• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Nyskriven dramatik av Astrid Menasansch Tobieson ta plats på scenen i Husby

10 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Matilda Rahm/Kulturhuset Stadsteatern

Nyskriven dramatik av stjärnskottet Astrid Menasansch Tobieson ta plats på scenen i Husby, skriver ett pressmeddelande:
När Baba faller i poolen är klockan 23.47 är en nyskriven pjäs av Astrid Menasanch Tobieson med premiär 29 januari på Kulturhuset Husby. Det handlar om en kille vars pappa jobbar som eventmaskot.

-I mitt möte med ungdomar inför När Baba faller i poolen är kl.23:47 var ”gemenskap” och ”familj” ett återkommande ord när de fick beskriva Husby som plats. Och jag fick en hel spellista på vad Husby var för musik och poesi. I Husby har jag mött en ungdomsgeneration som är otroligt engagerad i sitt lokalsamhälle såväl som i sin egen framtid. Det här berättar jag utan att sudda ut utmaningarna som Husby står inför, men jag tror att bilden behöver nyanseras ordentligt för de som inte varit eller bor i Husby. Säger dramatikern Astrid Menasach Tobieson.

Kulturhuset Husbys konstnärliga ledare Olof Hanson regisserar för första gången i Husby:

-Jag tycker det är en fantastisk pjäs som det känns spännande att få utforska. Det är en text som fångar komplexiteten att ha sina rötter någon helt annanstans än där man är, och samtidigt för mig väldigt igenkännbar fader-son relation som berör.

-Pjäsen är en blandning av svart samhällssatir och familjedrama och det är så roligt att Astrid skrivit texten direkt för vår Husbyscen, och jag är så nyfiken på hur de som bor här kommer uppfatta den!

-Finns det något mer skamfyllt eller sorgligt än när ens förälder blir ogiltigförklarad? När den du uppfostrats av, grunden du står på när du växer upp och den du ska identifiera dig med blir tillintetgjord? Det tror jag gäller alla, oavsett bakgrund, etnicitet, kön och klass. Lägg dessutom till att generationen som lever med två eller fler kulturer som ska interagera med varandra. Det är en sann rikedom, hur klyschigt det än låter, men tills man kommit på det är det fanimej konflikt hela tiden.
Säger Astrid Menasanch Tobieson

-Att repetera med César och Davood har varit fantastiskt! De är otroligt kreativa skådespelare som hela tiden kommer med förslag och tankar kring materialet, jag blir lycklig av att se dom på scen.
Att dessutom få jobba med en teaterlegend som César Sarachu är en present för mig! Om teater-Sverige bara visste vilken hantverkare och konstnär som finns i den skådespelaren! Men ibland är det som att den pyttelilla världen som teatersverige utgör glömmer att vi mitt ibland oss har legender från andra länder, med erfarenheter långt rikare än våra. Det gäller såklart alla konstområden. Eller såhär, i stort handlar det om hur vi ser på vår nästa och vilken kompetens vi tillskriver den i vår fantasti. Och såklart: vilka historier vi släpper fram på scenerna.
Säger Astrid Menasanch Tobieson

När Baba faller i poolen är kl. 23.47
Har ni sett dom här personerna på stan med skyltar på ryggen? Som står på typ Drottninggatan. Gratis bulle med kaffe, köpes guld, happy hour, gentlemens club, striptease, hamburgare…

När Miros baba får sparken från sitt jobb står familjen helt utan försörjning. För att få ekonomin att gå ihop tar baba i smyg ett jobb som eventmaskot. Han får ett gig på ett poolparty hos suedieeliten iklädd kanindräkt.

Hur hamnade baba där egentligen? Hur blev allt så här från första början? I sin strävan att försöka återskapa den där kvällen börjar Miro minnas sitt och babas gemensamma liv.

Astrid Menasanch Tobieson
Astrid Menasanch Tobieson är regissör, dramatiker och utbildad skådespelare. Hon har skrivit och regisserat en rad kritikerrosade pjäser runt om i landet. Hennes pjäs Nattpassage, som hade urpremiär på Fri Scen på Kulturhuset, antogs till en rad festivaler runtom i världen däribland Ellas Crean i Madrid, Amsterdam Fringe Festival, New York Fringe Festival, den ingår också i undervisningen om samtida scenkonst på Universitet Lasalle i Singapore. Astrid skriver även löpande artiklar för Aftonbladet, Expressen och Sveriges Radio om yttrande- och åsiktsfriheten i Europa.
”När Baba faller i poolen är kl 23:47” valdes 2021 ut av det Spanska Konstinstitutet (INAEM) som en av fem pjäser som utmanar, utvecklar och förnyar scenspråket. I samband med det publicerades den i deras scenkonstbibliotek.

Manus: Astrid Menasanch Tobieson

Regi: Olof Hanson och Astrid Menasanch Tobieson

Skådespelare César Sarachu och Davood Tafvizian

Scenografi Jenny Nordmark

Mask och kostym Daniela Krestelica

Ljus Hannele Philipson och Sofia Linde

Komposition Gustav Nordmark

Dramaturg Mia Winge

Koreografi Sandra Medina

Dramapedagog Elin Callmer

Arkiverad under: Scen, Teater

Filmrecension: Jag är Zlatan – Tandlös filmatisering av vår tids stora fixstjärna

10 januari, 2022 by Petter Stjernstedt


Jag är Zlatan
Betyg 2
Svensk biopremiär: 14 januari
Regi: Jens Sjögren
Medverkande:,Granit Rushiti,Cedomir Glisovic,Merima Dizdarevic,
Selma Mesanovic och Linda Hazir.

Han är nationalhjälten, fotbollsproffset, divan och förortskillen. Som man säger kärt barn har många namn. Med Jens Sjögrens biografi ”Jag är Zlatan” visas flera sidor av fixstärnan Zlatan Ibrahimovic, men han spelar safe och i slutändan känns filmatiseringen både tandlös och överflödig.

Det är en klassiska underdog-historien om förortskillen som har allt emot sig. Talangen går inte att ta miste på, men ett kriminellt förflutet, en tuff uppväxt och svåra familjeförhållanden samt rasism blir som blytunga sänken som tynger honom allt djupare ner i sanken. Vi har sett historien oräkneligt antal gånger förut berättas. Skillnaden är här att det är Zlatan, fotbollsspelaren som satt Sverige på den internationella fotbollskartan, som vi talar om. Men är det bra? Nja

När regissören Jens Sjögren och manusförfattaren Jakob Beckman tar sig an David Lagercrantz bok med samma namn är det safe-mode som gäller. Det blir en biografi 1 A som följer varje regel för hur en biografisk historia ska vara uppbyggd. Klicheer som den närvarande spontana pappan och omhändertagande men stränga modern finns där. Och den hårde men rättvise läraren som tar Zlatan vidare i livet och får honom att våga satsa och tro på sig själv. Regissören följer Lagerkrantz förlaga “Jag är Zlatan” till punkt och pricka. Inget fel i det, men resultatet blir något platt och intetsägande. När film görs om legender bör man som regissör våga ta sig friheter, nyansera eller hitta nya, spännande vinklar på en uttjatad historia. Kanske var och är Zlatans pappa den där varma goda och alkoholiserade gubben vi ser på bioduken, men i filmrutan behöver han inte visas som seriefigur. Han kan få konturer men samtidigt inneha alla typiska karaktärsdrag för karikatyren den levnadsglade, oansvarige fadern.

Nyskotten Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti imponerar i sina roller som den yngre och lite äldre Zlatan. Men ett bra skådespel räcker inte för att lyfta ett sjunkande skepp. Jämfört med Ronnie Sandahls fotbollsfilm “Tigrar” porträtteras en betydligt ljusare bild av ungdomsfotbollen även om rasismen och trycket mot den som sticker ut för mycket finns där.

“Jag är Zlatan” och resan från Rosengård till den europeiska toppfotbollen är en väl utstakad trip. Alla ingredienser för en typisk biografi finns där, men ändå ekar Jens Sjögrens “Jag är Zlatan” av tomhet och tandlöshet. Kanske ska vi låta våra största legender få vara ifred. Eller som fotbollslejonet själv skulle säga – “Zlatan är Zlatan”: Enough Said.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Garvat gäng har publiken i sin hand – Nyårsbubbel på Aftonstjärnan

10 januari, 2022 by Mats Hallberg

foto Fredrik Aremyr

Aftonstjärnan på Lindholmen i Göteborg

7-8/1 2022

Nyårsrevy med Ert lilla gäng

Manus/ texter: Ensemblen, Kent Andersson, Povel Ramel, Barbro Hörberg, Hasse & Tage, Bengt Linder, Björn & Benny…

Regi: Pierre Hagman

Ljusdesign/ teknik: Emma-Kara Nilsson

Ljuddesign: Simmel Åslund

Producent: Emelie N. Hagman

Pianist: David Timonen

Medverkande: Robin Rösehag, Sonny Enell, Sara Axelsson, Pernilla Karlsson, Emelie N. Hagman, Sebastian Hagman

Ert lilla gäng bildades 2012. Består av erfarna musikalartister som haft många uppdrag i Falkenberg, vilka fungerat som språngbräda för fler roller runt om i landet, inklusive Sveriges tre största städer. På egen hand har flera konserter genomförts. Nyårsbubbel är deras premiär vad beträffar revy. Presentationer sker kärnfullt med glimten i ögat av revyns konferencier Sebastian Hagman. Gick undan för att få till rätt rytm. Lyckligtvis har jag fått tillgång till medlemmarnas cv. Framgår att de hunnit åstadkomma väldigt mycket inom åtskilliga stilar och verkat på många orter. Eftersom Aftonstjärnan är något av helig mark för Kent Andersson-följare, förekommer han självfallet i föreställningen. Vi får veta att ensemblens medlemmar är för unga för att ha upplevt honom live.

Septetten på scen är minst sagt välutbildad. Somliga har gått på Balettakademin eller andra musikalutbildningar., David Timonen på Performing Arts School, Sebastian Hagman på kulturvetarlinje etc. Idag jobbar flera av dem, vid sidan av sin artistkarriär, som producenter, sångpedagoger och musiklärare. Kupletter verkar finnas i Robin Rösehags dna som dessutom har spetskompetens på Astrid Lindgren-uppsättningar. Sonny Enell har kunnat glänsa i Kristina från Duvemåla i Malmö som Robert och haft rollen som Eddie i produktion av Blodsbröder i Göteborg. Pernilla Karlsson driver showgruppen GRACE samt musikteatergruppen Dagnys döttrar. Hennes stoltaste ögonblick bör rimligen ha varit då Benny Andersson gav henne jobbet som Ulrika ( Kristina från Duvemåla).

Sebastian och Emelie n Hagman – foto Fredrik Aremyr

Många populära musikaler har Sara Axelsson spelat. Därutöver undervisar hon, underhåller pensionärer och skolungdomar och ingått i Arrival, en ABBA-tributkonstellation. Efter att ha fängslats av FAME beslöt Emelie N. Hagman att satsa på musikalkarriär. Drömmen infriades för en person som utöver scenbakgrunden är kulturprojektledare och producent ( var Emelie som först fick erbjudande om att sätta upp revy) samt haft kreativ anställning på Liseberg. Hennes man Sebastian är bland annat kulturpedagog, manusförfattare samt före detta kanin, gast och tomte på Liseberg.

Sebastian Hagman är idealisk som nav utöver medverkan i ett antal nummer, bortsett från de med avancerad stämsång. Märks en uppövad talang för rätt tilltal och tajming, nödvändiga komponenter för en driven katalysator. Efter en inledningssång om förhoppningar på det nya året, med sina möjligheter och faror, ges vi förutsättningarna. Osedvanliga sådana såtillvida eftersom varken röd tråd eller politisk underton ingår. Istället hävdas att revyn kvalar in som hållbar, då merparten material tillhör kategorin återbruk. Somliga av de ej introducerade texterna kändes igen. Två och halv timme med paus håller man på. Det sparas inte på glittriga scenkläder eller sprudlande stämsång. Salongen är uppskattningsvis belagd till två tredjedelar, varav majoriteten låter som om de vore Ert lilla gängs fanclub.

foto Fredrik Aremyr

. En avgörande omständighet kring ”projektets” tillkomst föranleder omvärdering i bedömningen. Syftar på att ensemblen ska ha repat in revyn under endast tre intensiva dagar. I och med att den uppgiften nådde mig, blir jag avsevärt imponerad. Tajmingen sitter som den ska. Och samtliga har memorerat sina delar utan att någonsin komma av sig, vilket också är en bedrift. Tungvrickar-klassikern Jag diggar dig av Povel Ramel förmedlas helt fenomenalt av Emelie N Hagman och (om jag minns rätt) Robin Rösehag. Inser till fullo varför önskvärd fördjupning, det där extra som letar sig in under huden, ibland saknas. Har helt enkelt inte funnit tillräcklig tid att finkalibrera varje moment.

De tillfällen när musiken får andas och den eftersträvade tonträffen (tänker på talscener) infinner sig ,vilket faktiskt inträffar ett par gånger,, då visar ensemblen sin mångsidiga bakgrund. Att de har sin naturliga styrka i skickligt utförd stämsång, synkad koreografi och vokala soloinsatser framstår omgående som uppenbart. Frejdig, unison sång sprider glädje i salongen, lyfter Nyårsbubbel till extasens höjder. Samtidigt triggar musikalartisterna varandra med stundtals nästan vådlig estetik. Ett förhållningssätt som kulminerar i positiv mening, när man med kul koreografi river av ett spektakulärt ABBA-potpurri till musik ur högtalarna. Teknisk briljans i form av höga toner i all ära. Några gånger är det som sagt på vippen att bli för mycket av det goda, för oss som suktar efter emotionell substans. Sonny Enells version av Jag vill ha en egen måne sittandes på scenkanten utgör en av ett par välgörande kontraster.

foto Fredrik Avemyr

Slås mynt av att vi befinner oss i humorns huvudstad. I ett nummer haglar göteborgsvitsiga ordlekar jämte välbekanta visor med lokalfärg. Som mysig bonus i ett nummer om roliga hattar och dylika attribut visas ett unikt klädesplagg upp. Nämligen Lasse Brandebys brunrandiga Kurt Olsson-kavaj som tydligen hittats i huset. Ett avsiktligt taffligt svensktopps-medley framfört med två ukuleles av firma Axelsson & Karlsson tillhör lustifikationerna i första akten.

Hör till i revyer att skratt gärna utlöses av torr humor. Innehållet kan med fördel vara lika osannolikt som intetsägande. Redan uppvärmd publik skrattar ändå. I Nyårsbubbel står Sonny Enell för detta återkommande inslag på temat felringare efterlyser. En närmast ikonisk sketch från teves barndom ges nytt blod. Syftar på Skattkammarön (featuring Lars Ekborg/ Margareta Krook…) med två kivande par inbegripna i anklagelser om fusk, när de roar sig med sällskapsspel. Ytterligare en komisk klassiker återanvänds, möjligen med egna tillägg. Utspelas på hemma-fest när män med för stort ego ska få ljud i en stereo med ett virrvarr av sladdar. Utan sina respektives metodiska lösningar hade de gått bet, vilket de så klart vägrar medge.

Sonny Enell – foto Fredrik Avemyr

Pernilla Karlsson har skrivit smart text till sin ”aria” Diva´s Lament ur musikalen Spamalot (Eric Idle) och hon sjunger den förbittrade divans klagosång med bravur. ”Vad hände med min karriär?” Snacka om röstresurser! Ett annat originellt lån som jag hörde Amanda Andreas göra i somras, var Får jag bli din soptipp av Barbro Hörberg. Den passerar mer obemärkt. I ett tonalt Göteborgs-medley sammanställt av Robin Rösehag frodas gemyt. Ensemblen glittrar ikapp med publiken som stortrivs. Man rör sig ledigt i ett spektrum från Låt hjärtat va med till Håkan Hellströms genombrottslåt.

Glömmer aldrig att jag köade för biljett till Kent Andersson på Gillestugan. Blev fullsatt alldeles före jag nådde entrén. Fick vända i trappan och ett par dagar senare dog han. Som kompensation har jag sett minst fyra minnesföreställningar, oftast under ledning av Maria Hörnelius. Inhandlade hans texter, sålde KAL:s cd, läste Anders Wällheds biografi med stor behållning och skrev ett porträtt i facklig tidning. På avskedsparty på jobbet lästes två sista verserna ur Vingen. Den fantastiska dikten om stukat självförtroende på grund av jantelag, framförs avskalat tankeväckande av Emelie N Hagman. I en alldeles för sällan hörd dikt betitlad Kärlek kretsar Kent Andersson – i nivå med Bo Bergman, Hjalmar Gullberg och Ferlin – om det mest meningsfulla i vår tillvaro i så där sjutton verser. Ensemblen turas om att deklamera vad som kan uppfattas som mästerligt kåserande. Tiden stannar upp ett slag. Vi innesluts i humanistens formuleringar. Den glittriga och underhållande showen har transformerats till visdomsord. Ert lilla gäng bevisar vilken samtrimmad scennärvaro de äger när allt stämmer. Noterar storstilad avrundning!

foto fredrik Avemyr

Robin Rösehag gör en svensk version av en smäktande melankolisk sång som kommit att förknippas med Wenche Myre. Hans välfunna refräng lyder: Så länge hjärtat bultar inom oss. En av flera musikaliska höjdpunkter. Sara Axelsson demonstrerar också sin utomordentliga vokala förmåga separat, inte minst i Änglamark.. Den skönsjungande ensemblen triumferar i finalen i en stärkande tröstevisa, centrerad kring Auld Lang Syne i ett arrangemang av Pernilla Karlsson. Blev dubbla guldstjärnor i min anteckningsbok.

Scenografin var inbjudande utan att kännas särskilt omsorgsfullt planerad. Då var klädbytena desto mer iögonfallande temperaturhöjare. Har heller inte kommenterat David Timonens insats, vilket någon som nyligen bevakat pianofestival borde ha gjort. Han verkade i skymundan, utförde oklanderligt sin understödjande funktion. Värt att ånyo betona vilken exceptionell respons man erhöll. Publiken var helt med på noterna, inte minst när rörelser och sång skulle koordineras på temat ringdans kring granen vid julgransplundring á la Fanny och Alexander. Teamet ansvariga för Nyårsbubbel förtjänade publikens bifall, de omfattande applåder de inhöstade.

Arkiverad under: Recension, Scen

Filmrecension: The Alpinist – betyg 5 av 5

9 januari, 2022 by Birgitta Komaki

The Alpinist
Betyg 5
Svensk premiär 13 januari 2022
Regi Peter Mortimer/Nick Rosen

Under 90 gastkramande minuter följer jag med förundran och skräck Marc-André Leclerc på klippväggar av sten eller täckta av snö och is. Ibland i sällskap med andra alpinister men oftast som soloalpinist på de brantaste och mest otillgängliga väggarna.

Vad driver en människa att utsätta sig för något där minsta felgrepp ger en säker död? Svaren är många från alla vänner i klättrarvärlden. Friheten , att vara ett med berget, att bara koncentrera sig på nuet eller äran är några av svaren. Själv säger Marc-André:
”Den coolaste känslan en människa kan erfara är att känna sig så liten i en värld som är så stor.”

Bilden av den spexande 23-åringen som flamsat och inte kan koncentrera sig någon längre stund och den kille som klättrar på bergväggen är motsägelsefull. Kampen mot allt svårare väggar är målet i sig och soloklättring den totala friheten. Filmen speglar fint hans barndom och stödet från mamman. Likaså flickvännens kärlek och deras gemensamma passion för klättring.

Porträttet av Marc-André är gjort med stor respekt för honom som klättrare men också som ung kille. Han som älskar att gå över gränsen, som spexar och inte kan sitta still, som prövar droger men hittar ett bättre sätt att få kickar. Trots inlägg från andra så är det han själv som stiger fram och verkligen tar huvudrollen i filmen. Som visar att allt är möjligt om man vill det tillräckligt mycket. En dokumentär man sent kommer att glömma där avvägningen mellan andras omdöme och Marc-Andrés integritet och personlighet är perfekt avvägt. Och där visionen om den ultimata klättringen ständigt är närvarande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bergsklättring, Dokumentär, Filmrecension

Filmrecension: Doften av rosor – en stunds feelgood utan överraskningar

8 januari, 2022 by Birgitta Komaki

Doften av rosor
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 december 2022
Regi Pierre Pinaud

Att komma in från en kall vinterdag till filmen Doften av rosor är som att förflyttas till en annan värld och en annan tid. En värld full av rosor på doftande fält. En odlare av den gamla sorten, som lever för sina rosor och vill utveckla nya arter. Men det är en verksamhet som står på ruinens brant när det gäller ekonomi.

Eve Vernet som spelas av Cathrine Frot är rosodlaren med det barska sättet och det stora hjärtat. Den dag hon tar emot tre arbetslösa praktikanter, helt utan vana, ändras hennes liv. De tre praktikanterna är först de mest schablonmässiga man kan se på film och svåra att tro på. Men när filmen fortsätter blir även de mer nyanserade. Här finns ingen illvilja eller risk för våld. Trots att den ena har ett register som ungdomsbrottsling blir han snart lugn och hederlig med lite kärlek och rosdoft. Catherine Frot är intagande i sin gestaltning av den bestämda Eve. Hon porträtterar en kvinna som är van att bestämma och van att klara sig själv. Ensam och stark men också egoistisk i sin ensamhet.

En gammaldags varm historia, som visar en verksamhet få känner till – rosodling. Med tävlingar mellan rosodlare och förädling av blommor gällande utseende och dofter har rosodling gamla traditioner. Filmen är ljudsatt med härliga franska chansons och visar vackra landskapsvyer. Med många fina franska skådespelare i alla roller en stunds feelgood utan överraskningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in