• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Vi är luftens drottning

20 september, 2022 by Gästskribenter

Vi är luftens drottning
Regi: Viktoria Dalborg
I rollerna: Elisa Bitschnau: statisk trapets, dansakrobatik
Françoise Fournier: dansare, skådespelare
Giulia Scamarcia: svingtrapets, luftring, dansakrobatik
Justin Collas: dansakrobatik
Manda Rydman; svingtrapets, luftring, dansakrobatik
Ronja Särkiniemi: Korean Cradle
Sam Ramos Imbeau: Korean Cradle
Erik Berkey: rigger
Matthew Horton: rigger
I samarbete med Kompani Giraff.
Premiär 16 september 2022 på Helsingborgs stadsteater, Storan-scenen

Att kombinera scenkonst, dans och luftakrobatik är succé redan från start. Hela salongen andas spänning och förväntan, där en fin djup berättelse vävs ihop med fantastisk scenografi och akrobatiska konster. Ihop med musik samt den starka ljussättning sätts den fria tolkningen av Pauline Wolffs mörkt skimrande roman om en särskild ätt av luftakrobater ihop med en känsla av hopp, eftertänksamhet och lugn som sprider sig längst med stolsraderna i teatersalongen. En kärleksförklaring till cirkuskonsten och livet, om att vara människa och framtidens utmaningar i en föränderlig omvärld.

Helsingborgs stadsteater och kompani Giraff har skapat en föreställning som lämnar en fåordig och tagen ut i höstmörkret. Fylld med hopp, glädje, men också sorgen om att livet är skört och fint på samma gång.

En produktion som jag hoppas alla oavsett ålder får möjlighet att ta del av, som griper tag om en under två timmar, framförd på magiska Helsingborgs stadsteater.

Text: Johan Hatje

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Zalava – omskakande om när människor i en flock styrs av rädsla

19 september, 2022 by Rosemari Södergren

Zalava
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 september 2022
Regi Arsalan Amiri
Skådespelare Navid Pourfaraj, Pouria Rahimi Sam, Hoda Zeinolabedin

Omskakande om vad människor kan göra när en stor grupp har samma övertygelse om något de inte kan se med sina ögon men flocken är övertygade ändå och de drivs av rädsla. När människor låter rädslor ta över och de blir förblindade och inte kan lyssna på logik. Det fenomen som gjorde att människor för femhundra-sexhundra år sedan kunde gå man ur huse och applådera när häxor brändes. Det fenomen som gör att medlemmar i sekter eller för den delen i fotbollsklubbar eller politiska grupper kan hysteriskt stödja våld och utföra våld.

Filmens berättelse utspelas 1978, före revolutionen i Iran då landet blev en muslimsk teokrati, styra av mullor. I den avlägsna bergsbyn Zalava är byborna skräckslagna. De är övertygande om att en demon härjar i byn. När en demon tagit sig in i en människa måste byborna skjuta den i benet eller hugga den med en kniv.

En polisman, den unge sergeanten Massoud, som har ansvar över att bevaka byn tar sig dit och försöker hindra byborna från att skada människor som de beskyller för att vara besatta av en demon. Byborna vägrar lyssna på honom och tillkallar en exorcist, en demoutdrivare. Sergeanten Massoud griper exorcisten för bedrägeri och förvärras situationen ännu mer och urartar på grund av bybornas skräck och ilska.

Det är en stark berättelse som inte går att glömma i första taget. Det är lätt att se paralleller till alla sammanhang där människor går samma i grupper och tror på något som inte kan bevisas. Det är lätta att se filmen som en metafor för den islamska staten Iran men det är samtidigt en skildring av alla sekter och alla sammanhang där människor springer i stor klunga och vägrar lyssna på någon som inte håller med dem.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Förundran inför skogens invånare väcker stor munterhet – Träd hopp och kärlek på Teater Jaguar

19 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina ikse

Manus, regi och koreografi: Ika Nord

Scenografi och kostym: Erik Radix

Mask: Kerstin Olsen

Dekormåleri: Mika Lövsén

Musik: David Tallroth

Ljus: My Persson och Torben Sigelius

Specialeffekter: Lars Carlsson

Illustrationer: Karolina Westenhoff

I rollerna: Torben Sigelius Kulin, Emil Klingvall och Louise Juliusson

Urpremiär 17/9 2022 hos Teater Jaguar på Storgatan i Göteborg

Spelas på hemmascenen och på turné läsåret 2022-2023

Från 5 år

Ika Nord är en smått legendarisk mimartist intimt förknippad med barn-tv och program som Ika i rutan. När hon inte fick förnyat förtroende att göra teve för små barn inriktades intresset på scenföreställningar, jämte jobbet som teaterkonsulent i Halland. För några år sedan kunde karaktäristiska estetiken beskådas på Göteborgs Stadsteater i festlig sidekick-roll. 2016 sattes hennes pjäs Det stora äventyret upp av Teater Jaguar.

Nu är hon tillbaka med en underfundig rapsodi om liv i naturen, inklusive att skogens grönska animistiskt får röst genom en urgammal ek och intilliggande buske. Ambitionen har varit att ge nytt perspektiv på den växtlighet vi är omgivna och beroende av och djur som har sitt hem i det vilda. En väldans massa scener svischar förbi på en halvtimme utan att det blir flåsigt. Skådespelartrion får verkligen ligga i, ägna sig åt otaliga hastiga klädombyten. Som en påtaglig konsekvens av ett livfullt händelseförlopp. Driften att storögt berätta för en väldigt ung publik om vad som pågår i skogen är utgångspunkten. Ika Nord vet att ett stor portion fantasi underlättar redovisningen, en föreställningsförmåga bortom realismens trista begränsning.

foto Lina Ikse

Torben Sigelius Kulins entusiastiska naturfotograf agerar guide, levererar förnumstigt latinska namn på djur och träd. Det blir väldigt roligt, särskilt för oss vuxna. Tilltalet verkar dock gå hem i alla generationer Förmodligen en tacksam roll att ta sig an genom underhållande överdrifter i gester och repliker. Dessutom förvandlas han till representant för en grov ekstam, vars historik och nuläge vi delges.

Åtskilliga djur gör entré och passerar. Att ett par av dem återkommer tycker förstås publiken är skoj. I flertalet fall förkroppsligas de fiffigt av Emil Klingvall och Louise Juliusson efter Ika Nords kreativa instruktioner. Från skogens stolta konung och lustigt skuttande rådjur till ekorrar, fjärilar och uppförstorade larver. Lilla men naggande goda ensemblen uppnår på bilden ovan pjäsens höjdpunkt., när de som ugglor några gånger extra upprepar roterande huvudrörelser.

Teamet som färdigställt alla beståndsdelar som förstärker manus – utsagan om skogens magiska betingelser – ska ha stor eloge. Scenografin och kulissbygget är listigt gjort, liksom förekomsten av tekniska lösningar. Mask- och kostymansvariga har varit framgångsrika i sin uppfinningsrikedom. David Tallroth ( hört tillsammans med Lars Demian i makalös konsert) har skapat eggande musik. Effekterna av ljusskiftningar och ljudpålägg inverkar också. Kommentaren om hur tyst det är i skogen ackompanjeras finurligt nog av ihärdigt fågelkvitter och rejvmusik i bakgrunden.

foto Lina Ikse

För att i denna familjeföreställning fånga den yngsta publiken har regissören betonat intensiva ansiktsuttryck och exakt tajming, tekniker temperamentsfulla aktörer excellerar i. Som bilden ovan indikerar stöter experten i Träd hopp och kärlek på två tävlingsorienterare, vilka har diametralt olika inställning till att tävla i naturskön miljö. Och trots korta längden på pjäsen finns ytterligare dimension inlagd, när en buskes innanmäte rymmer en slags dockteater där en dramatisk riddarhistoria utspelas. Komik i kubik!

Infallen är legio, lockar till många skratt med en fin rytmik trots alla tvära kast. Och Ika Nords ikoniska koreografi skiner igenom i omgångar, vilket uppskattas. Teater Jaguars rutinerade skådespelare är på högvarv, slår frejdigt an rätt ton. En lustfylld pärla till barnteater som har potential att få publiken att värdesätta skogens rogivande mystik. Genomsyras av respekt för och värnande av vår flora och fauna i situationskomikens format.

foto Lina Ikse

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Musikrecension: Esbjörn Svenssons outgivna solomaterial – Sven-Harrys konsthall

18 september, 2022 by Pernilla Wiechel

Musik: Esbjörn Svensson 

Scen: Sven-Harrys konstmuseum

Tid: 15, 16, 17, 18 sep

Arrangemang: Eva Svensson, Home.s.(17 sep)

Vid fyra konserter har åhörare i Stockholm haft möjlighet att lyssna på aldrig tidigare utgiven solomusik av Esbjörn Svensson på Sven-Harrys konstmuseum. Det är hans änka Eva Svensson som sett till att materialet som spelades in sommaren 2008 blivit tillgängligt för en liten publik varje kväll. Jag kommer dit i sista minuten lördagskvällen, den näst sista, och minst sagt känns det stort. Jag möts av en redan full sal där en utebliven besökare gör det möjligt för mig att lyssna. Samtidigt med mig träder via gästlistan inte mindre än en av E.S.T bandmedlemmar Dan Berglund just in. ”Esbjörn Svensson Solo Home.s.”, ”as live as it is possible”, står det i programbladet. Med en önskan om att skapa ”a place to meet and listen”, ser arrangemanget ut som ett projekt som kommer fortsätta, arrangerat av Eva S. Musiken vi hör i kväll släpps den 18 november i år.

I det närmaste sitter publiken ljudlöst och lyssnar andäktigt till toner mycket efterlängtade för en redan trogen publik. Jag noterar siffror för det som uppfattas vara nio avdelade stycken. I programmet har melodierna namn efter alfabetet Alfa, Beta, Gamma, Delta, Epsilon, Zeta, Eta, Theta och Iota. För mig som enbart hört ett par album av trion digitalt faller tankarna på andra jazzpianister som uppträder solo och dragen av Keith Jarret blir tydliga. För mig känns musiken spännande då inte en melodislinga återkommer såsom tema utan enbart vissa anslag och rytmer upprepas och knyter samman styckena som alla har sin egen karaktär. Radband av ljusare toner faller från ner i följd och möts av ett mörkare flöde som vänder karaktären i avsnittet. Skulle jag rita tonerna blir det ett grafiskt blad av Ulf Trotzig där de tunna abstrakta linjerna, rytmiskt hackas och möts fastän de har olika karaktör och riktning. Det är som verken är gjorda som fri improvisation, men varje stycke har ändå sin särart. 

Alfa (1) börjar lugnt men har en del spännande toner som skaver om än det för tankarna till Keith Jarrets Köln konsert väldigt mycket. Tema eller melodi bryts hela tiden, men harmonier och rytmer återkommer. I Beta (2) möts ljusa snabba rinnande toner av mycket mörka bottnar och det blir mer drag och sväng och lite inslag av blues. Gamma (3) är ljusare men tonerna möts mer från olika håll och slutar i mer oro med mörkare men mjukt nästan hamrande anslag på pianot för att avlutas ljust. Delta (4) har mer energi och är kraftfullare, mer dynamiskt. Epsilon (5) är det absolut vackraste, ljusaste stycket som för tankarna till en sommarkväll, små, små lyhörda drillar hörs av toner. Zeta (6) är mer splittrat, lätta hammarslag, mustigare och en och samma mörka ton håller i sig länge vilket ger melankoliska inslag. Eta (7) börjar ljust med jämna men oförutsägbara toner av samma styrka, lite samma rytm hela verket igenom. Theta (8) är lätt och ljust med cembalo-likt flöde men med liksom omkastade melodislingor som känns tidstypiska ändå från 1700-talet. 

Kanske har jag antecknat fel namn för fel verk..men mina ord ovan ger ändå en bild av kvällens poetiska resa. Konserten avslutas med att en diabild framträder med ett fint porträtt av Esbjörn själv och våra lyhörda öron tycks höra ett inspelat sorl. Men då ingen kommer fram och säger något, eller musiken återkommer inser vi åhörare att konserten är över och vi applåderar. Om det vi hört är färdiga verk, eller enbart improviserade provstycken, det är svårt att säga, men de känns fina och inspirerande som de är. Vi har som lånat ett musikaliskt öras känslighet tillsammans, och det är något alldeles extra. Det är inte utan att man känner en stolthet, att det i vårt land funnits någon som fått ro att komponera utifrån sin talang så här. Hoppas fler får tillfälle runt om i Sverige att ta del av denna intima konsertform. Det ger mycket mer än att sitta ensam hemma och göda streamingtjänster.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Tröstrapporter – Gustaf Skarsgård äger scenen

17 september, 2022 by Rosemari Södergren

Tröstrapporter
Av Alex Schulman
Regi Alex Schulman
Ljus Patrik Angestav
Peruk och mask Moa Hedberg
Ljud Johan Adling
Scenografi Alex Schulman, Benoit Malmberg
Dramaturg Jacob Hirdwall
Medverkande Gustaf Skarsgård
Premiär på Dramatens stora scen 16 september 2023

Gustaf Skarsgård briljerar i denna avskalade starkt berörande monolog. Att stå på en scen och utan några större tillbehör ändå skapa sådant liv i en monolog att vi lever oss in i berättelsen – det krävs en skickligt och trygg skådespelare. Premiärpubliken var imponerad och gav stående ovationer. Skarsgård äger scenen.

Scenbilden är avskalad och vacker, mesta delen i en blå färg och inga möbler, ingenting. Men när morgon gryr i berättelsen förändras färgen på bakgrund till hoppfullare ljus gul-orange.

Gustaf Skarsgård går sakta in på stora scenen som är i stort sett blå. En blå bakgrund, som en himmel och en liten horisont och blått vatten under. Barfota och iklädd något som ser ut som en sidenpyjamas berättar han om hur uppbrott med sin sambo. Han minns hur de träffades, att hon ljög redan då och nu är det en lögn som gjort att de slutgiltigt fallit isär. Han är rädd att han sa saker om inte går att reparera och hon också. I timmen mellan natt och gryning gör han upp med sig själv. Han möter sina känslor och tankar och minnen från en stor och djup sorg från barndomen. Kanske förstår han själv då vad som gjort honom till den han är. Han berättar också om något tragiskt hans flickvän upplevt i sin barndom. Två människor med ett tungt minne har mötts och bott tillsammans.

Monologen, berättelsen, är så stark för att den inte tar ställning för någon av de två. Vi som hör och betraktar kan förstå dem båda. Vi tolkar det nog däremot olika beroende på vår livserfarenhet. Vi hör mellan raderna att allt inte är som mannen på scenen säger.

Det jag själv allra mest berörs av är bristen på stöd för barn som upplever en stor sorg. De skuldkänslor barn kan bära med sig kan påverka dem resten av livet. Tyvärr tror jag att det ofta är likadant fortfarande. Eftersom jag är med i sammanhang där bara människor som förlorat barn är med vet jag hur dåligt syskon kan må. Och hjälp finns ofta inte.

Monologen Tröstrapporter är skriven av Alex Schulman och den enda tröst som finns är att höra Sjörapporten i Sveriges Radio där någon med en neutral röst läser upp namn på öar. Alex Schulman berättar om bakgrunden:
– Idén föddes efter en artikel i Dagens Nyheter, där det berättades om hur Sjörapporten i Sveriges Radio inte längre har någon praktisk betydelse. De som befinner sig på sjön använder sig av sina egna appar och väderlekstjänster. När Paris-attentaten inträffade beslutade sig P1 för att rensa tablån och ta bort Sjörapporten. Genast hörde lyssnare av sig, förtvivlade. För dem handlade Sjörapporten aldrig om vädret, utan om trygghet. I en värld som är orolig, så är det en tröst för människor att höra att världen står kvar, att öarna ligger där de ligger.

Monologer är krävande att framföra. Gustaf Skargård gör detta så naturligt och starkt, utan överdrivna åthävor. Han helt enkelt äger scenen. Ett stort plus för Dramaten som valt att sätta upp den. Det är väldigt kul att premiärpubliken hade en stor andel yngre personer under denna premiärafton. Medelåldern för Dramatens besökare sänktes nog rejält.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Gustaf Skarsgård, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in