28/4 2022
Stora Teatern I Göteborg
Ooh Shoo Be Doo Be – Ett musikaliskt äventyr med humor, jazz och musik i salig blandning
Haft äran att följa hur Göteborg Jazz Orchestra makalöst utvecklats under sin tre och ett halv år, vilket resulterat i flera entusiastiska texter här och i JAZZ/ Orkesterjournalen. Man ska ha i bakhuvudet att de inte är amatörer, utan startade från en solid plattform. I inledningsskedet agerade Johan Borgström deltagande resursperson och arrangör. GJO grundades av Johnny Olsson och Mats Eklund, båda trumpetare i orkestern. För ett tag sedan etablerades ett samarbete med giganten Georg Riedel, vars kompositionsådra runnit ymnigt på senare tid. Och utfallen blir så gott som alltid utsökta. Basisten som utgjort en hörnsten (rekommenderar biografin som kom 2020) i svenskt musikliv under åtskilliga decennier har skrivit nya låtar åt GJO. Låtar som finns inspelade och till min förtjusning kunnat höras live på månatliga konserter på Vauxhall – Contrast på Tredje Långgatan första måndagen varje månad. När storbandet äntligen inför hänförd publik, kunde dela scen med denne ofattbart mångsidige tonsättare uppstår ljuv musik. Vid utvärdering av deras första offentliga fysiska möte är klyschan definitivt berättigad.
Orkesterns verksamhetsledare och producent Mats Eklund hälsade välkommen och förrättade prisutdelningar. Sedvanlige presentatören Andreas Hall med sin oefterhärmliga vimsiga stil, kunde helhjärtat koncentrera sig på sitt musicerande, bortsett från att kungöra aktuell line up. Till konferencier hade komikern Ludde Samuelsson utsetts, vilket förstås höjde humorfaktorn utan att det blev fjantigt.
En ännu längre ung man var gästartist, nämligen Albin Lee Meldau. Singer-songwritern med den bärkraftiga barytonrösten och uppväxt i musikerfamilj är känd från Så mycket bättre. Har hört honom som press både på Skeppsholmen och Brännö Visfestival. Låt skriven ihop med Andreas Mattsson på sitt favorittema döden (Styx) framfördes, jämte Björn Lindroths bitterljuva text på ikoniska Visa från Utanmya. Känslomässiga budskapet i sången förmedlades med övertygelse. Att intonationen fallerade emellanåt kunde man ha överseende med.
För att smidigt ta sig in i synkopernas förlovade land blev färdriktningen stå-på-gasen-öppning i karaktäristiskt Basie-stuk. När aftonens huvudpersoner därefter introduceras framförs två formidabla låtar signerade maestro Riedel. Han vägledde orkestern genom Gravitation och Letter to Albert Ayler. Kompetente tenorsaxofonisten Björn Cedergren angav tidigt tonen, blev aftonens första solist. Högklassiga orkestern var givetvis taggad, hade dessutom blivit varma i kläderna. Skulle förvisso kunna påstå att jag hört först nämnda titel ännu skarpare belyst vid andra tillfällen..
Den komplexa låt som tillägnas fri form-pionjären Ayler artar sig däremot till ett av konsertens krön. Anderas Hall vid solistmikrofonen tar oss med i upp- och nedstigningar genom strålande spel på tenorsax. Anmärkningsvärd stimulans tillförs när spräckliga toner tangeras, vilka också färgas av vikarierande batterist, vars tajming och rörelseschema indikerar på äkta vara, det vill säga storbandstrumslagare med specialkunskaper i swingepoken. Gentlemannen i fråga heter Roger Berg. Han driver eget gediget storband i södra Sverige.
Orkestern som förfogar över ett sound av internationellt snitt innehöll fler vikarier. Ett par av dem syntes i blåssektionerna. Duktiga Simon Westman vid flygeln och dito Vanja Holm på percussion har ingått i GJO ett antal gånger, medan jag är osäker på om enormt rutinerade Yasuhito Mori (Bohuslän Big Band etc. ) har tagit hand om basgångarna i denna konstellation tidigare.
Utvalda alster ur låtskatten Riedel medverkat på alternativt varit upphov till, sätts in i sin kontext när konferencier Samuelsson ställer frågor och drar slutsatser. Sympatiske hedersgästen plockar också fram några ess ur ärmen i form av belysande anekdoter. Och han sprider magi genom att traktera basfiolen på duo med Simon Westman i berömda temat på Visa från Utanmyra. Omväxlande passager från Westman á la Jan Johansson får mig att rysa av välbehag. Utförligt stick i stompig storbandstappning kändes som en fräsch innovation av nämnda klassiker.
Mer musik baserat på folkton lanserades. Gotländska Gubben u källinge gjordes i ett fantasifullt ystert arr signerat Riedel. Totalsynkade GJO var sannerligen på tårna featuring Pontus Pohl på altsax medan introt levererades galant av Mori. Ytterligare ett krön under en upplyftande tillställning, som varade utan paus i drygt hundra minuter.
Snyggt tar man sig an Meditation For Saxophone som dirigerande hedersgäst skrev till ”Dompan”. Därefter läggs högre växel in när Con Alma ”rivs av” för att begåvat markera att Dizzy Gillespie utgör ledstjärnan för GJO, varför idolen pryder deras upptryckta t-shirt. Talangfulle Pontus Pohl på altsaxofon hade mycket att stå i, vilket hanterades oklanderligt. Titeln på den fryntliga show vi var med om är även den hämtad från mannen med in action utbuktande kinder. På uppmaning fyllde publiken i när musiker skanderade nonsensrefrängen. Munter stämning och ett härligt tryck uppstod med spetsade attacker. Westmans precisa anslag låg i framkant.
Det spännande arret på Riedels Alfons Åberg-signatur förtjänar guldstjärna. Och självklart hanteras materialet på ett suveränt sätt. Här och vid en tidigare sekvens förgylls melodin av glimrande solo från Patrik Putte Jansson ur den magnifika trumpetsektionen.
Extranumret överväldigade! Vi fick en rejält utvidgad version av ledmotivet till Pippi Långstrump (melodi komponerad av Jan Johansson och bearbetad/ färdigställd av Astrid Lindgrens favoritkompositör). Det unga löftet Jonathan Stirner tog tillvara på chansen att charmerande brodera ut ackord, i både intro och solosekvens. Till och med ett stampa-taken-groove inkluderades, vilket publiken förstås uppskattade.
Inom jazzen beskrivs ibland intensiv interaktion på duo som battle (tenor-, drum- eller motsvarande). Ett sådant lika lyhört som minnesvärt tillstånd hade planerats in under konsertens absoluta slutskede. I huvudrollerna glänste garvade Roger Berg bakom trumsetet och en särdeles inspirerad Andreas Hall på klarinett. Hade Hall varit tjugofem år yngre hade bedömare kunnat tala om hans episka prestation i termer av genombrott.
GJO bekräftade återigen sin status som ett av de fem-tio förnämsta storband i landet. Dessutom gör de en kulturgärning genom att fokusera på jazzhistoriskt betydande kompositörer, särskilt inhemska. Enda som saknas är mer av liknande samarbeten och skivutgivning. Att engagera populära vokalister skulle förmodligen underlätta lanseringen. Musikaliskt är orkestern redo för de största festivalscenerna i landet och Europa.
OBS Utmärkelsen ”Årets jazzhjälte” tilldelades föga förvånande fenomenet Georg Riedel ( nästan lika gammal som min mor), som också uppvaktades av Alfons Åbergs Kulturhus och en systerdotter till Gunilla Bergström. Resulterade bland annat i blombuketter och välformulerade motiveringar. Göteborg Jazz Orchestra har igång ett samarbete med Musikhögskolan och har bildat vad de kallar Jazz Academy. Ur den kategorin utsågs saxofonisten Ella Lindström till ”Årets unga inspiratör”. Hon är lovande på en imponerande nivå, vilket inneburit att hon antagits till prestigefyllda Berklee College of Music i Boston. Självklart fick vi höra prov på hennes stora kunnande från en talang som vikarierat i träblåssektionen hos GJO.
