• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Henrik Ibsens Ett dockhem som hållbart kostymdrama i existentiell tappning

28 september, 2022 by Redaktionen

Marie Göranzon och Manuela Gotskozik Bjelke provar kostym. Foto: Dramaten

Henrik Ibsens Ett dockhem sätts upp som hållbart kostymdrama i existentiell tappning på Dramaten. Ett pressmeddelande berättar:
Anna Pettersson, regissör och teaterchef för Strindbergs Intima Teater, sätter upp Henrik Ibsens Ett dockhem på Stora scenen. Rollen som Nora görs av nyutexaminerade skådespelaren Manuela Gotskozik Bjelke och Doktor Rank av Marie Göranzon. Premiär den 20 oktober. – Jag utgår från Ibsens tankar om kollektivet och individen och föreställningen innehåller mycket musik, kostym, scenografi och rörliga bilder men framförallt är det fokus på ensemblens gestaltning, säger Anna Pettersson.

Anna Pettersson ligger bakom en rad uppmärksammade och hyllade uppsättningar inte bara av August Strindberg, utan även av Henrik Ibsen, klassiker som i hennes händer återuppstår som högaktuella berättelser med kopplingar mellan de existentiella villkoren i dåtid och nutid. På Dramaten har hon tidigare satt upp Ibsens Hedda Gabler och Vildanden. Ett dockhem blir hennes första uppsättning för Dramatens stora scen.

–Det blir tredje och sista gången jag gör en Ibsen-pjäs på Dramaten och denna gång blir det ett riktigt kostymdrama med nyskriven musik och med en fantastisk ensemble på nio personer på Stora scenen, säger Anna Pettersson.

För att minska klimatavtrycket är kostymerna till föreställningen tillverkade i hållbara och återvunna material. Tillsammans med vintagekläder, vissa över 100 år gamla, har det skapats kostymer under ledning av kostymdesigner Nina Sandström. Till de stickade plaggen har det även använts ull från Dramatens ljusdesigner Erik Berglund, tillika fårbonde, som nu spinns på Wålstedts Ullspinneri i Dala Floda.

Medverkande:
Nora – Manuela Gotskozik Bjelke
Doktor Rank – Marie Göranzon
Fru Linde – Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll
Torvald – Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois
Krogstad – Pierre Wilkner
Musik av Gustave Lund (Gurra G)

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Ticket to Paradise – en romantisk förutsägbar komedi

27 september, 2022 by Rosemari Södergren

Ticket to Paradise
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regi Ol Parker
Medverkande Julia Roberts, George Clooney, Kaitlyn Dever, Billie Lourd m fl.

En varm romantisk komedi men högst förutsägbar. För den som gillar romantiska komedier är den kanske efterlängtad. Just nu vimlar det inte av romantiska komedier på bio. Filmen tilltalar säkert också den som är kritisk till det moderna samhället och har illusioner om ett naturligt liv långt bort från civilisationen bland leende människor som lever på tångodling och följer gamla traditioner och religiösa ritualer och tror på att det finns förbannelser på vissa platser.

Med två säkra skådespelare i huvudrollerna, George Clooney och Julia Roberts, är den ett säkert kort för romantisk underhållning i en förtrollande vacker miljö från Bali. Men direkt realistisk är den inte. Anledningen till att jag ger filmen så högt betyg som 3 av 5 beror på Clooney och Roberts och att jag betygsätter den utifrån sin genre: romantiska komedier utan krav på förankring i verkligheten.

Clooney och Roberts spelar ett par, David och Georgia, i övre medelåldern som var gifta i fem år för mer än tjugo år sedan. Sedan de skildes hatar de varandra och bråkar jämt när de träffas. Nu måste de återförenas för att deras dotter Lily tar examen som jurist. Det enda som förenar de två föräldrarna är kärleken till dottern. Efter examens-firandet skjutsar de dottern och hennes väninna Wren till flyget för en semester på Bali innan det är dags för Lily att börja jobba som jurist.

På Bali slår kärleken till. Lily möter Gede (spelas av Maxime Bouttier)från Bali och det blir kärlek vid första ögonkastet. Ganska snabbt bestämmer Dede och Lily att det ska gifta sig. Självklart ska Lily då ge upp sin utbildning och stanna på Bali där Dede och hans familj och stora släkt försörjer sig på tångodling. Fem veckor efter att de träffats ska de gifta sig. För en gångs skull är David och Georgia överens. Bröllopet måste förhindras. Lily ska inte slänga bort sin utbildning och sin framtid på att bli hustru till en tångodlare längt från från civilisationen.

Gede är, förstås, en både charmig och vacker ung man. Allt kring honom, hans familj och miljön och tångodling och alla traditioner målas upp som otroligt vackert. Gedes föräldrar och släktingar är alla så vänliga och kloka och fyllda av visdom. Det är för mig väldigt förljuget. Jag tror verkligen inte att livet långt från från vår moderna civilisation är så vackert och snällt. Det finns massor av problem i det moderna samhället med stress, hets och människor som mår psykiskt dåligt. Men livet utanför civilisationen har sina problem och är inget paradis. Speciellt inte för kvinnorna, tänker jag. För Gede och hans familj är det helt självklart att det är Lily som ska ge upp sitt liv och sin utbildning när de gifter sig. Det finns inte ens någon diskussion kring det. Om denna film skulle vara mer realistisk och skildra någon form av tvekan hos Lily över att ge upp allt hon har, då skulle filmens kvalitet höjas i mina ögon.

Nu handlar filmen egentligen inte så mycket om Lily och Gede. Det är Davids och Georgias utveckling som är temat. Det gör inte filmen mer realistisk ändå. Men som romantisk komisk verklighetsflykt fungerar den.

Ticket to Paradise är dock inte inspelad på Bali, egentligen. Den har filmats i Queensland, Australien. Men det är otroligt vackra miljöer och jag kan tänka mig att den kommer att locka turister både till Bali och till Queensland.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Robin Stegmar briljerar i välgjord egendomlig klassiker – Vildanden på Göteborgs Stadsteater

26 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjeelbye

Av Henrik Ibsen (översättning Klas Östergren)

Bearbetning: Lucas Svensson & Emil Graffman

Rehi & scenografi: Emil Graffman

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompositör: Fredrik Möller

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Benjamin Moliner, Lars Väringer, Robin Stehmar, Mia Höglund-Melin, Victoria Dyrstad, Johan Friberg plus statisterna Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg

Premiär 23/9 2022

Spelas till och med 29/10 på Studion, Göteborgs Stadsteater

Henrik Ibsens evigt aktuella dramer spelas regelbundet på Göteborgs Stadsteater. Har efter millennieskiftet varit på Peer Gynt, Ett dockhem, Frun från havet samt Hedda Gabler (också setts med Maria Bonnevie och Peter Andersson på Dramaten). Beträffande Vildanden har den satts upp på både Dramaten och Stockholms Stadsteater under 2000-talet. Störst avtryck har nog pjäsen vars premiär daterar sig till 1884, gjort med Bo Widerbergs miniserie för SVT med bland andra Tomas Von Brömssen, Pernilla August, Stellan Skarsgård och Sten-Åke Cederhök(!) i ledande rollerna.

I Emil Graffmans avskalade version är några av rollerna strukna ur manus. Tillståndet av eskalerande fara fokuserar på hur familjen Ekdahl trasas sönder av en diaboliske sanningssägare. Handlingen ska vara förlagd till 40- eller möjligen 50-talet. Interiören är densamma genom hela föreställningen. Vi betraktar husets invånare när de befinner sig i badrummet och i korridoren bakom, eller på stegen upp till loftet. Blir lätt absurt att samtliga gör sig ärenden som vore rummet ett kök. Inte ens när toaletten begagnas respekteras användares integritet, vilket självklart blir komiskt.

Sceniska berättandet över fem akter (vilka signaleras av ridådragning) blandar ovanligt nog komik med ett djupt tragiskt förlopp. Förvisso antyds drömmaren Hjalmars labila läggning omgående, liksom dotterns ohälsosamma bindning vid sina föräldrar, särskilt pappan. Regissörens och Lucas Svenssons bearbetning har åtskilliga förtjänster. Men också en brist. Att låta det oerhörda spektrat av känsloyttringar pågå i två timmar utan paus är ingen ideal lösning. Snarare är det en villfarelse att laddningen skulle gå förlorad om publiken fick bensträckare/ paus.

foto Ola Kjelbye

Emil Graffman känner lika väl till Ibsen och dennes samtida rival i Sverige, som faciliteterna på Stadsteatern. Han har nämligen här gjort produktioner av Hedda Gabler och Fröken Julie (plus fler pjäser av Strindberg annorstädes) och dessutom Lång dags färd mott natt, monologerna Underkastelse, Lyckans dar och Produkten samt Magnus Dahlströms Turister. 48-åringen med teaterpåbrå kan sceniska handlaget till punkt och pricka. Minns uppsättningarna som antingen gott hantverk eller rent av magnifika. Denna gång resulterandes i lyckosamt dubbelarbete: omdömesgilla regianvisningar paras med märkvärdig scenografi. Intima rummet med vatten som ett slags reningsbad fungerar också som gömställe,

Vildanden är ett drama vars intrig drivs av klass och familjerelationer. I öppningsscenen kommer Hjalmar (Robin Stegmar) hem från bjudning hos den burgne grosshandlaren, samma person som ruinerade inneboende fadern och haft hans fru som hushållerska. Samtidigt som fru och dotter hjälps åt att befria nyckfulle drömmaren från hans frack, får vi reda på att till herrarna kring bordet riktades beska sanningar. I motsats till kloke och aningen cyniske doktorn, (Johan Friberg) familjens granne som märkligt nog verkar behöva nyttja Ekdahls badrum, vill han berömma sig för höga ideal. Bollen sätts som bekant i illavarslande rullning genom grosshandlarens son (Benjamin Moliner), Hjalmars skolkamrat som i vredesmod lämnat nämnda tillställning efter att ha grälat med pappan.

foto Ola Kjelbye

Intrigerandet sätts igång när Gregers Werle bestämmer sig på stört för att flytta in i ledigt rum. Han som vill befria vännen från att leva i ett förgiftat träsk. Sprider därför sitt fatala budskap till en lyckligt ovetande familj, förvisso en familj som fått förlika sig med att leva under knappa omständigheter. I essän som ingår i programhäftet refererar Torbjörn Elensky till en undersökning som kom fram till att deprimerade människor har en alltför realistisk syn på livet och världen. Familjeförstöraren blir inte mindre osympatisk av åtrån till den snart 16-åriga dottern (Victoria Dyrstad). Hedvig har tydligen för dålig syn för att kunna gå i skolan. Pappan försummar hennes undervisning. Hon uppslukas istället av att vårda djuren och sin vildand.

Förmodad livslögn kontra obarmhärtig uppriktighet lyder motpolerna. Enligt Elensky måste en framkomlig medelväg bejakas för att undvika självbedrägeri (vilket majoriteten människor förmår omedvetet). För mycket sanning befriar inte, fast för mycket av motsatsen binder oss till destruktion. Hur ärliga bör vi vara mot varandra? Ett viktigt psykologiskt spörsmål att beakta, för att inte göra oss socialt omöjliga.

Ska betonas att hustrun (Mia Höglund-Melin) står för det praktiska förnuftet, agerar familjeförsörjare (porträttfotograf) när odisciplinerade maken sviker, fullt upptagen med att fundera på uppfinning för fotokonstens främjande. Symboliken kring skadeskjutna vildanden, andra djur på vinden och jagandet tillkommer.

Fast efteråt tänker publiken förmodligen mest på hur vansinnigt Gregers Werle triggar Hjalmar. Deras utifrån sett ologiska offermentalitet är förödande, drabbar skoningslöst tredje part. Båda männen är i behov av psykisk vård eftersom de inte är mottagliga för doktor Rellings ikoniska visdomsord. De lider av akut rättfärdighetsmani, vilket är en term som förekommer i manus. Drar mig till minnes Jarl Kulles Ekdahl-gestalt (efternamnet knappast slumpmässigt valt) i Fanny Alexander. Han som utbreder sig om stora och lilla världen och menade att människor som berövas rätten till undanflykter kommer slå rasande omkring sig.

foto Ola Kjelbye

Går absolut att borra än mer i stoffet och rollfigurernas beteenden. Men utan förträffligt skådespeleri hade intresset inte kunnat bibehållas under två timmar nonstop. Robin Stegmar som ofta synts i tv-serier gör en bejublad återkomst till Stadsteatern. Imponerar kolossalt i sitt sätt att ta sig an en oberäknelig individ som dukar under för sina principer, sin vägran att ta i tu med krassa verkligheten.

Mia Höglund-Melin gör lysande en roll hon är van vid. Framställer en rekorderlig och mycket duglig husmor/ yrkeskvinna som fått laga efter läge. Går från omvårdande ömhet till vanmakt och ilska. Vid en jämförelse med Strindberg värderas kvinnor högre i Ibsens dramatik, vilket märks i Vildanden. Dotterns hjärtskärande öde spelas av en aktris ungefär dubbelt så gammal som Hedvig. Flickaktigt tonfall och naiv oskuldsfullhet betonas föredömligt. Dessa tre har att förhålla sig till en lätt alkoholiserad före detta jägare, han som är Hjalmars far och mer eller mindre smyger omkring i kofta och pysslar med sitt. Lars Väringer porträtterar rutinerat denne tafatta och stukade varelse med värme.

I detta kondenserade format träffar vi endast två personer utanför familjen. Två herrar med diametralt olika uppfattning och mentalitet. Doktorns behärskade värdighet framställs med perfekt tajming av Johan Friberg, medan Benjamin Moliner instruerats att ta ut svängarna, iklär sig ett plufsigt obehag. För att vara korrekt förekommer en snabbt överstökad och stum scen mellan två statister. Man hade tjänat på inlagd paus. I övrigt saknas invändningar. Emil Graffman med team och ensemble har lyckats i sitt uppsåt. Och som framgår är pjäsen lika tankeväckande som egendomlig..

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: På nära håll – känns ända in i märgen

25 september, 2022 by Rosemari Södergren

På nära håll
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 september 2022
Franziska Stünkel

En skildring som känns ända in i märgen av hur övervakningssamhällen som den kommunistiska Östtyskland, DDR, kan vara helt utan mänskliga känslor och etik. Det är en mycket välgjord men skrämmande berättelse som baseras på den sanna historien om Östtysklands sista avrättning, så sent som under 1980-talet.

Handlingen börjar i Östberlin, 1981. Franz Walter är vetenskapsman, forskare som har doktorerat. alter blir erbjuden en åtråvärd professorstjänst efter att han doktorerat vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Dessutom ingår en lyxig lägenhet i centrala Östberlin. Det finns förstås en hake. Han måste ställa upp för Stasi, Östtysklands ministerium för rikssäkerhet – eller med andra: en övervakningsmyndighet av värsta slag som fick grannar att spionera på varandra. Ett hemskt övervakningssystem i ett land vars medborgare var utan frihet och utan yttrandefrihet.

Walter spelar med till en början, han tar det mer som en lek men snart börjar han se vilka övergrepp mot mänskliga rättigheter Stasi står för och som han tvingas delta i. Det är på honom, både den mentala och fysiska hälsan påverkas. Steg för steg blir han mer och mer desperat i sina försök att slippa Stasi.

Filmens berättelse bygger på verkligheten och Werner Teskes liv. Teske var den siste mannen som avrättades i Östtyskland innan dödsstraffet avskaffades 1987.

Filmer som bygger på verkliga händelser kan ibland förlora sitt dramaturgiska grepp då regissören känner sig allt för låst vid att redogöra exakt vad som hänt. Den fällan har regissören inte fastnat i här. Ett sätt att undvika det var nog att ge huvudkaraktären ett annan namn än verklighetens Werner Teske. Manusförfattaren och regissören Franziska Stünkel har fått många priser för sina filmer och sitt arbete som fotokonstnär och hon kan filmkonstens hantverk. Bilderna talar starkt. Ofta gråbrun-murriga som den känsla tanken på den förtryckande kommunistiska staten DDR. Efter Berlinmurens fall och enandet av Öst- och Västtyskland har mycket ur Stasis arkiv avslöjats och berättats om.

Manusförfattaren och regissören Franziska Stünkel skrev manuset efter nio år av historiska efterforskningar och arkivstudier. Hon ville berätta om att dödsstraff utdömdes och verkställdes i DDR ända fram till i slutet av 1980-talet.

Filmen vann pris för bästa manus i New German Cinema. Jag tycker den är mycket sevärd, den berör djupt. Ja det är obehagligt, skrämmande och fruktansvärt sorgligt vad stater kan utsätta medborgare för.

Bakgrundsfakta om regissören Franziska Stünkel:
Franziska Stünkel har fått många priser för sina filmer och sitt arbete som fotokonstnär. Bland hennes mest uppmärksammade projekt märks jätteproduktionen Der Tag der Norddeutsche. Den 18 timmar långa dokumentären skildrar 121 människors liv under en dag. Filmen gjordes med hjälp av ett team på 400 personer som filmade totalt 700 timmar material under 11 maj 2012. E

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kommunism, Östtyskland

Scen: O Agora Que Demora – En stund som dröjer

24 september, 2022 by Pernilla Wiechel


Plats: Gästspel på Orionteatern

Föreställningar: 23, 24, 25, 26 september 

Samproduktion mellan Riksteatern, Théâtre National Wallonie-Bruxelles, Ruhrtriennale/Allemagne, SESC São Paulo, Comédie de Genève/Suisse, Odéon-Théâtre de l’Europe/France, Teatro Municipal São Luiz – Lisbonne/Portugal, Festival d’Avignon/France, Le Maillon-Théâtre de Strasbourg Scène européenne/France och Temporada Alta/Espagne

Konstnärligt team

Av och regi: Christiane Jatahy  
Scenografi och ljusdesign: Thomas Walgrave  
Filmregi: Paulo Camacho  
Musik: Domenico Lancelotti och Vitor Araujo  
Ljuddesign: Alex Fostier  

Turnékoordinator: Henrique Mariano  
Filmredigering: Christiane Jatahy och Paulo Camacho  
Kamera: Paulo Camacho  
Andra kamera: Thomas Walgrave  
Mixning: Breno Furtado och Pedro Vituri  
Scenmästare & videoteknik: Stefano Serra  
Scentekniker: Dimitri Wauters  
Ljustekniker: Isabel Scheck, alternatively with Juan Borrego  
Ljudtekniker: David Defour, alternatively with Jeison Pardo Rojas  
Scenografi och kostym: Ateliers du Théâtre National Wallonie-Bruxelles  

Medverkande

Abbas Abdulelah Al’Shukra, Abdul Lanjesi, Abed Aidy  
Adnan Ibrahim Nghnghia, Ahmed Tobasi, Banafshe Hourmazdi  
Bepkapoy, Blessing Opoko, Corina Sabbas, Emilie Franco  
Faisal Abu Alhayjaa, Fepa Teixeira, Frank Sithole, Iketi Kayapó  
Irengri Kayapó, Isabel Novella, Ivan Tirtiaux, Jehad Obeid, Joseph Gaylard  
Jovial Mbenga, Kroti, Laerte Késsimos, Leon David Salazar  
Linda Michael Mkhwanasi, Manuela Afonso, Maria Laura Nogueira  
Marie-Aurore d’Awans, Maroine Amimi, Mbali Ncube, Melina Martin  
Mustafa Sheta, Nambulelo Meolongwara, Noji Gaylard, Ojo Kayapó  
Omar Al Jbaai, Phana, Pitchou Lambo, Pravinah Nehwati, Pykatire  
Ramyar Hussaini, Ranin Odeh, Renata Hardy, Vitor Araújo, Yara Ktaish  

Den brasilianska regissören Christiane Jatahy låter i ett multimedialt verk publiken möta flyktingar från hela världen i ett pågående samtal utifrån det klassiska eposet Odysseus, mannen som är på väg hem till sin maka efter ett långt krig. I en samproduktion med Riksteatern har verket svensk premiär på Orionteatern och framförs under fyra kvällar med hjälp av elva skådespelare, handkameror och bra ljud- och filmteknik. Samtliga interagerar med varandra och med publiken – samtidigt som de för dialoger med personer ute i världen via en stor filmduk. Premiären skulle ägt rum under våren 2021 men blev uppskjuten på grund av pandemin, men gruppen har redan en kritikerrosad turné i världen bakom sig.

Jathays ursprungsidé var att besöka flyktingförläggningar och möta personer som tvingas fly på grund av ekonomi, krig och miljökatastrofer och berätta ur deras perspektiv. Resultatet blev denna konstnärliga undersökning där Odysséen fungerar som en förenande myt varigenom flyktingarnas egna historier blir speglade. Flyktingarna i olika åldrar från olika länder läser tillsammans med teatersällskaptes lilla filmteam delar av handlingen och drar sedan paralleller till egna upplevelser. 

I detta multi-mediala-cross-over-verk känns det som ett verkligt möte uppstår med personerna i filmerna från världens alla hörn. Musiken, skådespelarna i rummet och att vi alla gör rörelser och dansar gör det svårt att passivt bara låta allt passera. Ett ”nu” i gemenskap uppstår. Jathays lyckas på många sätt överbrygga flera sorters gränser och ge oss ett minne. Värmd kliver jag ut med funderingar kring vilka behov vi människor har som göra att vi just kan behålla oss mänskliga. Totalt bleknar höjda elräkningar och matpriser bort. Föreställningen ger också en kollektiv stund att ta in hur framtiden med klimatflyktingar kan bli. Att kunna kalkylera med en självklar och lugn morgondag blir framöver ett nöje för allt färre.

  • Vi är ett mycket litet team, tre personer, fotografen, jag och Thomas Walgrave som har hand om det konstnärliga, ljus och ”scenografi”. Och vi reser med en mycket liten resväska. På varje plats stannar vi två eller tre veckor, samtalar, lär känna människorna. I Jenin på Västbanken till exempel bodde vi i lägret och Ahmed Tobasi, konstnärlig ledare för Freedom theatre i Jenin, blev också vår kontakt med människor i det stora flyktinglägret, säger Christiane Jathays (DN 10/9).
  • Vi har tagit den här historien till olika platser på jorden där människor lever odysséer i dag, vi har varit i Palestina, i Libanon, i Sydafrika, i Grekland och Brasilien och på alla platser har vi arbetat med skådespelare som berättat Odysseus historia för människor där. Och genom den kunnat berätta sina egna historier, säger Christiane Jathays (DN 10/9).

Christiane Jatahy är som artist medlem i CENTQUATRE-PARIS (France) och medlem vid l’Odéon – Théâtre de l’Europe (France) och Schauspielhaus Zürich (Suisse).  Föreställningen får stöd av: The Freedom Theatre (Palestine), Outreach Foundation (South Africa)

Arkiverad under: Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in