• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

30 juni, 2026 by Elis Holmström

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Minioner & Monster
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 juli 2026
Regi:Pierre Coffin, Patrick Delage

I en otroligt stilig och – underbart, nördig introduktion får vi se filmhistoria sedd från animationsstudion Illuminations ögon. Det är en förutsägbar men otroligt underhållande sekvens, som med enkla referenser belyser några av populärkulturens största ikoner. Genom oerhörd ihärdighet har Illumination gjort de gula rappakalja-talande hantlangarna till moderna ikoner vad gäller familjeunderhållning. Där den ursprungliga Dumma Mej-serien börjar känna av sina många uppföljare, tycks Minionerna själva aldrig upphöra att roa.

Totalt sett är detta det sjunde äventyret för den gula truppen som introducerades för snart sexton år sedan. Vid denna tid brukar premiss och koncept vara förpassade till soptunnan, varumärket är starkt nog att appellera oavsett innehåll. Men märkligt nog är det utgångspunkten och flera av filmens idéer som är den största tillgången. Istället för att fortsätta utforska de olika eskapaderna med Steve Carells Gru är de fristående Minion-äventyren mer öppna inför att leka med karaktärerna och placera dem i än mer absurda situationer. Tanken att låta dessa – visuellt, fantastiska pajas-karaktärer leva rövare i ett 1920-tals Hollywood med drömmar om att göra storfilm är genuint briljant.

Men detta koncept utvecklas aldrig utan blir satt i baksätet. Genom stora delar av filmen verkar det finnas två vitt skilda visioner. Den ena är att förvekliga konceptet och grotta ned sig i att utforska filmindustrin med satir, galenskap och barnslig humor. Den andra vill mer än något annat föra tillbaka serien till sina mest traditionella banor, där det blir osammanhängande action, eviga jakter och innehållslösa upptåg. Desto mer filmen löper tycks den andra – och mer ointressanta, personligheten ta över.

Det snillrika konceptet och premissen blir alltmer bara en skugga. Det blir tonvis med ointressant action och otroligt röriga inhopp av tröttsamma karaktärer. Det riktigt minnesvärda figurerna som Christoph Waltz tokiga men sympatiska tyska demonregissör får vinka adjö till fördel för en genuint tramsig monsterkaraktär signerad Trey Parker.

Nog för att det aldrig känns så uppgivet och pliktskyldigt som i Dumma Mej 4 men snart är det bara fråga om den mest ihåliga rutin, alla förhoppningar och den energiska uppfinningsrikedomen från filmens introduktion är helt bortblåsta.

Det hjälper inte ens att Illumination fortsätter briljera vad gäller sina tekniska färdigheter. Minioner Och Monster är – precis som Super Mario Galaxy, en helt makalöst imponerande film vad gäller det estetiska. Det är otrolig detaljrikedom, fantastisk följsamhet och uttrycksfulla karaktärer. Att studion alltmer bygger en egen och nästintill lika talangfull spetskompetens vad gäller de mest avancerade filmer som datorteknik kan åstadkomma är djupt imponerande.

Tyvärr räcker inte detta till för att kompensera för att en underbar premiss förtas av ren och skär slapphet. Minionerna har uppenbarligen fler äventyr kvar att ge sig ut på, det är bara att hoppas att de nästa gång kan fullfölja sin potential och inte förvandlas till ett bittert antiklimax.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

26 juni, 2026 by Redaktionen

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på  Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon Subutex i en nyskriven dramatisering av Lucas Svensson, baserad på den första delen av den franska författaren Virginie Despentes hyllade trilogi, i svensk översättning av Kristoffer Leandoer. Uppsättningen regisseras av Natalie Ringler som är en återkommande medarbetare på Teater Galeasen och står bakom några av teaterns största uppsättningar genom åren, som exempelvis Vår klass, Irakisk Kristus, En grav för två, och nu senast Eurotrash.

Ett pressmeddelande berättar:
Med Galeasens uppsättning introduceras Despentes litterära universum för en svensk teaterpublik. I Vernon Subutex förenas samhällsskildring och existentiellt drama – en berättelse om vänskap, förlust, musik, klass och överlevnad i ett segregerat Europa. I centrum för historien står den nu hemlösa Vernon Subutex, en gång ägare till den mytomspunna skivbutiken Revolver.

Virginie Despentes, i hemlandet oftast omnämnd bara med efternamnet, är en av Frankrikes mest uppmärksammade och betydelsefulla samtidsförfattare. Hennes litterära verk har tidigare spelats i olika adaptioner på teaterscenen, framför allt i Frankrike och Tyskland. Despentes samhällskritiska romaner har alltid blicken riktad på utanförskapet i en brutal och köttig språkdräkt.

”Sanningen är att de aldrig kommer att förlåta oss för att vi fortfarande är vid liv. De kommer inte att sova lugnt så länge de vet att vi fortfarande har den minsta glädje av att vara det.”

Urpremiär måndag 5 oktober 2026.

Av Despentes
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Natalie Ringler

En adaption från boken ”VERNON SUBUTEX vol. 1” skriven av Virginie Despentes (all rights reserved) i svensk översättning av Kristoffer Leandoer.

Skådespelare Kristofer Kamiyasu, David Rangborg, Sylvia Rauan, Fredric Odenborg, Johan Wahström, Gunnar Keisu*, Clara Asplund Qviström**
*praktikant från Teaterhögskolan i Malmö,
**praktikant från Högskolan för scen & musik i Göteborg

Scenografi och ljusdesign Bengt Gomér
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofsson
Musik och ljuddesign Sole Gipp Ossler
Producent Joakim Bayoumi Karlsson
Teaterchef Sophia Artin

Foto Mats Bäcker. Form Jan Larsson

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Jackie Chan gör comeback på bio

26 juni, 2026 by Redaktionen

Jackie Chan

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden Jackie Chan, 71 år gammal, konstatera med stolthet efter sin storartade comeback till actiongenren. The Shadow’s Edge blev en jättesuccé i Kina, där den spelade in över 150 miljoner dollar och låg etta på biotoppen i fyra veckor i rad.

Ett pressmeddelande berättar:
Jackie Chan, är inte ensam. Filmen bjuder nämligen på två Hongkong-legender. Tony Leung Ka-fai spelar Jackie Chans antagonist – den mystiske rånarligans ledare The Shadow. Tillsammans levererar de en spännande katt-och-råtta-lek och explosiva actionsekvenser där båda veteranerna visar att de fortfarande är i absolut toppform.

Filmen hyllades dessutom av kritiker världen över. Flera recensenter jämförde Jackie Chan–Tony Leung-duon med Robert De Niro och Al Pacino i Heat. The Shadow’s Edge belönades även med en rad prestigefyllda priser, däribland Best Action Choreography vid Hong Kong Film Awards 2026, samt utmärkelser för Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga och kvinnliga huvudroller.

När ett gäng unga, ambitiösa rånare genomför en djärv kupp och försvinner med cryptotillgångar värd miljontals dollar står Macaos polis maktlös och förödmjukad. Under åratal har poliskåren förlitat sig på AI och avancerade övervakningssystem, men när rånarna lyckas hacka sig in i nätverken kastas utredarna tillbaka till verkligheten. Ingen tycks längre ha kunskapen som krävs för traditionellt polisarbete och spaning på fältet.

För att lösa krisen kallas den pensionerade polisen Wong Tak-chung tillbaka i tjänst för att bygga upp och leda en ny specialenhet. Deras främsta mål är den mystiske mannen känd som The Shadow – den svårfångade ledaren för rånarligan. Men ju närmare polisen kommer sitt byte, desto mer börjar relationerna inom gänget att krackelera, vilket leder till en serie allt våldsammare uppgörelser.

Filmen är en modern remake av den hongkongesiska actionklassikern Eye in the Sky (2007), inspelad bland skyskraporna i glamourösa Macao. Här får de två Hongkong-legenderna sällskap av ett helt galleri av unga och karismatiska stjärnskott.

THE SHADOW’S EDGE – svensk biopremiär 7 augusti 2026
Hongkong/Kina, 2025
Regi: Larry Yang
141 min
Skådespelare: Jackie Chan, Zifeng Zhang, Tony Leung Ka Fai, CiSha, Junhui Wen, Zhengjie Zhou, Ziyi Wang, Yueting Lang

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Supergirl

24 juni, 2026 by Elis Holmström

Supergirl

Supergirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Craig Gillespie

DC Studios chef James Gunn var – och är, inte särskilt skygg med att dela ut kängor till det nuvarande filmklimatet, dess olika producenter, däribland den före detta arbetsgivaren – och ständiga DC rivalen, Marvel Studios. Gunn har stolt menat att ingen av hans produktioner någonsin skulle tillåtas starta inspelningar utan ett färdigt manus. Detsamma har sagts om digitala specialeffekter där Gunn menar att han alltid kommer ge effektmakarna största möjlighet att jobba ostört och utan stress.

Allt det där verkar dock ha skjutits ut i rymden i och med Supergirl. För vad vi nu får är mer eller mindre allt som Gunn ifrågasatt och hånfullt slagit ned på. I en genre som – av branschexperter och cyniska internet-kommentatorer, numera anses daterad, uttjatad och trött, finns inget utrymme för trevande försök. Det är att simma eller sjunka. Supergirl är inte bara försiktig utan rent handfallen vad gäller att göra något som kan beskrivas som innovativt, än mindre kompetent. För någonstans under den kreativa processen verkar något ha gått obeskrivligt fel. På pappret borde det vara ett fräckt, våghalsigt och uppkäftigt rymdäventyr. Marknadsföringen lovar en mer bitsk, uppkäftig och kavat karaktär än den nästintill ofelbara Clark Kent/Superman. Slutresultatet är allt annat än ungdomligt eller vågat, tvärtom är detta någon form av absurd kapitulation där all form av skaparglädje och kreativitet gått samma öde till mötes som valfri förbrytare som vågar trotsa lagen då Stålmannen patrullerar.

Att Gunns moderna klassiker Guardians Of The Galaxy gjort avtryck i modern underhållningsfilm råder det inget tvivel om. Den postmoderna och djupt självironiska ton som introducerades där har fått leva vidare i många projekt som följt. Årets stora ekonomiska flopp, Masters of The Universe, hade förmodligen inte sjösatts utan att Guardians-mallen fanns tillhands.

När nu Cruella-regissören Craig Gillespie vill ge sig på ett kosmiskt äventyr är det förståeligt att Gunns film står som stor inspirationskälla. Ingen hade nog velat att inspirationen skulle bli till en tragisk stöttepelare, där allt som presteras blir till en likblek och urbota trist kopia. Visuellt, narrativt och formmässigt är allt endast en hopplös efterapning som inte ens kan maskera sina tillkortakommanden. Bristen på originalitet är bara början. Löftet om starka narrativ, som inte dikteras av bolagsstyrelser eller externa viljor, tycks ha förpassats till närmsta avgrund.

Filmens intrig är en häpnadsväckande gyttja, där den emotionella kärnan avverkas så slarvigt och nästintill parodiskt att stora delar av filmens mer jordnära scener faller pladask. Filmens humor ger ifrån sig samma läten som tusen stockar som sågas simultant och får publikens ögonlock att falla tungt. Trots att tempot är högt är filmen vilsen och seg. Det hoppas mellan identitetslösa planeter som efter ett tag är oskiljaktiga, majoriteten liknar sunkiga kåkstäder utan minnesvärd scenografi, ingen av platserna är stämningsfulla eller fantasifulla.

Milly Alcocks korta gästinhopp i förra årets Superman lovade en självsäker, bufflig men charmig tolkning av Kara Zor-El, men allt det där är som bortblåst här. För resan till yttre rymden verkar ha berövat Gillespie all den goda personregi han demonstrerade i Cruella. Alcock verkar regisseras utan rim eller reson. Stora delar blir förvirrade och fåniga fylle-scener som varken är underhållande eller välspelade. De gånger då Alcock får skina är ett fåtal mer koncentrerade och nedstämda sekvenser som förtas genom att de placeras i ett skede då allt är i rullning, tillfällen då långsamma utläggningar kring ångest och ånger inte alls har någon plats. Eve Ridley som ackompanjerar Alcock är inte heller värdig några vidare superlativ. Dock är det svårt att vara alltför fördömande då hennes karaktär inte fyller någon som helst funktion och kemin med Alcock är ytterst tveksam. De båda damerna klarar sig dock undan med livet behåll. Detsamma kan inte sägas om Matthias Schoenaerts som efter sin medverkan i kalkonfester som The Old Guard återigen lyckas nå en ny bottennotering. Med en obeskrivligt usel insats och en skurk knappt värd namnet är detta en av de sämsta antagonisterna på länge. Inte ens internets drömrollbesättning av Jason Momoa som den burduse superbusen Lobo är något annat än en gruvlig besvikelse. Momoa känns nedtonad och den älskade prisjägaren har inte något värt vatten att göra eller säga.

Detta för oss in på filmens actionscener som är precis lika hopplöst sömniga och förvirrade som övriga filmen. Där Gunn bjöd på uppfinningsrikedom och energi i slagsmålen från förra årets Superman är detta som att se på två barfyllon som sakteliga vevar på. Finess eller adrenalin finns inte så långt röntgensynen kan nå och som en extra unken krydda försöker Gillespie tillföra lite pop- och rockmusik som endast blir plågsamt krystad.

Supergirl räddas endast av ett fåtal mycket övertygande och välarbetade utomjordiska kreatur, skapade med praktiska effekter som kostym, mask och smink. Här demonstreras omsorg, härligt nörderi, omtanke och övertygelse, ord som är antitesen till övriga filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

24 juni, 2026 by Elis Holmström

The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Michael Sarnoski

Idén att bryta ned och dissikera klassiska myter eller sagor är inget nytt. I rätta händer kan det vara fascinerande och uppslukande. Varken eller kan sägas om The Death Of Robin Hood, en film så själlös – för att inte säga tråkig, att det är svårt att veta om det hela inte är en absurd och dåraktig nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Det skulle i alla fall förklara en del, som att det hela är så pass allvarsamt att man kan undra om det är en överspänd och vansinnig studenttolkning av Det Sjunde Inseglet. Nog för att filmen är tänkt att avhandla döden och reflektioner kring det förgångna, men det ursäktar inte att allt – inklusive filmens foto, dränks i ett nyanslöst mörker som får det hela att kännas osannolikt monotont.

Regissören Michael Sarnoski vill mer än något annat framhålla en udd genom att vältra sig i det brutala och smutsiga. Detta har dock bara effekt om blodet och gyttjan nyttjas kompetent och med precision. Då Sarnoski inte stiftat bekantskap med dessa termer blir det hela istället skrattretande. Det kvittar att blodet sprutar och att folk avrättas med större brutalitet än i den omtalade Obsession, det hela framstår som patetiskt poserande och inte det minsta genuint. En huvudregel, som alltför ofta glöms bort då det kommer till att skapa tolkningar av historiska eller kända figurer är att filmskaparen måste bygga upp en version som kopplar an till publiken. Det räcker inte med att kasta fram en ikon som Robin Hood, det krävs ändå en tydlig profil så att publiken blir införstådd med den specifika iteration av karaktären.

Detta förbises totalt och efter en klumpig och förvirrad första del förväntas tittaren vara djupt investerad i allt och alla. Få gånger har mikrovågsmetoden varit mer uppenbar, Sarnoski vill nå upp till dramatiska höjder men vägrar att göra det fundamentala arbetet för att nå hela vägen fram. Han pekar istället med hela handen på ett burdust och fånigt sätt som gör att filmen framstår än mer högraden och ointressant, vilket är något av en bedrift.

Trots sitt glåmiga och färglösa yttre har filmen belönats med ett par riktigt glamorösa namn som pryder affischen. Hugh Jackman har – som vi vet, en vana att spela arga och förbittrade män som härdats av strid och trauma. Dock hjälper inte denna erfarenhet då Sarnoski har fullt upp med att posera och trycka ned sina ögonbryn, Jackman levererar en acceptabel men knappast minnesvärd insats. Det blir omåttligt mycket grymtanden och en brittisk accent som inte lär bli godkänd bortom charader på någon lokal pub.

Härifrån är det mer eller mindre överspelat vad gäller att säga något positivt om skådespelet. Jodie Comer kan nu ta plats på K-Rautas färgval mellan grått och betonggrå, efter den hiskeligt ointressanta The Bikeriders fortsätter Comer med sitt malande skådespel som nu är lika trist som det är repetitivt. Sedan får skådespelaryrket en genuin törn i och med att Bill Skarsgård – ännu en gång, bestämmer sig för att skämma ut både sig själv och sitt renommerade efternamn. Efter att ha kravlat sig upp från helvetes eldar, efter clownshower som The Crow och Boy Kills World, med Dead Man’s Wire är det nu dags för en insats som bör bära röd näsa och jättelika skor. Det är genuint svårt att veta om Skarsgård – precis som mycket av filmen, ser det hela som ett jättelikt skämt. Insatsen är bortom det katastrofala, överspelad, fånig och så löjlig att den lär bli förevigad på internet som exempel på hur yrket inte skall utövas. Då ett par bräkande får figurerar i en sekvens kan man fråga sig om de faktiskt bjuder på filmens bästa insats vad skådespeleri anbelangar.

Snart byter dock filmen skepnad, då går det från överspänt och pretentiöst till hopplöst avslaget. Då är det inte tal om någon nedmontering, snarare en totalt ointressant epilog som ger hemska associationer till den groteska Capone av Josh Trank. En film där den ökände gangstern gick runt och mumlade samtidigt som kroppsvätskor – ofrivilligt, spilldes överallt. Ta bort snuskfaktorn vad gäller förmågan att inte hålla tätt så är filmerna snarlika. Vem har inte drömt om att se Robin Hood prata om äpplen och fläder, hugga ved och försöka inleda en hysteriskt usel romans med en priorinna? Dock är det här som filmen faktiskt bjuder på ett par ynka scener som i alla fall kan kallas fungerande vad gäller basal dramatik. Men det är en bedrövlig tröst. ’’Det är Robin Hood jag vill ha’’ sade den sovande Prins John, varken det eller en bra film får någon av oss.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in