• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Spider-Man: Brand New Day – kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin

29 juli, 2026 by Elis Holmström

Spider-Man: Brand New Day

Spider-Man: Brand New Day
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juli 2026
Regi Destin Daniel Cretton

Även i en tid då seriehjältar på filmduken börjat tappa sin gudalika lyster, där cynism och spydighet gentemot uttrycket ses som lika trendigt som en matcha-latte från Södermalm, bibehåller Spider-Man sin relevans även hos dem som inte kan förklara parallella universum eller lista de mest obskyra bifigurerna.

Jag skulle själv kunna skriva essäer, eller hela noveller, om den personliga betydelsen av Spider-Man. Hur Sam Raimis första film från 2002 mer eller mindre förändrande hela mitt sätt att uppleva och förstå kraften i filmmediet. Hur dimman och terrorn av COVID-19 pandemin försvann för ett par korta ögonblick då Tobey Maguire och Andrew Garfield ställde sig sida vid sida med Tom Holland, eller hur förödande magisk den animerade Across The Spider-Verse var.

När Tom Holland nu gör sin fjärde – fristående, film om världens kanske mest älskade superhjälte finns dock vissa farhågor. För efter den närmast historiska händelse som var No Way Home borde det inte var möjligt att ha något mer att säga. Det finns andra kulturella jämförelser, exempelvis legendariska konserter, som Rolling Stones på Cirkus eller Bruce Springsteens andra spelning på Ullevi 2012. Båda dessa markerar höjdpunkter och är i det närmaste felfria stunder som aldrig kan upprepas, än mindre borde försöka återskapas.

Oerhört nog så lyckas regissören Destin Daniel Cretton, som tar över efter Jon Watts, att bibehålla kraften och den ständiga förundran som bekräftar att Spider-Man förblir en av – inte bara serievärlden, utan också filmvärldens mest magiska kvalitetsstämplar.

För även om karaktären säljer sig själv och kan appellera till generation efter generation så väljer Cretton att göra en rad förändringar. Det börjar med en ny och mer atmosfärsik färgsättning och ett foto som är betydligt mer stiliserat är tidigare. Fotografen Brett Pawlakm, som ackompanjerat Cretton ett par gånger tidigare, ramar in allt med en fantastisk komposition som drar det hela aningen mer åt det fantastiska än det – avsiktligen, platta och realistiska, som Watts filmer grundade sig i. Den gångna trilogin hade alltid en lekfullhet som var genuin men också djupt professionell. Cretton lyckas injicera omåttliga mängder entusiasm och passion i projektet vilket gör att den gränslösa energin och glädjen förs vidare men i en välbehövlig ny kostym.

Precis som i den kriminellt underskattade Shang Chi och Crettons underbara TV-serie Wonder Man finns här en underfundig, diskret och varm komik som aldrig ter sig skapad av någon stel skrattkommitté. En film, vars budget är större än ett dussin svenska kommuners, borde inte kunna vara mänsklig men Spider-Man – genom sin aningen mer jordnära bakgrund som karaktär, är fullkomligt okorrumperad trots det gigantiska kapitalistiska maskineri som står bakom.

Hjärtat som pulserar bakom de magiska specialeffekterna och det jättelika maskineriet är detsamma som då de mest blåögda och optimistiska filmskapare gör sina mest eldfängda och ohämmade debuter. Trots skalan är detta en film som aldrig vill stressa eller påskynda något. Flera tysta och mycket drabbande scener får minst lika mycket tid som spektakel. Uppföljare kan bespottas i all evighet men det finns också fördelar, i alla fall om man har en ensemble som aldrig tycks tröttna på sina karaktärer och ständigt kan förbättra skådespelet. Tom Hollands kärlek till karaktären leder nu till den bästa insatsen någonsin, en rolltolkning som är mognare, mer nyanserad och rutinerad. Zendaya är i sin tur minst lika bra, kemin i de tystaste av scener mellan – det i verkligheten gifta paret, är lika enastående som då actionscenerna brakar loss. Jon Bernthal befäster sig som den bästa Frank Castle någonsin och Sadie Sink är eminent i sin superhemliga roll. Sättet många andra Marvel-karaktärer integrerar drar tankarna till den nostalgiska Spider-Man The Animated Series där hela karaktärsgalleriet kunde dyka upp och där integrationen med väggklättraren var minst lika underhållande som striden mot valfri klassisk skurk. Och där andra Marvel-projekt kritiserats för att endast vara rena kavalkader av gästspel är samtliga karaktärer här både nödvändiga och relevanta för tematiken och berättelsen.

Cretton har också en häpnadsväckande känsla för att regissera action. Även om inget kanske tangerar den helt ofattbara buss-scenen från Shang Chi bjuds det här på några av de mest trovärdiga men också grandiosa actionscenerna som Spider-Man deltagit i. Genom magisk koreografi och en otrolig aktiv kamera skapas rafflande akrobatik och slagsmål som briljerar och aldrig blir repetitiva.

Mycket av diskussionerna innan filmen har varit den aningen mer mörka tonen och viljan att inte involvera alltför mycket av de mest fantastiska delarna från övriga Marvel-universumet. Det hade kunnat resultera i något alltför sammanbitet och ansträngt, något som Spider-Man redan utsatts för i och med Mark Webbs horribla två filmer. Men här är allvaret en naturlig del av berättelsen som inte tvekar att ta sig an ensamhet, svårigheterna att acceptera sin roll som vuxen och att det som en gång var aldrig kommer tillbaka. Det hela är – mer än något annat, uppriktigt och inte konstlat. Marvels filmer börjar alltmer eftersträva att – likt Pixar, grunda sig i frågor om patos, en klassisk berättarteknik som förankrar det hela i igenkänning. Detta är dock bara effektivt om det genomförs utan iskalla agendor, och precis som i Toy Story 5 är den emotionella resonansen ypperlig, vilket gör att Brand New Day likt den förbisedda Thunderbolts blir emotionellt lika potent som sin action.

Den enda invändningen är en aningen uppenbar twist i berättelsen. Sedan kan filmen inte bjuda på samma gränslösa extas som No Way Homes bombardemang av cameos och nostalgi, som fick vuxna män att förvandlas till Niagarafallen. Men bortsett från den historiska triumfen råder det inget tvivel om att detta kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin. En film vars form är fulländad och ensemblen underbar. The Odyssey må besitta biorepertoarens största intellektuella kapacitet, Spider-Man kan inte tävla gällande Nolans briljans men kan istället stoltsera med sommarens största hjärta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Spider-Man

40 års-jubileum av Queen Budapest

28 juli, 2026 by Redaktionen

Queen i Budapest

Hösten 2026 firar 40-årsjubileet av den första västerländska arenarockkonserten bakom järnridån – samt Queens sista filmade liveframträdande, nu restaurerat i 4K – med nyrestaurerade Queen Budapest som får global biopremiär och IMAX® världen över med start den 7 oktober 2026.

4K-restaureringen av *Queen Budapest* får världspremiär den 15 september 2026 under Budapest Classics Film Marathon – ett evenemang anordnat av Ungerns nationella filminstitut (NFI) som en del av festivalens program för att hylla restaurerad och återupptäckt film. En brittisk premiär äger rum i London den 30 september 2026.

Ett pressmeddelande berättar att digitaliseringen av originalnegativen i 4K-upplösning utfördes i Budapest. Filmens originalmaterial har bevarats i ett filmarkiv i Budapest sedan 1986. *Queen Budapest* får global biopremiär – inklusive visningar i IMAX-format – den 7 oktober.

Konserten var den första västerländska stadionrockkonserten bakom järnridån och det sista filmade liveframträdandet med Queen.

*Queen Budapest* släpps för att uppmärksamma 40-årsdagen av denna avgörande händelse i bandets historia. Filmen har genomgått en noggrann restaurering i 4K-upplösning, baserad på det ursprungliga 35 mm-filmmaterialet, utförd av Sir Peter Jacksons studio Park Road Post Production på Nya Zeeland. Dessutom har ljudet mixats om från de ursprungliga flerspårsinspelningarna för att erbjuda den mest omslutande upplevelsen av konserten hittills.

Konserten, som ägde rum den 27 juli 1986 på Népstadion i Budapest under bandets ”The Magic Tour”, var en banbrytande händelse; Queen blev därmed det första västerländska rockbandet att uppträda bakom järnridån under en tid av genomgripande kulturell och politisk förändring. Utöver de 80.000 sålda biljetterna lyssnade uppskattningsvis 45.000 personer på gruppen utanför arenan, och vissa fans hade rest ända från Ryssland och Polen för att se konserten. Framträdandet filmades professionellt på 35 mm-film av 17 av Ungerns främsta filmfotografer. Utrustningen omfattade 17 kameror och drygt 40 kilometer film – i princip allt som fanns tillgängligt i landet – och den ungerska regeringen godkände hela projektet, vilket var första gången något sådant skedde i en kommuniststat.

Med tanke på hur stort detta framsteg var hade det varit omöjligt att föreställa sig att Queen bara skulle komma att göra ytterligare fem konserter innan deras tid som turnerande band med Freddie tog slut för alltid – bara en månad senare, med den sista spelningen i Knebworth Park i England den 9 augusti 1986.

*Queen Budapest* är det sista filmade liveframträdandet med bandet och Freddie Mercury, och visar gruppen när de var som allra bäst på scen. Filmen fångar bandet när de framför ikoniska hits som ”We Will Rock You”, ”We Are The Champions”, ”A Kind Of Magic”, ”Crazy Little Thing Called Love”, ”Under Pressure”, ”Who Wants To Live Forever”, ”Hammer To Fall” och ”Bohemian Rhapsody”, samt ett akustiskt arrangemang av den traditionella ungerska folkvisan ”Tavaszi Szél Vizet Áraszt”. Den innehåller också ett höjdpunktsögonblick från ”Radio Ga Ga”, med bild och ljud från Budapest-konserten som nu har förbättrats.

En redigerad version av konserten sändes i december 1986 över hela östblocket – inklusive Kina, Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Jugoslavien och Mongoliet – samt visades på 59 ungerska biografer på nyårsdagen 1987, vilket återigen var en historisk händelse för ett västerländskt rockband.

För Queen-medlemmarna Brian May och Roger Taylor var konserten i Budapest inte bara ännu ett stopp på en omfattande turné; den hade en mycket djupare innebörd.

Brian May säger:
– I åratal hade fans bakom järnridån bara kunnat lyssna på Queens musik via olagliga kassettband. Det var förbjudet att lyssna på rockband som oss, så tanken på att få se oss uppträda live var helt otänkbar. Den här konserten – när de äntligen kunde se oss live och interagera med oss ​​– blev en oerhört känslosam upplevelse, både för dem och för oss. Det kändes som en enorm händelse; man kunde verkligen känna den otroliga energin. Det kommer aldrig att bli en liknande upplevelse igen. Kanske var det allra mest minnesvärda ögonblicket när vi framförde den där vackra ungerska folkvisan, som Freddie och jag hade lärt oss inför tillfället. Det var inte ett öga torrt!

Roger Taylor säger:
– Vi älskade tanken på att musiken kunde överskrida politiken och de politiska barriärerna – det var en del av vår filosofi att faktiskt involvera publiken i showen och få dem att känna sig som en del av den. Jag minns att Freddie försökte lära sig den där folkvisan, men han hade texten nedskriven fonetiskt på handryggen. När publiken plötsligt började sjunga insåg vi: wow, musik kan verkligen förena människor.

Arkiverad under: Film, Musik, Scen, Toppnytt Taggad som: Hårdrock, Queen, Queen Budapest

Uppseendeväckande spännvidd och energi när legendarisk 100-åring firas – Wayne Tucker hyllar Miles Davis på Utopia

27 juli, 2026 by Mats Hallberg

24-25/7 2026

Utopia i Göteborg

Får allt svårare att fokusera på att recensera i den otrygga tid vi lever i. Media och opinionsbildares syn på ond – god, offer – förövare gör mig än mer frustrerad. Men den diskussionen får sparas till min nästa nödvändiga granskning av ett woke-marxistiskt budskap på teaterscenen. Även om inte ens vad som borde vara oförarglig underhållning som Allsång på Skansen går fri från dylika avarter, befann jag mig på rätt plats i lördags kväll. Kunde liksom innehavare av konsertbiljetter på Utopia fullt ut njuta av ”Art For Art´s sake” (ursprungligen ett franskt uttryck om jag inte missminner mig). I likhet med renommerade storbanden Bohuslän Big Band och Göteborg Jazz Orchestra var konserterna i helgen primärt en tribut till Miles Davis. Är man det minsta intresserad av musik har man troligen kunskap om dennes enorma påverkan på vår moderna musikhistoria. Efter James Brown är han den pionjär jag har flest skivor med. Har dessutom stort porträtt som affisch, äger självbiografin, dvd, sett två varianter av Henning Mankells Driving Miles och hade nöjet att höra honom fyra gånger live.

Med mannen från USA i yngre medelåldern som satt samman repertoaren förhåller det sig annorlunda. När jag tar del av Wayne Tuckers cv blir det i högsta grad gångbart att damma av en ofta förekommande klyscha. Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren har helt enkelt gått under min radar. Samarbeten omfattar en mängd närmast osannolika storheter: Kurt Elling, Dee Dee Bridgewater, Cyrille Aimée, David Crosby, Elvis Costello och Taylor Swift. Snacka om meriter! Trots att han bokats till Madison Square Garden, de hetaste klubbarna i New York och i år gjort en Roy Hargroove-tribut på North Sea Jazz Festival i Holland; lyckades Anders Bäck få hit honom redan i fjol. I sommar befinner han sig på turné i Europa.

Han har lärt känna lokala musiker vilka verkar på den högsta nivån. Två av dem är klaviaturspelare Fabian Kallerdahl och trumslagare Ossian Ward, för mig kända från ett otal sammanhang som ibland renderat i uppskattande recensioner. Inte ofta jag hört dem tillsammans ska påpekas. Fick en liten pratstund med dem utomhus efter en bejublad tillställning. Blev presenterad för stjärnan i fråga i paus vilket gjorde det naturligt att få ett litet snack också med honom efteråt, upplyste om ett par instrumentalister från Miles sista år som jag träffat på jazzklubbar i Göteborg. Vad som slog mig mest spelningen vars fläkt från den stora världen, jazzscenen i USA, var omisskännlig var framför allt två saker. Dels lite okonventionella soundet som sättningen borgade för: trumpet/ sång, orgel/ synt och trumset. Dels hur publiken fångades och verkligen lyssnade samfällt tack vare tonerna som flödade. Varje gång det sker på intima Utopia känns det som en ynnest att få närvara. Ska framhållas att akustiken var exemplarisk och från min plats bortanför baren uppfattade jag det mesta av Tuckers introduktioner. Av alla Miles-signerade album som finns att tillgå rekommenderar han live-skivan Four & More från -64.

Fanns som ni kommer märka en häpnadsväckande spännvidd i repertoaren. Inledningen överraskar. Vi får Bags´ Groove (M. Jackson) vars inspelning med bland Thelonius Monk och kompositören Milt Jackson på vibrafon skedde 1954. Den avlöses av But Not For Me (G. Gershwin) och här framhålls att åtskilliga standards härrör från Broadway-shower. På originalet från -55 medverkar bland andra Sonny Rollins och Horace Silver, två ur Miles Davis All Stars. Glömde fråga om de hade identisk repertoar båda kvällarna. att trion under lördagen var samspelt gick inte att ta miste på. Lät tajt och genomtänkt om trion som förstås individuellt gavs generöst med utrymme och när tillfälle erbjöds friare tyglar. Arren i sig gav plats för improvisatoriska inslag, vilket kunde noteras i låtar jag kände igen. I ballad vars titel inte nämns fäster trumpetaren sordin på sitt silvriga instrument. Miles ton förnimms vilket förlänar spelningen en gripande dimension. Oklanderlig teknik gör intryck. I Footprints (W. Shorter) hämtad från den berömda 60-tals kvintetten upptäcks en avdelning impro efter att välkänt tema levererats. Trions läckra samspel och extra energi gör att vi rycks med, responderar med starka applåder.

Göteborgarna glänser i mellanrummen. Märks inte alls att Kallerdahl sällan har orgel som huvudinstrument. När han på Utopia övergår till att brodera på sin synt tas basgången samtidigt ut med vänsterhanden på orgeln klaviatur. Båda ges rikliga möjligheter att utveckla harmonier och rytmer på ett sätt, som ofrånkomligt stundom får mig att associera till Hansson & Karlsson och de i högsta grad aktiva bröderna i Trummor & Orgel. Ändå skiljer sig repertoaren åt förstås och istället för flummigt psykedeliska tongångar blandas fräsch hip hop-jazz och len soul upp med Miles suggestiva klanger. De minuter jag värderar allra högst infaller strax före paus. Vad händer då? Jo, i ett superfräckt arr tar man sig an den hypnotiska hook som döpts till Jeanne Pierre och som förekommer i två tappningar på min dubbel-lp We Want Miles från -82. Lustigt nog brukar saxofonisten Bill Evans, med på live-utgåvan och anser att han var medkompositör, excellera i detta distinkta riff som taktfast extranummer på sina gig, vilket jag fick en kick av senast härom året när Evans Band lirade hos Jazzföreningen Playhouse. Av anteckningarna framgår att det på Utopia nu var fenomenalt trumpetspel, tillbakalutat trumbeat och elegant färgade passager på de många tangenterna.

Är inte omedveten om att jag brukar skriva för långt. Ska därför försöka hålla mig mer stringent kring vad som förlöpte efter paus. Som ni nog insett ska konserten klassas som extraordinär. Det enda man kan klaga på var att lokalens ventilation hade slutat att fungera. Fast det var regnigt och svalt utomhus svettades jag onekligen. Ett överraskande inslag som återkom ett par gånger var att Tucker sjöng i en soulig stil, höll sig i ett romantiskt register. Kul ingrediens, även om det inte är i denna kapacitet han har sin styrka. Man återvänder till scen genom att ljuvt framställa en version av örhänget It Never Entered My Mind. Miles tolkade denna vackra ballad 1954. Min favoritversion är för övrigt den med giganterna Coleman Hawkins och Ben Webster. Trions tolkning trollbinder! Blev absolut inte besviken över att Tucker och hans medmusiker upplägget till trots satte sin personliga prägel på musik, vilket innebar att jag bara undantagsvis kände Miles ande svävande över oss.

Blir tre låtar på raken från comeback-åren på 80-talet. Då uppstår emellanåt en vibe av hip hop och jazz inte olik Robert Glaspers sound. Vi serveras ett aptitligt ostinato-groove med flödande sväng där Kallerdahl verkligen gick loss. Publiken upplyses om Marcus Millers betydelsefulla inverkan på Miles musik, varvid ett av smakproven som man triumferar med är Big Time från albumet Amandla. Det toppades inte bara av fills utan av ett supertajt trumsolo. Borde kanske skrivit mer om trumpetarens föredömliga fraser och hans eminenta teknik, något som får sägas vara en förutsättning för ett djärvt projekt. Tucker går i land med grannlaga avvägningen teknik – känsla, även om jag vill påstå att Sverige har en handfull blåsare som kan matcha hans standard. Eftersom krogkonserten absolut ska betecknas som minnesvärd öses rättmätigt beröm över karismatiskt extranummer, en meditation signerad amerikanen där han oplanerat i omgångar spelar på flygeln. Eftersom det blivit tunnsått med livemusik i sommar har jag anledning att vara särskilt tacksam för upplevelsen jag redogjort för. Och det var stort att höra mina vänner i detta illustra sammanhang, ett uppdrag de skötte strålande.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Hirokazu Kore-edas Look Back får världspremiär i Venedig och visas även på Toronto International Film Festival

25 juli, 2026 by Redaktionen

Hirokazu Kore-edas Look Back får världspremiär i Venedig

Hirokazu Kore-edas nya film Look Back har valts ut till den officiella tävlingen vid Venedigs filmfestival, där den får sin världspremiär. Filmen har även blivit uttagen till Toronto International Film Festival (TIFF), där den får sin nordamerikanska premiär.

Ett pressmeddelande berättar:
Look Back, baserad på Tatsuki Fujimotos hyllade manga med samma namn, är uttagen till Venedigs filmfestival.
​
Look Back är en storslagen och emotionell berättelse om vänskap, rivalitet och skapande mellan två unga kvinnor med konstnärliga ambitioner.
​
Hirokazu Kore-eda är en av samtidens mest hyllade filmskapare. Han belönades med Guldpalmen för Shoplifters och ligger även bakom Monster. Med Look Back återvänder han till Venedig, där hans långfilmsdebut Maborosi hade premiär redan 1995.
​
Nordisk biopremiär planeras till vintern 2026.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Hirokazu Kore-eda, Toronto International Film Festival, Venedig

Två premiärer inleder sommarens La Bohème på Opera på Skäret

25 juli, 2026 by Redaktionen

La Bohème på Opera på Skäret
Foto Andreas Hylthén

Den 25 och 26 juli 2026 har Giacomo Puccinis älskade opera La Bohème premiär på Opera på Skäret. Sommarens spelperiod inleds med två premiärföreställningar där två internationella solistensembler gör varsin premiär. Därefter alternerar de båda ensemblerna under de 13 föreställningarna fram till den 23 augusti.

Ett pressmeddelande berättar:
Efter flera veckors intensiva repetitioner står nu solister, kör, orkester och det konstnärliga teamet redo att välkomna publiken till årets uppsättning i det spektakulära operahuset vid sjön Ljusnaren.

– La Bohème är en opera som berör människor, oavsett om man ser den för första gången eller har upplevt den många gånger tidigare. Under repetitionsperioden har ensemblen arbetat med stor energi och omsorg, och nu ser vi fram emot att äntligen få dela årets uppsättning med publiken på Opera på Skäret, säger Alexander Niclasson, konstnärlig ledare för Opera på Skäret.

Årets produktion samlar sångare från flera länder och bygger på en internationell ensemble där två olika rollbesättningar ger publiken möjlighet att uppleva två personliga tolkningar av Puccinis odödliga kärlekshistoria.

La Bohème spelas vid 13 föreställningar mellan den 25 juli och den 23 augusti 2026.

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt Taggad som: La Bohème, Opera, Opera på Skäret

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in