• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Helt Super – hårresande hopplöst

2 mars, 2023 by Elis Holmström

Helt Super
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen

För ett par veckor sedan hade Mumier På Äventyr svensk biopremiär. En helt menlös, högljudd och fantasilös film som inte har någon som helst rätt att kräva biopubliken på pengar då det finns en uppsjö av alternativ – både på bio och streaming, som springer cirklar runt den.

Men från vårt kära grannland Norge anländer nu något minst lika hårresande hopplöst. Flera gånger måste jag nypa mig själv i armen för att inse att det inte är en ren repris av det horribla mumie-äventyret utan ytterligare en animerad film, försedd med lika mycket personlighet som en lyktstolpe. I mångt och mycket skulle recensionen för Mumier På Äventyr kunna klistras in här och vara helt korrekt vad gäller att beskriva Helt Super. Exakt samma problem, brister och misstag begås här.

Det enda som differentierar Helt Super är att den lyckas med konststycket att kännas än mer anonym än de färglösa mumierna. Den norska animationsstudion Qvisten verkar ha överlåtit hela det kreativa arbetet till en fokusgrupp. Det skulle i så fall förklara varför produktionen framstår som ett slätstruket lapptäcke, där varenda beståndsdel är avtrubbad, harmlös och generisk. Idén verkar ha varit att plocka på sig en rad olika inslag – där inget får vara det minsta uppseendeväckande, något som ska kunna attrahera precis allt och alla. För den spelintresserade förekommer det streaming, för den som gillar ’’superhjältefilmer’’ förekommer det färggranna superdräkter, för de lite äldre finns det en handfull skämt som drar åt det vuxnare hållet. Men i sitt försök att appellera till alla lyckas man endast göra en film som inte är till för någon. Det här är ett rent pulvermos till film som tillagats med sammanbitna tänder och en blick mot nästa löning.

Vad som än visas upp är det lika själlöst och tondövt som en propagandafilm. Inte för att det är något vidare spektakulärt äventyr vi har att göra med, det blir inga nervpirrande eller ens underhållande räddningar eller slag mellan det onda och det goda. Istället får vi uppleva sällan skådade ting som att tvätta, äta fiskpinnar och besöka farföräldrar på ålderdomshem.

Rasmus A. Sivertsen uppvisar samma entusiasm inför sin roll som regissör som om det vore permanent straffarbete som involverade att tömma latriner under hans återstående dagar. Det är genuint chockartat att se en påstådd familjefilm som inte kanaliserar eller utstrålar någon tillstymmelse till glädje eller kreativitet.

Att framhäva att berättelsen har brister vore en intergalaktiskt underdrift. Med en rekordkort speltid på knappt 76 minuter tvingas allt komprimeras och förenklas till banalt simpla nivåer. Karaktärerna har ett ’’djup’’ som får en plaskdamm att framstå som Marianergraven. När slutet väl kommer får vi smaka på ett patos som endast kan beskriva som en sockerbomb, detta slut är så pass sötsliskigt att den efterföljande norska sockerskatten borde försätta hela studion i konkurs.

Och i ytterligare ett desperat försök att nå största möjliga publik har det valts en minst lika utsmetad och menlös visuell profil. Målet verkar ha varit att efterapa valfri Disney-succé som Moana men den knappa budgeten – och den minst lika bristfälliga kompetensen, skapar en film som ser ut att höra hemma i det tidiga 00-talet med usel teknisk kvalitet och lika usel scenografi. Karaktärerna haltar fram som stopmotion-dockor i en fiktiv norsk stad som är lika charmig som en soptipp. Av någon helt oförklarlig anledning har det lagts ned ett stort jobb på att få lusekoftorna att se autentiska ut. Detta inslag verkar ha absorberat hela budgeten då de ikoniska norska ylletröjorna ser helt förträffliga ut.

Men det är också den enda ljuspunkten i hela filmen… Filmen är mer korrekt beskriven genom ett enkelt byte av adjektiv i titeln, det är inte Helt super utan Helt uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Inspection – stark film som gör mig både ledsen och glad, välspelad

1 mars, 2023 by Rosemari Södergren

The Inspection
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi och manus Elegance Bratton
I rollerna Jeremy Pope, Gabrielle Union, Bokeem Woodbine, Raúl Castillo

En berörande film som till stor del är självbiografisk där filmens regissör Elegance Bratton skrivit manus och utgår från sitt eget liv. En berättelse om den amerikanska marinkåren, om att vara svart och homosexuell 2005 och om att längta efter sin mammas kärlek. Om tillhörighet, om mobbning, om ultra-maskulina värderingar och om att aldrig duga hur mycket man än kämpar, hur duktig man än är. Av och till gör det väldigt ont i mig att se hur utsatt regissörens alter ego Ellis French är.

Ellis mamma har tagit avstånd från honom för att han är homosexuell. Han blev utslängd av sin mor som tonåring. Efter att ha levt som hemlös några år sökte han in till marinkåren. Livet som rekryt hos marinkåren var hårt och krävande och då övriga rekryter insåg att han var homosexuell blev han svårt mobbad, inte bara av övriga rekryter utan också av officerare som ledde deras utbildning.

Speciellt en av officerarna, en kraftig svart man, trakasserade och plågade Ellis kallhjärtat. Jag funderar på om anledning är att Ellis också är svart – och officeraren vet att det krävs mer av en svart för att ta plats än en vit. I alla fall på den tiden, kan jag tänka mig.

Jag tycker det är svårt att förhålla mig till marinkåren och dess upplägg. Att det militära som ska försvara ett land i krig kräver en form av disciplin och hierarki är väl en förutsättning för att det ska fungera. Att alla i en armé skulle sitta ned och diskutera vad som ska göras skulle förstås inte fungera. Att dessa marinkårister måste vara fysiskt vältränade kan jag också förstå. Men ändå sänder skildringen av träningen sekt-vibbar där de sjunger ramsor då de springer, som en form av hjärntvätt. Det är skönt med en skildring av marinkåren som inte är hyllande men samtidigt ändå gör det lite begripligt varför unga män och kvinnor kan dras dit.

Filmen visar också att i det svåra finns det ändå människor som reagerar, människor som har medkänsla för andra och som inte går med på att driva mobbning för långt.

Ellis gör allt för att klara uttagningen och det är så tydligt att han gör det mest av allt för att bli accepterad av sin mamma. För att bli älskad av sin mamma står han ut med vad som helst. Men han har växt av utmaningarna och börjar inse att om hans och mammans relation ska fungera måste hon acceptera att han är homosexuell, det är en del av honom.

Filmen ger en fascinerande inblick i ett speciellt slags liv men är också en mycket sorglig berättelse om hur en ung man måste kämpa för att bli älskad av sin mamma. Det är egentligen obegripligt att en mor kan slänga ut sin tonåring.

Denna film går inte att se oberörd, den drar in mig och berör mig – gör mig både ledsen och glad, den ger hopp och känns i magen.

Förhoppningsvis är livet för rekryter hos marinkåren något bättre nu. 2010 godkände senaten i USA den lag som ger öppet homosexuella rätt att tjänstgöra i militären.

Jeremy Pope gör rollen som Ellis. Han är så enastående och äkta i rollen. Hans insats är en av filmens plus. Jeremy Pope Golden Globe-nominerades för sin insats. 2019 nominerades han till teaterpriset Tony i två kategorier – för sin insats i dramat Choir Boy samt sin gestaltning av Eddie Kendricks i musikalen Ain’t Too Proud. Han nominerades till en Grammy för samma musikal, och året efter sågs han i miniserien Hollywood vilket resulterade i en Emmy-nominering. För The Inspection har Pope hittills erhållit Virtuoso Award vid Santa Barbara International Film Festival. I två kommande filmprojekt spelar han Jean-Michel Basquiat respektive Sammy Davis Jr.

Fakta om regissören, Elegance Bratton:
The Inpection är hans debutfilm. I marinkåren har han arbetat med interna filmproduktioner. Efter fem år hos marinen inledde Bratton sin civila karriär med kortfilmer, samt realityserien My House och dokumentären Pier Kids.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Marinkåren

Filmrecension: TÁR – aktuellt och en berättelse som griper tag

1 mars, 2023 by Birgitta Komaki

TÁR
Betyg 4
Svensk premiär 3 mars 2023
Regi Todd Field

Lydia Tár är en kvinnlig dirigent i ett yrke som domineras av män. Ett yrke som innebär makt och berömmelse för den som lyckas. Och Lydia har en otrolig erfarenhet och en
fantastisk karriär. Belönad och respekterad och omgiven av beundrande musiker och
publik. Med självklar auktoritet uttalar hon sig om musik och kompositörer. Ingen i omgivningen ifrågasätter hennes uttalanden och hennes makt.

Men makt korrumperar och Lydia utövar härskarteknik mot sina elever och sin omgivning. Skickligt manövrerar hon bort de regler som gällt och tar över makten.
Hennes behandling av assistenten Francesca (Noemie Merlant) och förflyttningen av Sebastian (Allan Corduner) vars öron blivit för gamla är tydliga exempel på hennes maktfullkomlighet.

Men den manipulerande offentliga Lydia har också en privat sida. Hennes relationer
är helt på hennes villkor och hon har inget medlidande. Hennes enda varma relation är till dottern Petra. Hon tar det hon vill ha och avslutar andra utan pardon. Men hon får också betala ett högt pris.

Cate Blanchett gör rollen som Lydia Tár så intensivt och självklart att man glömmer att
filmen är en fiktiv dokumentär. Man glömmer också att den är 2 timmar och 38 minuter lång. De musiker som refereras till är verkliga och bidrar till att historien känns autentisk.

Filmen om Lydia Tár väcker många känslor. Den inledande intervjun är ett prov på intellektuellt bollande och väcker frågan om filmens handling. När filmen sedan början väcker Lydia mest känslan av en kall person med narcissistisk läggning. Kombinationen av makt och hennes personlighet gör att hon blir en person som är beundrad och fruktad men också skrämmer.

När hennes värld rasar samman blir fallet hårt. Omständigheter som samlas och vänds mot henne blir till ett drev från alla håll. Fortfarande inte särskilt sympatisk kan man ändå känna ett visst medlidande med henne. Filmen blir som en Metoo historia med omvänd förtecken. En Metoo som mer handlar om odemokratisk styrning än sexuellt utnyttjande. Ett alltid aktuellt ämne och en historia som griper tag. Cate Blanchett bör absolut vara aktuell för en Oscars för sin roll.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Korsett – en lång plågsam resa mot ett ytterst förutsägbart slut

28 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Korsett
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Marie Kreutzer
Medverkande Vicky Krieps, Colin Morgan, Finnegan Oldfield m fl.

Något av det mest plågsamma jag sett. En lång plågsam resa mot ett ytterst förutsägbart slut.

Kejsarinnan Elizabeth av Österrike, även kallad ‘Sisi’, är dessutom drottning av Ungern. Hon är avgudad för sin skönhet och känd för sitt inspirerande mode. År 1877 fyller hon 40 är och de räknas som officiellt som en gammal kvinna. Hon är inte längre ung och vacker. I början kämpar hon för att upprätthålla sin image genom att knyta sin korsett hårdare och hårdare. Eller nja, hon gör ju inte detta själv. Hon har förstås tjänstefolk som går knyta hårdare och hårdare – och tjänstefolk som får stå ut med hennes temperament. Hon är en kvinna helt fast i bilden av att en kvinnas värde bara sitter i skönheten.

Det liksom helt omöjligt att tycka synd om henne eller att sympatisera med henne. Hon är gynnad. Enormt gynnad. Hon äger egna slott att resa till. Hon är bulimiker och anorektiker, det är uppenbart. Hon är dessutom heroinmissbrukare. Det är svåra tillstånd som kräver stöd och hjälp. Men då hon samtidigt är så jag-fixerad och helt struntar i att finnas till för sina barn är det helt omöjligt för mig att identifiera mig med att eller känna sympati för ‘Sisi’.

Hon är trots allt en stenrik kvinna som har alla möjligheter att göra bra saker. Istället deppar hon ner sig totalt, bland annat för att hennes själsfrände och nära vän, en manlig kusin, inte vill ha sex med henne, eftersom han är homosexuell. Visst är det en tid då kvinnor inte släpptes in i maktens rum men det fanns ändå mycket hon skulle kunna engagera sig i. Jag tycker det är ointressant att följa en så gynnad kvinnas situation. Om en sådan film ska engagera mig måste det finnas något allmängiltigt i berättelsen, men det kan jag inte hitta.

Jag vet att på sina håll är filmen uppskattad. Den var nominerad till Un Certain Regard vid Cannes filmfestival 2022 och vinnare av Un Certain Regard för Bästa skådespelare till Vicky Krieps 2022 och dessutom bästa film på London filmfestival 2022.

​

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: En vacker dag

28 februari, 2023 by Rosemari Södergren

En vacker dag
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Mia Hansen-Løve

En varm och väldigt mänsklig berättelse om en ung änka, Sandra, som bor med sin åttaåriga dotter och ställer upp väldigt mycket på sin sjuka pappa.

Det är två olika berättelser som snirklar runt varandra, vilket är både positivt och negativt. Sandras pappa är en pensionerad professor i filosofi som drabbats av en slags demens-sjukdom som gör att han tappar förståelse för vad saker är och han tappar sitt språk. Det är en förfärlig sjukdom och ännu värre för en man som honom som var så intellektuellt kunnig och älskade att läsa. Hans bibliotek är imponerande och när han måste flytta till ett vårdhem måste böckerna flytta eftersom familjen inte har råd att betala för hans lägenhet samtidigt som de ska hjälpas åt att betalas hans plats på vårdhemmet.

Berättelsen om honom är berörande och jag skulle gärna ha ännu mer fokus på den. Istället är huvudberättelsen Sandras kärlekshistoria. Av en slump mötet hon en gammal vän, Clément, som också var en nära vän till Sandras avlidne make. En gnista tänds och Sandra tar sig tid att träffa Clément. Väldigt fint skildrat växer deras förhållande. Eftersom de känt varandra så länge verkar de känna att det är lite konstigt att ta steget till ett kärleksförhållande. Efter ett några träffar börjar de att ha sex med varandra. Men hur mycket är det ett förhållande? Det är en svår situation eftersom Clément är gift och har en son i ungefär samma ålder som Sandras dotter. Clément vacklar fram och tillbaka mellan sina känslor för Sandra och sin samhörighet med sin fru och sin son.

En av filmens stora styrkor är att skildrar människor som känns äkta, realistiska. Sandra liksom hennes syster, deras mamma och pappans nya kvinna och övrig släkt hjälps åt med att besöka och stödja pappan. Det är inte överdrivet gulligt skildrat men mänskligt och inte Ingmar Bergman-hysteriskt. I dagens film och tv-serie-sammanhang är det nog en dominans av kriminalhistorier av olika slag med brott och mord. Det är skönt med en film som varken skildrar en mängd av våld och inte heller skildrar en överklass som aldrig behöver bry sig om ekonomin. Här är en normal kvinna som har ett arbete för att försörja sig och som gör sitt bästa på jobbet, för sin dotter och sin pappa. När hon nu möter en kärlek ställs hon inför att välja och prioritera. vad är viktigast, plikten mot andra eller att få leva i en passion.

Ett minus är att filmen är ihopklippt lite rörigt. Det pendlar lite väl snabbt i tiden och i rummet emellanåt. Plötsligt har det gått ett par månader eller ett halvår eller så plötsligt byts scenrummet ut och de befinner sig på en plats. Jag tycker sexscenerna är lite långtråkiga, lite för gullepluttiga, som om regissören ville visa hur vackra de två är. Känns övertydligt.

Filmen spretar lite åt olika håll – fast å andra sidan är det ju precis sådant livet är. Om ens föräldrar blir svårt sjuka händer det ofta samtidigt som annat pågår i livet.

En av styrkorna i filmen är att det sägs en del under ytan. Sådant som kräver att man kan sitta och koncentrera sig. Så det är inte en film man för se med Zara Larsson i publiken (ni vet hon som vill att man ska få skrika och störa varandra under filmvisningen).

Ett exempel på det små detaljerna som berättar om det som rör sig i det inre är hur Sandra som är sympatisk och verkligen bryr sig om sin dotter ändå beter sig osympatiskt vid ett par tillfällen. Som när de sett en film på bio och Sandra helt mosar sönder och trampar på dotterns glädje över filmen eller när de hälsar på Sandras pappa på vårdhemmet och deltar i sångträff. Dottern och hennes morfar har kul och mysigt och Sandra får panik och bara måste gå därifrån och tvingar med dottern. Det är som att det bara är mot dottern Sandra kan bete sig missunnsamt, kanske för att de står varandra så nära.

En berörande film om äkta människor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 336
  • Sida 337
  • Sida 338
  • Sida 339
  • Sida 340
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in