Kärlekens labyrinter
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 oktober 2022
Regi Claire Denis
En skildring av hur människor lurar sig själva och kan gå totalt vilse när det handlar om kärlek och passion. Filmen börjar med en man, Jean (spelas av Vincent Lindon) och en kvinna, Sarah (spelas av Juliette Binoche) badar på en vacker strand. Scenen är så romantisk att den känns överdriven. Det är båda i medelåldern och tycks så fixerade vid att bevisa att de älskar varandra. De firar att de varit tillsammans i tio år. Deras enorma passion signalerar lång väg att där finns något överdrivet, något spelat inför varandra. Det känns som att de spelar en närhet och passion både för den andre och för att övertyga sig själv.
De återvänder till lägenheten i ett vintrigt Paris. Där skymtar Sarah sitt ex, François (spelas av Grégoire Colin) och vi ser på hennes reaktion att det är starka känslor som rivs upp inom henne. Någon dag senare berättar Jean att François kontaktat honom och de ska tillsammans jobba i ett företag där de söker upp unga rugby-talanger för att värva dem till storklubbar. Då börjar en katt-och-råtta-lek med falskhet och lögner. François var länge kollega och god vän till Jean och under den tiden var François och Sarah tillsammans. Under de tio år som Jean och Sarah varit tillsammans har François varit helt försvunnen.
Jean tycks vara fascinerad av François och tycks inte kunna säga nej till vad han än ber om. Jean ljuger uppenbarligen både för sig själv och Sarah när det handlar om François. Här börjar det bli så tydligt att något är på väg att spricka.
Nästa fas, nästa steg i sönderfallet, är när Sarah ser till att också få träffa François. Då fördjupas både lögner och svek. Det är fascinerande att se hur hon liksom Jean lurar mest sig själv och försöker klara sig med lögner. Det är väldigt bra skildrat även om jag tycker att jag sett Juliette Binoche gör bättre insatser i andra roller i andra filmer.
Jeans fängelse-vistelse får vi inte veta så mycket om, men mellan raderna kan vi tolka in att det kan ha att göra med François. Det är inget som bekräftas men något Sarah säger får mig att misstänka att det är så.
Parallellt med triangeldramat löper en sidohistoria om Jean och hans femtonårige son Marcus (spelas av Issa Perica). Jag ser den som en fördjupning av ämnet kärlek. Ett sätt att spegla att kärlek handlar om mycket mer än sexuell passion. Jean bor med Sarah medan sonen får bo hos sin farmor, Nelly Jeans mamma (spelas av Bulle Ogier). Marcus har fått bo där då Jean suttit i fängelse. Men nu känner farmodern att hon inte räcker till. Marcus behöver sin pappa. För mig är det obegripligt hur någon överhuvudtaget kan välja att bo med sin passion istället för att bo med sina barn. Jag får därför viss antipati mot Jean. Som jag ser det berättar denna sidohistoria om den sanna kärleken, den som finns inte bara mellan två vuxna som har passionerat sex utan den kärlek som går på djupet och finns mellan föräldrar och barn, mellan vänner och som bygger upp oss och gör att vi finns till för varandra.
Filmens styrka är att den inte säger allt men samtidigt är det övertydligt och visar människans förfall och förmåga att ljuga för sig själv när det gäller passioner. Filmen är sevärd men riktigt obehagligt och deprimerande.
Regissören Claire Denis är en etablerat och internationellt hyllad filmskapare, känd bland annat för filmen Beau travail.