• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: A Hero – träffsäker, komisk men också skakande berättelse

15 mars, 2022 by Rosemari Södergren

A Hero
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 mars 2022
Originaltitel Ghahreman
Regi och manus Asghar Farhadi
I rollerna Amir Jadidi, Mohsen Tanabandeh, Fereshteh Sadre Orafaiy, Sarina Farhadi

En träffsäker skildring av hur hur maktlös den som står lång ned på samhällsstegen är. Filmens berättelse är i mycket en skildring av livet och samhället i Iran men samtidigt en universell historia. I A Hero borrar Asghar Farhadi sig in frågor om skuld, moral och heder och i synnerhet i en värld där ett videoklipp i sociala medier kan klä av all heder från en människa.

I centrum för handlingen står Rahim (Amir Jadidi) som sitter i fängelse på grund av en obetald skuld. Att sättas i fängelse för att man har en skuld istället för att få chansen att arbeta, få lön och kunna betala av skulden låter för mig som ett medeltida rättssystem, ovärdigt en demokrati, typiskt för en teokrati som Iran.

Rahim har permission från fängelset under två dagar, då han bor hon sin syster och hennes man. Rahims son, som ser ut att vara i tioårsåldern, bor också där. I Iran har fäder i stort sett alltid rätt till barn vid skilsmässor. Rahim är skild och har träffat en ny flickvän. Tillsammans med flickvännen har Rahim en plan för att försöka förmå sin fordringsägare att efterskänka en del av skulden och därmed kunna bli frisläppt från fängelset.

Rahims flickvän har hittat en väska med guldmynt i. Hon vill att de växlar in dessa guldmynt till pengar och betalar av en stor del av Rahims skuld. Men Rahim bestämmer att de ska försöka få tag på den person som tappat väskan. Detta sätter en både komisk, absurd och väldigt mänsklig karusell av händelser.

Även om filmen utspelas i Iran och mycket i handlingen är typiskt iranskt kan vi ändå känna igen många av de fenomen som tas upp. Sociala mediers otroliga inflytande över vad den stora massan tänker och tycker är en världsvid företeelse, kanske ofta en förbannelse.

Asghar Farhadi berättar:
– Liksom överallt i världen har sociala medier stor plats i människors tillvaro i Iran, så pass omfattande att man har svårt att minnas hur våra liv såg ut innan de fanns. Jag tycker det märks ännu tydligare i Iran än på andra platser, på grund av landets socio-politiska situation.

Filmen skildrar också hur maktlös den är som står långt ner på samhällsstegen, som en fattig fängelsekund. Och människor har svårt att ha medkänsla för andra än sig själva, då var och en är fastlåst i att tycka synd om sig själv. Detta är en stark berättelse som jag är rätt skakad av. Trots att det är ett drama, en påhittad berättelse, kan vi känna igen fenomenen i våra vardagsliv och i alla olika samhällssystem. A Hero är en träffsäker, komisk men också skakande berättelse.

OM ASGHAR FARHADI
Tvåfaldige Oscarsvinnaren Asghar Farhadi vann Grand Prix i Cannes for A Hero.
Asghar Farhadi långfilmsdebuterade 2003 med Raghs dar Ghobar / Dancing in the Dust. Hans fjärde film Darbareye Elly / About Elly vann Silverbjörnen i Berlin 2009 för Bästa regi samt utsågs till Bästa film vid Tribeca Film Festival. Nader och Simin – En separation, Farhadis internationella genombrott från 2011, vann bland annat Guldbjörnen i Berlin, en Golden Globe samt en Guldbagge för bästa utländska film. Filmens framgångar kröntes med en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, och den fick dessutom en Oscarsnominering för Farhadis originalmanus. Ett par år efteråt gjorde han Det förflutna, som bland annat nominerades till en Golden Globe för bästa utländska film, och 2016 kom The Salesman som bland många andra utmärkelser fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samt en Guldbagge. Farhadis filmer har därmed vunnit Irans enda två Oscarstatyetter genom tiderna. Bland hans filmer märks också Alla vet med Penélope Cruz och Javier Bardem. A Hero utsågs till årets Oscarsbidrag från Iran.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Upplyftande releasefest i glädjens tecken med Fools Without A Map

14 mars, 2022 by Mats Hallberg

f

11/3 2021

Sockerbruket Klippan i Göteborg

Foton: Madeleine Stenmark/ Michael Andersson

Skribentsysslan medför då och då att man hamnar i nya cirklar. Uppdykande uppdrag kan därmed utvidga ens bas. Tidigt i höstas var det uppstart jämte info i samma lokal, för en konsertserie där publiken placeras i cirkelformation. Vid det tillfället blev jag kontaktad med anledning av debuterande grupps skivsläpp och vidhängande releaseparty. I och med Corona-restriktioner och på grund av att medlem i bandet råkat ut för cykelolycka sköts tillställningen upp.

Gästernas antal uppgick nog till närmare ett hundratal på ett generöst evenemang, vars klimax förstås var den experimentellt inriktade gruppens liveversion, av sina låtar över två set. Kan berätta att jag kände igen ytterst få av deltagarna, vilket bevisar att jag inte rör mig i samma kretsar.

Ansvariga för idéer, koncept och arrangemang heter Jan Kardell och Anci Hjulström. Mångsysslaren Hjulström är bland annat drivande kraft i kören Amanda. 2008 bokade jag henne och Simon Ljungman för ett Ted Gärdestad-program. Multiinstrumentalisten Kardell har däremot gått under min radar. Mannen kallar sig sökare och på nätet finns föredrag om Martinus kosmologi.

All musik på albumet No Tracks är skriven av honom medan texterna är framtagna tillsammans, plus att en utomstående leverantör anlitats. Live musiceras på dubbla men något olika utrustade trumset – Kardell och Michael Andersson – elgitarr (Tommy Olsson) samt violin (Åsa Johansson). Kompositör Kardell skiftar vid ett par tillfällen till sin elbas och kompletterar någon enstaka gång med slingor på keyboard. Därtill används loopar för att återskapa skivans sound. Anci Hjulström är huvudsaklig presentatör och vokalist. Sjunger gör också Kardell medan Johansson bistår på kör. Har frapperande ofta hört (till och med recenserat) Michael Andersson senaste åren och Åsa Johansson känns igen från bland annat Amanda. Tommy Olsson var för mig var ett oskrivet blad.

Varför inte ringa in 80-tals stuket de vadar runt i? Själva anger de Bowie, Zappa och Laurie Andersson som inspirationskällor i den estetik de kallar avslappnad förvirring, där såväl titlar som byggstenar riskerar bytas ut. Fools Without A Map (ej heller kompass hava de) lägger sig oftast närmast nämnda kvinnliga ikon. Hjulström förklarar kortfattat varifrån inspiration till texter hämtats., texter vilka säkerligen är underfundiga, filosofiska och poetiska. Men även om jag är språkmänniska måste medges att jag normalt sett inte fäster någon större vikt vid vad det sjungs om. Kan upplysa om att jag var förberedd på hur det skulle låta, eftersom jag haft tillgång till cd:n, lyssnat och antecknat med sikte inställt på recension.

En av initiativtagarna ger oss inledningsvis skivans förutsättningar. Varje ord går inte fram eftersom hans budskap ackompanjeras av medmusikerna. Tycker mig höra att projektledarna hållit på med plattan i ett par års tid, samt att ursprungliga planen var att bilda coverband. Efter att publiken vägletts med röstövningar sätter man igång med den grooviga omedelbarhet de döpt till Perfect. Låt med avsevärd hitpotential.

Mycket elektronik är inkopplad utan tillstymmelse till överbelastning. Beundransvärd bedrift! Publiken blir möjligen en aning extra upplivade av ett antal koncentrerade gitarrsolon, vars sammanhållna licks ger fin variation. I mer än en framtassande komposition skvalpar Laurie Andersons syntetiska avantgardism i bakgrunden, liksom karaktäristiskt sugande beat á la Kip Hanrahan. En ballad där elbasen tas i anspråk har vagare konturer, inte riktigt samma lyskraft. Övergår i melodi sprängfylld med energi om bruset omkring oss. Michael Andersson anför tempohöjningen, ser till att intensiteten ökar med bibehållet groove.

Michael Andersson – Åsa Johansson – Jan Kardell

Andra set har två gäster. Omsusade talangen Kasper Sundby på tenorsax i sista publikfriande numret och Christer Öhman som sjungande, showande astronaut. Kan upplysa om att jag fick en lärorik pratstund med den 70-årige Nynningen-grundaren – fanns på scen när Nynningen firade femtio år på Pustervik (recension i Kulturbloggen delad av bland andra Lars Ohly). Fools, deras hyllning till dårarna, innehåller alldeles lagom dos stök. Gungar friskt när melodin antar olika skepnader. Smidigt och elegant håller Anci Hjulströms samman snygga betoningar i ett lite apart sound. Låter behagligt när hon leder sången i gruppen, sång integrerad i helheten.

foto Peter Lilja

Water är en stämningsfull sak med Michael på vispar, Jan ånyo trakterandes elbas och kvinnorna på stämsång. Njuter av känsliga inpass från såväl Tommy som Åsa i en nedtonad fullträff. Öhmans spralliga inhopp funkar utmärkt. Allra sist tas svängarna ut maximalt av kvintetten iförda imaginära skrynkliga kostymer i Snake, som passande nog slingrar och krumbuktar sig. Vi utsätts för framrullande, kantigt beat med i mina öron referenser till John Cale, Hedningarna och Fläskkvartetten. Kasper Sundbys snygga fraser fyller i linjerna i ett malande, närmast hypnotiskt driv. Distinkta trumslagare firar triumfer och Åsa Johansson elförstärkta violin färglägger i J-L Ponty´s anda. Måste ett instrument framhållas särskilt för att beteckna vad som präglar faller valet på Åsas tillförsel.

Fools Without A Map – foto från deras facebooksida 2020 , fotograf troligen Charlotte Skutta

Som förhoppningsvis framgått med önskvärd tydlighet hörde jag en väldigt lyckad konsert, tillika skivsläpp. Kvintetten som på pappret må vara heterogen har inmutat en vägvinnande nisch. Finns välgrundade motiv för framtida kultstatus.

Arkiverad under: Musik, Scen

Grattis alla vinnare på Tempo dokumentärfestival

13 mars, 2022 by Redaktionen

Vinnarna i de olika tävlingarna på Tempo Dokumentärfestivals tjugotredje upplaga är nu utsedda. Under lördagskvällen den 12 mars har pristagarna i Tempos sju tävlingskategorier fått ta emot sina utmärkelser vid en ceremoni på Teater Tre i Stockholm. Under kvällen tillkännagavs också vilken biograf som blev årets mottagare ur stipendiefonden kallad Bettans fond och vem som fick det feministiska Anna-priset som delades ut av WIFT.

Ett pressmail berättar:
Alla Tempos vinnande filmer finns återigen tillgängliga via Draken Film från kl 22.00 lördag kväll den 12 mars till midnatt söndag 13 mars.

Nedan följer namnen på vinnarna och de som fått hedersomnämnande samt juryns motivering till de respektive priserna. Jurygrupperna finns presenterade HÄR.

TEMPO DOCUMENTARY AWARD
Tempo Documentary Award är en av Sveriges största dokumentärfilmstävlingar. Priset på 75 000 kr går till filmens regissör. Tävlingen arrangeras med stöd av Svenska Filminstitutet.

Vinnare
The Scars of Ali Boulala av Max Eriksson
Juryns motivering: Bra dokumentärfilm kan få oss att se välkända personer och händelser med nya ögon. Men bra dokumentärfilm kan också ge oss tillträde till platser och sammanhang vi knappt visste fanns. Årets vinnare är en sådan film.
Det är en film om vänskap och galenskap. Om livet som bokstavligen en enda lång fest. Om den stora tomheten när festen abrupt tar slut. Och om hur kort avståndet kan vara mellan eufori och totalt jävla mörker.
Det är en film om besatthet. Att leva och andas sitt enda intresse.
Att uthärda smärtan på vägen mot målet att bli bäst. Och att faktiskt bli bäst. Det är också en film om grabbighet. Skitjobbig, enerverande och dödlig grabbighet.
Det är en film att gråta och skratta till. Kanske till och med inspireras. Eventuellt. Lite grann.

STEFAN JARL INTERNATIONAL DOCUMENTARY AWARD
Stefan Jarl International Documentary Award är priset för bästa internationella dokumentär. Prissumman är 2000 euro. Tävlingen arrangeras med stöd av Barbro Osher Pro Suecia Foundation.
Vinnare
Courage av Aliaksei Paluyan
Juryns motivering: En film om vikten av och kraften hos kulturella uttryck. Regissören lyckas på oväntade sätt gestalta känslorna hos hela rörelsen mot Lukasjenko. Samtidigt som den ger röst åt vanliga människor, skildrar dokumentären en mångfacetterad rörelse som kämpar för frihet och yttrandefrihet. En modig film i alla ordets bemärkelser..

Hedersomnämnande
There Will Be No More Night av Éléonore Weber
Juryns motivering: En stark, vacker och högst aktuell film. Juryn blir förtrollad och imponerad av den stora researchen och de djärva valen som regissören har gjort. Filmen gör också det modiga valet att vila i tystnaden, utan att lägga till musik eller ljudeffekter. Den är otroligt välgjord och ytterst kraftfull. När filmen är slut lämnas publiken i ett totalt mörker, utan någonstans att gömma sig.

TEMPO SHORT AWARD
Tempo Short Award är tävlingen för bästa dokumentär i kort format. Priset på 25 000 kr går till filmens regissör. Tävlingen arrangeras med stöd av Svenska Filminstitutet.
Vinnare
Dansa min docka av Jasmijn Kooijman
Juryns motivering: En kreativ och varm film som med sitt hantverk, detaljkänsla och tragikomiska grepp berör oss. Vackra bildkompositioner, genomarbetade miljöer och skicklig ljussättning lyfter filmen och gör oss nyfikna på mer. Trots ett ämne som skildrats förut förvånar denna välgjorda film oss med nya gripande vinklar, nyanserade karaktärer och oväntade vändningar.

Hedersomnämnande
Jag ville ha en familj av Irene Lopez
Juryns motivering: En blytung historia som kräver mycket mod, om övergrepp och mäns våld mot kvinnor bildsatt av fantastiska animationer som fångar direkt.

NEW DOC
Priset är på 40.000 kronor och tilldelas en ny lovande regissör till ett kommande filmprojekt. Priset delas ut i samarbete med BoostHbg, Film Stockholm AB, Film i Dalarna, Film i Öst, Förvaltningen för kulturutveckling/FilmCloud, Filmregion Sydost, Kultur i Halland – Film och Film i Sörmland.
Vinnare
Pink Rider av Daniel Aguirre Montoya
Juryns motivering: Med musik, nyckfullhet och kompromisslös berättarstil skildrar årets New Doc arbetsvillkoren i det neoliberala samhället. Genom en personlig berättelse vecklas en tänkvärd film ut som synliggör de osynliga utan att moralisera. Regissören fångar vår totala uppmärksamhet från början till slut genom olika visuella material och leker med våra sinnen, tempot, från start till slut. Med ett slut som ställer frågan om det personliga ansvaret i dagens gigekonomi. En snäll käftsmäll som slår rätt på alla sätt och nivåer!

Hedersomnämnande
Powernapper’s Paradise av Samir Arabzadeh
Juryns motivering: Juryn vill ge ett hedersomnämnande till en film som med estetisk tonträff, nyfikenhet och humor undersöker vår tids relation till arbete och dess koppling till vårt självvärde. En rakt igenom visuell upplevelse som vaggar tittaren genom frågeställningar som synliggör västvärldens föreställning om produktivitet. Det otroligt vackra fotot och filmens långsamma tempo framhäver filmens budskap och lämnar oss med en känsla av hopp om en annan verklighet bortom kapitalismens krav på vår tid och produktivitet.

TEMPO SOUND AWARD
Priset delas ut till den kortfilm, bland tävlingsfilmerna i Tempo Short Award, som har den mest genomtänkta och kreativa ljudbilden. Priset består av 60 000 SEK att användas i Momento Studio, motsvarande cirka två veckor i studion med ljuddesigner.
Vinnare
Nadir av Amin Zouiten
Ljuddesigner: Anne Gry Friis Kristensen
Juryns motivering: Med staden som huvudkaraktär och ljudet som narrativ tar denna filmen med oss på en vackert porträtterad resa genom stadens olika rum och färger. Genom ljudets berättande får vi nära kontakt med karaktären (staden), men samtidigt finns där en poetisk och vacker distans mellan det vi ser och det vi hör som gör att vi som åskådare får fylla i luckorna och själva omedvetet bygga momentum genom filmens gång. Det är tydligt att regissören och teamet haft en klar vision redan i tidigt skede att ljudet behöver stå i centrum för att filmen skall kunna berätta. Att man dessutom vågat vara minimalistisk i ljuddesignens informativa detaljberättande, gör att man sugs in i filmens annars stora ljudvärld snarare än observerar den.

SHORT DOX RADIO
I Short Dox Radio tävlar tio radiodokumentärer på max tre minuter om 5 000 kr. Det vinnande bidraget får dessutom delta i tävlingen ShortDox Nordic. Priset är ett samarbete med produktionsbolaget Munck, som erbjuder studiotid och producent för att förverkliga vinnarens nästa ljuddokumentär. Priset instiftades av Bengt Bok, professor i radioproduktion vid SKH.
Vinnare
Sailor av Petra Koppla Dahlberg
Juryns motivering: På ett kreativt och okommenterat sätt fångar dokumentärmakaren i en enda scen en komplex historia mellan olika generationer, där mycket sägs mellan raderna. Vi anar hur världshändelser gripit in i huvudpersonernas liv och dragit dem isär. Allt sker i ett telefonsamtal som går rakt in i hjärtat.

Hedersomnämnande
Min sliding doors woman av Astrid Mohlin
Juryns motivering: På ett fartfyllt, humoristiskt och formsäkert sätt berättar dokumentärmakaren om hur små handlingar kan förändra ett helt liv. Tillsammans med huvudpersonen väntar vi med spänning på ett möte som inte riktigt blir som vi tänkt oss.

TEMPO PITCH
Tempo Pitch är tävlingen för nya dokumentärfilmsidéer. Vinnande projekt tilldelas 90 000 kr i utvecklingsmedel. Tävlingen arrangeras i samarbete Film Stockholm, SVT Dokumentär och Svenska Filminstitutet.
Vinnare
KATWE (arbetstitel) av Nima Shirali
Juryns motivering: Regissören närmar sig ett tragiskt öde och en komplex situation med ett hänsynsfullt tilltal i starka visuella scener. Huvudpersonerna får berätta till punkt om hur de blivit offer för omständigheter de själva inte råder över. Hoppet ställs till inhemska politiker och utländska företag med nya löften om investeringar – vad kan våra huvudpersoner annars hoppas på?

Under kvällen delades ytterligare två priser ut:
BETTANS FOND
Riksföreningen Folkets Bio instiftade Bettans fond, en stipendiefond i Bettan von Horns namn, den 14 december 2017. Fonden har som syfte att stödja och uppmuntra kreativt arbete med att visa dokumentärfilm på biograf och ska årligen dela ut bidrag till Folkets Bio-biografer. Årets mottagare får 30 000 kronor och har valts av Lucia Pagano.
Vinnare
Folkets Bio, Lund/Kino
Motiveringen lyder: I och med den nya specialsatsningen på visning av dokumentärfilm ”Folkets Bio älskar dokumentärfilm”, finns det en av biograferna som sticker ut. Trots det svåra läget under pandemin, har de lyckats visa alla dokumentärfilmer i distribution. De har dessutom med engagemang lyft varje enskild films möjlighet att nå en publik genom events, samtal och publikarbete. Därför är Folkets Bio, Lund/Kino, den klara vinnaren av Bettans Fond 2022.

ANNA-priset
Priset grundades 2014 av WIFT (Women in Film and Television) och UN Women Sverige med syftet att öka kunskapen om FN:s Kvinnokonvention och insikten om hur den har betydelse för en filmbransch där kvinnor ges lika möjligheter att berätta sina historier. Prissumman är 75 000 kronor.
Vinnare
Ett meddelande till Ernestina av Jonelle Twum
Ur motiveringen: ”2021 års ANNA-pristagare skildrar en kvinnas längtan efter självständighet och personlig utveckling. En längtan som driver henne att lämna sin familj, sitt samhälle och sin kultur. Berättelsen tar avstamp i utvandring från ett utom-europeiskt land för att söka en annorlunda framtid där drömmar ställs i kontrast till realiteten i det nya samhället, speglat genom det kulturella sammanhang som hon lämnar.”

Hedersomnämnande
För första gången i prisets åttaåriga historia delades också ett Special Mention ut, tillsammans med 60 000 kronor, vilket gick till Maj Wechselmann.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentärfestival, Filmpriser, Tempo

Mizeria är tillbaka på scenen igen

11 mars, 2022 by Redaktionen

Foto: Anna Classon

Pjäsen Mizeria av Melody Farshin i regi av Astrid Kakuli med Yasmine Seifi och Ahmed Berhan i rollerna är äntligen tillbaka! Under våren spelas den på Kulturhuset Stadteaterns scener i Husby och Vällingby.

Ett pressmeddelande:
Nypremiär Kulturhuset Stadsteatern Husby 5 april kl 13.00
Nypremiär Kulturhuset Stadsteatern Vällingby 5 maj kl 19.00

Mizeria släpptes som bok 2018 och var då Melody Farshins debut. Den skildrar tonårstvillingarna Aicha och Ali som växer upp tillsammans i ett miljonprogramsområde. Deras vardag kantas av vardagliga saker som tvättider, skola, extrajobb, vänner, kärlek och sorg. Musiken i föreställningen komponeras av musikproducenten Marko ”Mack Beats” Saez som producerat musik till artister som Ison & Fille, Aleks, Stor, Grillat & Grändy och Mohammed Ali.

– Husby är så kopplat till kultur, vi har många talanger som kommer härifrån. Att tillgängliggöra scener och skapa möjligheter för våra unga kommer att lägga grunden för framtidens kulturutövare. Min egen resa började som barn på Vår Teater i Husby. Det är en stor ära att Mizeria sätts upp igen, säger Melody Farshin, dramatiker.

MIZERIA

Av Melody Farshin

Regi Astrid Kakuli

Scenografi Fridjon Rafnsson

Kostym Jasminda Asplund Blanco

Ljus Kalle Svensson

Musik Mack Beats

Mask Patricia Svajger

Manuskonstruktion Åsa Lindholm

Dramaturg Mia Winge

I rollerna: Yasmine Seifi och Ahmed Berhan

Från 14 år.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Oroväckande angeläget ämne udda vinklat – Att tveka på Göteborgs Dramatiska teater

11 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Peter Nylund

Manus: Johanna Svalbacke

Regi: Erik Åkerlind

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand, liis Ring

Ljus: Wille Sjöberg

På scen: Leif Edlund, Mia Eriksson, Guled Abdullahi Ali, Hanna ullerstam

Urpremiär: 5/3 2021

Spelas till och med 28/4 Stigbergsliden 5B I Göteborg

På grund av att Folkteatern förlagt en premiär till samma datum, valde jag att gå på föreställning nummer två. Fullsatt hos en ambitiös frigrupp jag kunnat besöka två gånger under pandemin, vars insläpp denna gång skedde via annan entré. Dramatikern Johanna Svalbacke har, om jag förstått rätt, specialskrivit Att tveka som en lång enaktare för Göteborgs Dramatiska teater. Av den unga dramatikerns verk kan framhållas Luciakandidaterna samt tämligen mystiska Shirins vargar. Sist nämnda pjäs på Stadsteaterns repertoar 2018 recenserade jag.

Ångest som måste åtgärdas för att inte bli ohanterlig är utgångspunkten. Eller snarare konsekvenserna av tillståndet när stressnivån blir okontrollerbar. En man agerar underligt på en bro nära räcket. I ett ögonblick när han verkar befinna sig på randen till ett irreversibelt beslut, kontaktas den nödställde av en omdömesgill 25-åring som sträcker ut handen till den nödställde, också bokstavligen. Han talar inkännande med personen som övervägde att hoppa, lotsar honom varligt tillbaka.

foto Peter Nylund

Strax därpå får de sällskap av en joggande medelålders kvinna, skuldmedveten vänder hon tillbaka till vad hon uppfattade som något onaturligt, något som inte stämde. Den omaka duon Adam och Malin – han avsevärt yngre och stark nog att jobba på golvet på Volvo, medan hon vantrivs som högstadielärare utfryst av kollegor – blir handlingskraftiga vittnen och övertalar den suicidale mannen att gemensamt ta sig till sjukhus, det vill sägs psykiatrisk mottagning.

Psykisk ohälsa uppmärksammas alltför sällan, möjligen med undantag för unga tjejers orimliga prestationskrav vilka renderar i självskadebeteende. Och bokstavsdiagnoser, antalet ensamma och bruket av psykofarmaka verkar ha ökat lavinartat. Lyckligtvis har jag sluppit att på nära håll vara med om att någon tagit själv av daga. Även om jag inte varit anhörig tynger det att tänka på en granne, arbetskamrater man umgåtts med jämte musiker man hejat på som begått självmord. Har dessutom suttit på tåg stående still i timmar efter incident att beteckna som en lokförares värsta mardröm. En vers av Karin Boye om hur svårt det ofta är för människor att nå varandra på djupet finns med i lanseringen av pjäsen.

foto Peter Nylund

Tillbaka till pjäsen. Vore dumt att förse potentiell publik med spoiler. Vill bara antyda att det blixtsnabba preludiet för en halv sekund var på vippen att lura mig. Dramat beskrivs som en ”berättelse om sorg, förtvivlan och det mänskliga mötets potential.” Med små medel iscensätts en trovärdig skildring av det läskiga i att livet för somliga blir dem övermäktigt. Scenen är i stort sett kal, nästan utan dekor. Videoprojektion, ljus och ljud bidrar till att ge oss stämningsbilder, dra in oss i ett omtumlande skeende. Tyder på insikt och taktkänsla hos regissören som vanligtvis är karismatisk skådespelare i detta illustra teaterkompani.

Publiken får inte veta särskilt mycket om den förtvivlade, som medger att han inte visste om han ville finnas, då tvivlet på om det varit värt smärtan tagit över. Har inga barn, äter lugnande och varit mellanchef på Volvo. Eftersom han är allt annat än stabil borde han rimligen bli kvar på sjukhuset. Vilka resurser har vården? Hur hanterar de sitt ansvar? Vad vill han själv? Förverkligandet av sina tankar på självmord kommenterar han inför sjuksköterskan: ” Tur att de dök upp när jag mådde lite dåligt.”

foto Peter Nylund

Personerna som kommit samman fullkomligt oförhappandes börjar ställa frågor till varandra. Dels för att fördriva sin väntetid på psykmottagningen, dels för att de är uppenbart vetgiriga och vill få reda mer om varandra. Egendomligt nog får de till och med ett gemensamt skrattanfall. Utformas nästan till en avledande vändning i manus, när det visar sig att främlingarna har egna betydande problem att brottas med, avslöjar att också de varit nära att tappa kontrollen utan att för den skull bli självdestruktiva.

Mest illa däran verkar läraren Malin vara. Hon som ventilerar sin rädsla för sjukhus och tappar behärskningen när sjuksköterskan fipplar med fjärrkontrollen. Och Adam är bekymrad, har dåliga erfarenheter av vården. Inte heller den chosefria sköterskan i till synes perfekt balans, är innerst inne den hon utger sig för att vara i yrket. Johanna Svalbacke ger oss mycket bränsle vad gäller hur den tunna linjen upprätthålls mellan vardagsbekymmer och problem omöjliga att lösa utan hjälp utifrån. För vissa av brister den, som för huvudpersonen i Att tveka. Ett visdomsord i manus att ta fasta på lyder: ”förminska inte dig själv”.

foto Peter Nylund

Guled Abdudallah Ali var en ny vital bekantskap vars uppgift består i att förkroppsliga en trygg och omtänksam person. Mia Eriksson och Hanna Ullerstam ingår i den fasta kärnan hos GDT. Här tar de begåvat i tu med diametralt olika roller. Mia Eriksson (när hon inte filmar eller står på scen jobbar hon inom cancervården) som en förståndig, uppsamlande och kompetent kraft, även om det bakom fasaden av naturlig styrka röjs sprickor. Hanna Ullerstam (sågs senast i liten biroll i Så jävla easy going) spelar en sårbar individ som vill vara alla till lags. Vibrerar med ett undertryck av oförlösta känslor, vilket är styvt gjort.

Leif Edlund har ett imponerande cv ända sedan tiden hos Riksteatern. Utan att jag vid betraktandet av hans agerande var medveten om det, har jag sett honom i exempelvis De ofrivilliga, Händelse på banken på scen i Gangs of Gothenburg och i Det mest förbjudna och Vår tid är nu på SVT. Hans prestation måste betecknas i termer av strålande och enastående. Rödsprängda ögon, okontrollerat skakande kropp och den flackande, olycklig blick, tonfallet och humörsvängningarna.

Tillsammans med drabbande text och regissörens insiktsfulla handledning, värks ett fullödigt porträtt fram av en man på randen att duka under. Gå och se hans formidabla tolkning av en människa lidande. Antingen bottnar det i långvarigt grubbel eller som stundens ingivelse efter panikångestattack? Bilda er en egen uppfattning om hans status.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Sida 429
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in