• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Musikrecension: Ale Möller och Xeno Mania  – Lusten till det främmande, Malmö Folk Festival, 13 – 16 oktober

14 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

I


​
Arrangör: Palladium Malmö (samarbete med Malmö Folk Festival)13 okt
Mandola, flöjter, dragspel, hackbräde, harpa: Ale Möller
Saxofoner: Jonas Knutsson
Percussion: Liliana Zavala 
Piano: Johan Graden
Trummor: Robin Cochrane
Saxofon: Anna Malmström
Trombon: Karin Hammar
Nyckelharpa: Erik Rydvall 
Bas: Felisia Westberg
​
När den flerfaldigt prisade och internationellt kände världs- och folk- musikern Ale Möller 2021 firade 50 år som scenartist gjorde han det med ett stort verk – för att hylla lusten till det främmande – Xeno Mania. Verket som från början var en beställning från Sveriges Radio utmynnade i ett album och är nu grunden för nya framträdanden, denna kväll med ett niomannaband. Fyra stora inspiratörer säger han har färgat verket: en grekisk amanes-sångare, en indisk baul-guru, en legendarisk dalaspelman och en riti-spelare från Västafrika. Malmö Folk Festival presenterar Ale Möllers musik som något som aldrig blir mainstream utan lyckas kombinera det traditionella med nytt och angeläget. Själv oinvigd hörde jag helt kort med nyfiket öra delar ur Xeno Mania på Kulturfestivalen i Stockholm i år. Min förväntan inför kvällen, som också inviger festivalen i Malmö, är hög. 
Då albumet gavs ut 2021 förklarar Ale Möller i en intervju (MTA-productions hemsida): 

–       Det är klart att jag funderat på vad som drivit mig i alla år. Framförallt har jag alltid blivit stimulerad och upprymd när det är något jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig xenoman! Andra är på ett annat sätt och blir obehagliga till mods. Jag tror inte att man ska moralisera om detta. Moralisera skall vi däremot föra när politiska krafter exploatera zenofobi och gör politik av den, säger Ale.
 
När Malmöpågen Ale Möller inleder på äkta malmöitiska, och ser ut över den övervägande jämngamla publiken, talar han ödmjukt och hans glädje till musiken smittar av sig. Verket Xeno Mania, blir i sammanhanget lätt att tolka – utifrån hans livsverk inom musiken – som ett moget avvägt statement, ett vidare budskap. Hedrande är också att han till framträdandet tycks ha valt de bästa unga musiker som går att finna, och på så sätt lyft fram nästa generation. Han har i sitt liv haft förmånen att få resa ut i världen och inhämtat inspiration, något som inte är alla förunnat, säger han från scenen.

De minuter som konserten varar flyger i väg buret av ett mycket levande och vackert musikaliskt hantverk. Trots sin traditionella något fasta form – lite tagen från gången i klassisk fri jazz och funk-komposition – överraskar varje låt alldeles lagom mycket och innehåller även exotiska inslag. Den frihet som musikerna var och en får i sin tilldelade improvisationsdel ger också precis dem möjlighet att sprida den glädje ett fritt musicerande kan ge. Enkelheten som ram plockar fram det bästa ur varje musikers förmåga. Scenen är din ”hitta på något” som Alle Möller sa till trombonisten Karin Hammar som inledde sista numret. Tankarna går till vad folkmusik egentligen är – en mer jämsides gemenskap som uppstår mellan musiker och publik, om inte i en lada, så just vid en folklig festival. Vi är där för att njuta i gemenskap, inte för att bedöma och imponeras. Låtarna komponerade till minne av fyra bortgångna vännerna ger kvällen en nostalgisk tillbakablick, men skapar också en hyllning till musik i stort. Blandningen av nästan lika många män som kvinnor på scenen, äldre och yngre, formar också en bild av vad musik borde vara – främst en gemenskap. 

Utöver Ale Möllers fina musikaliska insatser och täta interaktion med samtliga i sitt gäng – men främst nyckelharpisten Erik Rydvall – visade alla musiker en fantastisk glädje och ett musikaliskt och samstämt topphantverk. Men särskilt vill jag nämna Anna Malmströms utstående insatser på olika blåsinstrument. Otroligt levande och träffsäkert hanterade också Liliana Zavala olika slagverk, för att inte tala om Karin Hammar på trombon i sista numret!  
 

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Kärlekens labyrinter – sevärd men deprimerande om passionens lögner

14 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Kärlekens labyrinter
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 oktober 2022
Regi Claire Denis

En skildring av hur människor lurar sig själva och kan gå totalt vilse när det handlar om kärlek och passion. Filmen börjar med en man, Jean (spelas av Vincent Lindon) och en kvinna, Sarah (spelas av Juliette Binoche) badar på en vacker strand. Scenen är så romantisk att den känns överdriven. Det är båda i medelåldern och tycks så fixerade vid att bevisa att de älskar varandra. De firar att de varit tillsammans i tio år. Deras enorma passion signalerar lång väg att där finns något överdrivet, något spelat inför varandra. Det känns som att de spelar en närhet och passion både för den andre och för att övertyga sig själv.

De återvänder till lägenheten i ett vintrigt Paris. Där skymtar Sarah sitt ex, François (spelas av Grégoire Colin) och vi ser på hennes reaktion att det är starka känslor som rivs upp inom henne. Någon dag senare berättar Jean att François kontaktat honom och de ska tillsammans jobba i ett företag där de söker upp unga rugby-talanger för att värva dem till storklubbar. Då börjar en katt-och-råtta-lek med falskhet och lögner. François var länge kollega och god vän till Jean och under den tiden var François och Sarah tillsammans. Under de tio år som Jean och Sarah varit tillsammans har François varit helt försvunnen.

Jean tycks vara fascinerad av François och tycks inte kunna säga nej till vad han än ber om. Jean ljuger uppenbarligen både för sig själv och Sarah när det handlar om François. Här börjar det bli så tydligt att något är på väg att spricka.

Nästa fas, nästa steg i sönderfallet, är när Sarah ser till att också få träffa François. Då fördjupas både lögner och svek. Det är fascinerande att se hur hon liksom Jean lurar mest sig själv och försöker klara sig med lögner. Det är väldigt bra skildrat även om jag tycker att jag sett Juliette Binoche gör bättre insatser i andra roller i andra filmer.

Jeans fängelse-vistelse får vi inte veta så mycket om, men mellan raderna kan vi tolka in att det kan ha att göra med François. Det är inget som bekräftas men något Sarah säger får mig att misstänka att det är så.

Parallellt med triangeldramat löper en sidohistoria om Jean och hans femtonårige son Marcus (spelas av Issa Perica). Jag ser den som en fördjupning av ämnet kärlek. Ett sätt att spegla att kärlek handlar om mycket mer än sexuell passion. Jean bor med Sarah medan sonen får bo hos sin farmor, Nelly Jeans mamma (spelas av Bulle Ogier). Marcus har fått bo där då Jean suttit i fängelse. Men nu känner farmodern att hon inte räcker till. Marcus behöver sin pappa. För mig är det obegripligt hur någon överhuvudtaget kan välja att bo med sin passion istället för att bo med sina barn. Jag får därför viss antipati mot Jean. Som jag ser det berättar denna sidohistoria om den sanna kärleken, den som finns inte bara mellan två vuxna som har passionerat sex utan den kärlek som går på djupet och finns mellan föräldrar och barn, mellan vänner och som bygger upp oss och gör att vi finns till för varandra.

Filmens styrka är att den inte säger allt men samtidigt är det övertydligt och visar människans förfall och förmåga att ljuga för sig själv när det gäller passioner. Filmen är sevärd men riktigt obehagligt och deprimerande.

Regissören Claire Denis är en etablerat och internationellt hyllad filmskapare, känd bland annat för filmen Beau travail.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Stjärnregissören Sam Mendes tilldelas Stockholm Visionary Award 2022

13 oktober, 2022 by Redaktionen

Foto: Francois Duhemal

Stjärnregissören Sam Mendes tilldelas Stockholm Visionary Award 2022.
Ett pressmeddelande berättar:
Årets mottagare av Stockholm Visionary Award Sam Mendesbesöker Stockholm i samband med filmen Empire of Lights som får nordisk premiär under Stockholms filmfestival. Han kommer fredagen den 11 november kl. 18.00 till Biografen Skandia i Stockholm att erhålla Bronshästen samt delta i ett Faze2Faze modererat av filmkritiker Jakob Åsell.

Motivering: Årets Stockholm Visionary Award tilldelas en teaterregissör som tog filmvärlden med storm och vann en Oscar för sin regidebut och skrev därmed in sig i filmhistorien. Med en lätthet rör han sig mellan teatervärlden och stora Hollywood produktion som ger honom en unik mångsidighet och svårslaget djup. Med sin skarpa blick, mästerliga hantverk och lyriska filmspråk fängslar han publiken. Årets Stockholm Visionary Award tilldelas filmregissörenSam Mendes.

Sam Mendes slog igenom med sin debutfilm American Beauty (1999) vilken tilldelades inte mindre än fem Oscars statyetter, inklusive för Bästa film och regi. Mendes förra film, krigsdramat 1917 (2019), nominerades till hela tio Oscars och kammade hem tre. Filmen vann pris för bästa visuella effekter, bästa ljudmix och bästa foto. Mendes värnar också om sitt stora intresse för scenproduktioner och även där har han belönats med prestigefyllda priser som Laurence Olivier Award. Växelbruket mellan scenkonst och film tycks onekligen berika hans hantverk.

Empire of Lights är ett kärleksbrev till biografen som plats där ett betagande relationsdrama utspelas mellan en ung man och en äldre kvinna, två olika världar som möts. Men vågar de tro på ett lyckligt slut.

I Empire of Light har Mendes återigen samlat sitt prisbelönta team och vi får bland andra se de prisade skådespelarna Olivia Colman och Micheal Ward, samt Colin Firth som tidigare jobbade med Mendes i den storslagna krigsfilmen 1917 , filmfotograf är vännen och kollegan Roger Deakins – en hyllad fotograf som Oscarsbelönades för sitt foto i Blade Runner 2049 (2017) och nämnda 1917.

Stockholm Visionary Award instiftades 2004 och filmpriset Bronshästen väger 7,3 kilo och är därmed världens tyngsta filmpris. Tidigare vinnare är bland andra Joachim Trier(2021),Céline Sciamma (2019),Francois Ozon (2016)Roy Andersson (2014), Peter Greenway (2013),Jacques Audiard (2012), Wong Kar-Wai (2008), Wes Anderson (2007) med flera.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kärleksbevis – tar aldrig tag i mig

11 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Kärleksbevis
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 oktober 2022
Regi Richard Hobert
I huvudrollerna Rolf Lassgård, Livia Millhagen och Hedda Rehnberg

En skildring av hur barnsligt vuxna kan bete sig i samband med skilsmässor när känslor av äganderätt och hämnd släpps lösa. Ett ämne som skildrats i många berättelser, en del gripande, andra mer förutsägbara. Jag vill så gärna tycka om denna film som har flera duktiga favorit-skådespelare och är skapad av en duktig svensk regissör. Men tyvärr, berättelsen tar aldrig tag i mig och tuffar på med klichéer och klyschiga karaktärer.

Är det ett drama eller en psykologisk thriller? Jag tycker inte den är övertygande som någondera. Thomas (Rolf Lassgård) och Marie (Livia Millhagen) ska skiljas och möts en sista dag för att tömma och sälja sommarhuset på Österlen. De låtsas vara beslutna att denna sista dag ska de uppföra sig vuxet och lugnt. De måste vara där båda två för att kunna skriva under köpeavtalet. De väntar på att mäklaren och köparna ska dyka upp.

Marie har egentligen träffat en ny kärlek. Det verkar som att den riktiga anledningen till att hon vill skiljas är att hon har ett nytt passionerat förhållande. Fast det vill hon hålla mycket hemligt. Hon ser till att prata i smyg i telefon med sin nya kärlek. Men Thomas tjuvlyssnar, givetvis. Thomas har väldigt svårt att acceptera skilsmässan. Det har trots allt vuxna barn och har varit gifta i tjugo år och gjort mycket roligt tillsammans. Han känner att han inte får riktigt grepp på varför Marie egentligen vill skiljas.

Denna sista dag tillsammans bjuder på flera absurda inslag. Vildsvin härjar i området och Thomas har sagt upp rep med tomburkar på som skramlar när vildsvinen närmar sig tomten runt stugan. En man (spelad av duktige Fredrik Gunnarsson) som bor i bygden dyker upp och sätter sig med gevär för att vara redo att skjuta vildsvin när det dyker upp. Denna jägare har et högst personligt motiv till att skjuta vildsvin. Det blir en rätt övertydlig metafor för handlingens intrig.

Nu blir det krångligare och mer invecklat än så. En söt ung kvinna dyker upp under kvällens lopp. För att inte förstöra och berätta viktiga, eventuellt överraskande, vändningar i handlingen ska jag inte berätta mer. Ett skäl till att filmen inte får ännu längre är att den har trots mycket förutsägbart och träig dialog en del oväntade vändningar.

Ett skäl till att filmen aldrig berör mig är att den bygger på fördomsfulla förutsättningar, som att det alltid är mannen som har svårast vid skilsmässor, som lider mest. Jag förstår att en sensmoral är det bästa alltid är att tala sanning – och det visar hur svårt och tillkrånglat det blir när man väl väljer lögn istället. Lögnen föder alltid mer lögner. Ett litet plus är hur filmen visar hur svårt det kan vara att verkligen vara säker på sina känslor och vad man verkligen i grunden vill.

Ett plus för filmen är musiken. Ledmotivet till Kärleksbevis står Nina Hobert för. Lyssna på ledmotivet En kärleksvals här:

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fiktiv granskning – ger mersmak

11 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Fiktiv granskning – En grävande historia
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 oktober 2022
Manus och regi Jimmy Olsson
I rollerna Ann Petrén, Reine Brynolfsson, Peter Andersson, Stefan Sundström, Johan Hedenberg, Annica Liljeblad, Jimmy Olsson, Camilla Fågelborg, Mattias Nordqvist med flera.

Vad händer när våra kultförklarade älskade barndomsidoler, våra kulturarv, som Pippi Långstrump och Alfons Åberg blir vuxna? Är det tillåtet för en grävande journalist att undersöka detta? Fiktiv granskning är en rolig drift med våra nationalklenoder.

Huvudrollen som den grävande journalisten Jimmy spelas av filmens regissör Jimmy Olsson. Han var en hyllad grävande journalist som råkade gräva lite för mycket i Palmegruppen vilket fick till resultat att gruppen gjorde ett sista utpekande av trolig mördare av Olof Palme (det omdiskuterade utpekandet av Stig Engström, som inte längre är i livet och därför inte kunde ställas inför rätta och antingen bli fälld eller friad) plus att Palmegruppen därmed också kunde läggas ned. Jimmy Olsson får skulden av sina chefer och journalistkollegor för att Palmegruppen lades ned och Jimmy placeras i ett hörn för sig själv på redaktionen.

Palmegruppen skildras i filmen som en grupp riktiga lata tomtar som inte får mycket gjort. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med barnlitteraturens national-klenoder som Pippi Långstrump och Alfons Åberg. Är det lika tabu att angripa dem som Palmegruppen, det är frågan jag ställer efter att ha sett Fiktiv granskning.

Filmens distributör skriver:
Fiktiv granskning är en objektiv, påhittad och helt sann historia om när sockerdrickan sinar och våra mest älskade karaktärer måste växa upp.

Det kan låta som att något inte kan vara både påhittat och helt sant, men på sätt och vis kan det vara så. Allt beror på hur vi definierar ”sann”. Hur som helst, roligt är det, och en lång rad duktiga svenska skådespelare är med. Att få se Ann Petrén som en uppgiven och utfattig Pippi Långstrump är både kul och ger tankar. Allra roligast kanske var att se Peter Andersson som den slipade finanshajen som växte upp i miljonprogrammen som Alfons Åberg och Stefan Sundström som en traumatiserad Lillebror Svante från Karlsson på Taket.

Filmen är inspelad med en skakig kamera som stryker under känslan av en undersökande journalist som är på uppdrag och han en fotograf med som tvingas spela in under omöjliga vinklar emellanåt. Det är mycket väl genomfört. Och ger mersmak. Jag skulle gärna se Jimmy Olsson fortsätta undersöka nationalklenoder som Emil i Lönneberga, Ronja Rövardotter och Utvandrarna och kanske Kulla-Gulla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 376
  • Sida 377
  • Sida 378
  • Sida 379
  • Sida 380
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in