11/3 2021
Sockerbruket Klippan i Göteborg
Foton: Madeleine Stenmark/ Michael Andersson
Skribentsysslan medför då och då att man hamnar i nya cirklar. Uppdykande uppdrag kan därmed utvidga ens bas. Tidigt i höstas var det uppstart jämte info i samma lokal, för en konsertserie där publiken placeras i cirkelformation. Vid det tillfället blev jag kontaktad med anledning av debuterande grupps skivsläpp och vidhängande releaseparty. I och med Corona-restriktioner och på grund av att medlem i bandet råkat ut för cykelolycka sköts tillställningen upp.
Gästernas antal uppgick nog till närmare ett hundratal på ett generöst evenemang, vars klimax förstås var den experimentellt inriktade gruppens liveversion, av sina låtar över två set. Kan berätta att jag kände igen ytterst få av deltagarna, vilket bevisar att jag inte rör mig i samma kretsar.
Ansvariga för idéer, koncept och arrangemang heter Jan Kardell och Anci Hjulström. Mångsysslaren Hjulström är bland annat drivande kraft i kören Amanda. 2008 bokade jag henne och Simon Ljungman för ett Ted Gärdestad-program. Multiinstrumentalisten Kardell har däremot gått under min radar. Mannen kallar sig sökare och på nätet finns föredrag om Martinus kosmologi.
All musik på albumet No Tracks är skriven av honom medan texterna är framtagna tillsammans, plus att en utomstående leverantör anlitats. Live musiceras på dubbla men något olika utrustade trumset – Kardell och Michael Andersson – elgitarr (Tommy Olsson) samt violin (Åsa Johansson). Kompositör Kardell skiftar vid ett par tillfällen till sin elbas och kompletterar någon enstaka gång med slingor på keyboard. Därtill används loopar för att återskapa skivans sound. Anci Hjulström är huvudsaklig presentatör och vokalist. Sjunger gör också Kardell medan Johansson bistår på kör. Har frapperande ofta hört (till och med recenserat) Michael Andersson senaste åren och Åsa Johansson känns igen från bland annat Amanda. Tommy Olsson var för mig var ett oskrivet blad.
Varför inte ringa in 80-tals stuket de vadar runt i? Själva anger de Bowie, Zappa och Laurie Andersson som inspirationskällor i den estetik de kallar avslappnad förvirring, där såväl titlar som byggstenar riskerar bytas ut. Fools Without A Map (ej heller kompass hava de) lägger sig oftast närmast nämnda kvinnliga ikon. Hjulström förklarar kortfattat varifrån inspiration till texter hämtats., texter vilka säkerligen är underfundiga, filosofiska och poetiska. Men även om jag är språkmänniska måste medges att jag normalt sett inte fäster någon större vikt vid vad det sjungs om. Kan upplysa om att jag var förberedd på hur det skulle låta, eftersom jag haft tillgång till cd:n, lyssnat och antecknat med sikte inställt på recension.
En av initiativtagarna ger oss inledningsvis skivans förutsättningar. Varje ord går inte fram eftersom hans budskap ackompanjeras av medmusikerna. Tycker mig höra att projektledarna hållit på med plattan i ett par års tid, samt att ursprungliga planen var att bilda coverband. Efter att publiken vägletts med röstövningar sätter man igång med den grooviga omedelbarhet de döpt till Perfect. Låt med avsevärd hitpotential.
Mycket elektronik är inkopplad utan tillstymmelse till överbelastning. Beundransvärd bedrift! Publiken blir möjligen en aning extra upplivade av ett antal koncentrerade gitarrsolon, vars sammanhållna licks ger fin variation. I mer än en framtassande komposition skvalpar Laurie Andersons syntetiska avantgardism i bakgrunden, liksom karaktäristiskt sugande beat á la Kip Hanrahan. En ballad där elbasen tas i anspråk har vagare konturer, inte riktigt samma lyskraft. Övergår i melodi sprängfylld med energi om bruset omkring oss. Michael Andersson anför tempohöjningen, ser till att intensiteten ökar med bibehållet groove.
Andra set har två gäster. Omsusade talangen Kasper Sundby på tenorsax i sista publikfriande numret och Christer Öhman som sjungande, showande astronaut. Kan upplysa om att jag fick en lärorik pratstund med den 70-årige Nynningen-grundaren – fanns på scen när Nynningen firade femtio år på Pustervik (recension i Kulturbloggen delad av bland andra Lars Ohly). Fools, deras hyllning till dårarna, innehåller alldeles lagom dos stök. Gungar friskt när melodin antar olika skepnader. Smidigt och elegant håller Anci Hjulströms samman snygga betoningar i ett lite apart sound. Låter behagligt när hon leder sången i gruppen, sång integrerad i helheten.
Water är en stämningsfull sak med Michael på vispar, Jan ånyo trakterandes elbas och kvinnorna på stämsång. Njuter av känsliga inpass från såväl Tommy som Åsa i en nedtonad fullträff. Öhmans spralliga inhopp funkar utmärkt. Allra sist tas svängarna ut maximalt av kvintetten iförda imaginära skrynkliga kostymer i Snake, som passande nog slingrar och krumbuktar sig. Vi utsätts för framrullande, kantigt beat med i mina öron referenser till John Cale, Hedningarna och Fläskkvartetten. Kasper Sundbys snygga fraser fyller i linjerna i ett malande, närmast hypnotiskt driv. Distinkta trumslagare firar triumfer och Åsa Johansson elförstärkta violin färglägger i J-L Ponty´s anda. Måste ett instrument framhållas särskilt för att beteckna vad som präglar faller valet på Åsas tillförsel.
Som förhoppningsvis framgått med önskvärd tydlighet hörde jag en väldigt lyckad konsert, tillika skivsläpp. Kvintetten som på pappret må vara heterogen har inmutat en vägvinnande nisch. Finns välgrundade motiv för framtida kultstatus.