• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Recension av tv-serie: Händelser vid vatten – kanske årets bästa svenska tv-serie

13 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Händelser vid vatten
Betyg 4
Premiär på SVT Play 13 januari 2023
Regi Mikael Marcimain

Det kan vara årets bästa svenska tv-serie som redan nu, så här tidigt på året, haft premiär. Det är en djupgående thriller som är befriande ren från meningslös action, byggd på Kerstin Ekmans roman från 1993 och med en lång rad av Sveriges främsta skådespelare, såväl etablerade som Pernilla August, Erik Ehn och Rolf Lassgård som yngre som Alba August. Ännu en dotter till Pernilla August gör storstilad entré: Asta Kamma August.

Berättelsen går i två tidsspår, 1973 och 1991, och ofta är det två olika skådespelare som spelar samma karaktär med 18 års tidsskillnad. Pernilla August spelar Annie Raft i berättelsen från 1991 medan hennes dotter Asta Kamma August spelar Annie från 1973. Det fungerar väldigt bra med två olika personer i samma roll, fast under olika tidsperiod. Det är bättre än att sminka en person till annan ålder.

Berättelsen kretsar kring Annie som tillsammans med sin dotter Mia som råd midsommarafton 1973 är på väg till ett isolerat kollektiv, Stjärnbergskollektivet, långt ut på norrländsk landsbygd. Mia är utbildad lärare men har fått sparken från sitt jobb på folkhögskolan då hon varit tillsammans med en elev där. Eleven är en långhårig snygg ung man, Dan Uhlander. Nu är Annie på väg till kollektivet för att leva där med Dan och hon har sålt allt hon äger för sitt nya liv på kollektivet.

Under 1970-talet var olika kollektiv ganska vanliga. I efterskalven efter 1960-talets rebelliska anda var det många som ville leva mer kollektivt och komma bort från det kapitalistiska systemen. En del av dessa kollektiv byggde på religon, ibland kristna varianter och ibland med asiatiska religioner. Andra var med socialistiska. Stjärnbergskollektivet i tv-serien och romanen är ett kollektiv som bygger på idealism kring att leva nära naturen med vissa socialistiska inslag av självrannsakan inför gruppen.

Annie och Mia har blivit lovade att de ska bli hämtade av Dan. Men han dyker inte upp och till slut börjar Annie att ganska desperat bege sig på den flera timmars långa promenaden genom ödslig skog tillsammans med lilla Mia för att ta sig till kollektivet. På vägen dit hittar hon en ung man och kvinna som blivit ihjälhuggna i ett tält i en skogssluttning nära vattendraget. Detta mord, tältmorden vid Lobberån, blir aldrig löst och många av bygdens invånare har varit misstänkta och förhörd av polis i omgångar.

Visst är det en kriminalroman men det viktigaste är egentligen inte vem som mördat utan vad som ligger bakom och vad människor kan drivas till att göra. Det är en fascinerade och stark skildring som berättar om människor och känslor och vad som ligger under ytan.

Roller:
Annie Raft: Pernilla August
Annie 1973: Asta Kamma August
Birger Torbjörnsson: Rolf Lassgård
Birger 1973: Sven Boräng
Petrus: Magnus Krepper
Mia Raft: Alba August
Mia 1973: Alva Adermark
Johan Brandberg: Erik Ehn
Johan 1973: Liam Gabrielsson Lövbrand
Barbro Torbjörnsson: Liv Mjönes
Dan Uhlander 1973: Christian Fandango Sundgren
Ylja Happolati 1973: Alma Pöysti
Björne Brandberg: Jesper Sjölander
Åke Vemdahl 1973: Ulf Rönnerstrand
Gudrun: Cecilia Nilsson

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Filmrecension: All the Beauty and the Bloodshed – sevärd, stark och berörande och känns oerhört ärlig

13 januari, 2023 by Rosemari Södergren

All the Beauty and the Bloodshed
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Laura Poitras

En fascinerande, inspirerande skildring av konstnären, fotografen och aktivisten Nan Golden, skapad av den Oscarsbelönade regissören Laura Poitras. En dokumentär som är fantastiskt snyggt berättad, uppdelad i olika avsnitt och med många underbara foton som var och en för sig är så enastående. Bitvis bygger dokumentären på att betraktaren har en del förkunskap om Nan Goldin och framför allt om opiod-krisen.

Konstnären och fotografen Nan Goldin driver en stark internationell kampanj mot familjen Sackler och dess företag Purdue Pharma som tjänat miljarder på opiod-krisen i USA (som mycket starkt skildrats i tv-serien Dopesick). Familjen Sackler har byggt sig ett respekterat namn genom att sponsra kulturvärlden runt om i världen och skänkt konst och annat för enorma summor till konstmuseer med mera. Nan Goldin kämpar tillsammans med en grupp aktivister för att få konstvärlden att sluta ta emot vad hon kallar ”blodspengar”.

För mig känns det som att vi får möta en mycket ärlig och öppen skildring av Nan Goldin. Hon berättar att hon själv i samband med en operation fick opioider och blev beroende direkt. Hon har konkret egen upplevelse om hur farliga dessa piller är. Gruppen hon kämpar tillsammans med har alla på något sätt egna upplevelser av dessa oerhört farliga piller: en del har anhöriga som är fast i beroende eller som dött av överdos.

Denna dokumentär skildrar inte bara denna viktiga kamp mot familjen Sackler, vi får också veta mycket om Nan Goldins uppväxt och liv som barn och ungdom. Hon växte upp i en familj där föräldrarna inte kunde visa ömhet utan bara visade upp en falsk yta. Hennes storasyster dog i självmord efter att hon lämnats bort till psykiatrin för att hon var lesbisk.

Vi får också följa hur Nan Goldin redan som tonåring lämnade sitt barndomshem för att hitta vänner som hon kände mer ärlig samhörighet med. Jag känner att denna dokumentär på det sättet också kan ge styrka åt andra som känt liknande, som också upplevt att de inte fått vara sig själva i sin familj utan sökt gemenskap med vänner istället.

Filmen vann Guldlejonet på Venedigs filmfestival. Till viss del har Nan Goldins kamp mot familjen Sackler gjort att deras kulturella gloria slutat skina. Men egentligen är problemen mycket större än familjen Sackler. Det finns många andra som upprätthåller en bild, ett sken, av att vara framstående men som byggt sitt sken på olika former av blodspengar. Det finns många som dör av både vapenindustrin och andra narkotiska medel. Men det kan skildras i andra filmer. För mig är denna dokumentär mycket sevärd, stark och berörande och känns oerhört ärlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: A Man Called Otto

12 januari, 2023 by Birgitta Komaki

A Man Called Otto
Betyg 3
Svensk premiär 13 januari 2023
Regi Marc Forsberg

En amerikansk remake av den svenska filmsuccén En man som heter Ove.
En film som liknar originalet i handling men i amerikansk miljö. Här har
Tom Hanks ersatt Rolf Lassgård och spansktalande Marisol ersätter iranska Parvaneh.

Tom Hanks i rollen som den alltid arge ordningsmannen i kvarteret är precis lika ilsken som sin föregångare. De flesta episoderna är med i nya filmen men hans bakgrund skildras inte på samma vis. Kanske därför känns Hanks rollfigur mindre sympatisk och bara otroligt jobbigt grinig. Ett stort hjärta ursäktar inte allt. Särskilt inte när man inte förstår bakgrunden. Den som däremot är roligt charmig är Marisol (Mariana Trevino).
Hennes runda mage, hennes matlådor och ivriga utspel charmar publiken och får Hanks att vekna.

Historien är bra, en man som Otto kan många känna igen hos andra om än inte hos sig själva. Han brukar finnas i de flesta bostadsområden. Fredrik Backman historia passar oavsett land. Men har man sett den svenska versionen känns den mer gripande. Kanske på grund av Rolf Lassgårds tolkning eller att de svenska förhållandena är mer välbekanta. Eller helt enkelt att den svenska versionen är mer sentimental och känslosam. Den nya filmen har inte samma feelgoodkänsla trots sina poänger.

Men den är ändå rolig och ger också hopp om att människor kan ändra sig genom möten med andra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

The Book of Dust, teater om vad som hände tolv år före His Dark Materials 

11 januari, 2023 by Rosemari Södergren

The Book of Dust
Bygger på bok av Philip Pullman
Manus Bryony Lavery
Regi Nicholas Hytner
Premiär på Bridge Theatre i England i december 2021 men nu tillgänglig online från National Theatre at Home

En enastående föreställning som måste ha varit en stor upplevelse att se live men den fungerar mycket bra inspelad och upplevd online. Den brittiska National Theatre at Home har ett stort antal föreställningar tillgängligt online. Det går att betala för och se en föreställning i taget eller att prenumerera som på en streamingtjänst. Som streaming är den något billigare än Netflix. Så det tycker jag verkligen att det är värt.

The Book of Dust bygger på en fantasy-berättelse av Philip Pullman och handlingen utspelas tolv år före händelserna i His Dark Materials. Handlingen utspelas i den mystiska värld där människornas själar är ett litet djur som vandrar vid deras sida och där religionen vill tysta vetenskapen.

Lyra som är huvudpersonen i His Dark Materials är här en nyfödd baby som blivit lämnad i hemlighet i en nunnekloster. Kraftiga profetior finns om henne och många vill lägga vantarna på babyn. En del för egna giriga syften, andra för att döda henne. Tolvåriga Malcolm (spelas suveränt träffsäkert av den vuxne skådespelaren Samuel Creasey) hjälper sin mamma med arbetet i ett värdshus. Han paddlar till nunnorna i sin kanot för att ge nunnorna överbliven mat från värdshuset och där upptäcker han att nunnorna gömmer Lyra, en baby. Malcolm är jätteförtjust i den lilla babyn.

Stora skrämmande förändringar är på väg i deras samhälle. Den religiösa eliten styr samhället och bygger upp ett angivarsystem där människorna ska spionera på varandra. Det känns både aktuellt och historiskt. I världen idag finns teokratier där religionens makthavare styr. Det är känns verkligen nära det som händer idag – och också vad som hänt för inte allt för länge sedan i till exempel forna Östtyskland.

På Malcolms mammas värdshus arbetar också femtonåriga Alice (mycket bra spelas av Ella Dacres). Alice retar jämt Malcolm – det har som ett slags syskonbråk. Då en översvämning värre än under Noahs tid i Gamla testamentet väller in över deras land hamnar Alice och Malcolm i en situation där de två tillsammans måste rädda lilla Lyra från de personer som inte vill henne väl.

Det är en oerhört professionellt genomförd föreställning. Ljussättningen är magisk och får mig att känna det som att vattnet väller in, fast det bara är ljus och video-effekter. Föreställningen har en stor rollista med många duktiga skådespelare. Det är poetiskt, magiskt, mystiskt, spännande, fantasifullt, berörande och samtidigt oerhört aktuellt.

Om du gillar tv-serien His Dark Materials rekommenderar jag denna teaterföreställning,

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: fantasy, The National Theatre at Home

Filmrecension: M3gan

11 januari, 2023 by Elis Holmström

M3gan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Gerard Johnstone

Jason Blum och hans produktionsbolag Blumhouse har sedan Paranormal Activity varit lite av ett unikt fall i filmindustrin. Med måttlig budget har studion skapat filmer som många gånger gett tiofaldig utdelning. M3gan är ytterligare ett steg i denna närmast osannolika förmåga att med små medel skapa ekonomiska framgångar. Även om James Camerons Avatar-uppföljare fortsätter att dominera har M3gan smugit upp bakom kolossen och presterade oväntat väl då den hade premiär i USA, något som förtydligar hur Blumhouse gång på gång hittar tillvägagångssätt att attrahera biopubliken.

Men även om det finansiella trolleriknepet fortsätter att imponera kan detsamma inte sägas om M3gan och dess berättelse. Efter cirka tio minuter är det lika tydligt att filmen är överfylld med klyschor och schabloner som en vattenpöl är våt. Inte ens en blodhund skulle kunna sniffa sig fram till någon form av originalitet under filmens dryga 90 minuter. Överhuvudtaget är det svårt att förstå varför Blumhouse valt att producera en film med en så pass uttjatad premiss som mördarrobotar, framförallt då studion vågat sig på mer vågade koncept, i synnerhet med storsuccén Get Out.

Men det finns ett par stunder då M3gan i någon mån kompenserar på sin brist på originalitet, detta genom en oväntat träffsäker samhällskritik gällande vårt alltmer ohälsosamma förhållande till teknologi. Det görs också en rad ironiska utfall mot konsumtionssamhället. Den mest imponerande sektionen är utan tvekan en iscensatt reklamfilm som trots sin absurditet känns skrämmande autentisk och träffsäker. I stunder som dessa kan den jämngrå premissen ursäktas. Det inger hopp om vi kanske kan få uppleva en både intellektuell och skarpsinnig film. Men det här visar sig vara en rent temporär illusion.

Utan att ha full insikt i filmens anatomi är det uppenbart att Jason Blum brottats med sin medproducent James Wan, som förutom framgångarna med The Conjuring-serien, har utsatt biopubliken för oanständigt usla filmer som Aquaman och Malignant de senaste åren. De mentalt stimulerande inslagen får snart ge plats för Wan och hans fantasilösa filmskapande. Filmens regissör Gerard Johnstone är inte heller rutinerad nog för att tillföra någon personlig vinkel. Istället lutar han sig mot Wans registil, med allt vad det innebär av tröttsam skräck och forcerade klimax.

Då Wans mentalitet får kontroll över filmen är det slut med den underhållande satiren och dess tydliga gliringar till människans teknikberoende. Efter den förutsägbara – men hoppfulla intrigen, följer ett löpande band med uttjatade och fantasilösa skräckinslag. Där inledningen intresserar med sin satir blir filmens andra halva en fysisk kamp vad gäller att hålla ögonen öppna. Det är också rent oförståeligt varför Johnstone väljer att regissera filmen som ett sammanbitet kammardrama. En film som M3gan hade mått bra av stora doser självdistans och humor, men inte ens i sina mest löjeväckande stunder visar Johnstone på någon som helst vilja att dra på smilbanden. Och då klyschorna haglar över publiken som ett novemberregn blir det omöjligt att inte sucka djupt.

Än värre blir då det filmen försöker skapa ett känslomässigt djupt genom en forcerad relation mellan filmens två huvudpersoner. Här erbjuds rent skrattretande repliker som är fullkomligt infantila och avsevärt mer hårresande än några av filmens skräckinslag. Även om flera relationer är avsedda att vara frostiga är personregin så obefintlig att samtliga mänskliga karaktärer framstår mer artificiella än den titulära robotdockan.

Manusförfattaren Gary Whitta, som assisterade med manuskriptet till Rogue One: A Star Wars Story, menade i en podcast att produktioner med en mindre budget har möjlighet att ta större risker i och med de lägre ekonomiska insatserna. Men denna teori slås sönder och samman av M3gan. Istället för att vara en vass skräcksatir retirerar filmen och söker sig till lägsta gemensamma nämnare. Man kan bara skaka på huvudet då potentialen till något riktigt vasst har blivit fullkomligt spolierad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 351
  • Sida 352
  • Sida 353
  • Sida 354
  • Sida 355
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in