• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Skönhet och spänning i magnifik julkonsert – Göteborgs kammarkör med instrumentalister i Lerum

21 december, 2021 by Mats Hallberg

foto Christer Åkerlund

19/12 2021

Equmeniakyrkan i Lerum

Arrangör: Musik i Lerum och Lerums Kommun

Första gången jag besöker kyrkan belägen mitt i samhället. Den är välfylld, om än inte till sista plats när Göteborgs kammarkör står på scen under ledning av the one and only Gunnar Eriksson. Vid sidan om dem huserar en kvartett jazzbetonade instrumentalister, varav några ofta är med i dylika sammanhang. Syftar på Harald Svensson (”varit med sedan urminnes tider”) vid flygeln och i viss mån Magnus Bergström på sin välljudande kontrabas. De kompletteras med ungdomlig friskhet av Maria Dahlin bakom sitt trumset och med stimulerande gränsöverskridande perspektiv från garvade Göran Klinghagen på klösig elgitarr. Repertoaren var enligt underfundigt kåserande maestro Eriksson, vald för att sångerna stått sig i hundratals år. Självklart förekom undantag (till och med ny komposition), men detta var onekligen huvudprincipen.

Fantastiskt att Gunnar Eriksson är still going strong. Inte utan att man baxnar av att läsa professorns meritförteckning. Hundratals körarrangemang, ett tjogtal skivor, bildandet av såväl Göteborgs kammarkör som Rilkeensemblen och undervisning i landets mesta prominenta lärosäten vad beträffar musikutbildning. Att 85-åringen numera nickar till av bekräftelse när han ser mig, känns hedrande för någon som i jämförelse måste betraktas som oansenlig, helt i avsaknad av musikaliskt kunnande. Ändå var jag på plats för att skriva om förmedlade jubelpräglade toner, vilka gjorde publiken salig, var och och på sitt vis.

foto Christer Åkerlund

Kyrkokonserten förlagd till 4:e advent blev den sista och artonde i ordningen som Musik i Lerum arrangerade under innevarande år. Arrangörerna har fått medel för att spela in sin publika verksamhet, således också detta program. Det är sällsynt att man förlägger evenemang till Equmeniakyrkan vars akustik är till fördel för körmusik.

Däremot är ett problem att trumljudet riskerar bli för hårt och orsaka obalans, varför det ska framhållas att Maria Dahlin genomgående spelar med vispar, alternativt filtklubbor. Före paus uppstår i en sekvens häpnadsväckande metallisk klang påminnande om steel pans. Den åstadkoms genom att spela på pukor och kanske virveltrumma med händer. Kan avslöja redan nu att jag blev väldigt förtjust i den kvinnliga trumslagarens pådrivande rytmer, så smidigt infogade i helheten.

foto Christer Åkerlund

Körmusik har alltid haft speciell dragningskraft på mig, även när den är traditionellt utformad. På scen syns tjugo sångare, varav åtta män. Man börjar i mixad formation- Övergick sedan till att männen ställde sig i mitten. Antar att de representerades av basar, baryton och tenorer. Rubriken på konserten löd ”Miles From Betlehem”. Titeln ska mer indikera konstnärlig frihet än ett förhållande till Miles Davis. Bägge akter inleds med introducerande kåseri av lika imposanta som enväldige körledaren. I övrigt inga presentationer, vilket fungerade ypperligt.

Julpsalmen Det är en ros utsprungen i arr av Michael Praetorius 1609 inleder. Infallsrik musik av oväntat undersökande natur. Efterhand etableras mer följsamma tongångar, delvis i en anda av kammarjazz av yppersta snitt. Låter föga förvånande väldigt vackert och stämningsfullt när körens stämmor flätas samman. Vill dock hävda att den anrika tjugohövdade kören och kvartetten rotad i jazziga uttryck mestadels gör sin grej. De glider ihop ibland, fusioneras flera gånger underbart anförda av Harald Svensson. Men i åtskilliga sekvenser vistas de i separata, samexisterande genrer där de möjligen påverkar varandra. Vi får veta att Svensson och Gunnar Eriksson delat på sysslan att arrangera.

foto Christer Åkerlund

I stycke nummer två, ett suggestivt sådant, tilldelas Göran Klinghagen solistutrymme. Groove uppstår när rytmsektion ansluter. Noterar superb klang i föredömlig akustik. I vad som bör vara psalmerna Du signade dag respektive Nu tändas tusen juleljus exponeras Göteborgs kammarkörs hisnande kapacitet . I mina anteckningar står att gitarrist Klinghagen levererar sitt andra glimmande solo medan Dahlin ledigt agerar rytmläggare i högt tempo. Gitarristen som djärvt töjer på ramarna, får anledning att subtilt riffa. I detta fascinerande intervall hängde den vokala sluttonen sublimt i luften.

Någonstans i första akten förekommer storartade tolkningar av Kristallen den fina och Ave Maria. Dessutom spinner kvartetten loss i ett original av Göran Klinghagen, för enkelhets skull döpt till God jul. Oj, vilket makalöst samspel! Registrerar sprittande rytm och beundransvärd virtuositet från samtliga. Borde ha efterforskat om det rörde sig om ett uruppförande.

foto Christer Åkerlund

I pausen bjuds på fika i form av glögg och pepparkaka, lämpligt nog. Generösa swishade arrangören valfritt belopp ”Andra set” startar med A Child Is Born (Thad Jones) i arrangemang av Harald Svensson. Vill flika in att musikern med anor från 70-talets Egba, Eje Thelin och Peps, ser jag oftast numera närvara som publik. Därför trevligt att kunna konstatera vilken lysande musiker han är i sådant här, på samma gång pampigt och avskalat format, utan extra elektronik. En kvinna ur kören sjöng solostämma fint på två inledande stycken, medan vad jag tippar är en mezzosopran drillar. Fäster mig vid ljuvlig melodi av dröjande natur. En Christmas Carol med böljande drag interfolieras av musikernas ackompanjemang. Ovan nämnde pianist är här i sitt esse. Flow uppnås!

I en annan Christmas Carol mixas språk. Gladlynta melodin Joy To The World sjöngs också på tyska, kanske också latin. Klinghagen briljerar med innovativa ackordföljder. I ett par sekvenser stiger naturlig glädje fram. Himmelska harmonier hörs från kören bildad 1963. Lycklig över att få vara med om denna sällsamma stund. Utan att skärande kontrast uppenbarar sig, infogas av musikerna ett avsnitt cool jazz.

foto Christer Åkerlund

Till finalnummer har Edvard Evers Jul, jul, strålande jul utsetts. En äkta julsång vi inte undgår att bli rörda utav, vars stick tas om hand utomordentligt inkännande av Magnus Bergström på basfiol. Trots att de säkert hade spelat och sjungit i uppemot två timmar – inklusive inlagd paus samt Gunnar Erikssons lika upplysande som muntert hållna anföranden – önskade sig entusiastisk publik ett extranummer. Önskan infriades. Blev ömsinta balladen Lugnet före julen, ett alster som efter research visar vara tillverkat av familjen. Det vill säga musik gjord av sonen Mats Eriksson (förnämlig gitarrist),, text av hustrun Anita Eriksson medan maestro Gunnar är ansvarig för arrangemang.

Av lätt insedda skäl kan man sannerligen påstå att vi var med om julmusik när den är som bäst, miltals ifrån urvattnade upplagor. Och blandningen av extatiskt fyrverkeri och lyrisk kontemplation måste betecknas som fantastisk.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Alfons Åberg fyller 50 år och firas med tre nya filmer

21 december, 2021 by Redaktionen

2022 är det 50 år sedan den första boken om Alfons Åberg kom ut.
Nu har Gunilla Bergströms älskade klassiker blivit tre sprillans nya Bok-Filmer
i regi av Tomas Alfredson med Jonas Karlsson som berättarröst

Först ut är Aja baja, Alfons Åberg med biopremiär 21 januari. Sedan kommer Bara knyt, Alfons med premiär 18 februari och sist Alfons och hemlige Mållgan med premiär 18 mars.

Ett pressmail berättar:
– Jag funderade på vad som skulle hända om jag tog med mig filmfotografen Simon Rudholm och kröp in i en Alfonsbok och filmade av vad vi såg och sedan gjorde en liten film av det hela, säger Tomas Alfredson.
Jag tyckte att berättelsen skulle vara precis så som Gunilla Bergström skapat den, utan att lägga till eller dra ifrån, men att med kamerans hjälp välja detaljer, närbilder och vinklar.
Tillsammans med några vänner byggde vi upp scenerna baserade på illustrationerna från en Alfons-bok som i en miniatyrteater, släpade in en pyttekamera på den lilla scenen och gjorde åkningar, ljussättningar och enklare trix.
Sedan har jag klippt ihop vad vi sett och lagt Jonas Karlssons fantastiska inläsning av Gunillas text till och bett Adam Nordén komponera stämningsfull musik som ackompanjemang. 
Det har blivit väldigt fina små berättelser; inte animerade filmer, inte bokuppläsningar – men Bok-Filmer!

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Kulturbloggens filmkritiker tipsar om vilka filmer som är sevärda just nu

20 december, 2021 by Redaktionen

Funderar ni på att gå på bio kring jul- och nyårsledigheten? Vilka filmer är bra? Kulturbloggens filmkritiker lyfter fram tre filmer vardera som de rekommenderar.

Birgitta Komaki:
Ninjababy
I en tid när livets enda mening verkar vara att få barn och alla skall ha den rättigheten blir det här en motsats. När Rakel blir gravid helt oplanerat och inte vill ha barn, i alla fall inte just nu , tar hon ett beslut. Den lilla ofödda blir hennes samvete och har många synpunkter. En humoristisk film om en tjej som tar för sig av livet på samma sätt som killar alltid har gjort utan moraliska betänkligheter. En befriande slarvig och frigjord tjej där inget samtalsämne är tabu. Ett porträtt av en ung lite vilsen tjej som inte lever för att behaga. En tjej av i dag och framtiden som har sitt egenvärde i sig själv och inte i förhållande till killar eller sin attraktionskraft. En varm och humoristisk film.

The Sparks Brothers
Två fascinerande bröder, Ron och Russell Mael, har gjort musik i fem decennier . De har varit inspiration för många musiker och band, men få känner till dem idag. Men de är värda att uppmärksammas. De har sina invanda roller , den ena charmigt snygg och den andre missförstådd med Hitlermustasch. Karriären har gått upp och ner men de har aldrig fastnat utan alltid blickat framåt. Det är intressant att följa deras historia genom åren och olika framträdanden. Med sina kompletterande personligheter och överraskande slapsticks blir filmen intressant ända till slutet.

The Card Counter
Ensamma män utanför samhället är ett vanligt tema på film. Det är bara anledningen till utanförskap som skiftar. Här har Oscar Isaacs rollen som ensling med stenhård blick och orubbligt lugn. Han försörjer sig på kortspel och turnerar runt i spelvärlden.
Drömmen om renhet och klarhet finns här men isoleringen är total. Kärlek och känslor
finns som en möjlighet men den mjukare världen når aldrig fram. Tankar om ordning,
försöka rädda andra eller skapa en bättre värld blir bara en vision. Ett tema att fundera över och Oscar Isaacs insats i filmen gör den till ett sevärt drama.

Petter Stjernstedt:
Annette
Leos Carax mörka musikal är som en käftsmäll mot alla traditionella musikalälskare. Med ett dystrare ämne och en huvudrollsinnehavare, Adam Driver, som absolut inte kan sjunga, ihopsatt med den begåvade arktrisen och sångrösten Marion Cottilard får vi en vacker Skönheten och odjuret historia om misskötsel av barn, föräldraskap, omöjlig kärlek och ond bråd död. Lägg där till Sparks fantastiska sprakande musikaliska upptåg och en dekor som heter duga. Då får du årets starkaste filmupplevelse alla kategorier.

The Mass
Hur hanterar man det ohanterbara, förlusten av ens barn?
När paret som mist sin son och mördarens föräldrar möts slår det gnistor om bioskärmen. Så välspelad och berörande på alla tänkbara sätt är The Mass. Filmen är en skärskådning av mänskligt lidande, skuld skam och hatbegär. Allt som behövs för att ro det i land är ett välgjort manus, fyra begåvade skådisar och ett kyrkorum. Minimalism när den är som bäst.

Power Of The Dog
När Cumberbatch och Jane Campion slår sina huvuden ihop får vi väl-koregraferad väldoftande dramatik.
En film med teman kring destruktiv manlighet, klass och kön. Det bästa Campion gjort sedan Pianot.

Elis Holmström:
West Side Story
Steven Spielberg gör en fantastisk film som är tekniskt utsökt. Även de som inte gillar musikaler kommer inte att kunna värja sig ifrån energin på duken. Lysande danskoreografi och strålande sånginsatser.

Lost Leonardo

Strålande dokumentär som bibehåller en sansad och resonabel ton genom hela sin utredning av världens kanske mest kontroversiella tavla Salvator Mundi. Oväntat spännande och fängslande trots att man helt undviker absurda och hysteriska teorier och slutsatser. Det här är dokumentär-skapande då det är som allra bäst.

Spider Man: No Way Home

Marvel har gjort sin bästa film hittills. En actionfest utan dess like som aldrig glömmer bort att intelligens och uppriktighet måste gå före allt annat inom film. Tom Holland är magnifik i huvudrollen och mängden överraskningar som väntar slår samtliga av julens alla klappar.

Rosemari Södergren:
Clara Sola
Filmen med hela nio Guldbaggen-nomineringar.
En 40-årig kvinna ses som helbrägdagörare i i en avlägsen by i Costa Rica vill bryta sig loss och leva ett liv som en vanlig kvinna men hindras av krafter som utnyttjar hennes ”helighet”. En
stark analys av det patriarkala samhället och hur dess strukturer kraftfullt kan utövas av kvinnor som får möjlighet att sätta sig över andra – men också en magisk berättelse. Beroende på hur betraktaren känner och uppfattar filmen är Clara Sola antingen mycket mörk eller så lyses den upp av glimtar av hopp. Som alla riktigt, riktigt bra filmer är den öppen för många tolkningar och allt sägs inte rent ut.

I Kolstrastens land
Att starta en mindre affärsverksamhet i en patriarkalisk bygd i Europa kan möta stort motstånd. Denna film skildrar några kvinnor som vågade stå upp för sin rätt att ta hand om sin familj och samtidigt för vi se hur människor i Kosovo lever med en stor fråga: var är deras försvunna män, pappor och bröder? Tusentals män försvann under det krig som härjade i Kosovo. De kvinnor som tar ansvar för sina familjers ekonomi utmanar patriarkala krafter.

Becoming Cousteau
När klimathot är i fokus kommer denna storartade film om vår planet. Jacques-Yves Cousteau råkade som ung ut för en bilolycka som gjorde att han i sin rehabilitering lärde sig dyka och blev fascinerad av världen under ytan. Han tog som sin livsuppgift att utforska haven. Han är fransk marinofficer som blev regissör, oceanograf och pionjär inom dykning och undervattensfotografering
Denna dokumentär visar hur enastående vacker och fascinerande livet i havet är, men den visar också vilket hot havsdjupen, naturen och hela vår jord står inför. I filmen får vi följa med på den resa Jacques-Yves Cousteau gjorde, från att utforska den otroliga världen under ytan till att berätta om den i böcker och filmer och till att upptäcka det reella hot som vår planet står inför.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The King´s Man

20 december, 2021 by Rosemari Södergren

The King´s Man
Betyg 3
Svensk biopremiär den 5 januari
Regi Matthew Vaughn
I rollerna bland andra Ralph Fiennes, Mark Strong, Charles Dance, Rhys Ifans, Gemma Arterton

Ett slags försök att göra komedi av första världskriget i kombination med mycket väl koreograferade slagsmåls-scener, fast alldeles för många och långa. The King´s Man är en prequel till Kingsman-filmserien, som är baserad på serietidningen Kingsman, skapad av Dave Gibbons och Mark Millar. Om den hade klippts ner till normal filmlängd kanske den hade blivit snäppet bättre. Nu får den betyg 3 för att den har flera duktiga skådespelare. Men som berättelse haltar den rätt mycket.

Snacka om film som bygger på konspirationsteorin om att det finns en hemlig överenskommelse mellan världens mäktigaste personer. Några av världshistoriens värsta tyranner lyder blir en högsta diktator som tvingas dem att starta ett krig för att utplåna miljontals människor. Lenin, Rasputin, Mata Hari med flera tillhör den hemliga gruppen som spelar med mänsklighetens liv.

Ralph Fiennes spelar Duke of Oxford, som är filmens stora hjälte. Givetvis en adlig engelsman, en äkta gentleman. Det är väl bara de välbärgade som ens har råd att rädda världen? Duke of Oxford är pacifist och reser världen runt för Röda Korset för att ge civila människor som lider av krigets följder mat och annat hjälp. Vid ett överfall blir hans lilla son vittne till när Oxfords fru blir dödad. Oxfordshertigen blir då ännu mer övertygad pacifist och lovar sin fru att sonen aldrig ska behöva uppleva krig, vilket inte är ett lätt löfte att hålla då Storbritannien dras in i första världskriget.

Vissa scener är intressanta medan andra scener bara är för mycket och för utdragna. Stridsscenen mellan Oxford och den galne ryske prästen Rasputin är bara för mycket. Den är kul en stund men sedan blir för överdriven. Men ok, den som älskar action som underhållning får utan tvekan behållning av filmen.

Utan tvekan har filmen fint foto, duktiga skådespelare och ett bra tema om hur vidriga alla krig är. Men den är för rörig och för lång för att bli riktigt, riktigt bra. Men en plus för duktiga skådespelare och en del överraskande vändningar av handlingen.

The King’s Manär regisserad av Matthew Vaughn, som även har skrivit manus tillsammans med Karl Gajdusek. Filmen är en prequel till Kingsman-filmserien, som är baserad på serietidningen Kingsman, skapad av Dave Gibbons och Mark Millar.
Filmen var först planerad att ha premiär den 15 november 2019, men på grund av bland annat COVID-19-pandemin har filmen blivit uppskjuten flera gånger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sing 2 – som mest en favorit i repris

20 december, 2021 by Elis Holmström

Sing 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Garth Jennings

Trots enorma finansiella framgångar med Dumma Mej och spin-off-filmen Minioner så är de gula filurerna och den machiavelliska Gru långt ifrån lika omtyckta som valfri Disney- eller Pixar-karaktär.

Inom den animerade filmen är Pixar fortfarande helt oöverträffade vad gäller kvalitet, både i berättande och teknik. Sing var en oerhört positiv överraskning för fem år sedan. Det var en mer återhållsam film än tidigare Illumination-produktioner. Det breda och färggranna karaktärsgalleriet var både minnesvärt och charmigt. Att rollbesätta dessa skojfriskt designade antropomorfa koalor, piggsvin och gorillor med superkändisar som Scarlett Johansson fick Sing att likna lyxchoklad med en rasande grann paketering.

Fem år är dock en ansenlig tid, och under de gångna åren så har Pixar radat upp ett pärlband av klassiker. Tyvärr så har den långa väntetiden inte resulterat i en mer slipad slutprodukt. Sing 2 är fortfarande charmig mellan animationerna och detaljnivån på karaktärerna är makalös. Många gånger närmar sig Sing 2 en perfekt blandning mellan det fotorealistiska och stiliserade. Saker som päls och ljussättning är storslagna att se på.

Men visuella stordåd räcker bara så långt. Sing 2 känns oftast mer som Sing 1.5 än som en fullfjädrad fortsättning. Berättelsen är inte i närheten av att vara lika underhållande som sist. Intrigen känns som en ren improvisation och händelseförloppet är närmast identiskt med föregångaren. Det finns en viss ironi i att ett av filmens många patos grundar sig i värdet av att våga gå mot strömmen och inte tvivla på sin egen förmåga. Denna moraliska läxa verkar inte ha absorberats av regissören och manusförfattaren Garth Jennings. Vägen framåt görs med myrsteg, och när det dyker upp en gaffel i vägen – som hade kunnat leda in på nya territorium, så väljer man det säkra före det osäkra.

Filmens soundtrack måste dock lyftas fram, förvisso är en rad nummer identitetslös popmusik, men det finns stunder då vi får Coldplay, Elton John och såklart … U2. I och med att den irländska bandet har lånat ut sin galjonsfigur Bono, som medverkar i en av rollerna, så är det som upplagt för en hyllning till ett av världens bästa band. Och att få se animerade djur uppträda till fantastisk musik som ’’I Still Haven’t Found What I’m Looking For’’ och ’’Where The Streets Have No Name’’ är oväntat upplyftande, att inte sjunga med mellan varven är närmast omöjligt. Sing 2 har stunder som får publiken att vilja resa sig upp och sjunga med, men som bäst är det en favorit i repris.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in