• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Sibylle Bergs ”Jobbet, framför allt!” får lyxig Sverigepremiär på Kulturhuset Stadsteatern

6 januari, 2022 by Redaktionen

Ett pressmeddelande berättar om premiären:
Kort om pjäsen
– Kära medarbetare: Firman har hyrt den här strålande farkosten, för att göra den här personalfesten till en oförglömlig upplevelse, för att befästa ert förbund med företaget, och dessutom kanske göra klart för er, vilken skör lycka det är att vara del av en gemenskap. Buffén består av ekologiskt kött och veganska alternativ, dj:en kommer att överrösta ert tuggande, era kollegor kommer att underhålla er med föredrag, och senare blir det dans och drinkar och så kommer vi att leka pardynamiska lekar. Vinnarna av lekrundan kommer att få behålla sina jobb.
Pjäsen är en djupdykning i och reflektion kring vad jobbet betyder, hur det påverkar och styr våra liv. Vad gör arbetet med oss?

Sverigepremiär 19 mars 2022
Fri scen/ Kulturhuset Stadsteatern

Vem är Sibylle Berg?

I den tyskspråkiga världen betraktas Sibylle Berg som en av samtidens mest inflytelserika dramatiker.
Bergs böcker och pjäser har översatts till mer än 30 språk och hen har vunnit ett flertal prestigefyllda utmärkelser under hens fleråriga karriär. Hens skrivande har jämförts med Kurt Vonnegut, Brett Easton Ellis, Michel Houellebecq och Will Self.
Sibylle Berg har blivit en ikonisk figur i den tyska alternativa subkulturen, där hen fått väldigt många fans inom LGBTQ- och europeiska konstnärliga communities. Idag lever Berg i Schweiz och Israel.

Arkiverad under: Scen, Teater

Filmrecension: Luzzu – välgjord, stark ögonöppnare

6 januari, 2022 by Rosemari Södergren


Luzzu
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Alex Camilleri
Medverkande Jesmark Scicluna, Michela Farrugia, David Scicluna

En välgjord och stark film om att bryta en tradition som följt släkt och familj i flera generationer. En berättelse som känns oerhört äkta om att bryta sig loss för att gå sin egen väg men inte med glädje utan detta val är påtvingat på grund av klimatförändringar. Denna berörande film handlar om Jesmark, en ung man och nybliven pappa på Malta som hankar sig fram genom fiske med en liten båt på Malta. Ett fiske som blir allt svårare att försörja sig själv och en familj på och dessutom ger EU bidrag till fiskare som ställer undan sin båt.

Luzzu är namnet på de färgglada småbåtar som många maltesiska fiskare äger och vårdar ömt. Dessa båtar är vackra att se och många som varit på Malta har säkert sett dessa båtar som guppar vid fiskarnas hamn.

Jesmark har otur. Båten som han ärvt av sin pappa och som funnit i deras släkt sedan hans farfars far måste repareras och då får Jesmark fiska tillsammans med en vän i dennes båt. Fisket är redan dåligt och när de ska dela på en miniskörd blir det ännu värre. Ovanpå de behöver hans lilla son, som är en baby, sjukvård som kostar. Jesmark försöker desperat sälja de få fiskarna och upptäcker då att det finns restauranger och fiskbutiker som köper in fisk som är förbjuden att fiska, som svärdfisken. För att kunna försörja sin familj tar han sig in i den maltesiska fiskeindustrins undre värld för att få livet att gå runt.

Filmen är vacker och känns äkta. Ett starks skäl är förstås att många av rollerna görs av amatörskådespelare. I den här filmen blir det ett stort plus. Att komma nära deras liv är fascinerande och intressant. Jag, liksom många i Sverige, lever oerhört mer individuellt och har inga yrken som går i arm i familjen. I vårt samhälle hyllas sedan många decennier individen. Redan från barnsben får alla barn i Sverige itutat i sig att de ska hitta sin väg i livet, de ska hitta sin framgång. Jag kände att jag kom nära Jesmark och hans vänner och familj och det är viktigt att få en inblick i andra sätt att leva än det svenska individfixerade perspektivet.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Den debuterande regissören Alex Camilleris val att engagera amatörskådespelare till kärnan av skådespelartruppen ger en naturtrogen inblick i den maltesiska samtiden då flera av rollerna spelas av fiskare som till vardags lever delar av de liv som filmen berör. Luzzu är den första maltesiska långfilmen någonsin att tävla på en internationell filmfestival och är en innerlig historia om förlusten av identitet kopplade till tradition och en reflektion över klimatförändringarnas konsekvenser. Filmen hade världspremiär på årets Sundance Film Festival där huvudrollsinnehavaren Jesmark Scicluna tog hem priset för bästa skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Solitaire, en av Lars Noréns sista pjäser, får urpremiär på Dramaten

6 januari, 2022 by Redaktionen

Lars Norén. Foto: Bobo Ericzén.

SOLITAIRE, en av Lars Noréns sista pjäser, får urpremiär på Dramaten den 22 januari. Uppsättningen är ett samarbete mellan Dramaten, Den Nationale Scene i Bergen, Folkteatern i Göteborg, Riksteatern, Svenska Teatern i Helsingfors och Uppsala stadsteater. För regi står Sofia Adrian Jupither och skådespelare från alla samarbetsteatrar medverkar.
Ett pressmeddelande berättar:
En grupp människor står tätt sammanpressade inom en rektangel, mitt på scenen. Det finns inga väggar som stänger in dem. De kan ändå inte ta sig därifrån, och vet inte heller varför de befinner sig där.

Så inleds denna pjäs av Lars Norén, en av de sista han skrev före sin död. En pjäs som än en gång visar hur Lars Norén ständigt utvecklades som dramatiker, hur han aldrig slutade förnya sig själv.

Regissören Sofia Adrian Jupither och Lars Norén hade ett långvarigt samarbete, och hon har tidigare gjort en rad uruppföranden av hans pjäser, senast Vintermusik (2017) och Episod (2019). På Dramaten har Sofia satt upp bland annat Ibsens Ett dockhem och Frun från Havet och Shakespeares Hamlet. Sofia erhöll Svenska Dagbladets Thaliapris 2014. SOLITAIRE blir den sjunde pjäsen av Lars Norén som Sofia Adrian Jupither regisserar, där alla utom en varit en urpremiär.

SOLITAIRE är en samproduktion mellan teatrarna och Jupither Josephsson Theatre Company. Uppsättningen får urpremiär på Dramaten och spelar därefter på samtliga samarbetsteatrar i Sverige och i Norden. Lars Norén har tidigare varit konstnärlig ledare på Riks Drama/Riksteatern såväl som på Folkteatern i Göteborg.

Premiärdatum och orter 2022
22 januari – Dramaten, Stockholm
5 mars – Den Nationale Scene i Bergen
25 mars – Uppsala stadsteater
27 augusti – Folkteatern i Göteborg
15 september – Svenska Teatern i Helsingfors
Turné med Riksteatern från oktober – datum och orter meddelas senare

Av: Lars Norén. Regi: Sofia Adrian Jupither. Scenografi: Erlend Birkeland. Kostym: Maria Geber. Ljus: Ellen Ruge. Mask och peruk: Peter Westerberg. Ljud: Robin Auoja. Dramaturg: Anneli Dufva. Medverkande: Thérèse Brunnander, Otto Hargne, Irene Lindh, Andreas T Olsson, Siham Shurafa från Dramaten, Per Burell från Riksteatern, Marianne Nielsen från Den Nationale Scene i Bergen, Mikaela Ramel från Uppsala stadsteater, Jonas Sjöqvist från Folkteatern Göteborg och Niklas Åkerfelt från Svenska Teatern i Helsingfors.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

De livrädda – om att vara på flykt, av systrarna Marall och Talajeh Nasiri, har premiär på Dramaten 20 januari

6 januari, 2022 by Redaktionen

Kimiya Faghih, Nina Rashid. Foto: Sören Vilks.

De livrädda är skapad av systrarna Marall och Talajeh Nasiri och är inspirerad av deras egen barndom och erfarenhet av flykt. Efter en Riksteaterturné med 42 föreställningar är det dags för Stockholmspremiär på Tornrummet den 20 januari. I rollerna som systrarna syns Nina Rashid och Kimiya Faghih.
Ett pressmeddelande berättar:
”Kimiya Faghih och Nina Rashid fångar syskonskapets alldeles egna makt(o)balans med en ömsint precision där vem som beskyddar vem långt ifrån är självklart”, skrev DN efter premiären den 24 september 2021.

De livrädda är en berättelse om syskonskap – om att vara äldst och yngst. Om två systrar som inte kan somna för att de är rädda för mörkret, för att göra bort sig och för diktatorn. Pjäsen är skriven av Talajeh Nasiri och för regi står skådespelaren Marall Nasiri som här debuterar som regissör.

– Rädsla är en känsla som vi börjar maskera och gömma redan som barn. Jag hoppas att förställningen under en kort stund kan vara en plats där den unga publiken kan få vara rädd, men också garva åt sin rädsla, i stället för att springa ifrån den. Men det jag framförallt vill med pjäsen är att humanisera den så hårt avhumaniserade erfarenheten av att ha levt på flykt, säger Marall Nasiri.

En föreställning för årskurs 4-6 i samarbete med Riksteatern.

Av: Talajeh Nasiri. Regi: Marall Nasiri. Scenografi och kostym: Moa Möller. Ljud: Safoura Safavi. Ljus: Mira Svanberg. Mask: Anna Olofson. Dramaturg: Ninna Tersman.
Medverkande: Nina Rashid och Kimiya Faghih.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Flykting, Immigration, På flykt

Filmrecension: Spencer

5 januari, 2022 by Elis Holmström

Spencer
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 januari 2022
Regi Pablo Larraín

Varje år är det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner säljer slut lagom till nyår och så mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inför den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert på att skapa denna typ av ihåliga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns ögon åt sig, borde ha lärt oss att se förbi denna typ av blåsningar.

Tyvärr så verkar detta att skapa lockbete vara intakt då vi närmar oss årets Oscarsgala. Spencer är inte bara en humbug vad gäller att representera någon som helst autenticitet eller ödmjukhet gentemot sitt subjekt, det är också en trojansk häst där Kristen Stewart väntar på skymningen för att då storma ett imaginärt Troja och ödelägga den goda smaken. Det är faktiskt svårt att veta i vilken ände man skall börja för att belysa de många synder som regissören Pablo Larraín begår genom två outhärdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis så är Larraín här tydligen helt övertygad om att en film måste vara visuellt motbjudande för att engagera. Publikens ögon fullkomligt misshandlas med ett gräsligt fult foto som är så pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit påverkad på arbetstid.

Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt så hade man kunna ursäkta Larraín. Tyvärr så fortsätter tortyren, Spencer kan mycket väl ha ett av de mest frånstötande och smärtsamma soundtrack jag någonsin behöva lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood från Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan användas på Guantanamo för att bryta ned människor och få dem att bekänna vad som helst för att få ett stop på oljudet. Hela Spencer består av vassa ljud, jag har aldrig känt mig så pass manad att springa skrikande ut från biosalongen för skona sinnesfriden.

Spencer är en audiovisuell katastrof, men det berättarmässiga innehållet är än värre. Dianas liv har dissikerats, studerats och undersökts in absurdum både i dokumentärer och spelfilmer. Det krävs således en intelligent, relevant och respektfull berättare för att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa förhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. Där Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att porträttera kungafamiljen med stor omsorg och precision så väljer Larraín att sätta ihop sin film med en ångvält och en motorsåg. Diana porträtteras genomgående som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanföreställningar, de scener som försöker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap är så pass skrattretande och ytliga att de känns pliktskyldiga. Det enda som Larraín verkar vara intresserad av är att vältra sig i Dianas psykiska ohälsa, och detta presenteras så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det inte är en filmad skolpjäs från årskurs 1 som utspelar sig framför en. Moraliskt är detta inte mycket bättre än de fotografer som förföljde Diana och som i slutänden bidrog till att beröva henne livet.

Mitt i detta erbarmliga kaos så finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga skådespelerskor som utan problem hade kunnat göra ett unikt och stilfullt, men för den skull inte inställsamt, porträtt av Diana. The Crown valde den relativt okända Emma Corrin att porträttera Diana, men återigen så skall Larraín krångla till det. Stewart har under sin karriär gjort en rad försök att bli sedd som en seriös aktör och inte leva enbart på meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till ’’utsökta mästerverk’’ som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies Änglar.
Men i och med sin rolltolkning i Spencer så tydliggör Stewart att hon är villig att göra vad som helst så länge en Oscarsstatyett hägrar vid målsnöret. Tyvärr så får vi i publiken utstå en usel prestation, Stewart lägger ut en bombmatta av tårar, hysteri, ihåliga blickar och en uppsyn som är lika livfull som en kyrkogård. Det är inte en fråga om att representera eller emulera Diana, det är en grotesk plattform skapad för att nära Stewarts och Larraíns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana gör rollbesättningen än svårare att förstå.

Den enda person som överhuvudtaget verkar medverka för något annat än sitt eget ego är Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll så lyckas Hawkins att förmedla behövlig värme och uppriktighet som gör filmen mänsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det är föga behjälpligt då Hawkins roll är minimal. Och när publiken får en slutkläm som är mer krystad än avslutningen till The Life Of David Gale så kan man fråga sig om hela eländet är ett tidigt aprilskämt?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in