• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Doctor Strange in the Multiverse of Madness – överraskande finurlig

3 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Doctor Strange in the Multiverse of Madness
Betyg 4
Svensk och internationell biopremiär 4 maj 2022
Längd Två timmar och sex minuter
Tillåten från elva år

För alla Marvel-fans är denna film självklart ett måste. Men till och med jag föll för denna film. Att den har mycket action är väntat. Det är egentligen filmens minus för min smak. Jag är inte så road av en massa slagsmål och våld. Jag är trött på budskapet att våld löser världens problem, trött på att den goda sidans våld ska hyllas medan den onda sidans våld är förkastlig. Och om den onda sidan dessutom ser ut som orcher i Sagan om ringen då tappar jag intresset totalt. Men denna Marvelrulle överraskar med både finurlighet och överraskningar. Visst det börjar med att några skrämmande bläckfiskliknande demoner jagar en ung flicka på gatan och Doctor Strange hoppar in för att rädda flickan från monstret. Men resten av handlingen är betydligt mer överraskande.

Själv är jag inte alls någon Marvel-nörd eller expert. Superhjältar som engagerar mig är hellre Stålmannen och Batman. I filmerna från Marvels universum är det ofta lite för många superhjältar att hålla ordning på för att engagera mig. Men i denna underhållande film fokuserar handlingen främst på några få och speciellt på Doctor Strange. Och den utmaning han möter är spännande och går att fundera vidare på för alla som har intresse för existentiella frågor. Nej filmen i sig är förstås inte ett inlägg i någon existentiell fråga men den har ändå ett sådant tema. Frågan som tas upp är: Finns det flera universum? Och vad skulle hända om människor kunde ta sig mellan olika universum?

En häxa som lever i vår värld har förlorat sina två barn, två pojkar. Nu vill hon ta sig till ett universum där hon lever tillsammans med sina två pojkar. För att kunna göra det måste hon stjäla förmågan att färdas mellan olika universum av en ung kvinna, America Chavez. Problemet är att häxan då måste döda America. Det finns fler problem. Det finns många farliga krafter som sätts igång då människor färdas mellan olika universum. Filmen sätter igång funderingar och tankar kring både universum och vad vi är beredda att göra för att få tillbaka någon vi förlorat. Ok, det är inte en djup seriös dykning i ämnet metauniversum, men det ger tankar.

Visst blir filmen av och till starkt influerad av tvspelsgrafik. Det är väl naturligt då en stor del av dess målgrupp är generation av tvspelare. Att det syns att det är grafik är nog själva tanken för att målgruppen ska känna sig riktigt hemma.

Vi som inte är tvspelare kan istället njuta av en lång rad duktiga skådespelare med Benedict Cumberbatch i nätet som Doctor Strange. Elizabeth Olsen har rollen som Wanda Maximoff som visar sig vara häxan, Scarlet Witch. Benedict Wong gör åter rollen som Wong. Och en skådespelare som gör internationell långfilmsdebut nu är unga Xochitl Gomez som är född 2006. Hon är sedan tidigare förmodligen mest känd som Dawn Schafer från Netflix-serien The Babysitter’s Club. Nu spelar hon America Chavez, en ung kvinna som har förmågan att flytta sig mellan universum. Hon får väl godtjänt för sin debut och vi lär utan tvekan få se henne i fler sammanhang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Storartad hyllning till en av våra främsta – Göteborg Jazz Orchestra & Georg Riedel plus gäster på Stora Teatern

1 maj, 2022 by Mats Hallberg

Ella Lindström – Georg Riedel foto Mats Eklund

28/4 2022

Stora Teatern I Göteborg

Ooh Shoo Be Doo Be – Ett musikaliskt äventyr med humor, jazz och musik i salig blandning

Haft äran att följa hur Göteborg Jazz Orchestra makalöst utvecklats under sin tre och ett halv år, vilket resulterat i flera entusiastiska texter här och i JAZZ/ Orkesterjournalen. Man ska ha i bakhuvudet att de inte är amatörer, utan startade från en solid plattform. I inledningsskedet agerade Johan Borgström deltagande resursperson och arrangör. GJO grundades av Johnny Olsson och Mats Eklund, båda trumpetare i orkestern. För ett tag sedan etablerades ett samarbete med giganten Georg Riedel, vars kompositionsådra runnit ymnigt på senare tid. Och utfallen blir så gott som alltid utsökta. Basisten som utgjort en hörnsten (rekommenderar biografin som kom 2020) i svenskt musikliv under åtskilliga decennier har skrivit nya låtar åt GJO. Låtar som finns inspelade och till min förtjusning kunnat höras live på månatliga konserter på Vauxhall – Contrast på Tredje Långgatan första måndagen varje månad. När storbandet äntligen inför hänförd publik, kunde dela scen med denne ofattbart mångsidige tonsättare uppstår ljuv musik. Vid utvärdering av deras första offentliga fysiska möte är klyschan definitivt berättigad.

Pontus Pohl – Andreas Hall – Andreas Thurfjell foto Johnny Kääpä /Fotocentrum)

Orkesterns verksamhetsledare och producent Mats Eklund hälsade välkommen och förrättade prisutdelningar. Sedvanlige presentatören Andreas Hall med sin oefterhärmliga vimsiga stil, kunde helhjärtat koncentrera sig på sitt musicerande, bortsett från att kungöra aktuell line up. Till konferencier hade komikern Ludde Samuelsson utsetts, vilket förstås höjde humorfaktorn utan att det blev fjantigt.

En ännu längre ung man var gästartist, nämligen Albin Lee Meldau. Singer-songwritern med den bärkraftiga barytonrösten och uppväxt i musikerfamilj är känd från Så mycket bättre. Har hört honom som press både på Skeppsholmen och Brännö Visfestival. Låt skriven ihop med Andreas Mattsson på sitt favorittema döden (Styx) framfördes, jämte Björn Lindroths bitterljuva text på ikoniska Visa från Utanmya. Känslomässiga budskapet i sången förmedlades med övertygelse. Att intonationen fallerade emellanåt kunde man ha överseende med.

Albin Lee Meldau foto Johnny Kääpä (Fotocentrum)

För att smidigt ta sig in i synkopernas förlovade land blev färdriktningen stå-på-gasen-öppning i karaktäristiskt Basie-stuk. När aftonens huvudpersoner därefter introduceras framförs två formidabla låtar signerade maestro Riedel. Han vägledde orkestern genom Gravitation och Letter to Albert Ayler. Kompetente tenorsaxofonisten Björn Cedergren angav tidigt tonen, blev aftonens första solist. Högklassiga orkestern var givetvis taggad, hade dessutom blivit varma i kläderna. Skulle förvisso kunna påstå att jag hört först nämnda titel ännu skarpare belyst vid andra tillfällen..

Den komplexa låt som tillägnas fri form-pionjären Ayler artar sig däremot till ett av konsertens krön. Anderas Hall vid solistmikrofonen tar oss med i upp- och nedstigningar genom strålande spel på tenorsax. Anmärkningsvärd stimulans tillförs när spräckliga toner tangeras, vilka också färgas av vikarierande batterist, vars tajming och rörelseschema indikerar på äkta vara, det vill säga storbandstrumslagare med specialkunskaper i swingepoken. Gentlemannen i fråga heter Roger Berg. Han driver eget gediget storband i södra Sverige.

foto Johnny Kääpä (Fotocentrum)

Orkestern som förfogar över ett sound av internationellt snitt innehöll fler vikarier. Ett par av dem syntes i blåssektionerna. Duktiga Simon Westman vid flygeln och dito Vanja Holm på percussion har ingått i GJO ett antal gånger, medan jag är osäker på om enormt rutinerade Yasuhito Mori (Bohuslän Big Band etc. ) har tagit hand om basgångarna i denna konstellation tidigare.

Utvalda alster ur låtskatten Riedel medverkat på alternativt varit upphov till, sätts in i sin kontext när konferencier Samuelsson ställer frågor och drar slutsatser. Sympatiske hedersgästen plockar också fram några ess ur ärmen i form av belysande anekdoter. Och han sprider magi genom att traktera basfiolen på duo med Simon Westman i berömda temat på Visa från Utanmyra. Omväxlande passager från Westman á la Jan Johansson får mig att rysa av välbehag. Utförligt stick i stompig storbandstappning kändes som en fräsch innovation av nämnda klassiker.

Mer musik baserat på folkton lanserades. Gotländska Gubben u källinge gjordes i ett fantasifullt ystert arr signerat Riedel. Totalsynkade GJO var sannerligen på tårna featuring Pontus Pohl på altsax medan introt levererades galant av Mori. Ytterligare ett krön under en upplyftande tillställning, som varade utan paus i drygt hundra minuter.

Simon Westman foto Johnny Kääpä (Fotocentrum)

Snyggt tar man sig an Meditation For Saxophone som dirigerande hedersgäst skrev till ”Dompan”. Därefter läggs högre växel in när Con Alma ”rivs av” för att begåvat markera att Dizzy Gillespie utgör ledstjärnan för GJO, varför idolen pryder deras upptryckta t-shirt. Talangfulle Pontus Pohl på altsaxofon hade mycket att stå i, vilket hanterades oklanderligt. Titeln på den fryntliga show vi var med om är även den hämtad från mannen med in action utbuktande kinder. På uppmaning fyllde publiken i när musiker skanderade nonsensrefrängen. Munter stämning och ett härligt tryck uppstod med spetsade attacker. Westmans precisa anslag låg i framkant.

Det spännande arret på Riedels Alfons Åberg-signatur förtjänar guldstjärna. Och självklart hanteras materialet på ett suveränt sätt. Här och vid en tidigare sekvens förgylls melodin av glimrande solo från Patrik Putte Jansson ur den magnifika trumpetsektionen.

foto Johnny Kääpä (Fotocentrum)

Extranumret överväldigade! Vi fick en rejält utvidgad version av ledmotivet till Pippi Långstrump (melodi komponerad av Jan Johansson och bearbetad/ färdigställd av Astrid Lindgrens favoritkompositör). Det unga löftet Jonathan Stirner tog tillvara på chansen att charmerande brodera ut ackord, i både intro och solosekvens. Till och med ett stampa-taken-groove inkluderades, vilket publiken förstås uppskattade.

Inom jazzen beskrivs ibland intensiv interaktion på duo som battle (tenor-, drum- eller motsvarande). Ett sådant lika lyhört som minnesvärt tillstånd hade planerats in under konsertens absoluta slutskede. I huvudrollerna glänste garvade Roger Berg bakom trumsetet och en särdeles inspirerad Andreas Hall på klarinett. Hade Hall varit tjugofem år yngre hade bedömare kunnat tala om hans episka prestation i termer av genombrott.

GJO bekräftade återigen sin status som ett av de fem-tio förnämsta storband i landet. Dessutom gör de en kulturgärning genom att fokusera på jazzhistoriskt betydande kompositörer, särskilt inhemska. Enda som saknas är mer av liknande samarbeten och skivutgivning. Att engagera populära vokalister skulle förmodligen underlätta lanseringen. Musikaliskt är orkestern redo för de största festivalscenerna i landet och Europa.

Jonathan Stirner foto Johnny Kääpä (fotocentrum)

OBS Utmärkelsen ”Årets jazzhjälte” tilldelades föga förvånande fenomenet Georg Riedel ( nästan lika gammal som min mor), som också uppvaktades av Alfons Åbergs Kulturhus och en systerdotter till Gunilla Bergström. Resulterade bland annat i blombuketter och välformulerade motiveringar. Göteborg Jazz Orchestra har igång ett samarbete med Musikhögskolan och har bildat vad de kallar Jazz Academy. Ur den kategorin utsågs saxofonisten Ella Lindström till ”Årets unga inspiratör”. Hon är lovande på en imponerande nivå, vilket inneburit att hon antagits till prestigefyllda Berklee College of Music i Boston. Självklart fick vi höra prov på hennes stora kunnande från en talang som vikarierat i träblåssektionen hos GJO.

foto Jan-Olof Skalenius

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Den omättliga vägen – färgsprakande berättelse i flera dimensioner

30 april, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Banfa Jawla

Den omättliga vägen
Bygger på två romaner av Ben Okri som dramatiserats av Oladipo Agboluaje
Översättning Nancy Ofori
Regi Josette Bushell-Mingo
Scenografi Lotta Nilsson
Kostym Kalere a Payton
Mask och peruk Ellen Elias/Elin Gradin/Linda Hyllengren
Musik/video Lamin Daniel Jadama
Ljus Jesper Larsson
Koreografi Aurelia Day
Medverkande John Alexander Eriksson, Astrid Assefa, Mike Gamble, Binyam Haile, Christopher Lehmann, Fernando Lucumí Carabalí, Stephen Lwanga, Kayo Shekoni, Helmon Solomon, Joel Valois.
Urpremiär på Dramaten 29 april 2022

En färgsprakande berättelse i flera dimensioner, en annorlunda föreställning där magiskt tänkande möter reell krass verklighet. Drömmar och närvaron av en annan existens än den vi kan se med våra sinnen möter en verklig kamp för bättre villkor för fattiga människor. En föreställning som växer ju mer jag tänker på den. En föreställning jag vill uppleva en gång till.

I den omättliga vägen mötet vi andebarnet Azaro, som brukar låta sig födas för att snabbt kunna lämna livet och återvända till den andliga dimension. Men den här gången bryter han överenskommelse med den andliga sfären för han vill stanna kvar i det jordiska, han står inte ut med att se sin jordiska moders sorg om han dör. Aazors beslut att stanna kvar i livet tas inte emot positivt av hans vänner i andevärlden. De har väntat på hans återkomst och förberett en fest för honom. Det jordiska livet blir en utmaning för Azaro där han lever i ghettot med sina utfattiga föräldrar, med en pappa som misshandlar honom och som dricker för mycket alkohol och slösar upp deras pengar medan mamman förtycks och måste kämpa för att hålla ihop familjen.

Livet har många utmaningar och det västafrikanska samhället skildras med politik, klyftor mellan rika och fattiga, kamp för bättre liv och goda intentioner som möter korruption. Hopp och förtvivlan i en blandning som kännetecknas alla mänskliga samhällen.

Ett extra stort plus för  kostymerna i denna uppsättning. Kostymerna är imponerande. Det ligger mycket arbete bakom denna kaskad av dräkter. Kalere A Payton som skapat kostymerna har hämtat mycket av materialet från butiker i Storbritannien som har nära och etiska kontakter med konstnärer och tygfabriker i Västafrika.

För den som är van vid europeisk dramatik kan föreställningen först upplevas som stillastående dramatik, en berättelse som mer är en beskrivning av världens tillstånd än att den skildrar någon utveckling. Dels är föreställningen en berättelse om Afrika och dessa många färger, om Afrikas rikedom och överklass, om dess tragedi, om fattiga, förtrycka och deras motståndskraft, om dess skönhet, om dess generositet, om dess visdom och om dess brister, men samtidigt en berättelse om mänskligheten överallt i hela världen.

Även om jag först upplevde föreställningen som stillastående insåg jag efteråt att den är fylld av rörelse men som framförs på ett annat sätt än traditionell västerländsk dramatik. Ben Okri som skrivit romanerna som föreställningen bygger på har skrivit på ett sätt som bryter det dominerande västerländska berättandet som fokuserar på de två dimensionerna tid och rum. Ben Okri för in ytterligare en dimension av något annat som också genomsyrar våra liv. I en intervju i Karavan säger han:
– Jag tror att vi lever våra liv mellan det synliga och det osynliga, mellan det upplevda och det vi bara anar. Och att säga att vi bara lever i den så kallade verkliga världen, det är att stänga ute dej här dimensionen av dröm, osäkerhet, flytande rörelse och mystik som genomsyrar våra liv.

Premiärpubliken var begeistrad och gav kraftiga stående ovationer.

Fakta om författaren och dramaturgen:
Ben Okri är en flerfaldigt prisbelönad författare född i Nigeria, i dag verksam i London. Okri slog igenom stort med The Famished Road (Den omättliga vägen), den första boken i trilogin om pojken Azaro, som belönades med The Booker Prize 1991. I trilogin ingår också Songs of Enchantment (1993) och Infinite Riches (1998). Oladipo Agboluajes dramatisering bygger på trilogins två första delar.

Oladipo Agboluaje har studerat teater vid University of Benin i Nigeria och doktorerat på en avhandling om väst- och sydafrikanskt drama på Open University med bas i Storbritannien. Han har bland annat skrivit pjäserna The Estate, New Nigerians and Here’s What She Said to Me. 2018-19 var han “writer in residence” på National Theatre i London.

Uppsättningen är en samproduktion mellan The National Black Theatre of Sweden och Dramaten och en fortsättning på samarbetet som påbörjades med Door of No Return – en kväll till minne av avskaffandet av den svenska transatlantiska slavhandeln och Bergets topp av Katori Hall, 2021. Josette Bushell-Mingo OBE, som står för regin, är förutom prisbelönt regissör, även skådespelare, sångerska och sedan 2021 VD och rektor för The Royal Central School of Speech and Drama i London, den första svarta kvinnan på den posten någonsin.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Andevärlden, Ben Okri, Dramaten, Teraterkritik

Teaterhösten del 2 på stadsteatern i Stockholm: Lars Norén, Mommy Issues och Astrid Lindgren

28 april, 2022 by Redaktionen

Senhösten på Kulturhuset Stadsteatern bjuder på en av Lars Noréns sista pjäser Temps mort, i regi av Suzanne Osten som får urpremiär på Klarascenen. Vi möter även Astrid Lindgren som kämpande yrkeskvinna med Mia Benson som den äldre Astrid och Matilda Ragnerstam som den yngre. Dessutom ser vi poddprofilen och skådespelaren Julia Lyskova i pjäsen Mommy Issues som regisseras av Åsa Lindholm.

Ett pressmeddelande berättar:
– Det är en stor ära att få sätta upp en av Lars Noréns sista pjäser för första gången. Att dessutom få lämna hans verk i Suzanne Ostens händer blir ett fint sätt att hylla hans livsverk. Osten har gjort många samarbeten med Norén och har tidigare satt upp hans pjäser En fruktansvärd lycka och Underjordens leende i början av 80-talet som bidrog till hans stora genombrott. Med denna uppsättning sluts cirkeln, säger teaterchef Maria Sid.

Temps mort av Lars Norén
Suzanne Osten sätter upp en av Lars Noréns sista pjäser, där dramatikerns alltid lika knivskarpa blick låter människorna dissekera varandra och hungra efter gemenskap. Med Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler, Cilla Thorell, Simon Norrthon, Per Sandberg och Thora Möller Jensen. Med prologen Sju skådespelare söker Lars Norén av Erik Uddenberg baserad på Unga Klaras uppsättning Besvärliga människor. Urpremiär 16 december på Klarascenen.

Jakten i regi av Eirik Stubø
Lucas är förskollärare i en liten stad. När han blir anklagad för att ha begått övergrepp på ett av barnen slås allting i spillror. Men vad är det som egentligen hänt? Ett drama baserat på Thomas Vinterbergs film i regi av Eirik Stubø. Med bland andra Erik Ehn, Sofia Ledarp, Henrik Norlén, Lizette T Pagler, Johannes Bah Kuhnke, Tova Magnusson, Philip Zandén och Natalie Minnevik. Världspremiär 2 december Stora scenen.

Bara Astrid – En fri fantasi om Astrid Lindgren
Bara Astrid handlar om Astrid Lindgrens liv som självständig kvinna, från tidningsskribent till publicerad författare. Vad krävdes av en kvinna på 1920-talet för att slå sig fram i en tid då mannen var ännu tydligare norm än idag? Den yngre Astrid spelas av Matilda Ragnerstam och den äldre av Mia Benson, Malin Stenberg regisserar. Urpremiär 11 november på Klarascenen.

Mommy Issues med Julia Lyskova
En komplicerad mor- dotterrelation skildras i detta drama med poddprofilen Julia Lyskova samt skådespelarna Ann-Sofie Rase och Emil Hedayat. Mommy Issues har växt fram ur flera djupgående samtal mellan dramatikern Dimen Abdulla och Julia Lyskova där de gräver i dysfunktionella relationer och psykisk ohälsa. Urpremiär 28 oktober på Lilla scenen.

Köket är hemmets hjärta – Med Grynet Molvig
Evas jul blir inte som det var tänkt. Storfamiljen samlas hos dottern Tuva för att äta julmiddag men bland sillfat och tända ljus blossar konflikterna upp mellan familjemedlemmarna. En dramakomedi av Agnes Lidbeck, som gör dramatikerdebut, i regi av Nora Nilsson, med Grynet Molvig i huvudrollen som Eva. Urpremiär 3 december Lilla scenen.

Husdjur i fokus på Marionetteatern
I Marionetteaterns Husdjursföreställningen yr det av päls och fjädrar när djuren och deras människor släpper loss i sång och oväntade bekännelser. En fantasifull och humoristisk familjeföreställning från 4 år, i regi av Helena Nilsson. Urpremiär 8 oktober på Marionetteatern.

Fler premiärer i höst:
Alltid vara vi – Urpremiär 14 oktober på Stora scenen.
Undkom ensam/Tänk om om bara – Skandinavienpremiär 2 september på Stora scenen.
Mandomsprovet – premiär 9 september på Klarascenenen.
Adressat okänd – premiär 30 september Klarascenen.
Var är Olle? – Premiär 23 september Lilla scenen.
random – Skandinavienpremiär 3 september på Kulturhuset Stadsteatern Husby. Spelas även 29 september-1 oktober på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern.
Apoteksvaror i Vällingby – Urpremiär 8 oktober Kulturhuset Stadsteatern Vällingby.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: En annan värld

28 april, 2022 by Elis Holmström

En Annan Värld Recension
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Stéphane Brizé

I Ken Loach senaste film Sorry We Missed You fick biopubliken en smärtsam inblick i gig-ekonomin, där industrins ständiga jakt efter högre vinstmarginaler har splittrat samhällen, familjer och framtidsutsikterna för miljontals. Loach lyckades engagera publiken med ett enkelt och kraftfullt berättande som inte kändes tillrättavisande. Eldfängda och upprörda berättelser som ger sig på storföretag som värderar aktiepriser framför anständiga arbetsförhållanden eller ansvarstagande känns därmed som ett tidlöst ämne.

Oavsett hur relevant och provocerande ett ämne må vara så spelar det väldigt liten roll om utförandet är irrelevant utan någon passion eller kunskap. En Annan Värld borde inspirera och tvinga till reflektion men lyckas endast försätta biopubliken i en djup dvala.

När ett ämne eller tema har behandlats med kraftig frekvens så måste det finnas något distinkt – i all fall entusiastiskt, då det återkommer. En historia om revolt och frustration måste ha ett brinnande driv och en vilja av stål. För att vara en film som ifrågasätter falska löften och apati i en mördande steril kontorsmiljö så är det ironiskt att filmens regissör, Stéphane Brizé, behandlar berättelsen och karaktärerna med samma entusiasm som en timmes pendling till jobbet en kall januarimorgon.

Att arbeta subtilt och diskret kan vara både slående och fascinerade, att låta ansikten och stämningslägen berätta mer än dialog eller handlingar kan vara en ynnest att avnjuta, om det genomförs med ett mått av expertis det vill säga. En Annan Värld befinner sig konstant paralys då verktygen för att intressera är trasiga. När girigheten drabbar karaktärer som är lika levande som skyltdockor är det omöjligt att uppbåda något som helst engagemang.

Det finns en rad små frön som kunde ha skänkt En Annan Värld en behövlig intimitet och mänsklighet, men den spruckna relationen mellan Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain, man och hustru, är lika syntetisk som en plastleksak och utan någon trovärdighet. Detta förvärras då denna sargade relation ska visa sig vara en essentiell del i berättandet. Karaktärsgalleriet är överlag lika intressant som valfri ensemble från någon av Michael Bays Transformers-filmer. Det finns inte en enda individ som är något mer än sin yrkesroll, sådant som trovärdigt känsloliv eller personlighet har fått en expressbiljett till närmsta papperskorg. Mest undran väcker skildringen av filmens kvinnliga karaktärer, i denna verklighet så är kvinnor uppdelade i två läger, antingen hysteriska nervvrak som endast kan uttrycka sig i floder av tårar eller iskalla psykopater som mer än gärna säljer sin själ för att avancera i karriären.

Det finns en också en rad verbala konfrontationer som kunde ha lett till minnesvärda diskussioner om rätt och fel, men det blir platt fall även här då dialogen är lika spännande som en kvartalsrapport från PEAB.

Det enda som överhuvudtaget stabiliserar En Annan värld från hjärtstillestånd är Vincent Lindon rollinsats, han gör sitt bästa för att injicera en emotionell ambivalens där hans karaktär slits mellan jobb och familj. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att kompensera för en film som många gånger känns som en skiss. Det saknas engagemang från Stéphane Brizé och förutom Vincent Lindon så finns det absolut ingenting som kan kompensera för ett manuskript som har samma djup som ett skillingtryck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 411
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in