
New wave-pionjärerna Lustans Lakejer har gett ut en nytolkning av Ulf Lundells ”Rialto.”
Lustans Lakejer berättar om tolkningen och vad ”Rialto” betytt för dem genom åren:
”När Johan Kinde var 12 år gick han till Åkersbergas enda hårsalong med ett exemplar av Ulf Lundells debutalbum ”Vargmåne” och bad frisören att klippa honom i samma frisyr som den Lundell har på omslaget. Fram till dess hade Johan låtit sitt på den tiden ymniga blonda hårsvall växa så långt möjligt, vilket modet på 1970-talet dikterade, så när han nu kom hem med denna betydligt mer modesta frisyr blev hans ömma moder mycket glad.
”Vem är den här Ulf Lundell?”, frågade hon på sin tyska brytning, så Johan fick förklara och visa henne skivomslaget. ”Det verkar vara en väldigt trevlig ung man.”, konstaterade hon då.
Med tanke på att den unge herr Kinde vid denna tid varken kunde sjunga eller spela något instrument och att tanken på att bilda en band ännu bara var en vag dröm, skulle både Johan och hans mor säkert blivit väldigt förvånade om någon hade berättat för dem att Lustans Lakejer 47 år senare skulle komma att ge ut en cover-version på Ulf Lundells låt ”Rialto”.
Den gavs ursprungligen ut 1985 på albumet ”Den Vassa Eggen”, som omedelbart fick klassikerstatus och anses vara ett av de bästa svenska albumen någonsin. Johan har älskat låten sedan dess och i samband med att han skapade nya livearrangemang till ett par LL-klassiker inför bandets hyllade konserter i december 2021, fick han idén att göra en egen version av ”Rialto.”
Lustans Lakejer spelade in och mixade låten på 4 timmar 29/12, gjorde en video lika snabbt 30/12 och släppte låten på deras sociala medier 31 december, ursprungligen tänkt bara som en nyårshälsning till fansen. Den exceptionellt positiva respons som låten fick, både från LL- och Lundell-fans, fick dock Johan och bandet att tänka om, så nu ger Lustans Lakejer ut ”Rialto” digitalt på alla de gängse musiktjänsterna. Vi hoppas att även Johans mor får en möjlighet att höra den, någonstans där ovan regnbågen.”
OM LUSTANS LAKEJER:
Lustans Lakejer startade som ett punkband 1978, men valde snabbt en annan väg och gjorde en egen sorts uppror där de skildrade en glamorös tillvaro av dekadent skörlevnad på eleganta nattklubbar. Deras image stod i stark kontrast till både punkens aggressivitet och proggens politiserade pekpinnar och bandets famösa uttalande om att ”kläderna är viktigare än musiken” retade gallfeber på musiksverige. Kanske bidrog det till att Lustans Lakejer 1981 utsågs till Sveriges bäst klädda band, men med tiden kom uttalandet att överskugga den allvarligare sidan av bandets texter, den som handlade om förlorad kärlek, alienation och glamourens pris. Fansen förstod dock djupet bakom ytan och när LL våren 1982 gav ut en nyinspelning av debutsingeln Diamanter (är en flickas bästa vän) så blev den nya versionen är en av 80-talets största svenska hits och den spelas fortfarande frekvent på både radio och klubbar.
Lustans Lakejer består idag av Johan Kinde, Christer Hellman, Anders Ericson, Julian Brandt, Fredrik Hermansson och Fredrik Helander.






Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.
Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.
En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.

