• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Hjärtat Mitt

11 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Hjärtat Mitt

Hjärtat mitt
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Margherita Spampinato

En hjärtevärmande berättelse om ett möte mellan två generationer, om vardagens små mirakel och om konsten att hitta vad det är som spökar i ett gammalt hus.

En film som hyllats runt om på filmfestivaler. Filmen hade världspremiär i Locarno där den vann både Special Jury Prize CINÉ+ för Bästa debut och Pardo-priset för Bästa kvinnliga skådespelare till Aurora Quattrocchi. I maj 2026 prisades filmen dubbelt vid 71:a David di Donatello-galan och regissören Margherita Spampinato tilldelades även Women In Motions Emerging Talent Award i Cannes.

Tant Gela (spelas av Aurora Quattrocchi) är en äldre kvinna som inte har egna barn men nu lovat att under sommaren ta hand om sin systerson Nico. Det är med viss motvilja hon gått med på det. Nico (Marco Fiore) dyker upp och två världar kolliderar. Nico är inte glad över att tvingas bo hos tant Gela under sommaren. Hans favorit-barnflicka har gift sig så han kommer inte att ha henne som barnflicka mer och han saknar henne så. Han vill helst hålla på med sin mobiltelefon medan tant Gela tillhör den gamla stammen som inte alls tycker om mobiltelefoner. Det blir en krock direkt.

Gela umgås med andra äldre kvinnor i en tillvaro där de spelar kort och religion, vidskepelse, hemligheter och vardagsliv flyter ihop. För Nico är det en konstig tillvaro, helt annorlunda än vad han är van vid.

Nico kämpar för att återfå sin konfiskerade mobiltelefon och Gela försöker få honom att leva i verkligheten. Fast hennes syn på verkligheten, förstås. Nico å sin sida försöker få tant Gela att berätta om sig själv, han försöker få henne att bli mer öppen. De är så olika och det blir kollisioner och missförstånd med samtidigt lär de sig något av varandra. Ett band av förståelse och värme växer sakta fram mellan dem. De är en varm film som säger en hel del om vad olika generationer kan lära av varandra.

Filmen är inspirerad av regissören Margherita Spampinatos egen barndom.

​ 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: En näst intill normal familj – omöjligt att inte bli berörd

11 augusti, 2026 by Redaktionen

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets prisy

En näst intill normal familj
Regi Carin Juborg
Manus Brian Yorkey och Tom Kitt
Datum för recension: 7 augusti 2026

Denna sommar sätter teaterföreningen Kolhusteatern upp Next to Normal. Teatern ligger inuti det gamla Kolhuset i Hälleforsnäs Bruksområde, mitt i Sörmlands hjärta. Där har den ideella föreningen spelat teater och musikal sedan 1996.

Det är djärvt eller måhända våghalsigt av Kolhusteatern att sätta upp musikalen Next to Normal. Ursprungligen uppsatt på Broadway år 2008. Publiken som kommer till Kolhusteatern har vant sig vid glättiga och glammiga musikaler så som 9 to 5, We Will Rock You, Legally Blond, Familjen Adams och Allt eller Inget. Nu hamnar vi visserligen i ännu en musikal men långt ifrån glittrigt och glammigt. Next to normal handlar om psykisk sjukdom, diagnoser, trauman, såriga relationer och förträngda familjehemligheter.

Ett par i publiken lämnar första akten efter 40 minuter. Den som har egen erfarenhet återupplever såren. Den som inte har egna erfarenheter känner ändå allvaret. Den som vill ha lite enkel underhållning har inget att hämta. Ämnet är sårigt och ömtåligt men viktigt. Innan ridån går upp uppmanas vi att titta i programmet som innehåller telefonnummer till såväl Vårdguiden som olika hjälplinjer.

Det är omöjligt att inte bli berörd av historien som rullas upp utifrån ett barns mycket för tidiga död. Kvar finns de levande med obearbetade känslor och inbördes historier. Alla som närmar sig familjen dras snabbt in i hemligheternas dolda skrymslen.

Pjäsen väcker frågor om vad som är normalt, om medberoende och hur familjelivet påverkas av psykisk sjukdom. Till ballader, aggressiva rocklåtar och en lekfull symfoniorkester försöker alla inblandade balansera familjens bästa med enskilda individers försök att förstå, förlåta och förbanna.

Piller, eller inte piller? Psykologer eller kvacksalvarmetoder? Alla tror sig ha en lösning, men det mesta förblir sig likt för Diana, Dan och deras dotter Nelli. När Nelli träffar pojkvännen Henry dras också han med i sjukdomens komplexitet.

Att spela i ett kolhus har sina utmaningar. Framför allt är det svårt att höra talet och texterna i sångerna som stundtals inte når fram till publiken. Trots detta är ensemblen enastående. Framför allt modern Diana, som spelas av Hannah Jarl. Hennes sångröst, sårbarhet och förmågan att gestalta sjukdom utan att karikera den. Hannah ansvarar också för ensemblens kläder. Stundtals stjäl kostymerna fokus från pjäsen. Plötsligt kommer jag på mig med att undra vart de köpt den där fantastiska gröna kjolen?

Sonen Gabriel spelas av Theo Thunström. Han har varit på scenen en lång stund innan det framkommer att hans rollfigur varit död i 17 år. Här finns en stark scennärvaro och han rör sig som en katt på scenen, upp och ner i trappor, på bänkar och bakom hörn. Den killen kan gå långt i branschen.

Extra stark utstrålning har också Adrian Tápias som har rollen som Doktor Frisk och Doktor Galén. De bägge doktorerna är stundtals kliniska, stundtals resonabla och ibland bara helt galna.

Scenlösningarna är enkla och genomtänkta. Ensemblen rör sig över en stor yta i flera nivåer. Det är fräckt och rappt, men mörkt. Mycket mörkt.

Text: Ulla Johanson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Ystad Sweden Jazz Festival 2026 – II Internationella storheter och samarbeten

7 augusti, 2026 by Mats Hallberg

Foto Marjus Fägersten – hedersgäst Ivan Lins

KURT ROSENWINKEL tillhör en av vår tids mest respekterade jazzgitarrister och han turnerar gärna i Sverige med olika små sättningar. Att många unga musikstuderande närmast avgudar hans musicerande märktes på mottagandet han rönt på Ystad Teater. 55-åringen från Philadelphia samarbetade med flera celebriteter innan han debuterade och blev bandledare i mitten på 90-talet. Gitarristen som komponerar, driver skivbolag, producerar plattor och undervisar uppges också vara klaviaturspelare. Därtill agerat sideman hos bland andra Brad Mehldau, Mark Turner och Brian Blade. Till YSJF kom mannen som alltid tycks lira försedd med keps för andra gången. Denna gång i sällskap med renommerade tenoristen Seamus Blake (kanadensaren var senast på YSJF med Vivian Buczek), trumslagaren Joe Peri samt Alex Claffy på kontrabas. Rosenwinkel har varit produktiv i studios/ femton album i eget namn eller i egenskap av bandledare), söker därtill samarbeten inom andra genrer – med Eric Clapton, hiphop-artister, framträtt i talkshowen Late Night with Jimmy Fallon och släppte häromåret ett Brahms-projekt.

foto Harri Paavolainen

Brukar ju ha för vana att flika in mitt förhållande musikmässigt till de jag skriver om. Måste erkänna att bortsett från recenserad konsert i Trollhättan har jag sällan lyssnat på Kurt Rosenwinkel. Uppskattar vad gitarristen åstadkommit men han, som mestadels framför eget material på vad jag tror är en halvakustisk Gibson-modell, har ännu inte blivit någon favorit. YSJF menar att han tillhör sin generations mest inflytelserika jazzgitarrister, poängterar hur live-dubbeln Remedy hyllats, nämner samarbeten med Scofield, Clapton, Joshua Redman och Joey DeFranseco.

foto Harri Paavolainen

Redan i första låten skriven av Blake drar Rosenwinkel iväg i publikfriande licks. Det liras innovativt med full satsning från samtliga med en smått vildsint trummis i spetsen. Uppfriskande äventyrligt, fast vissa sekvenser kan framstå som snåriga. Noterar att det spelas efter noter och att Blake på sin tenorsax frontar minst lika mycket som stjärnan som lockat nyfikna och fans till en fullsatt teater. I efterföljande Serenity (Joe Henderson) får också basist och batterist chansen att träda fram, vilket görs med besked. Ett av konsertens krön är ett ljuvlig original betitlat Terra Nova. I denna ballad känns upphovsmannens idiom igen i framför allt det utsökta introt. Rosenwinkel använder diskret pedaler och framställer ett förhållandevis torrt sound. I långsam låt utbryter en sofistikerad dialog gitarr – saxofon.

foto Harri Paavolainen

Ska lyftas fram att den aktive trumslagaren ser till att det aldrig blir ointressant, undviker att klichéer upprepas. Basisten var som väntat duktig i rollen som ryggrad i bakgrunden. När Rosenwinkel sätter igång att riffa i tremolo-stil skapas stimulerande effekt. Samspelet i kvartetten är självfallet oantastligt. Blake formulerar sig med pondus i en teknik som imponerar. Men ska man vara krass kan hävdas att han saknar egenart. Som ni nog insett presenteras merparten låtar. Och efter A Shifting Design kulminerar en spelning som pågår i drygt 70 minuter. Sker när Self-portrait In Three Colors (C. Mingus) tolkas på karaktäristiskt släpigt vis. Claffys utmärkta prestation i basintrot skulle ha nått ut bättre om han getts en fylligare resonans. En annan stimulerande passage var ett gitarrsolo som intro där det riffades expressiva ackord.

När tempot ökar påminner den vördade gitarristens sound stundtals om John Scofield. Utan att vara speciellt dynamisk händer det som sagt hela tiden saker när rytmläggaren är på hugget och färgar med sina fills. Deras emotsedda gig som i mina öron är ytterst gediget, går i mål med ett sensationellt bifall. Det resulterar i ett sprittande extranummer. Här märktes att Rosenwinkel var i zonen och hans medmusiker hängde på.

foto Markus Fägersten

Två gånger klämde DR BIG BAND in sig på Ystad Teaters scen. Först tillsammans med MATHIAS HEISE i A LOVE SUPREME REVISITED. Förkortningen DR står för danska radion som här hade sin munspelande landsman som solist i ett fängslande projekt inspelat på skiva vars producent är solisten i fråga. Heise som också är kompositör och arrangör gästade YSJF härom året då han frontade Action 4. Märkligt nog troligen debut live vad gäller DR Big Band för min del. Kan avslöja omgående att förväntningar motsvarades. De låter fantastiskt om dem, också live. Karl Martin Almkvist sitter i träblåssektionen. Enda kvinnan och tre ytterligare svenskar återfinns bland trombonerna. Att framföra denna andligt präglade svit passar extra bra i år eftersom verkets skapare föddes för hundra år sedan, närmare bestämt John Coltrane som uppbär ikonisk status.

Storbandet absolut likvärdiga Bohuslän Big Band håller således högsta internationella standard och leds av en notläsande dirigent jag inte har namnet på. Heise ger oss en kort introduktion till sakralt hållna A Love Supreme och poängterar att det liknar en bön. Verket i danskarnas tappning är föga förvånande längre än originalet från 1965 (extramaterial har förvisso släppts på cd). Med improvisationer i solon sträcks sviten till dryga timmen. Utgår från att styckena lanseras i samma ordning som på färska albumet: Introduction – Ackknowledgement (part 1) – Interlude 1 – Resolution (part 2) – Interlude 2 – Pursuance (part 3) – Harmonica Cadenza – Psalm/ Alabama (part 4). A Love Supreme ingår sedan nyligen på lista över tvåhundrafemtio mest betydande låtar/ verk med amerikanskt ursprung från tvåhundrafemtio år tillbaka i tiden.

foto Markus Fägersten

Spirituella anstrykningen märks omgående. Två saxofonister, kan ha varit Hans Ulrik och Karl Martin Almkvist, inleder genom att avlösa varandra vid salongens sidor. Väldigt överraskande grepp! Profilerade rytmsektionen med basisten Kaspar Vadsholt och trumslagare Sören Frost tar vid, präglar innerliga soundet inledningsvis. Heise bjuder på en rejäl urladdning i sitt första inspirerade solo. Påminns om att musiken har trollbindande dignitet. Gitarrist Per Gade tar ut sina första hörbara ackordföljder efter drygt fem minuter. Storbandets medlemmar sjunger titeln unisont medan basgång försätter oss i rätt stämning och övergår till solo med andlig vibe, Verkets mood accentueras av betagande barytonsolo för att därefter tillfälligtvis radikalt ändra riktning. Hör Gade vräka på i fusion-style ackompanjerad av påslagen rytmsektion. Blir världens tryck när samtliga spelar med öppna-spjäll-attityd. Ska betonas att storbandet vet om att de är beroende av en motor i toppskick. Frost bekräftar naturligtvis att han ärr den formidabla groovemaker och lyhörda person DR Big Band behöver. Vikarierande pianist Rasmus Sörensens fina feature ger oss en fördjupning av valörer. Arren för storbandsformat har naturligt nog större omfång, inte samma densitet som det intensiva och innerliga originalet.

En skir, elegisk ballad präglas av rogivande stämning med bland annat delikat spel på flygelhorn. Solister ur blåset färgar likt ett pärlband, glänser med avancerad teknik. Spännvidden är som framgått enorm, från extatisk brygd som i enstaka fall gränsar till kakafoni till stark skönhetsupplevelse av andlig dimension. I kadensen signerad Heise uppvisas fenomenal kontroll av arbetsredskap från hans sida, vilket utmynnar i en bedrift där känsla och kunnande förenas. Sopransax och flygelhorn konverserar stillsamt med sköra klanger. Mycket nöjd publik kvitterat ut ett dansant extranummer med feature av Sörensen vid flygeln med flera. Även om jag satt för nära ska ansvarig harangeras för superb akustik. Medger att recensionen blev alltför deskriptiv. Hursomhelst var det en minst sagt anmärkningsvärd svit som i denna tappning gjorde djupt intryck. Munspelsvirtus Mathias som lärt känna alla medlemmar i DR Big Band hade arrat. En bedrift i sig! Och Dr Big Band övertygade stort som man kunnat förutspå.

foto Harri Paavolainen

Varje festival ger besökare chansen att upptäcka nytt. Kvällen före jag reste till Ystad lyssnade jag på liveinspelning med FRANCESCA TANDOI TRIO från Italien för att få en uppfattning om vad som komma skulle några dagar senare i stadens pittoreska Teater. Arrangören informerar om att pianisten, låtskrivaren, sångerskan och pedagogen på några få år fått internationellt erkännande. Den långbenta damen född på 80-talet i Rom har en rytmsektion bestående av Stefano Senni på bas jämte Pasquale Fiori bakom trumsetet. Sedan debuten 2014 har sex album släppts av en pianist som i barndomen övade på klassiska stycken, utbildade sig i Holland och uppgett Oscar Peterson som främsta inspirationskälla. Tandoi medverkar på över tjugofem inspelningar, varav flera med Scott Hamilton.

Pianotrion från kontinenten ledd av en charmerande kvinna demonstrerade klara kvalitéer, men risken är ändå överhängande när YSJF summeras, att de kommer försvinna i tuffa konkurrensen, för att trion inte urskiljer sig tillräckligt trots att det av anteckningarna att döma gjorde en fullgod insats. Har aldrig haft förmånen att höra Diana Krall live, däremot Elaine Elias och härom året spelade Sarah McKenzie från Australien på flygel och sjöng på festivalen. Vill påstå att hennes röst gjorde större avtryck än italienskan fast de båda är likvärdiga. Till denna eftermiddagskonsert äntrar rytmsektionen scen något före hon som är vid rodret. Slås av sprudlande start med intrikata mönster vars tempo ökas drastiskt i b-del. En mängd kaskader kreeras av trummis och melodin som följer innehåller bas-feature.

Tandoi gör reklam för Songbook vol 1, hennes första album med originallåtar. Från den hämtas inledningsvis Magic Three respektive I´ll See You In My Dreams. Fäster mig därpå vid en framsvepande ballad laddad med känslor och hör ett drömskt alster med basintro. Fiori är en attraktion, ”on fire” konverserandes kvickt med Tandoi. I ljuvliga Lush Life begås pianointro i standard med kreativa tillägg. Pianisten sjunger i tillbakalutad stil växelvis på två språk i fragil, luftig komposition. Njuter av grandios tolkning på A C Jobim som är konsertens krön. I ett arr som gör skillnad märks särskilt väl hur oerhört samtrimmad trion är. Ett förunderligt energipåslag jobbas upp utan att fokus tappas. Romantiskt framgungande ballad med engelsk sång skrudad i bluesens tecken, övergår till läcker shuffle. Och mitt i ett konventionellt prydligt utformad melodi briserar trummisen i ett omotiverat break. Lika kul som oväntat!

Vi får prov på hennes förtjusning i bland andra Stevie Wonder när Overjoyed fint framförs vokalt till eget ackompanjemang. Känsliga anslaget utvinner elegant temats uppåtrörelse, imiterar Wonders spel. Publiken informeras om att näst senaste skivan är ett tribut-album. Sista låt före extranummer har titeln Goodnight Blues och kännetecknas av schvung i attacken som gör en på gott humör. Till den adderas rullande sekvens med mycket infall och effektfullt outro. Talas om att Songbook Vol 1 har två prominenta gäster; Stacey Kent och Becca Stevens. Kanske är det kompositionen Stevens medverkar på som utgör extranummer. Behagliga soundet sprider glädje och hopp och låten med amerikanska singer songwritern har fått heta just Hope.

foto Markus Fägersten

Kompositören, sångaren och pianisten IVAN LINS från Brasilien utsågs till årets upplagas hedersgäst, en utmärkelse som uppenbarligen gladde honom. Jan Lundgren nämnde i sin presentation att den flerfaldigt Latin Grammy Award-belönade mannen med en karriär på över femtio år är en av hans alla tiders favoritkompositörer. Jag känner förstås till hur aktad stilbildaren är och hört ett antal sånger tolkas, men måste erkänna att direkt koppling till veteranens musik inte existerar. Blir därför en behaglig förstagångs-upplevelse under närmare två timmar på Ystad Teater inklusive två(!) extranummer. 81-åringen och hans grupp gör sista anhalt på sin Europaturné här. Förutom honom själv stående i ljusa lediga kläder vid ett keyboard ser vi engelsmannen Chris Wells bakom trummorna, fransmannen André Sarbib vid flygeln, landsmannen Claudio Cesar Ribeiro bosatt i Portugal med elgitarr på magen samt elbasisten Braulio Araujo från Brasilien.

Lins presenterade sina låtar och deras tillkomst, gillade att ähna sig åt mellansnack. Han gav oss engelska titlar, fast somliga utläggningar gick inte fram som avsetts då han stundom mumlade istället för att artikulera tydligt. En oviktig detalj på totalen. Trevligt att han ville sprida livsnjutande anekdoter. Skönhet och sensualism har varit obestridliga faktorer i skapandet. ”Planeten behöver bli lyckligare” var hans bejakande paroll. Observerade att initierade applåderade vid ett par tillfällen inför hits som aviseras. Antar att Love Dance och The Island (ursprungligen titel på portugisiska) framfördes. Mestadels handlar det om mjukpoppiga låtar med visst bett i melodi och tyngd i basen. Det sjungs givetvis på portugisiska och ett par av hans musiker förstärker ibland refränger genom att bilda kör. Till sin repertoar finns en ansenlig katalog på över fyrtio album att utgå från. Arrangören upplyser om att Lins tolkats av bland andra Sting, George Benson, Barbara Streisand, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan samt Quincy Jones. 2013 tilldelades artisten medalj av regeringen i Brasilien.

foto Markus Fägersten

Uppskattade svänget och subtila finesserna. Samtidigt kan otränade öron som mina ibland sakna variation. Visste visserligen på förhand att tendenser till tuggmotstånd inte skulle förekomma. En kollega sa till mig efteråt att han halvvägs in i konserten tyckte att det blev lite såsigt. Lyckligtvis förändras estetiken sista halvtimmen. Up tempo med med klös och rytmisk energi förändrar soundet. Musiken kan näppeligen definieras som jazz, ingen värdering utan ett konstaterande. Vidsyntheten på YSJF är en oslagbar styrka värd att betona. Uppiggande att lent framrullande beat då och då omvandlas till euforiska eruptioner. Tippar på att Lins väna röst med darr på stämman är tenor. Låter väldigt luftigt och avspänt, ungefär som jag föreställt mig. Ett par riviga gittarrsolon överraskar, liksom rytmen influerad av säckpipor och kärlekssång delvis på engelska.

foto Markus Fägersten

Som antytts hörs oftast tassande melodier vilka ibland byts ut mot extatiska krön, vilket stimulerar hängivna åhörare. Mycket av musiken bäddas in i ett romantiskt skimmer som fyller ett behov hos mottagare. Pianisten får en stund i rampljuset när ett fint solo porlar fram. Innebörden i tre låtar på raken förklaras alltför långdraget, men är ju Ivan Lins show. Sång vars engelska titel är Remember Me introduceras. Ett av konsertens krön uppstår när nämnd säckpipsinfluens möter tillbakalutad, eggande samba i en härligt markerad basgång.

Blir upplivad av hur det riffas på sluttampen och när man brister ut i hårdare gungande beat. Ribeiro samspelar i en sekvens fräsigt med Lins klaviatur och i ett senare drar den först nämnde iväg i ett efterlängtat solo. Låt om fullmånen levereras före bejublade extranummer. På programmet stod också en rap ackompanjerad av gitarr med wha-wha-pedal. Då hade vi också tjusats av två sånger skrivna till nuvarande hustrun. I den andra vågskålen fanns sånger om lidande. Noterade att refrängerna ofta nynnades. Ska påpekas att Lins hyllade den anrika Teatern, dess arkitektur och atmosfär. Spelglädjen i ett medley som extranummer var påtaglig. Av impulsivt nedtecknad tanke framgår att jag förmodligen inte skulle välja att lyssna på denna musik hemma, men att få höra Ivan Lins, hans kompositioner och hans band live gjorde mig upprymd.

Harri Paavolainen

En kvartett förbundna av åtråvärd kemi lanseras under beteckningen SWEDEN LOVES ITALY. Den består av såta vännerna JAN LUNDGREN och kontrabasist HANS BACKENROTH som gjort skiva på duo. Italienska halvan utgörs av ROSARIO GIULIANI på altsax tillsammans med trumslagare ROBERTO GATTO från Rom. Basisten är lika flitig som festivalens konstnärlige ledare och är den jazzbasist ej bosatt i Göteborgstrakten jag hört och skrivit om flest gånger senaste decenniet. Italienarna är tydligen stora namn på kontinenten, fast för mig nya ansikten. Nämns på scen att fryntlige batteristen i sin ungdom lirat med den sårbare giganten Chet Baker och med Lee Konitz. Nybildade gruppens högst ansedde saxofonist har hett album i eget namn och samarbetat med celebriteter som Charlie Haden, Phil Woods, Kenny Wheeler, Randy Brecker och Enrico Rava.

Original har tillverkats för gruppens räkning vars röda tråd är kärleken till Italien. Repertoaren spetsas av bitterljuva soundtrack signerade Ennio Morricone och Nino Rota. (ska försöka att inte sväva ut och redovisa allt som framfördes). Tyckte mycket om utfallet av projektet. Kvalitet rakt igenom med ett spektrum av flödande känslor. En fullsatt teaters respons blev följaktligen gång på gång smattrande och ihållande applåder. Framkommer att det är första gången Lundgren lirar med Gatto medan han spelat med Giuliani i exempelvis Japan.

foto Harri Paavolainen

Som beräknat förhåller de sig tämligen fritt till förlagorna. Njuter av interpreternas jazziga versioner av soundtrack till La Dolce Vita, La Strada, Cinema Paradiso och Gudfadern. Sist nämnda görfräcka arr när det snällt smeksamma ändrar karaktär till kusligt mood är en fullträff. Således en hel del oförglömliga teman av Rota och åtminstone en pärla av Morricone. Lustfyllt hänger man sig åt att musicera, ta fram essensen ur episka melodier och samtidigt föra in ny fräschör. Därtill är repertoaren som sagt utökad med original från någon i svensk-italienska projektet. Remarkabelt att detta är männens första konsert, ter sig rent av obegripligt.

foto Harri Paavolainen

En slingrande, äventyrlig vals med bas-feature bidrar till högt upplagd ribba. Kan inte tyda anteckningarna ordentligt. Ser att Duke Ellingtons namn förekommer. En komposition av Gatto döpt till Four Stories präglas av märgfulla konturer toppad av spektakulärt inpass från låtskrivaren. Underbara balladen Never Too Late (J. Lundgren) är en vacker, avskalad historia som skickligt undviker att bli sötsliskig. Konsertens intensitet maximeras i saxmannens The Hidden Force Of Love. Här blev det åka av med hardbop som riktmärke. Stämningsfullt nostalgi gör åter entré i och med Ack Värmeland du sköna/ Dear Old Stockholm introducerad av Backenroth och med intro av densamme. Stan Getz – vibe frodas fast det improviseras en hel del, lekfullt omilt här och var. I sekvens tas melodin ut med stråke. Extranumret har indirekt redan avslöjats. Blev de svepande, välkända bågar som manifesteras i lika sorgsna som visuella valsen som är ledmotiv i La Strada. Härligt musicerande musiker förnekar sig inte, utan busar med temat i omgångar. Skulle absolut vilja höra konserten igen (inspelade av P2?).

Arkiverad under: Scen

Se trailern för The X-Files: I Want to Believe – Vrach Frankenshtey – med Fox Mulder och Dana Scully

7 augusti, 2026 by Redaktionen

Se trailern för The X-Files: I Want to Believe - Vrach Frankenshtey - med Fox Mulder och Dana Scully

Den officiella trailern och huvudbilderna för Chris Carters regissörsversion ”The X-Files: I Want to Believe – Vrach Frankenshteyn” har släppts. Filmen har premiär den 14 augusti 2026 på Disney+ och Hulu. Originalfilmen ”The X-Files: I Want to Believe” från 2008 kommer också att finnas tillgänglig samma dag.

Ett pressmeddelande berättar:
När en grupp kvinnor mystiskt kidnappas blir det ett fall direkt ur The X-Files. Åratal efter att ha lämnat FBI dras Fox Mulder och Dr. Dana Scully tillbaka från skuggorna när en federal agent försvinner spårlöst. I ett fall du aldrig skulle se på TV är deras enda ledtråd en vanärad, avsatt präst som påstår sig ha fruktansvärda psykiska visioner av brottet. Tvingade att konfrontera spökena från sitt förflutna måste partnerna navigera i ett kyligt vinterlandskap och ett ännu mörkare mänskligt monstruöst monster. Sanningen om dessa brott finns där ute någonstans … och det kommer att krävas Mulder och Scully för att hitta den.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Dana SCully, Disney +, Fox <Mulder, X-Files

Way Out West presenterar 19 nya titlar i årets filmprogram

6 augusti, 2026 by Redaktionen

Way Out West presenterar 19 nya titlar i årets filmprogram
Världspremiärer, kortfilmer och rekordmånga regissörsbesök väntar i årets filmprogram på Way Out West.

Way Out West har presenterat hela filmprogrammet för 2026 med 19 nya titlar, berättar ett pressmeddelande.

Way Out West presenterar 18 nya titlar: elva långfilmer och dokumentärer samt sju svenska kortfilmer. Bland nyheterna finns bland annat premiärer av Tony, Best Summer och The Weight och många regissörsbesök. En rad långfilmer och kortfilmer presenteras av regissörerna, och många skådespelare är på plats på Way Out West.

Den hyllade filmen Tony i regi av Matt Johnson får nordisk premiär på Way Out West. Berättelsen om den 19-årige Anthony Bourdain som råkar hamna i en kaotisk restaurangvärld i Provincetown och hittar sitt livs kallelse har fått strålande recensioner och ligger på 98% på Rotten Tomatoes. Dominic Sessa spelar Bourdain, Antonio Banderas hans mentor. Bakom filmen står bland annat A24.

Musikdokumentären The Best Summer är en personlig och intim skildring av alternativrockens guldålder. Regissören Tamra Davis, som då var gift med Mike D i Beastie Boys, dokumenterade allt hon såg under en turné 1995–1996 med bl.a. Beastie Boys, Sonic Youth, Foo Fighters, Pavement, Beck och Bikini Kill. Filmen innehåller konserter, unikt backstagematerial och intervjuer med banden av Kathleen Hanna. Tamra Davis kommer till Way Out West för att presentera filmens nordiska premiär i ett samtal med Jan Gradvall.

The Weight av Padraic McKinley, ett överlevnadsdrama från 1930-talets Oregon med Ethan Hawke och Russell Crowe i huvudrollerna, har svensk premiär på Way Out West.

Alex Gibney är en av världens mest hyllade och prisbelönta dokumentärfilmsregissörer. Way Out West presenterar den nordiska premiären av hans senaste dokumentär Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie. Filmen är en berättelse om läkning, motstånd och yttrandefrihet, baserat på Rushdies memoarer.

En annan musikdokumentär som visas är Jawbreaker som skildrar Anti Cimex, bandet som definierade den skandinaviska hardcorepunken och blev en av Sveriges mest inflytelserika musikexporter. Den klassiska filmen Broder Daniel Forever, om bandets återförening 2008 och deras sista konsert någonsin, visas i en nyrestaurerad version. Spela Shoreline!

Graffittidokumentären Tunnel Vision, i regi av Lukas Wigardt, får världspremiär i en live-version med DJ-performance av DJ Crime. Regissör och huvudperson finns också på plats på visningen av Flygande Fisken av Alexander Graninger, om Marx Mukaru vars liv förändras när poesin tar honom till finalen i Sveriges största poesitävling.

WOW Film visar också Terrorister – en film om de dömda av Lukas Moodysson och Stefan Jarl, dokumentären om de dömda efter Göteborgskravallerna 2001. 25 år efter kravallerna visas filmen på festivalområdet, med en av filmens dömda huvudpersoner på plats för samtal.

Way Out West Film bjuder alltid på en blandning av allvar och fest, så även i år. Sent på fredag- och lördagskvällarna kan publiken sjunga med i party-along-visningarna av Mamma Mia! och The Rocky Horror Picture Show, följt av den numera klassiska karaoken i Cinema Slottsskogen innan området stänger.

ÅRETS KORTFILMSPROGRAM: SJU SVENSKA KORTFILMER – SAMTLIGA MED REGISSÖRSBESÖK

Ett av Way Out West Films mest populära inslag är kortfilmsprogramet, som i år består av sju svenska kortfilmer, samtliga nominerade till The Flamingo för bästa kortfilm. Alla filmskapare kommer till festivalen, flera tillsammans med skådespelare.

Ultimatum av Désirée & Jean-Luc Mwepu fick sin världspremiär på Tribeca Film Festival i New York tidigare i år och har nordisk premiär: på Kungliga Balettskolans brutala antagningsprov tävlar två svarta dansare om en plats i en värld som inte byggdes för dem – och hittar varandra på vägen. Europa Efter Regnet av KonstAB har svensk premiär, liksom Nio gånger bättre av Lorenzo Follari och Emma Dock, om Venus som svurit att aldrig mer bli kär – tills det knackar på dörren. Alabasterpojken (svensk premiär) av Jack Elliot om Joar som står inför valet att följa sin brors destruktiva spår eller våga bryta sig loss.

Övriga fyra filmer i programmet: Smeden av Nadja Josephson om undersköterskorna Emmy och Didde vars kärlek sätts på prov när Emmy blir gravid. Rabarber av Nawroz Zakholy och Inés Toms om en dotter som försöker få hem sin far från kolonilotten där han isolerat sig. Girlzilla av Mirjam Kjellman om Thea som känner sig som Stockholms hetaste tjej på väg till klubben – tills natten förvandlas till en bitter kamp.

Hjärtat av Way Out Wests filmvisningar är precis som tidigare år Cinema Slottsskogen, som presenteras tillsammans med Film i Väst. Därutöver visas även filmer på biografen Capitol.

Alla titlar i detta släpp:
TONY. Matt Johnson. Drama, USA (2026). Nordisk premiär.
THE WEIGHT. Padraic McKinley. Drama, USA (2026). Svensk premiär.
THE BEST SUMMER. Tamra Davis. Dokumentär, USA (2026). Nordisk premiär.
KNIFE: THE ATTEMPTED MURDER OF SALMAN RUSHDIE. Alex Gibney. Dokumentär, USA (2026). Nordisk premiär.
TUNNEL VISION. Lukas Wigardt. Dokumentär, Sverige (2026). Världspremiär.
JAWBREAKER. Tomas Haglund, Oskar Sjödin. Dokumentär, Sverige (2025).
FLYGANDE FISKEN. Alexander Graninger. Dokumentär, Sverige (2026).
BRODER DANIEL FOREVER. Kristian Bengtsson, Henrik Hellström, Fredrik Wenzel. Dokumentär, Sverige (2009). Nypremiär.
TERRORISTER – EN FILM OM DE DÖMDA. Lukas Moodysson, Stefan Jarl. Dokumentär, Sverige (2003).
MAMMA MIA. Phyllida Lloyd. Drama, Storbritannien/Sverige/USA (2008). Party-along-visning.
THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW. Jim Sharman. Drama, USA (1975). Party-along-visning.

Kortfilmsprogrammet:
ULTIMATUM. Désirée & Jean-Luc Mwepu. Kortfilm, Sverige (2026), 14 min. Nordisk premiär.
EUROPA EFTER REGNET. KonstAB. Kortfilm, Sverige (2026), 15 min. Svensk premiär.
NIO GÅNGER BÄTTRE. Lorenzo Follari, Emma Dock. Kortfilm, Sverige (2026), 8 min. Svensk premiär.
SMEDEN. Nadja Josephson. Kortfilm, Sverige (2026), 21 min.
RABARBER. Nawroz Zakholy, Inés Toms. Kortfilm, Sverige (2026), 10 min.
GIRLZILLA. Mirjam Kjellman. Kortfilm, Sverige (2026), 13 min.
LABASTERPOJKEN. Jack Elliot. Kortfilm, Sverige (2026), 20 min. Svensk premiär.

Way Out West äger rum i Göteborg 13–15 augusti 2026.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmprogrammet, Slottsskogen, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in