• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Kupé nr 6

7 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Kupé nr 6
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Visades på Göteborgs filmfestival
Regi Juho Kuosmanen

En vacker film som till stor del utspelar på ett tåg. Det är fascinerande hur mycket som kan berättas med enkla medel. Några skådespelare, en tågkupé, en flaska vodka och några glas och utsikt genom fönster.

Huvudpersonen Laura pluggar arkeologi i Moskva och bestämmer sig för att bege sig längs Transsibiriska järnvägen till Murmansk för att äntligen få se de unika hällristningar hon så länge varit besatt av. Hon kysser sin flickvän adjö och hoppar på tåget. I tågkupén möter hon en fåordig vodkahalsande ryss, Ljoha som spelas av Yuriy Borisov. Inte precis kärlek vid första ögonkastet, men som gjort för en trevande och otippad vänskap. Hur vi ska tolka vad som händer är till stor del upp till var och en som ser filmen. Frågan är om det är kärlek eller vänskap som växer fram.

Filmen bygger på romanen med samma namn av Rosa Liksom och är en roadmovie om att ompröva sitt liv genom en resa och möten med nya människor som ger nya synvinklar på sig själv och sitt liv. På sitt sätt en väldigt vacker med karga sibiriska naturmiljöer.

En av filmens styrkor är att det är mycket som utspelas mellan raderna och slutsatser av vad som händer får vi ofta dra själva. Det tycker jag är ett stort plus.

Skådespelarna är väldigt duktiga Seidi Haarla i rollen som Laura tycks vara en naturbegåvning i sin roll. Yuriy Borisov i rollen som Ljoha syntes i en annan hyllad film på Göteborgs filmfestival, Kapten Volkonogov har rymt, en absurd film om Stalins skräckvälde. En film jag hoppas också får svensk biopremiär.

Den finske regissören Juho Kuosmanen är bekant för svensk biopublik sedan tidigare med filmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv. Jag läste i en intervju med honom i Dagens Nyheter att han från början hade tänkt sig en äldre skådespelare i rollen som Ljoha men när han fick se Boris och Seidi spela mot varandra på audition blev valet av de två självklara. Det slog gnistor om deras samspel. Det var ett bra val. Deras spel tillsammans är en av filmens stora behållningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Drivhuset – ett tidlöst drama om maktens tyranni

6 februari, 2022 by Birgitta Komaki

Sören Vilks
Bildtext Ann-Sofie Rase och Peter Andersson i Drivhuset av Harold Pinter. Sverigepremiär 4 februari på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Drivhuset
Av Harold Pinter
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Peder Freij
Ljus Max Mitle
Mask Maria Reis
Ljud Camilla Näsström
Sverigepremiär 4 februari 2022 på Klarascenen Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Roote: Peter Andersson, Gibbs: Per Sandberg, Lamb: Shebly Niavarani, Fröken Cutts: Ann-Sofie Rase, Lush: Henrik Norlén, Tubb och Lubb: Peter Perski.

Ett tidlöst drama som beskriver maktens tyranni. När Harold Pinter skapade den här historien 1950 var det en annan tid än 2022. Ändå är historien lika aktuell nu och kanske än mer i framtiden.

Den despotiska chefen styr från sitt skrivbord över sin personal och inte minst över sina patienter. Patienter så anonyma att de inte har namn utan nummer som sin identitet.

Roote (Peter Andersson) är den delegerade chefen. Uppfylld av sin egen betydelse och obegränsade makt. Ibland pompös och rasande och däremellan gemytlig eller självömkande. Hans närmaste man är Gibbs (Per Sandberg) som rapporterar allt som sker. Underdånigt bugande stryker han chefen medhårs men tar däremellan varje chans att påpeka fel. Övriga i personalen är Miss Cutts (Ann-Sofie Rase) älskarinna, Lush (Henrik Norlén) och Lamb (Shebly Niavarani) som offras för verksamheten.
Någonstans i bakgrunden finns ett anonymt Ministerie som utfärdar föreskrifter att följa.

Att makt korrumperar är sant och oinskränkt makt blir en fara. När ingen kontroll finns kan makten bli godtycklig och egoistisk. Pinter fångar maktstrukturen mellan chefen och personalen. Undergivenhet som ibland bryts mot ilska eller när trycket uppifrån minskar till lismande vänskapsförsök. Men makten är ingen envägskommunikation. Den kräver hela tiden att de underställda spelar sina roller och godtar maktens agerande. Dialogen flyter fram och tillbaka. Snurrig ibland men också genial och den för historien framåt. Patienterna finns med hela tiden som en anonym massa.

Scenrummet är uppbyggt som ett gammaldags kontor med fikarum och testrum ovanpå. Skådespelarna är klädda i rejäla kostymer och miljön är långt från flashiga It-kontor. Det känns befriande att pjäsen inte har moderniserats till nutid vad gäller kläder och interiör. Problematiken och frågorna är inte tidsbundna utan eviga.

Ett välspelat tragikomiskt drama där speciellt samspelet mellan Peter Andersson och Per Sandberg är fascinerande. Pers Sandbergs luggslitna figur med stor närvaro matchar Peter Anderssons utbrott. Skrattet åt det komiska fastnar dock ofta i halsen när det tragiska tar över.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Hur kan forskare hävda att svenska dödssiffrorna inte skulle blivit lägre om vi smittspårat?

4 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Hur kan en seriös forskare uttala sig om något som inte existerat? När jag läser artikeln i Dagens Nyheters fredagsupplaga 4 februari 2022 blir jag mörkrädd över denna brist på följdfrågor från journalisten. En forskare får helt ogenerat hävda att De nedstängningar som ägde rum i USA och i Europa på grund av pandemin räddade i praktiken inga liv. Det konstaterar forskare i en rapport från det ansedda Johns Hopkins University i USA.
– Nu ser man att Sverige valde en bättre väg, säger en av rapportförfattarna, Lars Jonung, till DN.

Seriöst? Hur kan forskare veta att liv inte räddades i Europa på grund av att de smittspårade och satte smittade i karantän och inte tillät evenemang där tiotusentals trängdes? Forskarna kan inte veta vad som hade hänt om exempelvis Tyskland låtit en stor melodifestival arrangersr med en publik på tiotusentals tätt stående människor, som Sverige tillät i pandemins början. Om länder som Italien och Tyskland hade låtit bli att smittspåra, som svenska myndigheter lät bli – hur hade det blivit då?

Hur kan forskarna veta att om italienarna inte fått ännu högre dödssiffror om smittade inte hades satts i karantän? Hur kan forskare veta vad som skulle hända om verkligheten varit en annan?

Forskare bör väl känna till att människor i Italien ofta lever på ett annat sätt än i Sverige. I Sverige har vi ganska stor yta för varje människa, vi bor sällan lika tätt inpå varandra, vi vistas inte lika mycket på restauranger och caféer. Att jämföra svenska dödstal med italienska är inte särskilt vetenskapligt vettigt.

Vad vi vet är att de tre länder som ligger närmast Sverige, som har mest likartat samhälle och kultur är Danmark, Norge och Finland. Och vi vet att i förhållande till miljoner invånare har Sverige mycket högre dödstal än våra skandinaviska grannländer. Det är tydliga siffror.
Hur hade det gått om Sverige smittapårat, om vi hade testat och haft karantän och munskydd? Det vet inte forskarna. Om de säger att de vet det ljuger de inte bara, de försöker få oss att tro att de är någon form av psychic medium, verkar det som. Det är akademiskt illa om det försöker ge sken av att det kan restriktioner som byggde på att människor får välja om de vill följa råden eller inte.

En annan sak som får mig att bli förskräckt över vad Lars Birger Jonung, svensk nationalekonom, pläderar för:
På frågan: Vad bör vi ha lärt oss till nästa pandemi? Svarar han:
– Att tvingande nedstängningar inte fungerar. Det är totalt sett ett skadligt instrument för samhället.

Det är rätt tydligt att denna forskare Lars Jonung är en talesman för principen att människor ska jobba och konsumera. Han är trots allt nationalekonom. Han hyllar förmodligen ett samhälle där vi jobbar och jobbar och inte hinner tänka. Jag undrar: Och på vilket sätt är det farligt att människor får tid att dra sig tillbaka en period? Vad är det för farligt om vi skyddar varandra ett tag?

Vi vet alla att det finns resurser på jorden så alla människor skulle kunna få mat på bordet och någonstans att bo. Men ekonomer vill ofta tro att lyckan sitter i att få ett nytt operativsystem till vara mobiler var sjätte månad, bildligt talat, men ändå. Är det verkligen viktigt att industrierna alltid rullar på? Kan mänskligheten inte ha nytta av att hinna tänka och känna efter?

Så varför kunde DN:s journalist inte ställa frågan hur forskare kan veta hur något skulle bli om vi gjort annorlunda? Hur kan de veta att de svenska dödssiffrorna inte hade blivit lägre om vi hade smittspårat i början och satt smittbärare i karaktän och undvikit stora folksamlingar de första månaderna? Hur kan han veta att vi inte hade fått lägre dödssiffror om personal på äldreboenden hade fått använda skydd i början av pandemin? Det är ganska oetiskt av dessa forskare att hävda att de vet hur det skulle bli om verkligheten varit annorlunda.

Och varför ber DN inte Jonung att exakt definiera vad han menar är den svenska metoden? Att inte smittspåra? Att inte ha munskydd på äldreboenden? Att inte ge syrgas till äldre? Att tillåta stora folksamlingar som Melodifestivalen mitt i pandemin?

Arkiverad under: Krönikor, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Parallella mödrar – helt fantastisk

4 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Parallella mödrar
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 februari 2022
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Milena Smit, Israel Elejalde, Aitana Sánchez-Gijón, Julieta Serrano, Rossy De Palma

En helt fantastisk film med mycket kärlek som vågar gå utanför traditionella normer och om att hitta försoning med det förflutna. Om att vara människa. En unik underbar film som överraskar, som ger hopp om mänskligheten.

Penélope Cruz är så bra i rollen som Janis, en fotograf som börjar närmar sig 40-årsåldern och oplanerat blir gravid med en gift man. Janis bestämmer sig för att behålla barnet eftersom hon vet att hon närmar sig den ålder då hon inte längre kan få barn. Barnets pappa vill att hon ska göra abort eftersom hans fru går på behandling för cancer. Penélope Cruz utsågs till bästa kvinnliga skådespelare på filmfestivalen i Venedig för sin tolkning av denna roll. Milena Smit i rollen som den unga singelmamman Ana är också imponerande. Henne hoppas jag se mer av i fler filmer.

På BB lär Janis känna Ana, en ung kvinna som också väntar barn och också är ensamstående. De två blivande mödrarna är sinsemellan väldigt olika. De får barn samtidigt och kommer överens om att hålla kontakten. Janis är mitt uppe i livet, har en strålande karriär som fotograf och ångrar ingenting och ser fram mot barnets ankomst. Tonåriga Ana är rädd och osäker men vill inte behöva förlita sig på sina upptagna föräldrars hjälp.

En dag kommer Arturo och ringer på hos Janis. Arturo är babys pappa. Arturo blir konfunderad och inte tycker sig känna ingen något från vare sig själv eller sina anhöriga och han ber Janis att ta dna-test. Han tror inte att han är pappan. Janis blir rasande, hon är helt säker på att han är pappan. Under den tid de var tillsammans hade hon inte sex med någon annan. Detta sätter en oväntad händelsekedja, som jag inte ska gå in på mer för att avslöja för mycket av handlingen.

Filmen handlar om mödraskap och släktskap på flera sätt. Den unga Ana har mest erfarenhet av föräldrar som sviker. Hennes mamma Teresa ville egentligen aldrig ha något barn. Hon ville vara skådespelerska och när hon fick chansen till en stor roll samtidigt som hennes dotter fick barn – då valde hon karriären istället för att ge dottern det stöd hon skulle behöva.

– Jag berättar om mödrar som på flera sätt är ensamma, inte bara för att de är singelföräldrar. Det känns som första gången jag verkligen fokuserat på den ensamheten, har Pedro Almodóvar berättat i en intervju.

En parallell handling i filmen ihop med den spanska historien under Francos diktatur då tusentals spanska medborgare hämtades av soldater och avrättades utan att deras kroppar hittades. Janis farmorsfar försvann på det sättet och hon har länge tillsammans med andra bybor efter möjlighet att gräva upp ett fält där de misstänker att de försvunna männen begravts. Denna berättelse i berättelsen tar inte bara upp Spaniens förflutna utan berör aspekter av filmens tema om familj och samhörighet.

Parallella mödrar är kanske Pedro Almodóvar bästa film hittills. Hur som helst är den helt fantastisk, den är vacker, den är engagerande, den har oväntade vändningar, den är berörande och får mig att tänka och fundera kring frågor om mödraskap och barn och familj och tillhörighet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mödraskap, Pedro Almodóvar, Spanien

Filmrecension: Moonfall – suck, sämre än förväntat

3 februari, 2022 by Elis Holmström

Moonfall
Betyg 1
Svensk biopremiär 4 februari 2022
Regi: Roland Emmerich

Roland Emmerichs senaste film lämnar tittaren helt mållös, men av helt fel anledning. Det är faktiskt svårt att skriva om Moonfall. Ingen förväntade sig att Emmerich skulle ha drabbats av en Lidnersk knäpp och börja producera genomtänkta och intellektuellt skarpa filmer. Men en gång i tiden så kunde Emmerich imponera på biopubliken genom storslagen förstörelse som åstadkommits med dyra specialeffekter som – för sin tid, var i den absoluta framkanten. Efter att ha ödelagt jorden i The Day After Tomorrow så har dock Emmerich varit fastfrusen i gamla och hälsofarliga vanor som orsakat oåterkallelig skada gentemot sin egen karriär, biopubliken och filmmediet.

För tre år sedan bestämde sig Emmerich för att iscensätta slaget om Midway. Med tanke på slagets historiska betydelse och dess otroliga potential för häpnadsväckande actionscener så borde lägstanivån varit en någorlunda bra film. Vad som rullades ut var dock så pass anskrämligt att det kändes som en släkting till Steven Spielbergs första – och enda, riktiga superfiasko, 1941.

Att sänka nivån ytterligare borde vara lika omöjligt som att ändra på tyngdlagen. Men Emmerich har kontakt med mörka makter och den tyska regissören har här skapat en film som spräcker alla gränser vad uselhet anbelangar.

Det tar inte mer än tio sekunder innan hela filmen börjar rämna. Intrigen är omöjlig att följa då den kastar sig mellan karaktärer som är lika spännande som restskatt. Skådespeleriet som erbjuds är så pass desperat att man kan undra om Emmerich har övertalat Patrick Wilson och Halle Berry att medverka med hjälp av vapenhot. Wilson som alltid har varit underskattad som skådespelare – och sällan fått de roller han förtjänar, ser ut att vara redo för en lång semester långt bort från allt som har med film att göra. Berry ser lika chockerad och bestört ut som då hon mottog sin Razzie för Catwoman, en film som i jämförelse med Moonfall framstår som både genialisk och missförstådd.

Men att kritisera skådespelet är inte resonligt. Materialet som ensemblen måste jobba med är lika gemytligt som radioaktivt avfall. Inte ens giganter som Ingrid Bergman, Laurence Olivier och Sidney Poitier i samlad trupp hade kunnat göra något av denna mardröm.

Ingen förväntade sig väl något berättarmässigt stordåd av Emmerich. En underhållande B-film hade varit en klar förbättring i kontrast till det han erbjudit de senaste tio åren. Tyvärr så har Moonfall satt siktet på avgrundens botten. Actionscenerna som rullas ut är helt impotenta och känns som borttagna och ofärdiga scener från 2012. Allt som visas upp är helt befriat från passion och entusiasm.

Plågan, värken och smärtan vägrar dock att försvinna. När allting ser lika eländigt och tragiskt ut som i efterspelet av invasionen av Normandie i Rädda Menige Ryan så drar Emmerich fram en sista jättekalkon ur rockärmen. Filmens final begår intellektuell harakiri och cementerar hela infernot som en av historiens sämsta filmer.

Det finns faktiskt inga ord för vad som just presenterats. 2022 har knappt börjat men det är svårt att föreställa sig en värre start för filmåret.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Sida 442
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in