mig förbi under föreställningen jag såg under allhelgonadagen tillsammans med uteslutande vuxna på föreställningen, kvällen efter premiären som hade ungefär två tredjedelars beläggning. Möjligen kan forcerade tempot som medförde att jag inte hann uppfatta lustigheter, förklaras av att rollfiguren lider av ett outplånligt trauma. Men faktum kvarstår. Det är otroligt frustrerande att återigen tvingas uppleva en uppsättning framförd med en oerhörd speed med endast en handfull pauser. Effekten blir att jag famlar efter att förstå när stora sjok av text svischar förbi. Är det rimligt att förutsätta att gymnaster kan absorbera denna blixtsnabbt angivna redovisning väsentligt bättre än undertecknad? Minst halva behållningen går förlorad med denna respektlösa attityd gentemot alla som inte har engelska som modersmål. När Brändén Whitaker (en av konstnärliga ledarna för GEST) regisserar eller är på scen är kvickt levererade repliker snarast kutym, en praktiserad estetik som blir avtändande. Att jag för drygt fyrtio år sedan var mer än hyfsad på att behärska engelska efter tre terminers studier på universitetsnivå och två terminer i landet spär bara på frustrationen, försvårar möjligheten att uppskatta och bedöma verket i fråga. I min värld blir förhållningssättet kontraproduktivt.

Efter denna viktiga passus riktas blicken mot berättelsen och gestaltningen av den. Måste så klart betecknas som en bedrift att hålla greppet om sina mottagare, vi som likt en föreläsning tar del av avgörande utsnitt ur någons händelserika liv, återgett av avsändaren i ett minst sagt ymnigt flöde. varvid ett par frågor ställs till oss. Vad skulle hända om någon svarade? Heath uppvisar en exceptionellt nervig intensitet. Förklaringen till rollfigurens beteende får stanna vid ett antydande för att inte för tydligt spoila dramats peripeti. Tänk ofattbar familjetragedi som vi läser om då och då utlöst av ondskefull psykopati, oftast från farliga individer med tecken på att de är i stånd att begå oförlåtliga dåd. Oftast män som borde hållas inlåsta på psyket eller motsvarigheten till nedlagda mentalsjukhus.

Heath övertygar definitivt! Gestaltar en utagerande, gränslös kvinna med ett chockerande explicit språkbruk som omgående exponeras. Hon har en förbluffande liberal inställning till droger, jagar kickar och bejakar sin libido som drivkraft fullt ut. GEST menar att monologen är gripande, fylld med brutal humor och rå intensitet. Hävdar vidare att vad som börjar som en uppflammande, passionerad relation övergår till ett stundtals stadgat familjeliv. Men under ytan lurar faran. Den som förtäljer hur hon söker spänning och ändå ser till att skaffa dottern Leanne och sonen Danny, verkar lockas av fel typ av män, vilket blir hennes obarmhärtiga fall. Har svårt att förstå lusten att bli mamma hos någon som är så engagerad av ett kreativt jobb, där hon gör skillnad och vårdar sociala kontakter. Har också svårt att förstå vad gymnasister ska få ut av pjäsen utöver en ruschig språklektion. Vad är budskapet att ta med sig? Vad som verkar vara moderns förmaningar till de lekande barnen är i realiteten något helt annat, minnen av en tid som var som blivit till ett obotligt trauma.

Scenografin talar om att vi befinner oss i den talträngda kvinnans hem, möjligen befinner vi oss på hennes arbetsplats/ kontor i ett par scener. Berättelsen hade tjänat på fler reflekterande, kvardröjande sekvenser. Regissören är väldigt rutinerad. Men kan ändå sakna tillförsel av fler metoder att berätta. Mycket om makens förfall som leder till skilsmässa och vad han tar sig för efter gärningen förstår jag enbart brottstycken av på grund av ett orimligt tempo i förmedlingen av info på engelska. Att upphovsmannen kallar sitt verk för genuint upprörande känns korrekt. Man undrar om fasansfulla historien är dokumentärt baserat. För att bruka engelsk allitteration sägs att manus berömts för ingredienserna ”hilarity and horror” och hur dessa byter plats. Pjäsen om att drabbas av toxisk maskulinitet, den värsta tänkbara, har också mötts av kritik. Å andra sidan heter det ju att verkligheten överträffar dikten.

Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

1 november, 2026 by Rosemari Södergren

Sista meddelandet
Av Nina Zachozjenko
Regi Dmitri Plax
Scenografi och kostym Lena Adamson
Musik Kent Olofsson
Ljus Erica Lundgren
Mask & peruk Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Översättning Nils Håkanson
På scen Nina Dahn, Omid Khansari, Hamadi Khemiri och Nina Togner Fex
Premiär på Dramaten, Tornrummet, 31 oktober 2026

När kriget kommer nära oss i vår tid och i vårt samhälle, i nu-tid. En oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig. Sista meddelandet är skriven speciellt för Dramaten av den ukrainska dramatikern Nina Zachozjenko och den bygger på hennes kortpjäs ”Jag är ok” som skrevs direkt efter massakern i Butja.

Regissören Dmitri Plax, konstnärlig ledare för Dramaten.Doc beskriver dramat:
Livet pågår. Men mitt i allt det vanliga sägs det att kriget kommer. Kan det vara på riktigt? Det är på riktigt.

Fyra föräldrar från Butja samtalar. De kollar igenom sina barns mobiltelefoner och saker. Deras barn var vänner och hade en grupp för meddelanden där de genom mobilen höll kontakt med varandra. De fyra tonåringarna träffades på stadens stadium den kväll då ryssarna gick in och ockuperade Butja. Genom att läsa barnens SMS på mobilen försöker föräldrarna förstå hur deras barn tänkte och kände och vad de egentligen gjorde den kväll då ryssarna gick in i Butja och tiden därefter.

Föräldrarnas liksom tonåringarnas känslor förmedlas starkt, tydligt och realistiskt på scen och jag tror att vi alla kan känna igen oss i de olika personligheternas olika sätt att reagera, i deras förvirring och med rädslan. På scen finns fyra skådespelare som växlar mellan att gestalta förälder och dennes tonåring. Det fungerar perfekt. De fyra skådespelarna gör detta så bra.

Allt är mycket mänskligt beskrivet och skildrat, hur svårt det kan vara som förälder att veta vad ens tonåring tänker och känner. Och alla olika sätt att agera när ens trygghet, ens plats på jorden är på väg att bombas till ruiner. En del blundar för hur farligt det är, andra flyr eller skaffar jod och vattenrenings-piller.

Scenlösningen talar också till oss. På scen finns några flyttlådor och längre bak på scenen syns några sittmöbler i vad som ser ut som ett väl använt mindre vardagsrum. Allt signalerar att här är människor som är på väg, som förbereder en flytt eller flykt, eller som precis anlänt någonstans.

Sista meddelandet är en berättelse om hur det är när kriget bryter som slår rakt in i magen. Krigsberättelser finns det många av inom litteratur, film, tv-serier och på scen. Eftersom människor alltid krigat genom alla tider är det naturligt att det finns skildrat på många sätt. Det är alltid otäckt och deprimerande att inse hur krigisk och våldsam mänskligheten har varit och fortfarande är. Sista meddelandet kommer brutalt nära oss. Det skildrar tiden då Ryssland gick in i Butja och människorna som levde där och då var som vi, människor av vår tid som som hade sitt liv, sitt jobb och sina vänner i Butja, med tonåringar som hänger på Tiktok.

De fyra vännerna liksom deras föräldrar reagerar på kriget och den nya våldsamma verkligheten på olika sätt. Någon flyr snabbt tillsammans med föräldrar, någon gör motstånd och blandar samman molotovcocktails. Vi kan där både se olika sätt att reagera och vi kan också ana de utmaningar som samhället kommer att ha efteråt. Hur kommer de som stannade och de som kämpade att känna och reagera när de som flytt kommer tillbaka? De fyra vännerna håller kontakten efter att ryssarna ockuperat deras stad. De skickar meddelanden där de gömmer sig i källare eller när de är på flykt och när de kommit till en militärförläggning utomlands och fått skydd men måste leva enkelt och fattigt. Men en dag kommer det sista meddelandet.

Föreställningen är stark, berörande, trovärdig och kommer direkt från vår tid. Fyra duktiga skådespelare på scen och bra ljud och ljus. Ett imponerande samspel av hela teamet bakom denna uppsättning. Hurra. Fast samtidigt så sorgligt att mänskligheten fortfarande för krig och fortfarande i både stort och smått lurar sig själva och varandra. En skildring av vardagen både innan kriget bryter upp och under kriget – och hur vi människor agerar.

Fakta om bakgrunden till föreställningen från Dramatens hemsida:
Två mil nordväst om landets huvudstad Kyjiv ligger den lilla staden Butja, som före kriget hade runt 40.000 invånare. Många var relativt välbärgade, arbetade i Kyjiv, men bodde där för att få renare luft och en lugnare närmiljö än i storstaden. Lite förenklat kan man säga att Butja för Kyjiv är vad Lidingö är för Stockholm.

Natten mot den 24 februari 2022 gick Ryssland till storskaligt militärt angrepp mot Ukraina från många håll. De ryska trupper som kom norrifrån tog sig relativt snabbt fram till Butja och erövrade staden.

När ukrainarna en dryg månad senare befriade staden möttes de runt om av lik efter civila. Många hade fått händerna bakbundna innan de skjutits. Av de runt 4000 civila som inte lyckats fly staden hade var tionde dödats. En oproportionerligt stor andel var journalister, författare, lärare – inte minst i ukrainsk historia och det ukrainska språket – och andra som tagit aktiv del i ukrainskt kultur- och samhällsliv.

Detta övertygade de flesta ukrainare om att Rysslands syfte med kriget inte bara var att installera en ledning i Kyjiv som var lojal mot Moskva, utan att krossa ukrainsk kultur och radera ut ukrainares medvetenhet om att denna på många sätt var annorlunda än rysk. För ukrainare har därför staden Butja fått stor symbolisk betydelse, och denna har bara stärkts när de sett att liknande saker skett i de flesta städer som sedan befriats.

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

30 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr

Doktor Glas
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – i bearbetning av Jens Hultén
Regi Johan Hedenberg
Musik Eddie Hultén
Skådespelare Jens Hultén
Premiär på Rival, Stockholm 29 oktober 2026 och efter en föreställning den 30 oktober går den vidare på turné runt om i Sverige

Har en människa rätt att ta livet av någon som gör andra illa?Vad händer med en människa som tar livet av en annan människa? Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glasgavs utkom 1905 och skildrar en ensam, medelålders läkares liv och tankar under några månader i slutet av 1890-talet. Det fascinerande är hur starkt frågorna som den tar upp, de existentiella teman den kretsar kring, är lika aktuella idag. När Jens Hultén nu ger denna monolog för ett välfyllt Rival i Stockholm får premiären välförtjänst stående ovationer.

Föreställningen som är en monolog är elegant sammansatt med Jens Hultén på en scen med scenografi och kläder som skarpt och tydligt placerar oss i slutet av 1800-talet. Alla detaljer är genomtänkt och exakta. En monolog på över två timmar skulle kunna vara seg, men icke här. Dels växlar föreställningen mellan Jens Hultén som berättar och förinspelade tal och musik och ljud som höjer stämningen på flera sätt. Det är väl sammansatt och fungerar suveränt. Dessutom är berättelsen så fascinerande och det känns som om Doktor Glas (Jens Hultén) talar direkt till mig – och så upplever nog varenda individ i publiken det. Skickligt.

Det är mycket text. Johan Hultén fick be sufflören om några ord vid ett par tillfällen men det störde inte alls. Han fortsatte så elegant och hade vår uppmärksamhet hela tiden.

I ett pressmeddelande om föreställningen står det:
Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet om att icke vara älskad.
Hjalmar Söderbergs klassiska roman Doktor Glas väcker fortfarande frågor som skaver. Vad är rätt och fel? När blir goda avsikter till övergrepp? Och hur långt får en människa gå i kärlekens och moralens namn?

Väl beskrivet. Jag tror alla som var med på premiären håller med. En över hundra år dagsboksroman talar till oss alla än idag. Det är ju därför den sätts upp så ofta. Jens Hultén har själv bearbetar Söderbergs roman och får fram en förtätad monopol som drar oss in i Doktor Glas känslor av ensamhet, längtan efter kärlek och rädsla att visa kärlek, hans skuldkänslor och samvete och frågor om rätt och fel och hur vi människor ska agera när vi ser att någon gör andra illa. Berättelsen är tidlös och ställer många frågor till oss alla. Tillsammans med regissören Johan Hedenberg och övriga team får vi se denna tidlös laddad berättelse gestaltas berörande och engagerande. Det går inte att skaka av sig. Tankarna och känslorna är många och det känns som att Doktor Glas talat direkt till mig och öppnat sitt innersta. Grattis alla orter som nu får chans att se denna gripande föreställning.
Wikipedia berättar om handlingen i romanen Doktor Glas här.

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

29 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Everest: The Other Side
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 oktober 2026
Regi Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi

Vilktn äventyr vi får följa med på. Som väntat är filmen fylld av fantastiskt foto med vyer från berget Everest och omgivningarna. Men denna dokumentär är mycket mer än så. Som alla starka och stora dokumentärer berättar den något mer än om de personer eller händelser som skildras. Den har något att säga oss alla, den berättar om saker vi alla kan relatera till.

Vi får följa elitbergs-klättrarna och skidåkarna Jim Morrison och Hilaree Nelson som träffas under ett klättrings-expedition och finner kärleken i varandra. Båda når den absoluta toppen inom sin elit-klättning. Tillsammans drömmer de om att bestiga Mount Everest via den direkta nordväggen – en av bergets svåraste och farligaste leder – och sedan åka skidor hela vägen ner. Den första och förmodligen lättaste delen i utmaningen är att få tillåtelse av Kina att bestiga Everest från den norra sidan som ligger inom den kinesisk nationen. Den delen lyckades de ordna ganska snart.

Att förbereda sig inför en sådan utmaning består av många delar. De måste träna på olika sätt, ha ingående information om terrängen och planera hur de ska ta sig fram, de måste träna fysiskt också förstås för att klara den tunnare luften så högt upp och de måste ha rätt utrustning.

Ett stort plus för denna dokumentär är att den inte enbart fokuserar på själva förberedelsen och utförandet utan också om hur det är att leva med familj och samtidigt ha en så stark passion. Hilaree Nelson har två söner som hon måste lämna i flera månader med jämna mellanrum då hon ska iväg på olika områden där de ska träna eller på annat sätt förbereda sig. Vi får möta hennes två barn som får berätta hur de tänker kring att mamma är borta så länge ibland och vi får höra Hilaree Nelson berätta varför hon helt enkelt inte kan säga nej till sin passion. Att få en inblick i hur det är att vara mamma och vilja vara med sina barn och samtidigt ha en glöd, en passion som driver henne är en intressant del i dokumentären.

Hur har de råd att ge så mycket tid åt detta? De har förstås sponsorer. Det är inte bara expeditionen på Everest som kostar, de är lång förberedelse-tid som kostar och de måste hyra in guider och andra som ska delta i expeditionen och de måste ha perfekt utrustning. Allt kostar. Hilaree Nelson förklarar för sina två barn varför hon måste åka iväg i flera månader och då säger hon att det är detta hon försörjer sig på. Det är lite genomskinligt att de har krav från sina sponsorer. De har till exempel kläder, speciellt jackor som klarar att utsättas för de tuffa vädret och på alla foton och filmklipp syns symbolen för och namnet på detta klädmärke. Det är lite trist som tittare förstås att det är så övertydligt vilken företag som är en huvudsponsor. Men det är förstås krav för att de ska kunna ha råd att genomföra projektet. Jim Morrison får vi veta lite mindre om när det handlar om hans privatliv. Ganska långt in i dokumentären får vi reda på att hans tidigare fru och barn har avlidit och att han lever med denna tunga sorg.

En av dokumentärens mest intressanta del sipprar fram mot slutet och handlar om stora upplevelser av mer än det fysiska. Uppe på bergen där luften är tunnare är närheten till moln och himmel närmare än på marken och flera av bergsklättrare berättar om andliga möten de haft på bergens toppar. De kan berätta hur de upplevt att vänner eller familjemedlemmar som dött kan visa sig för dem där uppe, att de kan känna deras närvaro och både höra och se dem. Det säger något mer än om klättring. Alla som söker något och gör det seriöst, målmedvetet och på djupet hittar ofta något mer – något som har med de existentiella frågorna att göra.

Scen

Footer

Om oss