• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

25 maj, 2026 by Mats Hallberg

foton Lina Ikse

Manus & regi: Emilie Strandberg

Inspirerad av romanen Emily L. av Maguerite Duras (översättning Britt Arenander)

Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström

Koreograf: Sara Suneson

Musik: Fanny Umaerus

Medverkande: Caroline Andréasson, Annika Nordin, Johanna Westfelt, Hanna Holmqvist, John Lalér och Anna Söderling

Musiker: Fanny Umaerus

Urpremiär 21/5 2026 på Kinesiska Muren i Göteborg

Spelas till och med 30/5

Med stöd av Göteborgs Stad, Konstnärsnämnden, Irisstipendiet och ABF Väst

Denna text borde ha publicerats i helgen. Roade mig då med annat och har dessutom inte haft tillräckligt med varken energi eller fokus på grund av segdragen förkylning. Ska direkt sägas att lockande konsert medförde att jag inte närvarade på urpremiären. Var istället på föreställningen kvällen efter. Eftersom det ingår i arrangemanget att man kan ladda upp med både mat och dryck i samma pittoreska lokal (tidigare rest. Kinesiska muren) som pjäsen utspelas, valde jag att äta den goda kycklingrätt som var huvudnumret på menyn. Till denna kunde man köpa en designad vinkupa med valfritt innehåll där påfyllning i pausen ingick. Middag och dryck serverades på vita dukar till facila priser. Glaset står numera som souvenir i mitt vitrinskåp. Mig veterligen första gången jag sitter i denna lokal och dinerar och, med utsikt mot hamnen och kranar på Hisingssidan i solens sken. Äntrade detta hus i behov av renovering ett par stenkast från Stenpirens hållplats, första gången för ett par månader sedan. Såg i ett trångt utrymme i baren vid entrén senaste produktionen från Konstkollektivet Snö Stilla vägg. I och med att dramatikern Emelie Strandberg vid flera tillfällen jobbat med Konstkollektivet vars konstnärlige ledare har en huvudroll i hennes pjäs, kan det till viss del ses som att samarbete skett.

min bild

Bakom varje verk som sätts upp finns en upprinnelse, en process som leder fram till tiden för repetition. Många tankar och motiv har uppstått och lagrats hos initiativtagare och ensemble. Det finns en specifik förhistoria till Ship Song. Även om den inte ska betraktas som en fristående fortsättning emanerar den ur uppsättningen av Smärtan 2018 på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Gastkramande dagboken signerad Marguerite Duras med samma titel har jag läst liksom Älskaren (valdes i lustläsarcirkel jag tillhörde) och romanen Halv elva en sommarkväll. Med femtio romaner och pjäser i sitt cv anses Duras vara en av efterkrigstidens mest betydande författare i Frankrike. För cineaster är hon ju känd för inte minst India Song och Hiroshima Min älsjade.

Poängen är att Strandberg regisserade Smärtan som jag hävdar var en konstnärlig triumf och stod på scen tillsammans med Carina Boberg, vars utseende kunde tas för porträttlikt författaren. Duon hade planerat för en fortsättning genom att iscensätta Ship Song. På en vägg in till rummet projiceras en videosnutt med Boberg på bistro i Paris. Sorgligt nog kullkastades duons intentioner när den äldre kollegan avled. Strax efteråt påbörjade Strandberg sitt arbete med den pjäs som utspelas på ett egendomligt café i Normandie, försökte navigera sig fram i sorgen, saknaden efter sin vän för att skriva sig fram till en kreativ hållning. Om dramats och skådeplatsens förutsättningar deklareras att möten äger rum på Café Glömskan (andra tänkbara namn dryftas) i en hamnstad där Seine mynnar ut i Atlanten. Utanför Kinesiska Muren syns genom fönstren Göta Älv som mynnar ut i Kattegatt. Författaren i Duras text sitter med sin försenade älskare till bords och diktar ihop en berättelse kring ett omaka par de observerar. Caféet med lagad mat och fullständiga rättigheter drivs av en egensinnig kvinna och hennes märkligt agerande dotter.

Identifierar några i publiken där jag sitter centralt placerad vid ett runt bord. Somliga tillhör branschen. Om man inte räknar med det upphöjda bordet vid ett av burspråken och en mobil kuliss symboliserandes en bar finns ingen naturlig scen. Det ageras dessutom alldeles intill oss och utanför på asfalten på vad som ska föreställa uteservering. Ingen scenbelysning finns för att markera att ett sceniskt verk pågår. Istället utgörs introt av toner framställda av Fanny Umaerus vid piano. De försätter oss i avsedd stämning. Hon har komponerat franskklingande kongenial musik i en anda av Satie och Edit Piaf. En dänga som avrundar första akten tycker jag mig känna igen. Ensemblen ackompanjeras när den sjunger visa på franska återgiven i ”menyn”/ programhäftet. Kan flikas in att Fannys pappa (recenserats ett par gånger) fanns bland publiken. Musikern och komponisten spelar föga förvånande därtill dragspel. Uppskattade hur dröjande eller drivande klanger antingen bildar avbrott i det gåtfulla skeendet eller vävts in i helheten.

Kroppars rörelser och deras reaktioner på varandra är en annan beståndsdel att beakta. Genom Sara Sunesons försorg framhävs såväl författarens estetik som det gungfly berättelsen vistas i. Koordinerade aktioner bidrar till en performance-vibe, betonar att de varelser vi följer befinner sig i olika existenser. Vid upprepade tillfällen understryker manus utgångspunkten för Strindbergs Ett drömspel vars mantra ju lyfts fram i slutscenen av Fanny och Alexander. Paret som studeras dricker en hel del, bourbon och svart pilsen(!). Den virile reslige mannen är betydligt yngre än den kortväxta kvinnan i barnsandaler han oavbrutet riktar blicken mot. Hon verkar mestadels vara i dvala för att med ojämna mellanrum spritta av liv. Berättaren och hennes älskare diktar på avstånd ihop en historia om det engelsktalande omaka paret, gör dem till kapten och dennes hustru. Denna dunkla saga och resonerandet som är pjäsens kärna handlar om beroende och nycker, saknad och förlust. Den väntande gestaltad av Caroline Andreasson anger förvisso varför hon avskyr sist nämnda begrepp. Att överhuvudtaget få släppa nuets omtumlande skav med våra verbala skyttegravskrig som inte alls försöker lösa överhängande akuta problem, känns oerhört befriande. Detta blir verkligen en resa in i en absurd, infallsrik värld.

Rollistan består av människor utan namn. Istället kännetecknas de med olika attribut: Den väntande, hon som gick, ägarinnan och ägarinnans dotter, den store mannen samt en mycket liten kvinna. Frilansaren Annika Nordin, som kunnat ses på Folkteatern, hos Trixter, i tv-serier och filmer, har fått uppdraget att vara ”den som gick”. Minns jag rätt är hon först på plats i andra aktens inledande fas, då i egenskap av någon som lämnat jordelivet. John Lalér har jag från 2013 och framåt beskådat i fyra produktioner på Göteborgs Stadsteater medan hans motspelare Anna Söderling är en diversearbetare i kultursektorn som sysslat med radioteater, varit speaker, sjungit, regisserat och skrivit manus med mera. Excentriska ägarinnan som vill sälja för att söka lyckan i Vietnam görs av Johanna Westfelt. Hon är förutom skådespelare lärare, sångare, diplomerad massör och röstcoach. Spelar den sturska fast förvirrade dottern gör Hanna Holmqvist, kan titulera sig producent och ingår i Abnorm Scenkonst som härförleden rosades här.

Hur lanseras då pjäsen av initiativtagaren som skrivit den utöver vad som redan avhandlats? Jo att Ship Song kretsar kring att förlora en vän, att intrigen äger rum i ett kustsamhälle där livet tycks stå till fast på ett inre plan händer desto mer, En folktom miljö fylls av udda karaktärer. ”Varför vill vissa bort medan andra stannar kvar?” Det handlar om drömmar och längtan, avsked och och relationer och om hur mycket saknad vi tål.

Drömspelsartade inramningen undandrar sig rationellt tänkande. Istället för att analysera eller leta efter sammanhang gör man klokast i att släppa logikens lagar och låta sig erövras. Musiken, sången, rörelserna och replikerna i detta platsspecifika drama blir till effektfulla pusselbitar. I första akten upptäcks att hörbarheten hade varit bättre om myggor använts då man uppträder i vad som inte inretts till teaterrum. Den franska doften märks inte minst på livliga konversationer. Resonemang stöts och blöts som i en psykologiskt inriktad Rohmer-film med flera generationer som argumenterar för sin sak. För er som vill uppleva något extraordinärt live rekommenderas uppsättningen. Ensemblen engagerar! Vill avslutningsvis framhålla ett par speciella. Tänker dels på etablissemangets specialitet, en rätt gäster antingen älskar eller avskyr med lika från lukt som surströmming, dels på hur John Lalér hade tilldelats en speakerfunktion som återgav situationer vi såg utanför (vad hade hänt om förbipasserande hade interagerat?) fönstren inklusive repliker. Detta var en sällsam stund i en för mig helt ny omgivning. I slutet av föreställningen tutade för övrigt en förbipasserande båt flera gånger, ett exempel hur den vanliga världen gjorde sig påmind på ett oförutsägbart vis.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

24 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

/

Lebohang Kganye – Le Sale ka Kgotso

Fotografiska 6 mars 2026 – 18 okt. 2026

Lebohang Kganye, från Johannesburg i Sydafrika, har under senaste tiden väckt ett stort internationellt intresse. Hon ville egentligen bli journalist – men kom inte in på utbildningen – blev förälskad i att fotografera – via en workshoputbildning. Som ung intresserade hon sig för teater och numer kombineras de båda intressena i hennes verk. Kganye säger sig i stort drivas av en vilja att berätta historier (storytelling). Fotografering är för henne inte enbart dokumentation och hon förhåller sig fritt till den traditionen. För henne kan fotografier även vara ett medel för att föreställa sig saker, att fantisera.

Utställningen – som är specialgjord för Fotografiska – består konkret av flera sceniska rum i mänskligt format – möjliga att kroppsligen interagera med. Fotografierna på möbler och rummens invånare osv – i svartvitt – är stärkta av kartong, som scenografier vid en teater. Scenerna tar plats i hem som ryms i bostäder kallade RDP Housing. Förkortningen står för Reconstruction Development Program vilket var en satsning som gjordes efter apartheid för att ge gratis bostäder (ofta med fyra rum) till den svarta befolkningen. RDP Housing har blivit en symbol för demokratin, vilket gör att själva utställningen också blir en hyllning till Sydafrikas nu 30 år av demokrati.

I Fotografiskas intervju med Kganye avslöjas att hon i ett tidigare projekt återgivit mycket personligt om sig själv och sin mamma. Den gången utgick hon från familjealbum – lät sig fyllas av inspiration – och projektet fick först efteråt sitt koncept. Hon iklädde sig samma kläder som mamman hade på de äldre bilderna och fotograferade sig som en tvilling bredvid henne – vid samma platser hon besökt.

Den aktuella utställningen Le Sale ka Kgotso, däremot, föregicks av en längre researchperiod där hon undersökte migration ur olika aspekter. Hon tog reda på ofrivillig påtvingad migration, frivillig migration (för att hitta bättre möjligheter för familjen) men såg också på sin egen familjs migrationshistoria.

Av intervjun framgår också att hennes arbeten ofta centreras kring allmän muntlig tradition av storytelling, att man genom generationer överför berättelser. I denna utställning har hon särskilt blandat in mytologi – som hon hört när hon växt upp i staden – berättelser hon beskriver som ”ganska bisarra”. Hon låter de mångåriga berättelserna ta plats mitt i RDP-bostäderna, i de moderna hemmen. Det kan röra sig om svart magi, berättelser från fastrar, mor- och farmödrar. I ateljén hemma i Sydafrika arbetar de lite som i ett kollektiv. Hennes syster, som sysslat med manusskrivande och animation, är hennes assistent.

Medvetet syftar hon till att göra verken denna gång interaktiva, att besökarens kropp kan ställas mitt i dem – och menar att det är en viktig del av utställningen.

Under intervjun framhåller hon att muntligt berättade historier ofta avviker från officiella berättelserna om livet vilket ger dem ett särskilt värde. Hon vill också slå ett slag för föreställandet i sig själv. Hon ser det som ett sätt att överleva, att föreställa sig en kanske bättre framtid osv. Alternativa historier menar hon behövs, de som inte har blivit skrivna ännu. Förmågan att föreställa sig och skapa en idealbild av sig själv, till exempel, är något som är viktigt.

Slutligen kan hon medge att även hon kan ses som en muntlig historie-förmedlare, vid sidan om rollen som fotograf och performance-konstnär. Men hon framhåller att berättelserna – självfallet bara har tolkats utifrån hennes egna erfarenheter – med en förståelse grundad i varifrån hon själv kommer. I och med att hon inte ”var där när det utspelade sig” – så föreställer hon sig det. Allt silas genom en förmåga att föreställa sig –( imagination) – understryker hon.

När jag vandrat runt i den mycket väl genomförda utställningen med sina scener, invävda i små korta berättelser, ett antal ”nu”, slår det mig hur kommunikativt allt är. Hemmiljöerna med motsättningar mellan folkliga traditioner och nuets modernitet blir väldigt levande.

Stockholm har på senare tid – med blandat resultat – ställt ut aktuella och internationella konstnärer från Afrika. Jag tänker bland annat på Liljevalchs We see us och nu Moderna museets Nisabas hus. Måleriets nya berättelser. Men i den post-postmoderna, globala kulturella informations-tid vi lever i nu, krävs hjälp för att greppa verks specifika kulturella och historiska kontext – för att alls förstå dem. Därför är Lebohang Kganye – kanske lite strama – konstnärligt genomtänkta, pedagogiskt presenterade, kommunikativa projekt särskilt lyckat.  Och trots specialbeställd känns den förankrad och personlig – vid sidan om historiska fakta man får sig till livs. Smidigt har kontexten givits. Betraktaren förstår koderna i verken och kan ta till sig dramaturgin. Jag blir berörd och uppfattar en varm humor och känner mig för en stund geografiskt förflyttad. Verken blir synliga i sin komplexa mening.

En avsiktlig detalj i sammanhanget är att titeln Le Sale ka Kgotso anges ungefär betyda ”lev i frid” på språket sesotho.  Det är en avskedsfras man i Sydafrika säger när man lämnar någons hem. Men när frasen uttalas som ”Le sale le Kgotso” betyder den i stället en besvärjelse som enligt myten väcker en “tokoloshe”. En sådan är en farlig ande från xhosa- och zulu-mytologin som anses kunna orsaka sjukdom, kaos och andlig oro.

Lebohang Kganye vill – som förlagt denna lilla möjlighet till felsägning i titeln – peka på hur ord – precis som familjesituationer och historier – kan vara dubbelbottnade.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

23 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Lotta Antonsson – I Am Everything.

Fotografiska, Stockholm (25 april – 29 nov 2026)

Där de perfekta tänderna förväntas blänka och blända skymtar en vass rad av små vita snäckor. Pupillerna i det unga vackra kvinnoansiktet har ersatts av organiska men nu döda material – såsom snäckskal eller ädelstenar. Förvirringen får betraktaren att ta ett steg bakåt. Blandmaterialen som bryter in i fotografiets traditionella svartvita papperskopia är diskreta men har starka symbolvärden. En ådrad träbit här, ett pärlband av snäckor där. Det är genreöverskridande men främst roar de med sin feminism, som (humoristiskt) glimmar till.

Lotta Antonsson som studerade på Konstfack i början av 90-talet säger sig bland annat vara inspirerad av surrealisterna. Hon arbetade som professor i fotografi (HDK Valand) vid Göteborgs universitet 2007 – 2016 men har idag ateljé både i Berlin och i Falkenberg. Hon var med om den omvälvande tiden då fotografiet mer övergick till att vara konstverk och lämnade sitt dokumenterande syfte. Hennes examensutställning på Konstfack hette Take it as a man och ett verk som visades på Moderna museet senare på 90-talet hade titeln This girl has inner beauty. Antonsson finns representerad vid Moderna museet, Statens Konstråd, Hasselbladsstiftelsen i Göteborg med mera. Fotografiskas utställning är lite större och omfattar både äldre och nyare verk.

Efter några varv känner jag att de övervägande svartvita verken som visar vackra kvinnors ansikten eller ofta smala välformade kroppar – både lockar men formar alla ett stilla uppror. Betraktarens vaneseende grusas subtilt, bit efter bit.

Antonsson har sagt i en intervju att hon älskar havet och stranden – och det syns att hon medvetet använder symboliken. De närvarande snäckorna, ädelstenarna, stränderna med vita skal, korallrevsbitarna väcker tankar på livets förgänglighet, naturens överhöghet, mystik och ett existentiellt allvar.

Psykoanalytiskt kan en snäcka med sin spiralform symbolisera processer som alltid rör sig i cirklar, skal kan symbolisera närhet och intimitet med inneboende behov av skydd. De många läpparna som avslöjar vassa rader av tänder skulle en psykoanalytiker tolka som ”vagina dentata” – männens skräck.

Det subtila brottet som de avvikande materialen skapar – kontrastverkan mot den milda inbjudande skönheten i kvinnomotiven – är effektivt. Först lockas betraktaren att följa sina begär, för att sedan få rygga tillbaka.

Min favorit bland verken har några år på nacken och är denna gången själva vinjettfotot till hela utställningen. I nederkanten på originalverket syns en bit strand fylld av snäckor. Det vackra men naturliga kvinnoansiktet – i 60-70-talsanda – med mörkblont hår lagom sexigt, något trassligt – har tänder som inte är att leka med. Hon lockar på håll, men biter ifrån när man kommer nära.

Tidens tand tycks inte förstöra Antonssons verk mättade av symboler. Med till synes små – men väl genomtänkta medel – överraskar hon fortfarande kvickt och lätt betraktaren.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension, Scen

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

23 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Viktlös

Viktlös
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi Emilie Thalund

En skildring av en femtonåring som blir förälskad i en lärare. En tidlös historia som säkert många, många upplevt under sina tonår. Att bli förälskad i en karismatisk lärare känner nog många igen sig i. Denna skildring är mycket välgjord med duktiga skådespelare och vackert, stämningsfullt och naturnära foto. Filmen vann kritikerpriset FIPRESCI-award samt Sven Nykvist Cinematography Award för Bästa Foto på Göteborg Filmfestival.

Filmen utspelas på sommaren på ett hälsoläger. När jag läste om filmen i förväg fick jag uppfattningen att det handlade om upplevelser som hade med själva hälsolägret att göra, något sektliknande. Men nej, det är inte alls filmens handling. Eftersom skildringar och berättelser och för den delen också fakta och dokumentärer om sekter och/eller olika religiösa och andliga sammanslutningar är ett av mina ämnen som jag studerat en hel del och är engagerad i hade jag en hel del förväntningar på filmen. De blev jag besviken över, förstås. Det är inte filmens handling eller tema alls.

I beskrivningen av filmen står:
Femtonåriga Lea tillbringar sommaren på ett hälso­läger mellan skog och hav, fast besluten att förändra sin kropp som hon inte känner sig hemma i. … I den laddade tillvaron mellan disciplin och drift utmanas gränsen mellan att hitta och tappa bort sig själv.

Dessa meningar var det som jag tolkade på mitt sätt. Men det handlar inte om något sektliknande läger utan om något som kan hända och som händer i många olika sammanhang: En ung människa blir förälskad i en lärare eller ledare. Detta berättar filmen om på ett unikt sätt, där små detaljer talar till oss. En hel del sägs mellan raderna och vi får själva tänka och känna vad som egentligen händer. Lea blir förälskad. Frågan är hur förälskad är han som hon blir förälskad i?

Lea är överviktig och de flesta av ungdomarna på hälsolägret är överviktiga och de får lära sig att äta hälsosamt och de har mycket fysisk träning. Men Leas rumskamrat Sasha är inte överviktig utan är på lägret för att hon har svårt att sätta gränser och är väldigt utåtriktad. Sasha lär känna unga tonårspojkar från området och drar med sig Lea på träffar med dem. Lea som har svårt att tycka om sig själv förs genom Sasha in i en ny värld av fysiskt begär. När detta begär vaknar inom Lea drar de henne mot en av ledarna på lägret, en rolig man som många tycker om.

En styrka hos filmen är att samtidigt som den är tydlig lämnar den mycket utrymme för oss tittare att tolka situationer. En annan styrka är hur klart det visar hur unga människor kan manövreras och vända skuld till vad som händer mot sig själv – och vad som gör att ungdomar tiger om vad de blir utsatta för.

En film som sticker ut och tar upp något många kan känna igen sig i och får oss att förstå hur unga människor kan bli manipulerade av charmiga vuxna som går över gränserna. Fantastiskt foto och duktiga skådespelare. Viktlös är en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

22 maj, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Nietzsche kontra Wagner
Foto: Sören Vilks

Nietzsche kontra Wagner
Musik av Richard Wagner, Georges Bizet, Franz Liszt, Joseph Haydn, folkvisor med mera
Manus Joakim Sten
Musikalisk ledning, dirigent Henrik Schaefer
Regi Tobias Theorell
Scenografi, kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
På scen Som Friedrich Nietzsche Jonas Karlsson, operasångare Vilma Skäryd, Philip Hartman
Pianosolist Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester

Den djärva, intelligenta och omtumlande Nietzsche kontra Wagner är en triumf för Folkoperan. Jonas Karlsson gestaltar briljant den tyske filosofen och författaren Friedrich Nietzsche som sägs ha tänkt allt i musik i en 100 minuter lång monolog. Det är som Jonas Karlsson blir ett med musiken. Han uppgår i den. Ständigt i rörelse med kropp, själ och sinne tar denne fantastiska skådespelare oss med på en svindlande vandring.

Joakim Stens manus är synnerligen välskrivet och innehåller intressant stoff både om att vara människa och om kulturens betydelse och även dess ställning i dagens samhälle. Det är härligt när en text kräver något av en, byter perspektiv och uppmanar till fritt tänkande. Det behövs dramatik med svåra steg. Samtidigt är det givetvis en konst att iscensätta den med en sådan här lätthet och grace. En begåvning regissören Tobias Theorell, tidigare konstnärlig ledare på Folkoperan, många gånger visat att han har.

Jonas Karlsson skildrar – likt en flod som forsar fram och lockar en att följa med i de vilda strömmarna utan att veta vad det bär hän – Nietzsches idéer, syn på mänskligheten och kulturens värde och dennes dyrkan av och sedermera kraftfulla avståndstagande när han till fullo inser allt vad Wagner stod för. Samtidigt samspelar Jonas Karlsson hela tiden med operasångare, pianosolist och orkester – och även publiken i direkt tilltal. Han vill att vi ska sitta ivrigt framåtlutade i bänkraderna och det gör vi.

Vilken koncentration, inlevelseförmåga och sinne för timing detta måste kräva av en skådespelare. Att ge sig på en så här omfattande monolog är givetvis ett vågspel och ett både psykiskt och fysiskt kraftprov.

Musikaliskt sett är föreställningen också en underbar upplevelse. Henrik Shaefer leder skickligt folkoperans eminenta orkester i de kontrastrika tongångarna. Operasångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman – som också får agera scenarbetare – sjunger båda ljuvligt utdrag ur de musikaliska mästarnas verk. Lägg därtill pianovirtuosen Dmitry Tyapkin.

Vi får följa Nietzsche under ett febrigt dygn – som det vackert skildras i ljusdesignen av Torben Lendorph från soluppgång till solnedgång eller Ragnarök/världens undergång om man så vill. Nietzsche bestiger alptoppar både bildligt och intellektuellt, våndas på hotellrummet över meningslösa brev han behöver skriva, förnekar kategoriskt gudstron och bekänner sin längtan efter att bli vän med en musikalisk gigant. Samtidigt klagar han över kroppsliga besvär och att folk inte förstår att uppskatta hans mästerverk ” Så talade Zarathustra” eller hans egna musikstycken. Att vi inte bara får ta del av dennes filosofs idévärld utan se en hel människa fördjupar berättelsen” Du blir den människa du är” säger Nietzsche.

Som en het brinnande förälskelse gestaltar Jonas Karlsson Nietzsches dyrkan av Richard Wagner och hur han blir dennes lärjunge och skriver texter åt honom. Men vänskapen krackelerar med tiden och han börjar ompröva Wagners tankar och musik. Sedermera tar Nietzsche helt avstånd från dennes antisemitiska herrefolkstankar. Han känner även vämjelse över det sätt på hur Wagners verk trollbinder publiken som vore de en lättledd flock beredda att marschera i takt mot ett nationalistiskt stormaktsrike.

Ett roligt inslag i föreställningen är när Nietzsche i självrättfärdiga termer analyserar Wagners mäktiga Nibelungens Ring – speciellt om man sett en uppsättning av detta verk vilket säkert många som besöker Folkoperan har.

Nietzsche kontra Wagner är en föreställning som varmt rekommenderas till alla som vill uppleva nyskriven musikteater som vågar ta ut svängarna, skaka om, ställa angelägna frågor och samtidigt underhålla. Den bjuder också på så vacker musik och sång att det värmer hjärtat. Det känns dessutom som ett privilegium att få ta del av Jonas Karlssons fenomenala skådespeleri i denna monolog.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in