12 Songs
Iscensättning Kenneth Kvarnström, koreografi gjortd i samarbete med GöteborgsOperans Danskompani.
Musik och sång: Ane Brun
Dirigent: Hans Ek
Kostymdesign: Astrid Olsson
Ljusdesign: David Stokholm
GöteborgsOperans orkester plus Per Ekdahl, Martin Hederos och Josefin Runsteen
Världspremiär 4/2 2023
Spelas till och med 25/2, varav sex föreställningar kombinerade med dansverket SAABA (nypremiär)
Ane Brun har släppt ett dussintal plattor – varav några liveskivor- under en tjugoårsperiod. Vårens turné lanseras därför som ett jubileum. Skrev en slags novis-recension 2016 från Music & Arts och har därefter sett norskan som bor i Stockholm vid tre tillfällen. När hon inför storslagna projektet 12 Songs gav Kenneth Kvarnström fria händer att välja ur hennes katalog, var det med reservation för att senaste decenniet helt skulle prioriteras. Med tanke på hur påtagligt hennes sound förändrats till det tyngre, faller sig inskränkningen naturlig. Brun å andra sidan, med sin bakgrund i rytmisk sportgymnastik, har tagit instruktioner av Kvarnström i ett verk, vars premiär skulle skett långt tidigare om det inte vore för förrädiska pandemin.
Nu utgörs essensen i 12 Songs ändå av fusionen expressivt danskompani, särpräglad konstnär, otroligt taggad orkester under ledning av fenomenale Hans Ek samt vokala insatsen live av en skandinavisk arty pop – stjärna; med tidigare erfarenhet av att samarbeta med orkestrar. Bör omgående framhållas att man skapat ett formidabelt event för såväl ögon som öron. Den föreställning jag beskådar (8/2) möts av rungande bifall, omfattande stående ovationer.
Om jämförelsevis långa repetitionsarbetet och restriktioners konsekvenser gällande närkontakt och dylikt står att läsa i gediget 50-sidigt program. Med emfas framkommer hur högt man värderar projektet och vad som åstadkommits. Och beträffande den visuella prakten måste givetvis de tjusiga kreationerna av Astrid Olsson lyftas fram, jämte stilrena scenografin bestående av fyra mobila fonder med olika motiv. Hav och vatten, vemod och skörhet har utgjort tematiska spår. Också dekor som avskiljande rektangulär skiva, mattor och prasslande löv/ aska. I denna inspirerande miljö tolkar formationer eller hela ensemblen stundtals Bruns texter, ibland förhåller sig Kvarnström friare till stoffet. Resultatet blir inkluderande lekfullt utan att tulla på seriösa ingångsvärden. Alla rörelser utförs med helhjärtad emfas, ofta i motoriska ytterlägen.
Måste poängteras att den suggestiva sången och dito musikarrangemang antar då och då majestätiska proportioner. Upplevelsen är så kraftfull att hur den koreografiskt illustreras uppfattas för en hängiven musikskribent delvis mest i termer av bonuseffekt. Detta trots att Brun själv menar att dansen tillför en dimension i hennes musik som fattats, accentuerar en estetik av ärlighet och öppenhet. Genialiske Hans Ek har stor vana från andra cross-over samarbeten och har tidigare varit flitigt anlitad av Ane Brun. Minns med jubelkänslor hur han på Göteborgs Konserthus agerade katalysator för E.S:T Symphony, vilket jag i egenskap av recensent förmedlade. Då var Johan Lindström med. De ytterst sofistikerade arren i 12 Songs för orkester och solister har gjorts av honom, John Metcalfe,, Joakim Milder, Per Ekdahl samt i fyra fall av dirigenten Hans Ek. Majoriteten av låtarna hade redan en orkesterdräkt som utgångspunkt.
Att Ane Brun ensam ansvarar för text och musik är en sanning med modifikation. Fakta förhåller sig sålunda att sonett av Shakespeare används Vad beträffar musiken är inledningsstycket av 1600-tals tonsättaren Monteverdi – Lamento Della Ninfa. Hennes medkompositörer heter Katharina Nuttall, Dustin Ó Halloran, Mistry Prachant, Martin Hederos, Josefin Runsteen samt ovan nämnde Johan Lindström.
Brun klassificerar verket som en mix av det energiska och lågmälda, karaktärsdrag vilka med fördel kan applicera på musiken som helhet. Till magnifika stråkar, blås och slagverk adderas Martin Hederos finkänsliga pianospel jämte ett elektronisk beat i förgrunden framställt av hans keyboard, Josefin Runsteens violin och storbanstrumslagaren Per Ekdahls pådrivande rytmer. I orkestern ingår dessutom ett antal slagverkare, experter på mäktiga klanger. Låtarnas fabulösa dynamik uppvisar gemensamma drag med Kate Bush sound. Eftersom termen svulstig har en negativ konnotation betonas istället att det låter svindlande maffigt om majoriteten av låtar. Orkestern lyckas förträffligt i sin förtätade färd bortanför sin bekvämlighetszon.
Grädden på moset är förstås låtskrivarens karismatiska närvaro på scen. Bruns sätt att rytmiskt slunga ut sina ord leder tanken till Björk. Överlag idkas ett spetsigt tonfall som verkligen bär, sveper med sig begeistrad publik. Mönstret bryts stundom för att omvandlas till en mjukt beslöjad stämma. I en repertoar utan ljumma nummer firas störst triumfer i One, The Voice, Du gråter så store tårar och i mästerliga Undertow vars lysande arrangemang av Johan Lindström renderar i vibrerande skönhet Sammanfogandet av betagande sång, grandios musik och åskådliggörande dans fungerar minst sagt fördelaktigt. Kvarnströms iscensättning imponerar definitivt!
I det inplanerade, avskalade extranumret inträffar några sällsynta inslag. Brun låter rösten ackompanjeras av spel på akustisk gitarr i kärlekslåt. Ett par av de kvinnliga dansarna sjunger refräng i megafon sittandes vid scenkanten, medan en av manliga dansarna blir duettpartner till aftonens huvudrollsinnehavare.
SAABA (nypremiär)
Koreografi och scenografi: Sharon Eyal
Medskapare: Gai Behar
Kostymdesign: Maria Grazia Chiuri (för House of Dior)
Kompositör, musikarrangemang: Ori Lichtik
Ljusdesign: Alon Cohen
Verket skapat i samarbete med GöteborgsOperans danskompani
På scen syns tretton dansare vilka iförda kroppsstrumpor, bildar diverse formationer under 45 minuter, utför synkroniserade, moves som kan liknas vid spastikerns. För att kunna deltaga verkar extremt tåliga fotleder vara en förutsättning eftersom man rör sig genom att trippa på tårna. Genomgående trance-artat beat pulserar i högtalarna. Övervägande minimalistiska tongångar genererar påverkan som kan beskrivas som hypnotisk. Enligt uppgift handlar nypremiären om sårbarhet, om att nå in till sanningens kärna. Intentionen är att hypersensitivt införliva en poetisk dimension, vilket för dansarna tycks orsaka transcendental känsla. Blodet rusar i dem av ansträngningen som en slags behaglig tortyr vi ställs frågande inför.
SAABA är märklig att bevittna i sin abstrakta estetik, vars repetitiva kollektiva rörelser äger hypnotisk kraft. Till monotont pumpande beat håller Sharon Eyal kvar varje scen extremt länge. Måste medge att efter ett tag tappar jag fokus, hamnar i ett tillstånd av dvala som kulminerar med att ett par gånger nicka till. När en skiftning i uttryck till slut inträder piggnar jag till, blir varse en ny underavdelning. Registrerar beundransvärda unisona prestationer av atletiska dansare, men det krävande att försöka relatera till den mystiska atmosfären.
