• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Blaze – Jag vet vad jag såg

26 april, 2023 by Linou Gertz

Blaze – Jag vet vad jag såg
Betyg 5
Biopremiär 28 April
Regi Del Kathryn Barton

Efter kortfilmerna Red och Oscar Wildes The Nightingale and the Rose är nu den australienska konstnären och filmaren Del Kathryn Barton redo att släppa lös sin långfilmsdebut. Titeln, Blaze, är densamma som namnet på den tolvåriga flicka filmen kretsar kring. Hon är lite tystlåten, tillbakadragen och lever mycket i sitt egna huvud och fantasi. Hon går ut för en promenad med hörlurarna på för att njuta av naturen och tonerna i ljuv samklang. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Istället blir hon ofrivilligt vittne till ett våldsamt överfall som övergår i våldtäkt och tillslut mord. Då detta ter sig väldigt obehagligt och chockerande för publiken, går det ju bara att gissa hur det skulle kännas på plats i sådan ung ålder också. Kanske är det lätt att undra varför hon inte tillkallar hjälp, eller ringer polisen, vilket senare hålls emot henne både från andra och henne själv.

Förutom att vara väldigt snyggt filmad bär den också på närmast poetisk kvalitet, där det vardagsnära våldet blandas med närmast magisk realism där en liten sandlåda blir till en hel strand där Blaze kan känna sig som en krigare och drömma sig bort för att hantera sina känslor. Inte nog med det gestaltas det också bildligt i filmen på mycket snyggt sätt. Som det inte vore nog använder regissören också sin konstnärliga talang till att förstärka filmens uttryck med bland annat dockor som lever i och utanför Blaze – och hennes vänskapliga papier-mâché drake som mer liknar en Pinjata snarare än någonting hämtat ur exempelvis Game of Thrones. Filmen blandar också in rena skräckfilmsbilder, som en säng som öppnar upp sig likt en portal och sprutar ur sig blod – för att symbolisera en helt annat orelaterad stor händelse i hennes liv. På så vis fungerar filmen verkligen på flera nivåer.

Inkallad för ett vittnesmål bygger Blaze upp mod och styrka för att berätta vad hon sett. Väl på plats blir det inte riktigt så enkelt, då den misstänkta mannens försvarsadvokater vrider på hela situationen och använder hennes låga ålder emot henne och försöker få det att framstå som att hon skulle vara för ung för att förstå vad hon egentligen sett. Vilket visar klart och tydligt hur filmen lyckas provocera mig på två punkter i samma scen: 1). Att den mest framträdande försvarsadvokaten är kvinna, och därmed borde ha mer sympati för den mördade mamman och att låta en man som honom gå fri mycket väl kan leda till att hon själv och hennes familj står näst på tur som offer, och 2). Att advokater visserligen ska bistå med rättslig hjälp och guidning, men ändå ses som bäst presterande när de hittar kryphål till skyldiga brottslingar så de kan gå fria även om de har mördat och/eller våldtagit någon. Vilket påvisar ett väletablerat systemfel som är vanligt runtom i världen som är mer utav ett sjukdomssymptom snarare än någonting annat. Att de inte tycks bry sig det minsta hur det påverkar vittnet eller offrets familj är bara sorgligt.

Allt är dock inte mörker och elände. Det finns också vänskap, värme, gemenskap liksom humor och återuppbyggnad. Blaze har en vän hon pratar med, skämtar och diskuterar saker som killar och sex – så filmen klarar inte Bechdel-testet (om någon fortfarande minns det) men ger ändå gestaltningen mer trovärdighet. Att de dessutom tränar Jujutsu tillsammans bygger vidare på det. I en spännande scen används det också till att bygga atmosfär, och lätt hade kunnat sluta väldigt klyschigt men istället går sin egen väg. Liksom Blaze och denna närmast fulländade konstnärligt laddade debuten i helhet. Att den också bygger på reella problem, som mäns våld mot kvinnor och exempelvis nätmobbning, ger den extra tyngd och poetisk laddning mellan skratt och tårar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Pixars Elementärt är utvald som avslutningsfilm i Cannes

25 april, 2023 by Redaktionen

Pixars 27:e animerade film Elementärt är utvald som avslutningsfilm på den 76:e upplagan av filmfestivalen i Cannes. Världspremiärvisningen äger rum den 27 maj 2023, berättar ett pressmeddelande:

Pixar Animation Studios returns to the globally revered Cannes Film Festival for the world premiere of its all-new feature film “Elementär” on May 27, ahead of its theatrical release on July 7. Debuting out of competition as the closing film of the 76th edition of the festival, “Elementär” is the fourth film from the storied studio to be selected for the event and joins previous favorites “Up,” “Insidan ut” and “Själen.”

Pete Docter, Pixar’s chief creative officer, said this year’s return to Cannes is particularly special for the studio. “As we all emerge from our pandemic cocoons and come together in story rooms, animation dailies and impromptu brainstorming sessions, it’s a joy and honor to have Pixar back on La Croisette,” said Docter. “Directed by the extraordinary storyteller Peter Sohn, ‘Elementär’ is so funny, full of heart and, frankly, stunning to see. It was created for audiences to experience on the big screen and I love that it’ll make its world premiere at Cannes.”

Docter, Sohn and producer Denise Ream will join members of the film’s voice cast at the event. Cannes has hosted the international competition since 1946. “For many years, the Cannes Film Festival has welcomed animated films from around the world,” said Thierry Frémaux, general delegate, Cannes Film Festival. “Pixar Animation Studios, with ‘Up’—directed by Pete Docter—made Cannes history by opening the 62nd edition of the Festival in 2009. It was a wonderful event! This is another great opportunity to present the amazing ‘Elementär’ on the closing of this 76th Cannes Film Festival and to think about our lives in such a powerful way.”

Disney and Pixar’s “Elementär” is an all-new, original feature film set in Element City, where fire-, water-, land- and air-residents live together. The story introduces Ember, a tough, quick-witted and fiery young woman, whose friendship with a fun, sappy, go-with-the-flow guy named Wade challenges her beliefs about the world they live in. The voice cast includes Leah Lewis as the fiery Ember; Mamoudou Athie as the water-guy Wade; Ronnie del Carmen as Ember’s soon-to-be retired dad, Bernie; Shila Ommi as Ember’s love-seeking mom, Cinder; Wendi McLendon-Covey as Wade’s stormy and Air-Ball-loving boss, Gale; Catherine O’Hara as Wade’s welcoming mom, Brook; Mason Wertheimer as Ember’s admiring neighbor, Clod; and Joe Pera as an overgrown city bureaucrat, Fern. Directed by Peter Sohn, produced by Denise Ream, p.g.a., and executive produced by Pete Docter, “Elementär” features a screenplay by John Hoberg & Kat Likkel and Brenda Hsueh with story by Sohn, Hoberg & Likkel and Hsueh. The film’s original score was composed and conducted by Thomas Newman. “Elementär” opens with Pixar’s all new short, “Carl’s Date,” in Swedish theaters on July 7, 2023.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Operakritik: Riddar Blåskägg & Judith – empati över gränser med bot och healing

25 april, 2023 by Pernilla Wiechel

Riddar Blåskägg & Judith
Av Béla Bartók & Malin Bång.
Libretton Béla Balász & Mara Lee.
Regi Wouter van Looy
Scenografi, och kostym Marie Szersnovicz
Mask och peruk Therésia Frisk
Dirigent Marit Strindlund.
Videodesign Raimo Benedetti
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Föreställning som recenseras Folkoperan 23 april 2023
Medverkande Stina Ekblad, Julia Sporsén, Johan Schinkler, Alexandra Büchel, Helgi Reynisson, Emilia Utter, Folkoperans orkester

En urklassiker möter en urpremiär, så inleder programbladet presentationen av Folkoperans Riddar Blåskägg + Judith, där två verk satts samman för att tala med varandra. Att designen kommer beröra mig både mentalt och musikaliskt, blir tydligt. Spännande är det också att den experimentella och mycket aktiva kompositören Malin Bång (född 1974), som jag inte hört förr, har komponerat verket, Judith. En tydlig vink om vad kvällen kommer ge är att också att författaren Mara Lee (född 1972) står för texten, hon som ofta skriver om makt, sexualitet och femininitet.

Först möter oss vackra, samlade, distinkta Stina Ekblad. Hon gestaltar den äldre tillbakablickande Judith och är vår guide. Vi får veta hur kvällen fördelas mellan tre Judith, och snart räknar Ekblad med fast hand ner oss till vårt inre rike. Spelet kan börja.

Första akten, klassikern Riddar Blåskägg, är skriven av ungraren Béla Bartók 1911, ursprungligen till en operatävling. För en historisk och feministisk tolkning hänvisar jag varmt till avsnittet Ebba-Witt Brattström skrivit i programbladet. Librettot bygger på en berättelse från 1600-talet som även Bröderna Grimm gjorde en version av på 1800-talet. Handlingen centreras kring en annan människas vilja (Judith) att dela och förmodat bära en annan människas mörker (Riddar Blåskägg). Rykten har redan förmedlat att Blåskägg har flera hustrurs liv på sitt samvete. Ändå vill Judith inget hellre än stanna hos denne man och älska honom, framför sin annars tilltänkta trolovade. I sin blinda modiga kärlek tar hon sig fram i ett utforskande av sju (symboliska) rum i Blåskäggs borg. Men det visar sig vartefter vara ett omöjligt projekt och sagan har lite olika slut i skilda versioner. I denna version överlever hon, om än i mycket dålig form.

Sångarnas prestationer i första akten växer till ett successivt överväldigande intryck. Det är lågmält tajt, emellanåt primalt naket och det är erotiskt. Handlingen kastar oss direkt in i deras innerliga önskan att komma varandra närmare och ännu närmare. Judith är redan i hans borg, och hon vill veta allt om honom… Alla rummen – till sitt inre – ska han öppna. Men han värjer sig och svarar: ”Fråga inte, älska mig”. Det är en direkt och imponerande ärlig känslomässig ton när dialogen pågår. Med hjälp av Julia Sporséns och Johan Schinklers växelvisa ljusa energifyllda och mörka lite återhållna sångslingor mot varandra blir det vackert. Fastän de mer agerar med ett magnetiskt lite längre avstånd mellan sig blir laddningen så tydlig och når långt ut i bänkraderna. Schinklers sårbara rollgestalt – naken under röda rocken – med varmt mörka stämma blir nyanserad och realistisk och vacker mot Sporséns intensiva klara uppriktiga klang. Den effektiva och avskalade scenografin och precisa regin fångar det essentiella: Deras sökande, hans tvekan, hennes naiva vilja och hopp. Något tidlöst och allmängiltigt blir synligt.

Sista akten, då Judith gestaltas av Alexandra Büchel, i nykomponerade verket av Malin Bång – får vi se Judiths kamp. Hon lever sig igenom sitt mycket modiga men tyvärr dömda misstag, som verkligen kostat på, för att sedan bygga upp sig igen psykiskt. De två, även i första akten närvarande, men med masker dolda andarna – ”Mörkret 1 och Mörkret 2” (Emilia Utter och Helgi Reynison), blir nu synliga utan sin mask. Judith tycks få hjälp av dem. För i det här överraskande ljud-konst-verket lider Judith, lever ut, förfasas, når botten men vänder uppåt med en stilla nyfunnen styrka. Folkoperans fantastiska orkester spelar på mer än instrument för att ge ytterligare liv i ljudbilden. Vi ser en eld brinna, vatten falla från himlen, och Judith svävar tyngdlös filmad i rymden. Det enda som återstår är att välja livet, att förmå förhålla sig sundare, acceptera och gå vidare med bibehållet hopp. I Mara Lees text hörs Judith accepterande säga – med en existentialists krassa övertygelse:
– Jag väljer ljuset och skuggan, orden och livet.

Den tröstande raden att under gatstenen finns en strand hörs också svepa förbi.
Judith var bara väldigt kär och kanske en sådan kvinna som ”älskar för mycket”, kan man tänka. Jag minns boken från 1992 med samma titel. Tankar om medberoende, socialt arv, och gränslöshet dyker upp. Men plötsligt lämnar jag det feministiska om könsroller och makt och tankarna går en annan mer allmänmänsklig väg. Verket Judith erbjuder ett sällskap, chansen att ta del av en inre healing-resa. Judith är anfrätt av självtvivel, försöker ömsa skinn, bli stark och överleva något som varit henne övermäktigt. Riddar Blåskäggs mörker och fasansfulla gärningar drabbar henne när hon är kär och skör. Symboliserar det inte även öppna möten med ondska i andra former? Kanske en sådan sprakande healing-resa kommer lägligt för alla som följer, lider, ställer frågor, läser nyheterna, om Putins ondska? Vi är maktlösa, som Judith, lider av vad vi tar del av. Att våga se in i ett kompakt övermäktigt mörker kostar på.

Andra aktens frustande, väsande, tjutande toner och ljud… och eld av stilla vrede… den speglar det vi känner. Men vi tar oss upp. Starkare väljer vi sen orden, ljuset, livet …

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Livet är kort konsten lång – om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär

24 april, 2023 by Rosemari Södergren

Livet är kort konsten lång
Betyg 4
Biopremiär på Bio Roy i Göteborg 14 april 2023 och kommer att visas på SVT hösten 2023
Regi Pontus Hjorthén

Skildringen av Göteborgs-konstnären Åke Göransson är ett måste att uppleva för alla konstintresserade. Självklart. Denna film för med oss på en djupdykning i hans konst där vi får se många av hans konstverk. Men som med riktigt bra dokumentärer berättar den om mycket mer än historien om den människa eller händelse som är filmens ämne. Klassklyftorna som styr inom konsten och alla kulturverksamhet är tydligt skildrade utan att det skrivs oss på fingrarna. Vi förstår det så väl ändå. För den som är född i fattigare omständigheter är det näst intill omöjligt att ta sig fram inom konstens eller kulturens värld. Då under 1900-talets första hälft liksom nu, idag. Dokumentären tar oss också med på en undersökning av färg och form och vad konst kan berätta.

Åke Göransson växte upp med sin mamma, tre bröder och en inneboende i en enrumslägenhet i gamla Landala. I denna totala fattigdom målade Åke tavlor som är tidlösa och gripande. Under sin utbildning på konstskolan Valand måste han försörja sig genom att jobba på eftermiddagarna som frisör. När det var sommarlov reste han klasskamrater till Europa för att uppleva konst från olika länder. En resa som var omöjlig för Åke Göransson. Han var alldeles för fattig. Periodvis fick hans mamma ta extrajobb för att kunna köpa färg till honom så han kunde måla.

Denna enorma uppförsbacke som den fattige har för att ta sig fram inom kultur eller det akademiska är nästan lika omöjlig att ta sig fram på fortfarande. Då jobbmöjligheterna är få och många måste ta obetalda praktikplatser för att ta sig fram är vägen i stort bara öppen för den som har välbärgade föräldrar eller rika släktingar.

Åke Göransson dog 1942 endast fyrtio år gammal i sviterna efter turbekulos. Han var under lång tid inlagd på mentalsjukhuset Lillhagen i Göteborg. Han hade mentala problem och periodvis åt han knappt något, det enda han intog var kaffe och cigaretter. Filmen berättar om hans omöjliga kärlekshistoria med Inga från Dalsland och om miraklet när flera av hans konstverk hittades i mammans kökssoffa.

När ett urval av hans målningar visades upp på ett galleri i Stockholm såldes många av tavlorna. För en tid fick hans mamma en något förbättrad ekonomi. Nu kunde hon ett tag hälsa på honom på Lillhagen dagligen istället för tidigare en gång i månaden. Men som så ofta kvävdes detta av myndigheterna som snabbt såg till att kräva betalt för hans långa vistelse på Lillhagen. Det är så sorgligt att utsatta människor aldrig får en chans.

Men denna dokumentär är mycket mer än en berättelse om hans liv. Filmen berättar också om hans sökande efter färg och form och ställer många spännande frågor om vad vi ser och vad vi känner när vi möter konst. Något jag gärna skulle se ännu mer om.

Lars Lerin, konstnären och författaren, är en av flera som berättar om Åke Göranssons konst. Lars Lerin är starkt berörd av Åke Göransson konst och har köpt flera av hans verk.

Livet är kort konsten lång en fantastisk dokumentär om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Åke Göransson, Dokumentär, Dokumentärfilm, Konst, Lars Lerin

Superb vokaljazz framförs av kvinnor med pondus – Pernilla Andersson Kvartett på Unity

24 april, 2023 by Mats Hallberg

foto Paola Berglund Sievers (från Pernilla Anderssons fb-sida)

Jazzkrogen Unity i Göteborg

22/4 2023

I marknadsföringen värderas Pernilla Andersson exceptionellt högt. Istället för ”fenomenal” nöjer jag mig med påståendet att hon är VÄLDIGT Bra. Hört sångerskan på samma scen charmant gästa Bäck Brothers, fronta live och på skiva i More Than a Pair (recenserade här 2018) och med mjukpoppiga cover-duon Rosenberg & Eng på Sokrates Taverna. Baserat på tidigare intryck instämmer jag i omdömet själfull entertainer av rang. Nu har hon bildat en grupp vars medlemmar jag hört åtskilliga gånger. Fast inte tillsammans.. Den leds av energiknippet Theresa Indebetou som med annan, äldre rytmsektion släppt fyra skivor. På Unity spelar hon tillsammans med Boel Mogensen på kontrabas och bakom trumsetet Maria Dahlin, två sammansvetsade 90-talister. Har hört dem med gitarrtrion Toppklass, i kyrkor, på teaterscener, på Oceanen, i Kronhuset i annan pianotrio etc.

Det är fullsatt trots att kvällen är tidig och ljus. Jag sitter i baren alldeles intill rummet där scenen är belägen. Låter tillfredsställande också rent ljudmässigt, även om basgångar skulle ha justeras upp något. Pernilla Andersson är en utomordentlig interpret. På den första av aftonens två konserter sjungs under cirka en timmes tid standards plus lite överraskande två klämmiga melodier på svenska, nämligen Siv Malmkvists tidiga hit Jazzbacillen (få andra har den i sin repertoar) och alster med Sonya Hedenbratt.

Genom självlysande pondus företas diskret öppning i elegant melodi signerad Tony Bennett, jämte 30-tals schlagern Dream A Little Dream Of Me, (som ju fick störst framgång med Mamas And The Papas). Det är prydligt utformat och mer än imitation. Broderas också snyggt i stick. My Favorite Things fungerar förträffligt för en kvartett som vill släppa loss. Musikalklassikern utvecklas till en elastisk höjdare där Maria Dahlin tar för sig, bjuder på trumsolo som begåvat förhåller sig till melodin. I samma sprittande anda byts till sång på svenska. Sonya Hedenbratt-hyllningen görs fröjdefullt genom arr som festligt valsar runt, får mig att associera till Monk och Brubeck. Ingen aning om de håller sig till originalet eller om pianisten fyndigt improviserar i egna tillägg. Hon som tar sig an klaviaturen med hela kroppen står för flera inspirerade inpass.

Pernilla Andersson lever upp till ryktet om oklanderlig frasering, bekräftar vilken sofistikerad uttolkare hon är. Lite grann sinnebilden av en tonsäker refrängsångerska. Noterar skillnad på rösten i tal och sång. Inte lika extremt som i fallet med kollegan Ellen Andersson, men skillnaden är ändå markant. Något som symboliseras utomordentligt väl i exempelvis A Nightingale Sang In Berkeley Square, det romantiska engelska örhänget. Låten blev något av en signatur för Anita O´Day vars röst, får vi veta, jazzlegendaren Conny Sjökvist (fick flera minnesvärda konversationer med honom på Nef) uppmanade Pernilla att studera. Konsertens mest kuriösa inslag var tveklöst hur huvudrollsinnehavaren genomförde byte av klänning, från den på bilden ovan till svart fodral.

Efter att man med Dahlin i spetsen öst på i Jazzbacillen framförs en sval bossa. Indebetou och Dahlin briljerar i Quiet Nights vars sound efter hand tuffar till sig. Stillsamt basfeature läggs snyggt in i den softa avdelningen av Boel Mogensen. Kvartetten firar triumfer med guppande variant på Sunny Side of the Street där Pernilla kryddar vigt med scat. Följs upp av Willow Weep For Me som kläs i bluesigt svängig skrud. Pianotrion befinner sig i zonen medan textförmedlarens stämma går på högvarv. Maximal satsning avlöses av infallsrikt trumsolo! Upprymd publik önskar sig extranummer, blir serverade mer av sprittande tongångar när When Lights Are Low framförs. Fanns massvis att glädja sig åt i denna intima konsert. Och när kvartetten lärt känna varandra ännu mer rent musikaliskt, kommer vad som stundtals kunde förefalla aningen stramt försvinna. Kanske inte någon sensation, men att fyra jazzigt svängande damer står för kvalificerade livemusiken på Unity får betraktas som sällsynt.

Arkiverad under: Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in