• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Belarusisk frihetskamp drastiskt skildrad via driftig kvinna – Mama Zoya, Belarus av ADAS Teater

3 maj, 2023 by Mats Hallberg

Collage: Tatsiana Dzivakova

Av Aksana Haiko & Fia Adler Sandblad

Dramaturg: Samuel Ek

Yttre öga: Peter Elmers

Scenografi & kostym: Tatsiana Dzivakova & Nonno Nordqvis

Musik & ljud: Vitali Appow & Jonas Franke-Blom

Ljus & projektioner: Christofer W Fogelberg

Inspelade röster: Karin Lycke, Jonas Franke-Blom, Andreas Luukinen (också producent)

På scen: Sviatlana Haidalionak, Fia Adler Sandblad och Lisbeth Johansson

Urpremiär: 30/4 2023 i Paviljong 8, Konstepidemin i Göteborg

Spelas till och med 12/5 – Samarbetsprojekt ADAS Teater & Kryly Khalopha Theatre

Med stöd av VGR, Göteborgs Stad, Sveriges Författarförbund, Dramatikerutskottet, Svante Bergströms teaterstiftelse och ABF Göteborg

Att Belarus (Vitryssland) trots självständighet sedan 1991 styrs av en diktator som kränker mänskliga rättigheter och i perioder idkar samarbete med Ryssland, får betraktas som en ödets ironi mot bakgrund av att landet så ofta förtryckts av andra makter. I början av Mama Zoya, Belarus ges en översikt över vilka som haft makten under historiens gång.

För ett par år sedan möttes I Göteborg de två konstnärliga ledare vilka är upphov till pjäsen. Deras teatergrupper bar på gemensamma konstnärliga erfarenheter ”och gör scenkonst med dokumentära rötter utifrån kvinnors berättelser”. När Kryli Khalophas teater stängdes och det i praktiken blev förbjudet att jobba konstnärligt i hemlandet gick flera ur personalen i exil i Polen. I vår har fristad erbjudits i Göteborg. Och teamet består av fyra teaterarbetare från Belarus plus sju svenska. Manus bygger dels på vittnesmål från Aksana Haikos mamma, dels på framtagna dokument Apropå ofriheten meddelar rubrik just idag att känd regimkritiker dömts till ett långvarigt fängelsestraff.

Av stoffet har en fiktiv historia skapats. Om vad som kallas ett syskonland i vårt närområde präglat av auktoritära styrelseskick och frihetsrörelse handlar således senaste uppsättningen på ADAS, vars längd uppgår till cirka hundratio minuter (exklusive paus). Premiären hade flyttats fram till Valborg. Visade sig bli en solig eftermiddag och tidsmässigt idealiskt förlagd för oss som ville ta del av Chalmeristernas Cortège.

Delar av teamet avtackas efter urpremiären

Vi får följa Zoya under tre faser av livet tre epoker i landets utveckling. Från matbristens uppväxt under sent 50-tal präglat av fruktan men också revolt under ungdomsåren, hamnade dock på fabrik trots strålande betyg i skolan., befordrades på fabriken, tacklade smart och stolt förtryck från såväl patriarkat som kommunistisk ideologi. I lavslutande dellen möter vi en förvirrad Zoya utan förankring, under Perestrojkans galet kapitalistiska tidevarv. Tar till mig en händelserik och engagerande berättelse, lekfull och med påfallande mycket svart humor. Framför allt slås man av att det inte är någon hjältinna som framställs, snarare en drömmare och driftig överlevare, begiven på vad som synes vara otillbörliga transaktioner med lyxskor och klädesplagg. Att någon som varken har råd att vara ädel eller ödmjuk nosar på fuffens gör skildringen mer komplex.

Berättelserna som kanaliserats i Zoya handlar om stolthet, motstånd, att bryta mönster, frestelser, moraliska överväganden kontra cynism, hinder jämte att vilja ta plats, använda sin demokratiska röst där det är möjligt. För att understryka allvaret kliver Sviatlana Haidalionaks ur pjäsen strax före finalen. Hennes uttalande direkt till publiken om sitt personliga öde blir till en påminnelse om varför produktionen är så viktig.

foto från repetition Ola Kjelbye

Efter ett tag står det klart att skådespelarna inte förblir i sina ursprungliga gestalter. Det självklara valet att låta Sviatlana Haidalionak spela huvudrollen roteras. Hon som finurligt nog tilltalar publiken växelvis på sitt modersmål, engelska och svenska. I den här mustiga uppsättningen renons på traditionell scenografi är det upp till publiken att föreställa sig situationer och karaktärer. Vem kommer agera som Zoya i nästa scen och vilka kommer spela de hon umgås med, vänner och fiender? Att fokus flyttas blixtsnabbt engagerar, skärper vår blick. Tre pallar visar sig inledningsvis ha flera funktioner.

Det sjungs, från högtalare hörs inspelade röster, familjefilm projiceras, patriotisk musik och tal kommer ur transistorradio och sällan har en frigrupp setts lika vällustigt använda skor som rekvisita. ADAS signum är framför allt dess rörelsebaserade estetik, vilken de i Zoya, Belarus sannerligen excellerar i. Den synkade gestikulerande koreografin och mimiken hos de tre kvinnliga skådespelarna är obetalbar, tillför ytterligare dimension, gör uppsättningen mångbottnad.

Haiko och Adler Sandblad driver hejdlöst med det pompösa manliga egot. Skådespelarna tar till vara på möjligheten att breda ut sig, ger sig på löjeväckande beskäftigt beteende från exempelvis chefer och myndighetsrepresentanter. Men även det egna könets fåfänga får sig en självbespeglande släng av sleven. Värt att påpeka att trots dessa komiska överdrifter, blir jag upplyst om att tanken aldrig varit att slå mynt av ett ironiskt förhållningssätt. Och skärpan i budskapet om människors rätt till självbestämmande och respekt går inte att ta miste på.

Skådespelarnas insatser förtjänar stora lass av beröm. Magnifika mimiken och patoset från skådespelaren med rötter i regionen Brest, matchas förnämligt av Fia Adler Sandblad och Lisbeth Johansson (har sett den sist nämnde mycket övertygande gestalta kämpande kvinnor, inklusive Moa Martinsson och Madame Flod). Svartklädda trions tajming är extraordinär. Och i andra akten lyser Johansson starkast i hennes rollfigurs krampaktiga sätt att få fason på anletsdragen och sin improviserade tillvaro. Skickligt skådespeleri! Sålunda uppmanas boende i Göteborgstrakten att skaffa biljett, ta sig upp för backen till Konstepidemin och stiga in i mörkret i cirka två timmar, ett mörker som också innehåller oväntat mycket skratt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Strangeness – en omsorgsfull blandning av fars, realism, poesi och teater

3 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Lia Pasqualino

Strangeness
Betyg 5
Visas på den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy 9 maj 2023
Regi Roberto Andò

En film om hur pjäsen Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello växte fram. Med vackert utmejslade bilder ger Strangeness djupdykning i frågor kring vad teater är, vad en berättelse är. Den låter oss fundera kring vad det är att författa, att skriva och att spela upp en pjäs. Det är också en berättelse om att ny mark bara röjs av den som vågar tänka utanför den förbestämda allmänna boxen. Bara den som vågar fundera ett steg till kan skapa nytt – och samtidigt finns det väl ingen som skrämmer medelmåttorna så mycket som någon som vågar spränga gränser och göra något på annat sätt än det brukar göras.

Foto Lia Pasqualino

Luigi Pirandello, född 28 juni 1867 i Agrigento på Sicilien, var en italiensk dramatiker, romanförfattare, poet och novellförfattare. Han anses som en av mellankrigstidens – enligt vissa hela 1900-talets – mest betydande dramatiker och belönades 1934 med Nobelpriset i litteratur.

Pirandellos mest betydande verk är nog Sex roller söker en författare som sattes upp för första gången på Teatro Valle i Rom. Under premiären blev det tumult och bråk, många i publiken blev arga för att pjäsen gick utanför de ramar som publiken ansåg en pjäs skulle befinna sig inom. I pjäsen låter Pirandello sex roller komma upp på scen och be en författare att få en plats i en pjäs. Men utanför Rom och Italien blev pjäsen snabbt hyllad och tog plats bland de mest kända verken. 1934 fick Pirandello dessutom Nobelpriset i litteratur.

Denna film berättar om ett möte mellan Pirandello och två begravningsentreprenör i en mindre stad. Pirandello reser till staden för att ta hand om begravningen av sin barndoms nanny, den barnsköterska som var hans viktigaste vuxna kontakt som barn. I den lilla landsortsstaden möter Pirandello två begravningsentreprenörer som på sin fritid håller på med amatörteater, en av dem skriver för teatern och den andre är skådespelare. Pirandello som är inne i en kreativ fas hittar tillbaka till glädjen att skriva genom mötet med teatergruppen. Amatörerna vill mycket men har, förstås, inte den kvalitet som de skådespelare Pirandello möter i Rom. Men vad Pirandello möter är teaterglädje men framför upptäcker han en närhet mellan publik och scen som får honom att utforska teaterns uttrycksmöjligheter.

Om pjäser Sex roller söker en författare, väl formulerat i Wikipedia:
Historien är ett metadrama omkring sex roller som saknar pjäs att få leva i, en berättelse som i sig gömmer ett familjedrama. Ämnet för pjäsen är konstens relation till livet, liksom mekanismerna bakom det kreativa skapandet.
Pirandellos pjäs har bidragit till att förändra den moderna teatern, genom sina tydliga referenser till teaterillusionen – det faktum att skådespelet och publiken befinner sig i samma fysiska rum (se den fjärde väggen) – och demonteringen av skådespelets realism.

Strangeness är en djup berättelse, en omsorgsfull blandning av komedi, fars, realism, poesi och teater som väcker många tankar och den är fylld av in i minsta detalj snyggt uthamrade bilder. Ett enastående foto. Den visas på den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy den 9 maj men jag hoppas verkligen att den går upp på svenska biografer utöver det. I Italien är filmen är nominerad till hela 14 David di Donatello-priser.

Det är en film som är ett måste att se för alla som är intresserade av teater och litteratur. En strålande film som du inte vill missa om du är intresserad av teater och av berättandets konst.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cinema Made in Italy, Filmkritik, Filmrecension, Italiensk filmfestival., Luigi Pirandello

Filmrecension: Suzume

3 maj, 2023 by Elis Holmström

Suzume
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Makoto Shinkai

Oavsett vilken anime-genre som föredras råder det inget tvivel om att Hayao Miyazaki är en primär anledning till att anime har nått stora framgångar på biodukar runt om i världen. Miyazaki kallas ofta för Japans svar på Walt Disney. Miyazakis enorma inflytande är idag som en skugga över alla andra, och när det kommer en framgångsrik anime-film – som inte signerats av Miyazaki, blir den store mästarens filmer alltid en måttstock. Makoto Shinkai har under tio år lyckats skapa sig en mycket ansedd profil som animations-regissör, framförallt genom den stora favoriten Your Name. Shinkai har – förutsägbart nog, påståtts vara den uppenbara arvtagaren till Miyazaki av diverse nöjeskolumnister.

Och dessa fantasilösa påståenden om uppenbara tronföljare är inte helt utan substans. Shinkai försöker inte efterlikna Miyazakis verk men influenserna är ändå påtagliga. Det finns en uppenbar kärlek till naturen och en stark övertygelse om behovet av emotionell försoning och självinsikt. Suzume besitter också flera av dessa tematiska och traditionella ramverk. Det är en simpel berättelse som visar upp ett bildskönt Japan där en ung och målmedveten flicka står i centrum. Premissen är som nämnt bekant och Shinkai gör inte heller mycket för att förnya de mycket igenkännbara inslagen som fascinerar med sina lärdomar i moral och etik. Karaktärerna är sympatiska men tangerar alltför ofta att kännas endimensionella. De problem som uppstår och som måste hanteras är pusselbitar med perfekt passform, de blir temporära stopp men aldrig genuina utmaningar som tvingar karaktärerna eller publiken till någon vidare eftertanke.

Ibland kan en simpel berättelse vara absolut nödvändig för att publiken skall bli mer bekväm med de fantasifulla världarna och esoteriska koncepten. Men även de övernaturliga inslagen i Suzume är onödigt enkelspåriga, här görs inga oväntade eller innovativa försök att leka med den massiva kreativa leklåda som övernaturliga förmågor och fantastiska varelser kan tillåta. Istället är det lågmält, försynt och alldagligt.

Det må låta ordinärt, vilket det också är, men det är märkligt nog i det enkla och bekanta som Suzume verkligen skiner. Shinkai lyser upp kreativt när han utforskar japanska städer, fantastisk mat och människor i vardagen. Överlag är det märkligt nog det alldagliga som är filmens sanna stjärna. Fantasivärldarna och de många spirituella väsnen blir en parentes, de många färgstarka sidokaraktärerna och deras diverse strapatser i sina ytterst ordinära liv blir istället den sanna behållningen. Här finns en värme och entusiasm som är som bortblåst då det kommer till att visa upp storslaget spektakel. Då allting bara handlar om barnpassning eller matleveranser kommer filmen till liv och det är svårt att inte fråga sig om en film som endast hanterat det ordinära – utan fantastiska inslag, hade varit än bättre?

Dock måste den visuella paketeringen hyllas. Allting presenteras med makalöst vacker animation som hade kunnat stå på vilket konstmuseum som helst. Genom att använda sig av digital teknik och blanda det med traditionell animation skapas helt fantastiska bilder och kamerarörelser som skapar en levande, uttrycksfull och oerhört minnesvärd film vad det visuella anbelangar. Detta kompenserar dock inte för att filmens två ändar är djupt bristfälliga. Det tar evigheter – bokstavligt talat, innan filmen går igång och Shinkai kämpar för att engagera tittaren. Slutet blir också som ett rivjärn mot tålamodet då det briserar en sockerbomb som tvingar ned ett menlöst patos i halsen på publiken.

Suzume klarar sig över målsnöret på sina fantastiska visuella attribut och en genuin kärlek till att presentera vardagen som något verkligen magiskt. Allt det som borde vara extraordinärt blir dock bara en axelryckning, något som måste ses som ett misslyckande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Som en magisk föreläsning om det icke greppbara i trollbindande ljussättning – Skönheten i kaos på Folkteatern

2 maj, 2023 by Mats Hallberg

pressfoton Mats Bäcker

Av Julia Ravanis (+ texter ur Alfabet av Inger Christensen i översättning av Marie Silkeberg och Ida Linde)

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesigner. Charlotta Nylund

Ljusdesigner: Carina Backman

Mask och perukdesigner: Suz Backman

Kompositör: Joel Igor Hammad Magnusson

På scen: Andrea Edwards Paddington, Anna Lundström, Sara Wikström, Isidor Olsbjörk (magiker) och Joel Igor Hammad Magnusson

Urpremiär 29/4 2023 Lilla Scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 3/6

2021 utkom Julia Ravais populärvetenskapliga debut vars titel sammanfaller med föreliggande uppsättning, som påstås vara ”en pjäs du absolut inte sett i ett parallellt universum”.. Hon har en fil. mag. i idé- och lärdomshistoria, examen i civilingenjörsexamen i teknisk fysik och är doktorand i teknikhistoria på Chalmers. Hennes avhandling utforskar Sveriges datorhistoria. Vidare intresserar sig för Ravais genusfrågor och skiljelinjerna mellan humaniora och naturvetenskap . Hon ingår i redaktionen för tidskriften Glänta och i nationell kommitté för teknik- och vetenskapshistoria. Således en hisnande meriterad 90-talist.

För att hennes utsagor om kvantfysik – delvis kopplade till våra liv – ska fungera under en exemplifierande produktion på halvannan timme, har det konstnärligt inarbetade paret Magnus Lindman & Frida Röhl slagit sina kloka huvuden ihop. Av vetenskapliga kunskapsläget inklusive fysikaliska lagar har det blivit en märklig föreställning att kliva in i, ett avbrott från tillvaron som vi känner den. Tre skådespelare levererar massvis av information, frågeställningar och ibland centrallyrik. Det sker i form av rappa repliker eller i monologform. Mikrofoner i midjehöjd justeras metodiskt på ett gåtfullt, lite omständligt sätt. Då och då försvinner någon av de medverkande off-stage till kontrollrummet våningen ovanför. Dessutom förenas de med musikern Joel Igor Hammad Magnusson i ett par sånger, vilket ska ses som en trevlig bonus.

Och som grädde på moset skiftas scener med fingerknäpp av en lockig man i ljusblå kostym. Det är den främsta behållningen av i kaos, nämligen Isidor Olsbjörk vars svenska mästerskap i magi illustreras med emfas ett antal gånger. Han är helt fenomenal och hans sätt att trolla fram och bort föremål får en att baxna.

Äventyret tar sin början med ett självspelande piano och en kungörelse om att relativitetsteorin ska förklaras. Inneslutna i denna black box är publiken med om en egendomlig variant av korsbefruktning, emellan naturvetenskaps rationalitet och dess motsats symboliserad av variabler som slump, tvetydighet och konstnärliga uttryck. Varför människor attraheras av varandra och hur förälskelse uppstår går ju inte att logiskt förklara, vilket blir till en återkommande tankefigur. Annat som behandlas är exempelvis ofattbara avstånd, atomer, mörk materia, osäkerhetsprincipen samt termodynamiska begreppet entropi (minns ordet från roman av Thomas Pynchon läst på universitet).

Som antytts är det minst sagt fascinerande. I programhäftet citeras textleverantören. I sin bok skriver Julia Ravanis om en besvikelse att inte ha förstått hur världen hänger ihop, trots idoga studier av tiden, rummet och universum. Matematisk förståelsen inbegripen i kvantfysikens terminologi blev inte vändpunkten, gav inte svaren på någon övergripande mening. När inget narrativ lanseras bortsett från överskridandet av gränser mellan det absoluta och det slumpmässiga, borde regissör Röhl (tillika Folkteaterns konstnärlige ledare) ha gallrat bland alla frestande uppslag. Skönheten i kaos skulle ha varit vassare om den reducerats med cirka 20 minuter. Det går lite på tomgång på sluttampen.

Inklusive ljudtekniker Allan Anttila får ensemblen i applådtacket sällskap av hela fem scentekniker, vilket indikerar att produktionen varit resurskrävande. Konstigt nog har regissör bestämt att dessa inte ska rådda i ordning inför varje scen, utan att det uppdraget vilar på kvintetten vi beskådar. På så vis skapas en speciell rytm, ett antal pauser där publiken kan kontemplera över vad de bevittnat och påståenden som fällts. Ansvariga för mask och kostym har också haft fullt upp. Anna Lundström byter mitt i till en fantastisk fågelliknande konstruktion i gult. Sara Wikströms uppburrade klänning signalerar också karaktär hemmahörande i samma djurrike medan Andrea Edwards Paddington mestadels verkar agera alter ego till författaren och vars kropp fantasifullt draperats i svarta snören.

Skådespelarna är på den höga nivå man förväntar sig., Mycket text har memorerats, ofta abstrakta resonemang. Det frossas i filosofiskt vändande och vridande, stundtals alltför vällustigt.. Vad vill teamet egentligen få fram? Anna Lundström är en begåvad rookie som tar för sig, genomför med bravur en ansträngande monolog, växlar med emfas från balanserat tonläge till forcerat orerande. Värt att ånyo understryka hur vansinnigt skicklig illusionisten är (recenserade för övrigt Häckners senaste show på Aftonstjärnan). Slutligen ska framhållas vikten av intelligent ljussättning. Carina Backmans enorma yrkeskunskap är här en mycket stor tillgång, som en visuell konfektask.

foton Mats Bäcker

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: The Great Silence – stark och berörande och trovärdig

1 maj, 2023 by Rosemari Södergren

The Great Silence
Betyg 4
Premiär för digitalköp den 3 april 2023 och digital hyra den 17 april
Regi Katrine Brocks

I lugn takt närmar vi oss svåra frågor om skuld och förlåtelse, om lögn och sanning. En film som tar upp frågor om religionens eller andlighetens innersta väsen eller mening. Om att hänge sig åt en religion eller ideologi inte är värd någonting om engagemanget inte medför omsorg och medkänsla för människor som behöver oss.

Alma (spelas av Kristine Kujath Thorp från Ninjababy) är en ung kvinna som är novis på ett kloster för nunnor i Danmark. Hon ska snart avlägga sina löften för att bli nunna efter prövotiden. Då dyker hennes äldre bror Erik upp (spelas av Elliott Crosset Hove). Erik har nyligen kommit ut från rehab då han har svåra alkoholproblem. Han vill ha sin del av arvet från deras far. Alma ärvde allt och har skänkt hela summan till klostret.

Egentligen handlar Eriks kontaktförsök med Alma om något annat än arvet. Det finns en händelse i det förflutna, något tragiskt som inträffat för många år sedan och som båda bär med sig inom sig och som påverkar deras liv.

Kristine Kujath Thorp spelar så bra. I första delen av filmen utstrålar hon den självgodhet som inte så sällan återfinns hos människor som hängivet följer någon religion eller ideologi. Men bakom den fernissade ytan ser vi spår av den ångest som bubblar och vill komma fram. De kval och den sanning hon gör allt för att dölja, både för sig själv och omgivningen.

Det är många duktiga skådespelare i rollerna och inget eller ingen är bara svart eller vitt, ingen är ängel eller djävul – alla är mänskliga på gott och ont. Det är välgjort och trovärdigt. Debutanten Katrine Brocks som har regisserat detta drama vill jag se mer filmer av.

Det är en stark och berörande film men den är inte något för den som vill att berättelsen ska springa fram i galopp. Den tar sin tid och låter oss förstå på flera nivåer. För att ta till sig filmen behöver man inte vara intresserad av religion. Sättet att hantera situationer och livet återfinns i många andra sammanhang. Samtidigt är det en engagerande film för den som är intresserad av religion eller andligt sökande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Nunnekloster, Relgion

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 316
  • Sida 317
  • Sida 318
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in