• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Hisnande spännvidd på utmärkt organiserad musikfest – Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 2022

26 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Rigmor Gustafsson – pressfoto

21-22/10 2022

Konserter på tre scener i Folkets Hus i Trollhättan

Har för mig att det är fjärde året jag pendlar från Mölndal för att skriva om Västsveriges främsta festival. Trollhättans kommun arrangerar i samarbete med två livaktiga föreningar vilka logiskt nog representerar jazzen respektive bluesperspektivet samt Folkets Hus. Med generöst stöd av regionen har man resurser att boka internationella stjärnor jämte gräddan av nordiska improvisationsmusiker och uppmärksammade talanger. Arrangörerna räds inte att utmana och kontraster har blivit något av ett signum. Man satsar lika mycket på det avantgardistiska som på mainstream. Mot bakgrund av att allt senaste tiden blivit påtagligt dyrare, får det anses godkänt med uppslutning på cirka 250 personer per dag. Många människor tvingas prioritera bort nöjen, krogbesök och konserter. Ska betonas att festivalpasset i sig är synnerligen prisvärt.

Bortsett från en inlagd välbehövlig paus pågår livemusik nästan nonstop, ett intensivt upplägg praktiskt genomförbart genom tillgång till tre scener: Apollon, Hebeteatern och Kulturbaren. Som ni inser orkade jag inte koncentrerat bevaka precis allt, även om de flesta spelningar sågs från start till sista ton. Antecknade fakta och massvis av intryck som underlag för mitt svep. Ska framhävas att ljudet genomgående var ypperligt, vilket inte kan nog understrykas vikten av.

foto Leif Wivatt

Festivalens invigningsakt fredag tidig kväll var volymstarka och lekfulla MATS & MORGAN som ju blev berömda tidigt i karriären när Frank Zappa lirade med dem . Kan inte erinra mig att jag tidigare sett duon som firar sina fyrtio år tillsammans genom att ge ut en jubileumsbox. Klaviaturspelande geniet Mats Öberg har jag dock haft ynnesten att recensera åtskilliga gånger, live och några gånger skivledes. Roas av ett förväntat massivt progressivt beat med efterhand många infall. Mats lirar ibland munspel som i mina öron låter aningen skevt. Däremot är vad han frambringar på sin välutrustade keyboard (inklusive samplingar), enastående skiftande sound, vilka exceptionellt lyhörde och solide Morgan med rötter i metal-trummande, blixtsnabbt svarar på eller i sin tur ger impulser till sin partner. Utan att vara insatt betraktar jag ett komprimerat och på slutet uppbrutet, skojfriskt set som en best-of uppvisning.

Sfäriskt tungt sound kryddas med aviga takter och experimenterande med halsbrytande teknik. Mats verkligen ut svängarna i medryckande improvisationer. I en uppsjö av musikaliska hyss är det inte alla som etsar sig fast. Ska framhållas att ljudet från Kulturbaren är ytterst fördelaktigt. När duon med sitt intuitiva samspel (sammanstrålade på scen redan när de gick olika årskurs på mellanstadiet) lirar på topp garanteras en ekvilibristisk kombo av harmonier och rytmik. Snarare än reguljära låtar känns musiken jambetonad, vilket uppskattas. Man rör sig emellan det tillgängliga och abstrakta. Extranumret med sitt rejält utflippade avslut leder tanken till banbrytande E,L & P (snart femtio år sedan Keith Emerson gjorde outplånligt intryck på mig i Scandinavium).

Östholm – Gustafsson – Montgomery – Höper / foto Leif Wivatt

Råkar ha blivit så att jag kunnat höra RIGMOR GUSTAFSSONS sångkonst live åtskilliga gånger senaste decenniet, varav somliga av dem resulterat i lyriska recensioner (skrev också om senaste albumet i JAZZ/ OJ) Sa till ödmjuka stjärnan efteråt att hungern och viljan att förnya sig väcker beundran, förutom det faktum att hon och hennes pianotrio i underbart ljud, bjöd på en extraordinär innerlig begivenhet. Ackompanjerar med ackuratess i varje detalj gör Jonas Östholm vid flygeln, Martin Höper på bas samt trumslagaren Chris Montgomery. Mångfaldigt prisbelönta artisten har, vilket framgår i urvalet, bestämt sig för att sjunga alltmer på svenska. Därför varvas Joni Mitchell, Kate Bush och egna livsbejakande Different Kind med tonsättningar av Fröding, Birger Sjöberg och två mindre kända visor av Cornelis.

foto Leif Wivatt

I inledande jazzmarinerade versionen av Big Yellow Taxi, blottas omgående oförställda glädjen i att få brista ut i skönsång inför hängiven publik. Vid flera tillfällen ryser jag av lycka av hur de fyra på scen är lika påslagna. Vokaljazz av absolut ädlaste valör levereras. Flyhänta pianotrion tar chansen att presentera sig på allvar i standardmelodin It Could Happen To You som fått svensk text av Anders Lundin. Man är på tårna när en betagande stämma i världsklass tolkar Cornelis x 2, varav den ena låten är en sprittande suggestiv sak i bluesens frodiga mylla. Jonas Östholm briljerar! När Strövtåg i hembygden framförs känns slitna klyschan ståpäls fullt motiverad. Perfektion, inte tu tal om annat. Noterar makalös svängig energi i originallåt med basist Höper i framskjuten position.

Östholms intro i Wuthering Heights är örongodis, följs upp av makalöst svävande röst vars kontroll och känsliga uttryck går rätt till hjärtat. I en upphottad version av Birger Sjöbergs hit-betonade alster firar Chris Montgomerys vispspel triumfer jämte sticket på piano. I extranumret får en salig publik vad de önskar sig, nämligen en smäktande och avskalad interpretation av Over The Rainbow. Så fenomenalt hög standard i allt kvartetten företar sig att mina meningar framstår som prosaiska. Detta var magiskt!

foto Leif Wivatt

Första inslaget av blues kommer från England i form av prisade ELLES BAILEY och hennes välljudande band. 30-åriga produktiva låtskrivaren och sångerskan är aktuell med albumet Shining In The Half Light. Staden hon säger sig ha band till genom att äga en Saab besöktes för tre år sedan. För första gång sedan pandemin backas hon live upp av sitt band. Stimuleras av ett rent sound utan mullrande bas, istället rullande hammondorgel i framkant trakterad av Johnny Henderson. Bailey sjunger med klös i pipan och vibrerande nerv, även om åtråvärda extra personligheten saknas.

Gillar att hennes skarpslipade band inte huvudsakligen ägnar sig åt att dundra på. Organisten färgar soundet, liksom genomtänkta basgångarna från Matthew Waere. Självfallet lägger gitarrist Joe Wilkins (som låtskrivaren oftast jobbat ihop med live) en handfull distinkta solon jämte behagligt riffande, fock utan att sammantaget dominera. Hör genomgående snärtigt offensiv bluesrock med urskiljbara konturer. Britterna har med sig eget ljud- och ljuscrew, vilket känns lyxigt och har god effekt.

foto Leif Wivatt

Cover på Wilson Pickett tillhör repertoarens höjdpunkter. Help Somebody har hitpotential och Perfect Storm blir rörande genom att hylla arvet från legendariska Muscle Shoals plus kampen mot segregation och rasism. Vad som lanseras som den frontande kvinnans mest kända alster (Medicine Man) spetsas av ett snyggt solo på slidegitarr. Och finalnumret Sunshine City låter skönt stompig. Trevlig show med föredömligt band, även om trummisen kunde ha bjudit mer på sitt kunnande. Elles Baileys lagom hesa stämma har en inlevelse tagit henne långt. Förhoppningsvis kan låtskrivandet utvecklas än mer.

foto Leif Wivatt

Festivalens mest notabla bokning var amerikanske gitarristen Kurt Rosenwinkel (spelade förvisso i Göteborg i fjol). I princip lika meriterad är trumslagaren i pianolösa trion, nämligen Gregory Hutchinson som spelat med exempelvis Betty Carter, Joshua Redman, Roy Hargrove, Joe Henderson, Ray Brown och Jimmy Smith. På sitt cv har gitarristen med den glimrande tekniken sexton egna album plus att han gästat på otaliga skivor, Han komponerar, undervisar, driver skivbolag och spelar keyboard. I Trollhättan visar den numera i Berlin boende giganten på sitt rödfärgade instrument varför han är en förebild för många aspirerande gitarrister. Avsevärt yngre Lukas Traxel från Schweiz kompletterar på kontrabas.

Rosenwinkels spel bygger mycket på ruskigt flink teknik kring skalor, vibrato och interaktionen med eminenta rytmsektionen. Hade inte hört honom live förut och knappt lyssnat på inspelningar i studio. Har ingen avsikt att vara kontroversiell, hade dock minst lika stort utbyte av renommerade batteristens aktiviteter. Han var sannerligen en polyrytmisk attraktion i sig. I somliga passager lirar i mina öron högstatusgitarristen gränsande till bluddrigt och kyligt. Intensitet präglar en konsert med ofantlig mängd ackord. I en spelstil nästan renons på riffande broderas svindlande. Rosenwinkel kan stundom matcha racertrion (har sett dessa giganter vid separata tillfällen) på fabulösa liveplattan Friday Night In San Francisco Först i femte låt uppstår en öppning, en luftigare avdelning. Lyckligtvis mixas snabba och lugna låtar. Befriande med de få vilopunkter som uppstår.

foto Leif Wivatt

Enstaka original vävs in i låtlistan där kompositörerna är bland andra Mingus, Joe Henderson och A. C Jobim. Sist nämnda kompositör kan härledas kulturellt efter några minuter, då brasilianska temat elegant bryter igenom. Avslutande standard i snabbt tempo känns så väl igen. Den kryddas av en exalterande show på hårt spända trumskinn. Basisten sköter sig oklanderligt i bakgrunden, omgiven av två storheter vars nivå inbjuder till ironi från kollegor. De vitsigt lagda skulle framföra kommentaren ”onödigt bra”. Äntligen har jag sett denna omsusade gitarrist spela. Inser att Kurt Rosenwinkel är otroligt skicklig. Men konstaterar att han i motsats till äldre passionerade gardet – Scofield, Stern, Metheny – inte riktigt är min bag,

På grund av rådande tågförbindelser och hägrande vila inför späckat schema följande dag, hanns bara ungefär tre låtar med av sista akt. CLAES YNGSTRÖM, frontfigur i Sky High, hade satt samman ett rutinerat gäng från Dalarna för att hylla Jimi Hendrix (skulle ha blivit åttio år nästa månad). Yngström anlitade ytterligare en gitarrist som fick ombesörja ett par solon. Efter att Stone Free, Hey Joe och kanske någon låt avverkats blir det högintressant. Lite trist att behöva lämna när Pierre Swärd, mästare på Hammond B3, gör entré tillsammans med sångerskan Petra Kvännå. Inte alltför störande, men ljudet i Apollon var så länge jag var med lite murrigt och oskarpt.

Arkiverad under: Musik, Scen

Filmrecension: The Lost King – en vacker, livsbejakande, helt fantastisk underbar sagoberättelse från verkligheten som gör mig glad

25 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

The Lost King
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 oktober 2022
Regi Stephen Frears
Manus Steve Coogan, Jeff Pope
Medverkande Sally Hawkins, Steve Coogan, Harry Lloyd, James Fleet m.fl.

The Lost King talar direkt till hjärtat. Jag blir totalt uppfylld av berättelsen som bygger på verkliga händelser men är kryddad med fantasi och magi som berör på djupet. Tänk att verkligheten kan överträffa sagornas värld. En kvinnlig amatörhistoriker, Philippa Langley, lyckas mot alla odds och motstånd från akademiska forskare hitta Richard III:s grav och på så sätt också skriva om en del av den brittiska historien.

Huvudpersonen, Philippa Langley, är en skild tvåbarnsmor som blir övertygad om att kung Richard III som skildras som en grym elak kung i Shakespeares drama i verkligheten inte alls var så grym. Hon får kontakt med en grupp som liksom hon är fascinerad av Richard III och som också är högst kritiska till den etablerade versionen från universitet och forskning som lärs ut i Storbritanniens skolor.

Philippa Langley har det motigt på sin arbetsplats och blir förbigången av sin arbetsgivare som hellre ger finare jobb till unga människor. Philippa har en sjukdom som gör att hon har svårt att sova och hon känner att hon liksom Richard III blir föraktad på grund av sina kroppsliga problem. Richard III sades vara puckelrygg och så ful att till och med hundarna skyr honom. Philippa tror inte att han ens var puckelrygg. Shakespeare skrev sin pjäs hundra år efter Richard III:s död och dessutom skrivs historien oftast av den som segrar. I det här faller är det släkten Tudor som besegrade Richard III och tog kungariket och kunde se till att Tudor blev hjältarna och Richard skurken i historieböckerna.

Filmen bygger på de verkliga händelserna 2012 då kvarlevorna efter Richard III hittades under en parkering i Leicester. Att sökandet blev av beror helt på Philippa Langleys kamp och envishet och det stöd hon fick från gruppen som liksom hon känner sympati för Richard III. Trots gigantisk motstånd och misstro från både familj och framför allt experter och akademiker lyckades Philippa hitta kvarlevorna.

Det är en underbar berättelse om hur experter inte alltid vet allt och hur en amatör som drivs av en stark vilja och känsla kan förflytta berg. Filmen har många styrkor och en är starka skådespelarinsatser. Sally Hawkins (Oscarsnominerad för sin roll i The Shape of Water) är briljant underbar i rollen som Philippa. Det som filmen så helt oemotståndlig är dess fantasieggande mystik där Philippa har samtal med Richard III. Hallucinerar hon eller är det i hennes fantasi eller är det som ande eller spöke han visar sig? Det spelar ingen roll, det får varje tittare tolka som han eller hon vill. För mig är det en vacker, livsbejakande, helt fantastisk underbar sagoberättelse från verkligheten som gör mig glad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Richard III, Sally Hawkins

Teaterkritik: Dr. Galenos mirakelmedicin – En lisa för själen via genialiskt skådespeleri om samtidens fasor, Teater Tribunalen

24 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

Verk: Dr Galenos mirakelmedicin

Scen: Teater Tribunalen

Tid: 23 okt (speltid fram till 27 nov 2022)

Regi: Richard Turpin

Text: Karel Čapek

Övers: Karin Eriksson 

Medverkande: Henrik Dahl, Steph Molin, Sylvia Rauan, Richard Turpin, Aviva Wrede

Scenrum: Magnus Möllerstedt. 

Kostym: Ulrika van Gelder. 

Musik, ljud: Dror Feiler 

Mask: Cais-Marie Björnlod. 

Ljus: Maja Lindström

Tjecken och dramatikern Karel Čapek kanske vissa känner till genom den humoristiska trädgårdsboken Ett år med min trädgård, som gavs ut i svensk nyöversättning strax före pandemin 2019, författad 1929. Men Čapek är också den som uppfunnit ordet ”robot”, såsom vi använder det i dag. Ordet ”robota” betyder ”trälarbete” på tjeckiska. Hans pjäser uppges (SvD) vara en blandning av Brecht och den brittiska sciens fiction-författaren och antinazisten H G Wells. Med känsla för vår samtid har nu Richard Turpin tillsammans med Östgötateatern satt upp Dr Galenos mirakelmedicin, i Karin Erikssons väl genomförda översättning. Ursprungliga titeln är Vita sjukan, utgiven 1937. Kusligt många paralleller till vår samtid, finns i verket, om än hjälpt på traven av smärre nutidsanspelningar. Föreställningen ger en välbehövlig gemenskap i skratt, eftertanke och ångestdämpande igenkänning. 

Den grekiska läkare Claudius Galeno som levde år 129-199, vars namn man förmodligen lånat, skrev en läkarbibel Ars Medica som gällde i tusen år. Hans erfarenhet grundlades i att han var gladiatorernas läkare i Rom, vilket innebar en för samtiden unik inblick i människokroppens inre. Dissekering av människor var annars förbjudet. Dr Galeno i pjäsen – stabilt gestaltad med självklar scennärvaro av Steph Molin – är också en folkets läkare, och hans botmedel är det enda som fungerar. Men i gengäld kräver han kontrakt om fred, ett fredsbudskap som också regissören Richard Turpin framför att han står bakom. Čapeks text skrevs då Tjeckoslovakien hotades av en tysk invasion, vilket också ger en parallell till vårt nutida krigshot, och snabba ansökan till Nato. Året efter pjäsens utgivning (1938) övertogs de delar av Tjeckoslovakien där många tyskar bodde, Sudetenland.

I korthet får vi följa den anspråkslösa läkaren ur folket Dr Galeno, den ende således som kan bota den dödligt smittsamma sjukdomen som härjar, farsoten Dr Chengs sjukdom. Dr Galeano är en altruist, med uppfattningen om att läkarnas ed hänger samman med pacifism och att värna människovärdet. De medellösa hjälper han direkt, men av rika personerna avkräver han att de inte skor sig på kriget i någon form – som gengäld. Utifrån rädslan för den smittsamma sjukdomen och att ytterst kunna dö – tar karaktärerna från olika samhällsskikt ställning – förblindande av sina ofta personligt egoistiska preferenser.

Vi möter en galen marskalk/diktator (imponerande gestaltad av Aviva Wrede), som i nationalistisk anda hellre vill invadera grannlandet i ett krig, i tron att ett vunnet krig är bättre än att enbart skapa fred och rädda sitt folk från sjukdomen. Vi möter Kruger (gummiartat dynamiskt spelad av Richard Turpin) som med sina pengar är hårt knuten till makten och tvingas gå sitt öde till mötes. Doktor Galenos arbetsplats – sjukhuset där han tar emot de fattiga i sal 13, styvmoderligt behandlad av snobbiga läkaren (Henrik Dahl) som enbart bryr sig om vetenskapen och sin egen karriär – utgör platsen där samhällsskiktets olika karaktärer träffas. Här finns näriga sköterskan (Sylvia Raunan) som samlar guld ur likdelar och vill ”starta eget”, sedermera en insjuknad Kruger utklädd till man ur folket som lurar till sig hjälp, och så dyker en insjuknad fru upp (Sylvia Raunan), som hellre lägger sig i liksäck än återgår till sin man vars levebröd är krig.

Skådespeleriet använder sig på det hela av teaterns alla visuella knep som tajming, mimik, förstärkning av detaljer. Brechts förfrämligande – genom kostymeri, dockor mask och attribut – gör så att publiken hålls alert, använder tankarna och inte försvinner i total identifikation. Men via komikens överdrivna gester och samtida satir uppstår också igenkänningens tillfredsställelse. Att från början veta allas roller, vem som är skurk, vem som är god och vem som dikterar över alla, känns skönt. Gestaltningen skapar en konkretisering som hjälper oss få grepp om även den svåra tid vi lever i. Komplicerade skeenden får sin förklaring med hjälp av symboliken, vilket ger en själslig vila.

Stor igenkänning från vår samtida pandemis värsta dagar, finns i de återkommande familjescenerna. Det känns när familjefadern, kamreren som lever av krigets inkomster, genialiskt och tydlig spelad av Björn Wahlberg, egoistiskt reagerar på tidningens nyheter och ”orättvisor”. Han läser om dödligheten för de främst de äldre. Och det känns när hans fru med återhållen avsmak för maken – viker undan för hans pussar – med tydlig mimik knivskarpt spelad av Sylvia Raun. Hon tänker mer på barnen, freden och framtiden – än egen vinning. 

Scenografins stora fösbara hängande sjok och på kartong upptecknade papp-journalister med fint penn-krafs-ljud, kroppsdelar som flyger i kapp med spyor av plast – allt skapar stämningar som lagom och effektivt backar upp skådespeleriet. Här handlar det aldrig om slafsiga skräckeffekter, det här är satirens meningsbärande attribut. 

Arkiverad under: Scen

Filmdistributören Smorgasbord Picture House bjuder alla barn på en gratis film

24 oktober, 2022 by Redaktionen

Yuku och fjällets blomma utsågs härom veckan till Bästa Barnfilm på tongivande CineKid. ©Smorgasbord Picture House

Filmdistributören Smorgasbord Picture House, SPH, gör biofilm gratis för alla barn. Filmen SPH bjuder in barnen till är YUKU OCH FJÄLLETS BLOMMA.

Ett pressmail från SPH:
Tusentals barn lever i ekonomisk utsatthet i Sverige idag. Höjda matkostnader, rusande el- och drivmedelspriser, ökade räntekostnader och inflation slår hårt mot många hushåll den här hösten. Tusentals små axlar tyngs av ovisshet och maktlöshet inför en orolig framtid.

För att ge alla barn, oavsett ekonomiska förutsättningar, ökad möjlighet till kulturupplevelser och filmmagi under årets mörkaste månad bjuder filmdistributören Smorgasbord Picture House alla barn att se filmen YUKU OCH FJÄLLETS BLOMMA gratis på bio.

– När dagarna är som kortast och kyligast söker vi ljus, värme och gemenskap. I år behövs kanske det ljuset, den värmen och den gemenskapen som mest, säger distributören. Kan vi genom det här initiativet skänka magi och stämning så har vi varit trogna filmen och kulturens kraft. Och förhoppningsvis skapat reflektion kring en ekonomisk ojämlikhet som vi alla måste arbeta emot.

YUKU OCH FJÄLLETS BLOMMA har biopremiär den 16 december.

I rollerna hörs Kodjo Akolor, Leif Andrée, Karin Bertling, Farzad Farzaneh, Clara Henry, Fredrik Lindström, Alexandra Reveman, Vanna Rosenberg, David Sundin och Jan Åström.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Folkoperan inleder 2023 med en spökhistoria: The Turn of the Screw

24 oktober, 2022 by Redaktionen

Folkoperan inleder 2023 med en spökhistoria: The Turn of the Screw.

Ett pressmeddelande berättar:
he Turn of the Screw, som kallats för värdens bästa spökhistoria, ger en obehaglig insyn i människans psyke.

Premiär 1 februari 2023.

Operan The Turn of the Screw bygger på kortromanen med samma titel av Henry James (publicerad 1898) och är en av Benjamin Brittens mest spännande och banbrytande operor men även ett av efterkrigstidens verkliga mästerverk. Människans utsatthet och empati blottläggs men också förmågan att begå mycket onda handlingar. Vi kliver in i en värld av mystik och till synes oskyldig skönhet som visar sig dölja en obehaglig hemlighet.

Handlingen belyser två föräldralösa barns utsatthet och oskuld i en obehaglig kontext av kontroll och maktutövning. Vad är verklighet och vad är inbillning? Hur ser vi på vittnesmål och vem äger berättelserna?

The Turn of the Screw utspelar sig på herresätet Bly på den engelska landsbygden. En ung kvinna har precis anställts som guvernant till de föräldralösa syskonen Miles och Flora. Ganska snart känner guvernanten att det är något som skaver i idyllen och det utvecklas sakta mot en mardröm. Vålnader av en tidigare butler, Peter Quint, och en tidigare guvernant, Miss Jessel, gör entré och de visar sig ha en obehaglig makt över barnen. Guvernanten gör allt i sin makt för att skydda barnen men i takt med det återkommande musikaliska temat skruvas historien genom ett otal variationer mot den slutliga katastrofen.

För regin står Annilese Miskimmon, konstnärlig chef för English National Opera i London. Miskimmon har rosats för en mängd uppsättningar internationellt och kanske särskilt för sin regi av Brittens Billy Budd på Den Norske Opera för ett antal år sedan. I Sverige har hon tidigare regisserat Jenufa på Kungliga Operan.

Annilese Miskimmon:
”I have spent many years always watching what Folkoperan is creating as they are a company after my own heart – making thrilling opera for everyone to experience the power of music and drama. I am so honoured to be able to work with this amazing company on one of the most famous English operas with wonderful singers and musicans. What a dream!”

Musik: Benjamin Britten.
Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James).
Översättning: Catarina Gnosspelius.
Musikalisk ledning: Henrik Schaefer.
Dirigenter: Henrik Schaefer/Marit Strindlund.
Regi: Annilese Miskimmon.
Scenografi/kostym: Herbert Murauer.
Ljus: Ellen Ruge.
Mask och peruk: Theresia Frisk.
Dramaturg: Jürgen Otten.

Medverkande:
Prolog och Peter Quint: Kristofer Lundin.
Guvernanten: Marie Arnet.
Miles: Hampus Nyberg / Oscar Svensson
Flora: Therese Bergknut / Nelma Kollberg.
Mrs Grose: Hege Høisæter.
Miss Jessel: Tessan-Maria Lehmussaari.
KammarensembleN.

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Spökhistoria

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Sida 376
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in