• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: En liten bokhandel i Paris – överdrivet, klyschigt, tyvärr

14 februari, 2023 by Rosemari Södergren

En liten bokhandel i Paris
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 februari 2023
Regi Sergio Castellito

En film om en medelålders man som driver en bokhandel i Paris och har en dotter som blivit sängbunden och slutat tala efter en olycka. En film som vill mycket och som skulle kunna bli en mysig hyllning till litteratur och konsten att berätta men som aldrig berör. Filmen bygger på den store filmskaparen Ettore Scolas sista manus som han aldrig hann förverkliga till en film. Jag tror att det är där problemet sitter. När någon tar över och ska ”förverkliga” en annan kreatör verk finns det alltid en stor fälla att resultatet stryker under originalets stil så mycket att det blir överdrivet, klyschigt, banalt och fyllt av klichéer.

Jag skulle verkligen vilja tycka bättre om denna film. Men bilderna är vackra men ack så sockersöta. Att miljön är uppbyggd i en studio signaleras lång väg.

Karaktärerna är svåra att känna något för. Speciellt huvudpersonen bokhandlaren Vincenzo och den helt galna lögnaktiga unga kvinnan som Yolande som rusar in i bokhandeln och ska föreställa en ung kvinna som sprudlar av liv och energi. Men hon nej, hon är alldeles för uppskruvad för att vara sympatisk och när Vincenzo har den usla smaken att falla för henne då tappar han också mitt engagemang. De är alla som karaktärer utklippta ur en bok men som inte fått kött och ben utan tragglar fram som pappersbitar.

Ettore Scola skrev och regisserade några av de mest kända europeiska filmerna som Vi som älskade varann så mycket, En alldeles särskild dag och Fula, skitiga och elaka. 2016 gick legendaren bort vid 84 års ålder och hans sista manus blev inte filmat. Nu har hans vän och regissörskollega Sergio Castellito filmat manuset med honom själv och Oscarnominerade Bérénice Bejo (The Artist) i huvudrollerna.

Det är tydligt att regissören med filmen vill säga något om litteratur och film. Det håller och är engagerande i tio minuter, men sedan är allt övertydligt och det är omöjligt att engagera sig i berättelsen om en medelålders man som blir kär i en helt galen ung kvinna. Samma tema har berättats förr, både med sämre och bättre resultat. Att ta sig an en stor regissörs manus är en svår utmaning, det är helt klart.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Omvälvande och fängslande dansverk med vokal clou – 12 Songs + på GöteborgsOperan

11 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Tilo Stengel

12 Songs

Iscensättning Kenneth Kvarnström, koreografi gjortd i samarbete med GöteborgsOperans Danskompani.

Musik och sång: Ane Brun

Dirigent: Hans Ek

Kostymdesign: Astrid Olsson

Ljusdesign: David Stokholm

GöteborgsOperans orkester plus Per Ekdahl, Martin Hederos och Josefin Runsteen

Världspremiär 4/2 2023

Spelas till och med 25/2, varav sex föreställningar kombinerade med dansverket SAABA (nypremiär)

Ane Brun har släppt ett dussintal plattor – varav några liveskivor- under en tjugoårsperiod. Vårens turné lanseras därför som ett jubileum. Skrev en slags novis-recension 2016 från Music & Arts och har därefter sett norskan som bor i Stockholm vid tre tillfällen. När hon inför storslagna projektet 12 Songs gav Kenneth Kvarnström fria händer att välja ur hennes katalog, var det med reservation för att senaste decenniet helt skulle prioriteras. Med tanke på hur påtagligt hennes sound förändrats till det tyngre, faller sig inskränkningen naturlig. Brun å andra sidan, med sin bakgrund i rytmisk sportgymnastik, har tagit instruktioner av Kvarnström i ett verk, vars premiär skulle skett långt tidigare om det inte vore för förrädiska pandemin.

Nu utgörs essensen i 12 Songs ändå av fusionen expressivt danskompani, särpräglad konstnär, otroligt taggad orkester under ledning av fenomenale Hans Ek samt vokala insatsen live av en skandinavisk arty pop – stjärna; med tidigare erfarenhet av att samarbeta med orkestrar. Bör omgående framhållas att man skapat ett formidabelt event för såväl ögon som öron. Den föreställning jag beskådar (8/2) möts av rungande bifall, omfattande stående ovationer.

foto Tilo Stengel

Om jämförelsevis långa repetitionsarbetet och restriktioners konsekvenser gällande närkontakt och dylikt står att läsa i gediget 50-sidigt program. Med emfas framkommer hur högt man värderar projektet och vad som åstadkommits. Och beträffande den visuella prakten måste givetvis de tjusiga kreationerna av Astrid Olsson lyftas fram, jämte stilrena scenografin bestående av fyra mobila fonder med olika motiv. Hav och vatten, vemod och skörhet har utgjort tematiska spår. Också dekor som avskiljande rektangulär skiva, mattor och prasslande löv/ aska. I denna inspirerande miljö tolkar formationer eller hela ensemblen stundtals Bruns texter, ibland förhåller sig Kvarnström friare till stoffet. Resultatet blir inkluderande lekfullt utan att tulla på seriösa ingångsvärden. Alla rörelser utförs med helhjärtad emfas, ofta i motoriska ytterlägen.

foto Tilo Stengel

Måste poängteras att den suggestiva sången och dito musikarrangemang antar då och då majestätiska proportioner. Upplevelsen är så kraftfull att hur den koreografiskt illustreras uppfattas för en hängiven musikskribent delvis mest i termer av bonuseffekt. Detta trots att Brun själv menar att dansen tillför en dimension i hennes musik som fattats, accentuerar en estetik av ärlighet och öppenhet. Genialiske Hans Ek har stor vana från andra cross-over samarbeten och har tidigare varit flitigt anlitad av Ane Brun. Minns med jubelkänslor hur han på Göteborgs Konserthus agerade katalysator för E.S:T Symphony, vilket jag i egenskap av recensent förmedlade. Då var Johan Lindström med. De ytterst sofistikerade arren i 12 Songs för orkester och solister har gjorts av honom, John Metcalfe,, Joakim Milder, Per Ekdahl samt i fyra fall av dirigenten Hans Ek. Majoriteten av låtarna hade redan en orkesterdräkt som utgångspunkt.

foto Tilo Stengel

Att Ane Brun ensam ansvarar för text och musik är en sanning med modifikation. Fakta förhåller sig sålunda att sonett av Shakespeare används Vad beträffar musiken är inledningsstycket av 1600-tals tonsättaren Monteverdi – Lamento Della Ninfa. Hennes medkompositörer heter Katharina Nuttall, Dustin Ó Halloran, Mistry Prachant, Martin Hederos, Josefin Runsteen samt ovan nämnde Johan Lindström.

Brun klassificerar verket som en mix av det energiska och lågmälda, karaktärsdrag vilka med fördel kan applicera på musiken som helhet. Till magnifika stråkar, blås och slagverk adderas Martin Hederos finkänsliga pianospel jämte ett elektronisk beat i förgrunden framställt av hans keyboard, Josefin Runsteens violin och storbanstrumslagaren Per Ekdahls pådrivande rytmer. I orkestern ingår dessutom ett antal slagverkare, experter på mäktiga klanger. Låtarnas fabulösa dynamik uppvisar gemensamma drag med Kate Bush sound. Eftersom termen svulstig har en negativ konnotation betonas istället att det låter svindlande maffigt om majoriteten av låtar. Orkestern lyckas förträffligt i sin förtätade färd bortanför sin bekvämlighetszon.

foto Tilo Stengel

Grädden på moset är förstås låtskrivarens karismatiska närvaro på scen. Bruns sätt att rytmiskt slunga ut sina ord leder tanken till Björk. Överlag idkas ett spetsigt tonfall som verkligen bär, sveper med sig begeistrad publik. Mönstret bryts stundom för att omvandlas till en mjukt beslöjad stämma. I en repertoar utan ljumma nummer firas störst triumfer i One, The Voice, Du gråter så store tårar och i mästerliga Undertow vars lysande arrangemang av Johan Lindström renderar i vibrerande skönhet Sammanfogandet av betagande sång, grandios musik och åskådliggörande dans fungerar minst sagt fördelaktigt. Kvarnströms iscensättning imponerar definitivt!

I det inplanerade, avskalade extranumret inträffar några sällsynta inslag. Brun låter rösten ackompanjeras av spel på akustisk gitarr i kärlekslåt. Ett par av de kvinnliga dansarna sjunger refräng i megafon sittandes vid scenkanten, medan en av manliga dansarna blir duettpartner till aftonens huvudrollsinnehavare.

SAABA (nypremiär)

Koreografi och scenografi: Sharon Eyal

Medskapare: Gai Behar

Kostymdesign: Maria Grazia Chiuri (för House of Dior)

Kompositör, musikarrangemang: Ori Lichtik

Ljusdesign: Alon Cohen

Verket skapat i samarbete med GöteborgsOperans danskompani

På scen syns tretton dansare vilka iförda kroppsstrumpor, bildar diverse formationer under 45 minuter, utför synkroniserade, moves som kan liknas vid spastikerns. För att kunna deltaga verkar extremt tåliga fotleder vara en förutsättning eftersom man rör sig genom att trippa på tårna. Genomgående trance-artat beat pulserar i högtalarna. Övervägande minimalistiska tongångar genererar påverkan som kan beskrivas som hypnotisk. Enligt uppgift handlar nypremiären om sårbarhet, om att nå in till sanningens kärna. Intentionen är att hypersensitivt införliva en poetisk dimension, vilket för dansarna tycks orsaka transcendental känsla. Blodet rusar i dem av ansträngningen som en slags behaglig tortyr vi ställs frågande inför.

SAABA är märklig att bevittna i sin abstrakta estetik, vars repetitiva kollektiva rörelser äger hypnotisk kraft. Till monotont pumpande beat håller Sharon Eyal kvar varje scen extremt länge. Måste medge att efter ett tag tappar jag fokus, hamnar i ett tillstånd av dvala som kulminerar med att ett par gånger nicka till. När en skiftning i uttryck till slut inträder piggnar jag till, blir varse en ny underavdelning. Registrerar beundransvärda unisona prestationer av atletiska dansare, men det krävande att försöka relatera till den mystiska atmosfären.

foto tilo Stengel

Arkiverad under: Dans, Scen

Shakespeares Stormen i regi av Staffan Valdemar Holm blir en metafor för livet

11 februari, 2023 by Redaktionen


Stormig Stormen i regi av Staffan Valdemar Holm
10.2.2023 09:11:11 | Dramaten
I händerna på regissör Staffan Valdemar Holm blir Shakespeares Stormen en personlig betraktelse över teatern som metafor för livet. Premiär på Lilla scenen den 3 mars.
Bente Lykke Møller och Staffan Valdemar Holm. Foto: Sören Vilks.

I händerna på regissör Staffan Valdemar Holm blir Shakespeares Stormen en personlig betraktelse över teatern som metafor för livet. Premiär på Lilla scenen den 3 mars 2023, berättar ett pressmeddelande:
–Jag har gjort en förbättrad version av pjäsen. Shakespeare var nämligen inte en bra dramatiker men däremot en fantastisk språkmänniska, säger Staffan Valdemar Holm med ett litet leende.

I Stormen hamnar den landsförvisade Hertigen Prospero på en karibisk ö tillsammans med sin dotter Miranda. Där stöter de på urinvånaren Caliban och det dröjer inte lång tid innan Prospero lyckas återskapa ett perfekt klassamhälle med endast dessa tre personer. Han är mycket nöjd! Och han lär sin dotter allt han kan om världen. Det här är hans story.

–Vår uppsättning blir en lekfull och fantasifull uppgörelse med de koloniala baksidorna av Shakespeares sagospel.

I föreställningen förekommer, cigarrettrökning, rök- och vindmaskiner, pistolskott, stroboskopljus, hög musik, svordomar och en rad andra störande effekter. Dessutom går skådespelarna in och ut de olika rollerna och alla spelar i princip alla roller.

Staffan Valdemar Holm är en av Sveriges mest framstående regissörer, och var teaterchef på Dramaten 2002–2008. Hans nära samarbete med scenografen Bente Lykke Møller har resulterat i drygt 100 uppsättningar – varav många på utländska scener. På Dramaten satte han senast upp Kvinnostaden 2020.

Medverkar gör: Ana Gil de Melo Nascimento, Ingela Olsson, Marie Richardson, Shanti Roney, Magnus Roosmann och Alexander Salzberger.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Knorr – rolig, charmig, hjärtevärmande för hela familjen

11 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Knorr
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Mascha Halberstad

En underbar film, perfekt för barnfamiljer som vill gå på bio tillsammans, till exempel under sportlovet. Denna animerade familjefilm är skapad i Nederländerna med oerhört snyggt stopmotion-utseende och har svenska röster. De animerade karaktärerna är skickligt gjorda och fångar personligheter mycket träffsäkert. Trots att det är dockor upplevs de väldigt levande.

Huvudpersonen är nioåriga flickan Luce. Hon önskar sig en hund men eftersom hennes pappa är allergisk kommer den önskningen aldrig att förverkligas. Strax före hennes födelsedag dyker hennes morfar Ture upp. Ture har bott i USA i många år och varken Luces mamma eller faster blir glada när Ture dyker upp. Vad Luce inte vet är att morfar Ture varit slaktare och blev portad i 25 år från stadens stora tävling korv-tävling efter att han råkat i slagsmål med en annan slaktare under tävlingen.

Morfar Ture kommer med idén att köpa en griskulting i födelsedagspresent åt Luce. Hennes pappa är inte allergisk mot griskultingar. Luce och hennes mamma och pappa är vegetarianer. Mamman engagerar sig mycket i sin trädgård där hon odlar grönsaker. Trädgården är mammans stora intresse. Men trots att mamman är grönsaksälskare och inte vill att djur ska dödas har hon inte särskilt stor förståelse för djurs karaktär. Luces mamma verkar inte ens vara någon djurvän. Hon blir inte alls glad över att få en griskulting i familjen och ställer som krav att den ska lära sig att bajsa i en sandlåda som en katt för att få stanna. Självklart får griskulting inte heller röra trädgårdens odlingar.

Luce älskar sin griskulting, som får namnet Knorr. För att få behålla Knorr anmäler hon sig till en valpkurs tillsammans med Knorr, för att kunna lära Knorr det den måste kunna för att få stanna i familjen.

Kanske en och annan kött-ätande förälder inte är glad över att filmen är tydlig med att korv görs av grisar och ofta av griskultingar också. Men med tanke på hoten mot vårt värld med klimatet och miljön är det bara bra om fler blir vegetarianer eller veganer eller åtminstone minskar sitt intag av kött.

Knorr är baserad på en barnbok av Tosca Menten. Regissören Mascha Halberstad har tidigare arbetat med animationerna till filmerna Taking Chances och How to Survive. Tillsammans med producenten Marleen Slot driver hon animationsstudion Holy Motion Studio.

Knorr hade världspremiär på Berlins filmfestival. Filmen har vunnit Gyllene Kalven, Nederländernas motsvarighet till Oscar i de mest åtråvärda kategorierna Bästa film, Bästa regi och Bästa produktionsdesign.

Det är en rolig film och många karaktärer kan vi nog alla känna igen från våra liv. Charmig, hjärtevärmande och lagom spännande för barnen. Ja den är spännande för oss vuxna också. En välgjord bra familjefilm med stort hjärta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Revisorn – en härlig tragisk komedi

11 februari, 2023 by Lotta Altner

Revisorn
Av Nikolaj Gogol
Bearbetning Magnus Lindman
Översättning Staffan Skott
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Backman
Kostym Linda Gonçalves
Regiassistent Elin Löfman och Loran Batti
Dramaturg Sofia Fredén
Ljudtekniker Camilla Näsström
Rollista Pablo Leiva Wenger (Alex Tornfalk-Barbar), Björn Kjellman (Lennart Föhn), Katarina Ewerlöf (Pia Föhn Hunsing), Emma Mehonic (Selma Hunsing), Peter Andersson (Steve Binjuré), Linus Troedsson (Dick Abloy), Lisa Lindgren (Irene Stissig), Tove Wahlberg (Personal) och Jacob Broberg (Personal)
Premiär Stockholms stadsteater den 10 februari 2023

Scenen står öppen utan förhänge, med full insyn, när vi sätter oss i salongen på Klarascenen denna premiärkväll. Av någon ofrånkomlig anledning upplever jag scenen hämtad från en annan tidsålder, traditioner med genomskinliga förhängen, bländande speglar i rörelse och glitterljus. Min första tanke är att danska författaren Karin Blixten ska kliva in i handlingen genom ”den afrikanska farmen” och påminna oss om mänsklig bräcklighet. Kanske blåser det starka vindar med sand rakt genom rummet?

Handlingen utspelar sig i en liten stad, med ett flertal högt uppsatta personer som av olika anledningar oroar sig för att bli upptäckta och avslöjade privat och i sina arbetsroller. De har skot sig på andras elände, utsatthet och roffat åt sig mer än vad som är rimligt. De ursäktar sina beteenden för att de nog är lite finare, bättre och mer framgångsrika än de flesta. Fast som ett brev på posten, får kommunstyrelsens ordförande, prästen i byn, överläkaren, säkerhetschefen och skolstyrelsens ordförande reda på att en kontrollant från staten, någon form av revisor ska komma på besök och inspektera dem. De får höra att han bor på staden hotell. Sakta men säkert växer rädsla, frustration och utspel fram. Vad kan man göra innan man blir brutalt avslöjad?

Föreställningen är en härlig tragisk komedi i mina ögon. Vi skrattar mycket åt karaktärerna som är klockrent fasta i sina strukturer, rutiner och samtidigt som det är något i en som gör ont. För att se någon göra samma misstag hela tiden utan att lära sig något är smärtsamt. Är verkligen vi människor så korkat genomruttna och måste vara så syniska för att överleva? Antagligen, för det är ju det jag själv är i mina bedömningar just nu. Mänskligheten kan man inte lita på.

Det finns mycket i föreställningen att tydligt och direkt skratta åt, när det gäller lyteskomiska beteenden. Man snubblar, man har den där senapsgula offerkofta på sig, man darrar som ett asplöv och blir neurotisk. Varje karaktär är helt klockren i sin framtoning, följer klara mönster och beskrivningar. Det är mycket bekvämt och lättsamt att de är som det är. Jag kostar på mig att sitta där och verka smart, för man vet med stor säkerhet hur den röda tråden kommer att framställas, vad som komma skall. Skådespelarinsatserna är generellt höga och det är kanske därför som jag förgäves väntade på någon nyare, mer spännande intriger och brytande dragning åt ett annat håll, i allt det tramsigt roliga. För hur länge kan man skratta åt samma sak? Jag längtade efter en ”twist” som skulle rufsa till mig lite, bortom den där fantastiskt vidriga noppiga koftan som jag ville slita av karaktären. Det enda jag skrattade åt, om och om igen, var säkerhetschefens vidrigt gråa och överdimensionella stödstrumpor som inte räddade honom från hans personliga perversiteter.

Det är mycket intressant för avslutet, att de allihop håller fast vid att, ”ärlighet och transparens inte lönar sig” oavsett om man har rent mjöl i påsen eller inte. Det är att stoppa huvudet i sanden, trots anklagningar som är lösningen. I deras fall spelar det dock inte någon roll eftersom de ”vet att du vet att de vet att du vet” och det underlättar ju allt i en värld av spekulationer utan säkerhet.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 341
  • Sida 342
  • Sida 343
  • Sida 344
  • Sida 345
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in