• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Dansstationen firar dansens dag den 29 april med folkfest på stortorget och föreställningen Call of the void

12 april, 2023 by Redaktionen

Den 29 april firar Dansstationen dansens dag på Stortorget genom att visa Minna Krooks Krax Krax och amatördansare från hela Skåne. Dagen avslutas med föreställningen Call of the void av Nicole Neidert på Palladium, berättar ett pressmeddelande:

Dansens dag eller som den ofta kallas internationella dansdagen har sedan 1982 firats på samma datum, den 29 april. Dagen firas runt om i hela världen på Jean-Georges Noverres födelsedag. Jean-Georges föddes den 29 april år 1727. I Sverige firas dansens dag genom att dansen uppmärksammas i alla möjliga sammanhang.

RAX KRAX – MINNA KROOK
29 april kl 10.30 + kl 11.15
På Stortorget

En dansföreställning i ur och skur för alla åldrar
Ett gäng glada, rytmiska, dansanta samt något förvirrade typer.
Var kom de ifrån? Vart är de på väg?
De förundras av platsen samt väder och vind. De är mycket intresserade av fåglar.
Är de fåglar? I så fall en ny väldigt intressant sort.

CREDITS
Koreografi och idé: Minna Krook
Kompositörer: Tomas Hirdman och Peter Lagergren
Kostymdesign: Moa Möller
Kostymtillverkning: Alice Fine
Dansare: Minna Krook, Peter Lagergren, Emelie Wahlman och Jonathan Sikell
Livemusik: hela kompaniet

Föreställningen Call of the void av Nicole Neidert spelas på Dansstationen den 29 april kl 19.30 (ca 50 min)
Önskar ni att recensera föreställningen vänligen kontakta Anna Paulnitz, Dansstationen

Svindlande scenkonst om den ensamma människans briljans, meningslöshet och ambivalens

Har du någonsin stått vid randen av ett stup, lutat dig över kanten och oväntat tänkt att du skulle kunna hoppa? Detta fenomen – en kort känsla av destruktivt begär, kallas för ”a call of the void” och utgör grunden för Nicole Neiderts verk.

A call of the void är ett infall lika vanligt som oförklarligt. I denna ingivelse finns både känslan av kontrollförlust liksom en påminnelse om viljan att leva. Ett existentiellt fenomen som rymmer både ett mörker och en hoppfullhet, vilka båda sätter tonen i föreställningen.

Med inspiration från anime sci-fi och genom att använda poppingens animerade uttryck skapar Call of the void en artificiell värld. Här är det dansaren Anton Borgström som står i fokus och tillsammans med en drabbande ljudbild och expressivt ljus, glider verket mellan fiktion och verklighet.

Call of the void är en hisnande upplevelse där en tryckande intimitet och perceptiva illusioner är ständigt närvarande.

KOREOGRAF / NICOLE NEIDERT
Nicole har arbetat som danskonstnär sedan 2012. Hennes arbete fokuserar på artificiella uttryck, texturer/materialitet, våra sinnen, alternativa kroppar, känslostormar och dans. Genom verk som glider mellan illusioner och verkligheter vill hon exponera olika sidor av vår mänsklighet och expandera våra sinnen. Hennes verk har visats på bl.a Skånes Dansteater, SPIRA Kulturhus, Hjalmar Bergmanteatern Örebro och Malmö Konserthus. Med residens på Dansens Hus i Stockholm har hon arbetat fram verket Call of the void. Nicole Neidert tilldelades Birgit Cullberg-stipendiet 2021.

Nicole Neidert om att inspireras av anime:
I processen med Call of the void har vi inspirerats av anime-film. Anime tar sig ofta an livets och dödens teman med dynamisk och poetisk ton, de använder också långsamma utdragna sekvenser för att skapa känslomässig laddning eller belysa ett betydelsefullt ögonblick. Till exempel en tår som sakta rinner ner för en kind, zoomas in och får ta sin tid och fullt fokus. De små händelserna kan få lika mycket utrymme som en enorm, den där tåren kan vara lika viktig som att solen skulle explodera. Anime har också en distinkt användning av färg, ljus och skuggor som skapar kontrasterande och dramatiska visuella uttryck. Och det är väl där någonstans, i de visuella uttrycken – tillsammans med komponerandet av tid och dimension – tillsammans med en poetisk ton och ett upphöjt uttryck – som Call of the void har undertoner som influerats och inspirerats av animefilm.


Även koreografin har inspirerats av animekaraktärers kroppspråk, rörelser och uttryck. Dansaren Anton Borgström har bakgrund i popping, en dansteknik som bygger på illusioner samt animerade effekter och karaktärer, och i processen har vi arbetat med att korsa dessa uttryck och hitta nya potentialer i mötet mellan “anime-kroppspråket” och poppingtekniken – som resulterat i fysiska uttryck och koreografi som är mycket närvarande i verket.

Arkiverad under: Dans, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Renfield

12 april, 2023 by Elis Holmström

Renfield
Betyg: 1
Svensk biopremiär 12 april 2023
Regi Chris McKay

Den som är intresserad – och har alltför mycket tid, kan titta närmare på hur Nicolas Cage lyckades med att tillintetgöra sin enorma enorma förmögenhet på en rad usla investeringar och inköp. Cage filmkarriär har inte heller varit särskilt likvid de senaste årtiondena. Men Cage kan i alla fall trösta sig med att han har en ny lysande karriär framför sig, nämligen som kalkonuppfödare. För trots tappra försök att restaurera sin ruinerade karriär har försöken kulminerat i spektakulära magplask som endast en mycket grym människa skulle kunna skratta åt.

Renfield är ytterligare en kalkon på steroider som många gånger går förbi det usla och landar i att vara rent bisarr. Nu är det dock inte bara Nicolas Cage som bär ansvaret för denna travesti. Såväl Walking Dead-skaparen Robert Kirkman och Ryan Ridley, som står för det så kallade “manuskriptet” som regissören Chris McKay kommer behöva bikta sig resten av sina liv för att i någon minimal utsträckning gottgöra för vad de utsätter filmmediet, publiken och mänskligheten för. Tanken att skapa en mörk, våldsam och ofiltrerad komisk skräckfilm är inget nytt. Roman Polanski visade att det var möjligt att blända med detta recept i den fantastiska Vampyrernas Natt. Vampyrer på film är dessutom ett uttjatat tema som numera funkar lika bra i parodiska syften som att skrämma livet ur folk

Inledningsvis verkar McKay ha fattat galoppen genom en stor dos självironi och snygga referenser till det mest klassiska av Dracula-produktioner, där Bela Lugosi fick bära manteln som den blodtörstande greven. Hoppet slocknar dock lika snabbt som Tidö-regeringens opinionssiffror. Då McKay gick från att göra framgångsrik och underhållande animerad film, med Lego Batman, till spelfilm visade sig övergången vara lika tuff som då Michael Jordan bestämde sig för att pröva på baseball. Efter den gräsliga The Tomorrow War – som var så pass katastrofal att Paramount valde att sälja filmen till Amazon, borde alla insett att McKay inte hade kompetensen att ta sig an icke animerade projekt. Tyvärr har Universal ignorerat detta uppenbara faktum. Det leder till att McKays bedrövliga regi – och totala brist på fingerfärdighet, inte har rättats till utan förstärkts.

Renfield är – om möjligt, än mer amatörmässig än The Tomorrow War. Även om det finns en intention att flirta med b-filmer och skräckklyschor blir detta inte några charmiga referenser. Det blir istället en sorts parfym som är tänkt att dölja det faktum att Renfield är avsevärt sämre än de filmer man kan ha oturen att stöta på i en rea-korg på det lokala snabbköpet.

Hela filmen känns som en enda lång bluff där McKay ständigt försöker dölja det faktum att ingenting fungerar. Så fort det finns möjlighet kastas det in avledande manövrar, detta är mest framträdande i filmens absurda blodsutgjutelse. Mängden blod, inälvor och stympade kroppsdelar slår rekord, allt för att distrahera från det faktum att regin, utförandet och författarskapet är under all kritik. Actionscenerna är dock fantastiska… Ja, om man aldrig sett någon actionfilm som haft premiär de senaste hundra åren. Allting är en mördande tråkig härva av dåliga stunts och kass koreografi som påminner om ett miserabelt barbråk.

Om nu actionscenerna har samma kvalitetsnivå som SLs punktlighet återstår bara humorn. Men hela Renfield är infekterad av inkompetens, försöken till komik är många men lika misslyckade som allting annat. Regin och de livsviktiga framförandena är totalt urvattnade och befriade från finess, energi eller skärpa. Att alla medverkande är vilse i pannkakan gör inte det här mycket bättre. Den vanligtvis stabila Nicholas Hoult verkar desperat och frustrerad, inte ens hans naturliga, brittiska accent låter trovärdig. Hoult gör – med största sannolikhet, sitt livs sämsta insats här. Awkwafina medför sin igenkännbara höga energinivå, som skulle kunna driva ett par av världens mest energikrävande städer, men inte ens detta kan kompensera för det vedervärdiga manuskriptet som presenterar den ena karikatyren efter den andra. Sedan har vi Nicolas Cage som efter detta kan ändra sin yrkesbeskrivning från professionell skådespelare till clown.

Allting är så kapitalt misslyckat att det snart liknar en konkurs-bunden cirkus där allting går fel. Lejonen äter upp skötarna, akrobaterna faller hejdlöst och eldslukarna bränner ned hela tältet. Det är genuint omöjligt att veta om man skall skratta eller gråta, en sak är i alla fall glasklart, Renfield är ett misslyckande som ingen bör närma sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Butterfly Vision – stark, stark film som inte går att skaka av sig

12 april, 2023 by Rosemari Södergren

Butterfly Vision
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Maksym Nakonechnyi
Medverkande Rita Burkovska, Natalya Vorozhbit, Daria Lorenci m fl.

I krig är alla förlorare och kvinnor ännu mer. Denna film som är ett samprojekt mellan fyra länder, Ukraina, Sverige, Tjeckien och Kroatien, gräver sig djupt in i hjärtat. Den sitter kvar inne i mig länge och den visar på alla sätt och vis hur omänskligt krig är och hur den påverkar människor efteråt.

Huvudpersonen, Lilia, är en kvinnliga soldat, en ukrainsk flygspanare, som kommer hem till sin familj efter ett fångutbyte mellan Ukraina och ett annat land. Filmen handlar om människor och de drabbas i efterskalven efter krig och fångenskap, men den skildrar inte den pågående konflikten nu, där Ryssland anfaller Ukraina. Jag har svårt att kalla Rysslands anfall för krig, eftersom Ukraina enbart försvarar sig och inte i sin tur attackerar Ryssland. Att Ukraina måste försvara sig med vapen av olika slag är självklart.

Lilia har varit krigsfånge i Donbas. När hon och några andra fångar kommer hem möts de av hyllningar som krigshjältar och med stort medieuppbåd och en ukrainsk minister som tar emot dem. De blir läkarundersökta och får komma hem till sina familjer.

På Lilia väntar framför allt hennes mamma, hennes man Tokha och en god vän kallad Magpie. Det är inte lätt att komma tillbaka till ett vanligt liv efter fångenskap. Lilia har posttraumatiskt stressyndrom, PTS, men hon vill inte visa sig svag. Hon får attacker av och till och otäcka drömmar, men hon vägrar identifiera sig som ett offer. Jag är väl lite kluven till den attityden. PTS kan få människor att begå våld mot både sig själv och andra.

Det visar sig också att Lilia utsatts för grova övergrepp och väntar ett barn efter att ha våldtagits. Det blir en outhärdlig och svår situation att hantera för både henne och hennes man.

PTS-attackerna och hennes drömlika tillstånd skildras starkt med bilder som blir trasiga, störningar i bilder och skrämmande ljud. Mycket skickligt sätt att få oss att känna hur Lilia känner. Förutom dessa attacker och drömmarna är berättelsen som en dokumentär i bildspråk och dialoger. Rollerna spelas realistiskt och det känns som om det inte är ett drama utan ren verklighet.

Butterfly Vision är en stark, stark film som inte går att skaka av sig. Det är också så tydligt att det finns så mycket som måste göras i världen nu för att alla som drabbas av krigets fasor runt om olika krigshärdar kan få stöd att bearbeta det som hänt för att kunna bli trygga människor som kan leva vidare. Det är helt klart inte lätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Butterfly Vision, Filmkritik, Filmrecension, Ukraina

Filmrecension: Under fikonträden – bedövande vacker skildring

11 april, 2023 by Rosemari Södergren

Under fikonträden
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Erige Sehiri

Om livet, allt det viktigaste som vänskap, kärlek, förälskelser, konflikter och längtan och drömmar, skildrat under en lång dag med hårt arbete. Vi får följa en grupp unga och gamla tunisier som jobbar med att plocka fikon i norra Tunisien. Vi får följa dem under en dag, från att de blir hämtade på morgonen av chefen och körda till fikonlunden i en pickup med öppet flak tills de på kvällen blir hemkörda samtidigt som de mogna fikonen de plockat blir forslade iväg.

Det är en lång dag med hårt arbete, men också med stunder av glädje och sammanhållning mellan unga och gamla. Var och en av de unga kvinnorna i gruppen har sin egen historia, sina egna glädjeämnen och bekymmer liksom de unga männen har sina utmaningar. De äldre har sin erfarenhet, sina sår i livet och sina glädjeämnen.

Kvinnorna har täckt sitt hår, men en av de unga kvinnorna är inte lika konservativ och låter sitt hår synas tydligt vid sidan av schalen. Ibland tar hon till och med av sig sjalen. Vi får komma nära både henne och en del av andra fikonplockarna, både unga kvinnor och unga män liksom äldre män och kvinnor. De har alla sina drömmar, sina erfarenheter. Det är en underbar berättelse där så mycket sägs mellan raderna.

Erige Sehiris debutfilm Under fikonträden är en bedövande vacker skildring av människor i ett samhälle som står mellan starka traditioner och konservativa värderingar och moderna influenser. En tid då de unga plockar fram sina mobiltelefoner när de är utan synhåll från chefen, som blossar på el-cigarett.

Men berättelsen för inte bara in oss i en värld långt bort från det svenska moderna samhället det också en universell skildring av unga och gamla människor, om möten över generationer, om våra drömmar och vår längtan efter kärlek. Om hopp och ambitioner, om svek och lögner.

Det är så fint skildrat med lugna bilder och skådespelare som kan visa så mycket utan att agera överdrivet. En skildring av en värld långt bort från oss i Sverige men ändå så nära oss, samma drömmar om kärlek och framtiden hos en ung tunisier som en ung västerlänning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Butiken – ett slag mitt i solarplexus på tillväxtfilosofin

11 april, 2023 by Rosemari Södergren

Butiken
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Ami-Ro Sköld

Ett slag mitt i solarplexus på tillväxtfilosfin, en grym och träffande beskrivning av vad som håller på att ske i västvärlden där mänskliga rättigheter försvinner och arbetstagarens rätt gröps ur allt mer. En film som träffar rakt in i nutiden. Vi har mitt i vår verklighet sett hur priserna rusat uppåt, vi ser hur matvaror blir allt dyrare men ändå har de stora matvarujättarnas ägare liksom eldistributörer håvat in stora vinster de senare åren. De som får betala när det blir svåra tider är som alltid de maktlösa, de fattigaste.

Vi får följa några anställda på en butik från en lågpriskedja för matvaror. Kostnaden för personalen har ökat med tio procent men varorna har ökat med tjugo procent. Chefen är inte nöjd med att personalkostnaden ökat trots att hans vinst ökat. Nu ska det skäras i personalen och då bestäms det att ingen ska veta i förväg vilka tiden han eller ska jobba. De som behövs för att jobba får ett sms som de måste svara på direkt och kunna ta sig till butiken inom trettio minuter. Det finns de som bor längre ifrån. De får helt enkelt sluta eller lösa det på något sätt.

Vi får följa några av de anställda och deras problem som förvärras när deras inkomst minskar. De var ju lågavlönade redan innan. En ensamstående pappa har inte råd att låta sina flickor hålla på med konståkning, som är flickornas stora dröm. En ung kvinna har varit butikschef under ägaren men är mammaledig med en baby. Hon ställs inför ultimatum att antingen komma tillbaka och jobba eller riskera att inte ha sitt jobb efter mammaledigheten. Hon tvingas pumpa bröstmjölk till sin baby och låta någon sköta den.

När personalen pressas och måste jobba snabbare och snabbare och inte ens hinner prata med kunder blir det av och till full kalabalik i butiken. När maskinen för pantflaskor inte skickar ut kvitton är det ingen som har tid att laga den och det skapar vilda protester från kunderna.

Alla blir pressade. Att ha dålig ekonomi och ingen trygghet i arbeten skapar oro och göder konflikter mellan de anställda och gentemot kunderna. Egentligen skulle detta kunna vara en skildring av många andra arbetsplatser. Det är det blir när människor blir allt mer maktlösa, får mer ekonomiska bekymmer och måste kämpa varje minut samtidigt som de vet att makthavarna sitter i trygghet och bara ökar sin välfärd och sina bonusar.

Nära butiken har hemlösa byggt upp en liten samfällighet där de bor i husvagnar eller tält. De hemlösa brukar ta tillvara på avfallet från butiken. Men nu kommer nya regler: avfallet ska låsas in. Denna film är precis som det står i filmdistributörens pressutskick: En iskall påminnelse om vad som händer när människor reduceras till kuggar i ett maskineri – och när ett helt samhälle rear ut sin själ.

Handlingen hoppar mellan två sätt att berätta. Dels är det en filmad berättelse med en skakig hoppande kamera som ger känsla av att det är direkt från verkligheten. Emellanåt är det en animerad berättelse då all personal och kunder blivit dockor. Ganska fula dockor med förvridna ansikten. Väldigt effektivt, det blir en distans mellan oss och dem där vi kan se hur små de är, hur hjälplösa det är som dockor i de mäktigas händer.

En scen som är ohyggligt träffande och som säkert många av oss kan relatera till är när chefen håller ett peptalk med personalen och talar om hur viktiga det är och att deras uppdrag är att förbättra människors tillvaro. Anledningen till att de ska bemöta kunderna med snabbhet är att kunderna effektivt och utan krångel ska kunna köpa vad de behöver för att snabbt komma hem till sin familj och sina barn. Snabbheten som de pressas att jobba under har inte med vinstprofiten att göra, säger han. Vi vet vilken lögn det är.

Inledningsscenerna där kyckling säljs till reapriser är ohyggliga. dessutom vet vi ju hur kycklingarna föds upp med knappt någon centimeter att röra sig, att de pumpas upp för att bli feta på de kroppsdelar som ger mest vinst åt matvarubutikernas ägare, vilket gör att många kycklingar inte ens kan bära upp sin egen tyngd. Industriuppfödningen av kyckling är vidrig och en skam för mänskligheten att vi behandlar levande varelser på det sättet.

Vad är väl några människoliv i jakten på evig tillväxt? Ja vad är liv när det finns en urstark grupp överst i samhället som äger och står och som håvar in de stora vinsterna. Denna film är en spark rakt in i lovsången till tillväxten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Butiken, Filmkritik, Filmrecension, Kapitalismen, Tillväxtfilosofin

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 323
  • Sida 324
  • Sida 325
  • Sida 326
  • Sida 327
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in