• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: How to Blow Up a Pipeline

12 augusti, 2023 by Linou Gertz

How to Blow Up a Pipeline
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Daniel Goldhaber

Nästan dagligen möts vi av nyheter om extremväder, skogsbränder och ökade temperaturer. Semesterparadis står i brand och vi tycks ständigt närma oss en apokalyps som kan bli människans, och det mesta livet på jordens, slut. Ständiga alarmrapporter från forskare visar samma sak: den moderna civilisationens levnadssätt är ohållbart för planetens överlevnad.

På en bil vars däck skärs upp placerar en ung kvinna en lapp på vindrutan, ungefär som den fått en parkeringsbot, men med en förklaring för varför bilen är vandaliserad. ”Kan inte lagen straffa dig kommer jag göra det”. Det blir alltså snabbt tydligt att det handlar om någon som är villig att lösa ovanstående problem med civil olydnad och tycker det rättfärdigar skadegörelse. Men det blir, såklart, mycket värre och storskaligt. Titeln förklarar rätt bra vad för planer som börjar smidas.

Texas, oljefält, utsläpp. Miljöpåverkan och inverkan på människor i närheten. USA som med sina 19,5 miljoner fat olja per dag är världsledande på oljeproduktion och det är inte konstigt folk reagerar. Som filmens grupp ungdomar vars öden vävs ihop och mellan varven, oftast klipp från scener som är mest spännande som med kirurgisk precision hoppar från nerviga scener från kuppen till olika personers bakgrundshistorier. Vilket blir väldigt effektivt och snyggt presenterat.

Diskussioner om hur de kommer ses av omvärlden förs. Såklart. Hjältar eller terrorister? Och so what om de kallas terrorister, så avfärdas ju alla som kämpar för rättvisan… rättfärdigar de sig med. Men gör inte alla terrorister det å andra sidan? Problemet blir hur filmen idoliserar istället för problematiserar gruppens tankegångar och handlingar, och de tidigare nämnda tillbakablickarna tycks rättfärdiga snarare än förklara deras val. Men personligen har jag svårt att sympatisera med dem och hålla med om att deras kortsiktiga och självdestruktiva val så jag varken hejar eller hoppas för deras bästa. Vilket förtar mycket av spänningen genom handlingen också. Tyvärr.

Men låt oss vara realistiska. Efter USA är Saudiarabien med sina 11,8 miljoner fat per dag och Ryssland 11,4 (dock uppgifter från 2020 så vet inte om det minskat efter sanktionerna till följd av invasionen utav Ukraina) samt Kina och Irak med nära 5 miljoner fat per dag och även om detta raffinaderi verkligen skadades av explosioner skulle mycket litet av världens oljeproduktion påverkas. Väldigt lite av det de försöker uppnå skulle faktiskt uppfyllas. Och väldigt mycket mer skada skulle kunna åsamkas genom att någonting, eller väldigt mycket, går fel vilket skulle kunna ha lika mycket, om inte mer, skada på klimatet som företagen de försöker krossa har. Vad är då meningen med kampen? Och finns det verkligen inga andra vägar att gå än terrorism? Inte enligt denna naivt idoliserande film i alla fall. Att den också i eftertexterna stannar kvar bara för att antyda att personer som kom undan från aktionen nu kommit ikapp av lagens långa arm istället för att visa hur mycket, eller snarare lite, påverkan aktionen har haft på någonting säger också en hel del. Det uppmanar till handling, helt utan omtanke eller reflektion. Vilket inte lär rädda världen. Heller inte att spränga privatpersoners båtar, vilket en sista scen påvisar. Det riskerar mer än det hjälper någonting, så jag hoppas inte miljöaktivister inspireras alltför mycket av denna soppa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Gran Turismo – hårresande uselt

10 augusti, 2023 by Elis Holmström

Gran Turismo
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 11 augusti
Regi: Neill Blomkamp

Neill Blomkamp har efter District 9 tagit en expresshiss rakt ned i filmvärldens motsvarighet till helvetet. Men oavsett om det gäller magplasken Elysium och Chappie har Blomkmap varit konsekvent i en sak – han besitter ett obeskrivligt ego och en selektiv hörsel som filtrerar bort all form av kritik. Trots att responsen från publik och kritiker svalnat till den grad att den skulle kunna sänka jordens medeltemperatur, har Blomkamp vägrat att lyssna till kritiken. Istället har han satt på sig både skygglappar och hörselskydd och fortsatt trampa runt i filmer som är visuellt identiska. Han presenterar sina berättelser som om de vore de mest betydelsefulla verserna ur bibeln. Det är ett självupptaget filmskapande som är närmast historiskt. Att poletten skulle trilla ned nu vore lika osannolikt som att Beatles skulle återförenas.

Gran Turismo bygger – som bekant, på en mycket populär serie av TV-spel som sedan debuten 1997 bländat med otrolig grafik och en närmast ohälsosam hängivenhet till realism. Till skillnad mot andra spel som filmatiserats, har det aldrig funnits något narrativ i förlagan. Spelaren klättrar på karriärstegen som racingförare och skaffar mer fabulösa fordon och tävlar med dem på kända racingbanor. Tanken med Gran Turismo – filmen, är att skapa en sorts meta kommentar. Istället för att använda sig av en blank canvas och uppfinna en berättelse, bygger filmen på ’’sanna händelser’’ och fokuserar på Jann Mardenborough som inledde sin karriär som professionell förare genom hängivet spelande.

En berättelse som låter fantastisk men osannolik, något som också visar sig vara fallet då Gran Tursimo tar sig rejäla friheter med sanningen. Det är dock en marginell synd, att händelseförlopp justeras och överdrivs händer även med de bästa filmskapare. Om det bara hade varit en fråga om kreativa friheter hade saken varit trivial, men här är allting annat stöpt i en form av sällan skådad inkompetens. Spelvärlden är – trots mörka sidor som mobbning och toxisk online-kultur, fantastisk. Det är inte längre en fråga om att springa i en korridor och vettlöst skjuta ned allt i sin väg. Flera spel erbjuder idag berättelser och upplevelser som en rad filmer bara kan drömma om. Detta är dock ingen nyhet, spelmediet är idag en kulturell hörnpelare.

Därför vore det fantastisk att se en film som bejakar och belyser mediets kraft och hur det kan leda till de mest otroliga saker, något som Mardenboroughs liv bekräftar. Men förutom ett par själlösa kameravinklar tagna direkt ur spelen, och ett ihåligt tjatande om hur spektakulärt spelet i sig är, så är passionen för mediet helt obefintlig. Det vi får är en hårresande usel scen som själlöst visar ett par hålögda figurer som stirrar in i en skärm, något som förstärker de mest bedrövliga generaliseringar kring ’’gamers’’.

Men detta är fullkomligt betydelselöst för filmens allmänna kvalité då vi kommer till berättartekniken och det som påstås vara dialog. Det finns dålig regi, usel regi och sedan det som uppvisas här. Spel har anklagats – på orättvisa grunder, för att vara utan förmåga att berätta en historia och helt sakna ett emotionellt spektra, något som motbevisats gång på gång. Men Neill Blomkamp har överfört dessa förutfattade meningarna till Gran Turismo. Att ens benämna någon ur karaktärsgalleriet som mänsklig vore kränkande då jag sett industrirobotar med mer möjlighet till uttrycksfullhet och själ. Archie Madekwe i huvudrollen är lika karismatisk och uttrycksfull som ett avgasrör, men han klarar sig bra i jämförelse med Maeve Courtier-Lilley i rollen som hans kärleksintresse, en insats som lika gärna hade kunnat ersättas av en hjulmutter. Dock bleknar dessa travestier till insatser då Spice Girls-medlemmen Geri Halliwell Horner gör entré, då lossnar bottenplattan ur både bil och biograf och publiken faller handlöst. Och då det skall bli emotionellt och Halliwell Horner håller i taktpinnen borde varje empatisk biografanställd aktivera brandlarmet för att förskona publiken tortyren på vita duken.

Dock visar sig detta inte vara Marianergraven. Där skådespelet – minus David Harbour som febrilt kämpar med att klara sig levande från inspelningen, får själen att sakteliga sugas in i biostolen, är det dialogen som blir den slutgiltiga stöten. Här pumpas det ut repliker och metaforer som till och med får de mest pinsamma citat från Fast And Furious att framstå som poesi av T.S Elliot. Att detta skrivits av manusförfattare som värnar om sin nattsömn och samvete kan inte vara möjligt.

Då den femte motormetaforen träffar publiken i ansiktet som en rak höger från Ingemar ’’Ingo’’ Johansson har förståndet, verklighetsuppfattningen och tron på mänskligheten försvunnit.

I det tillfället blir hela filmen till en pekoral som saknar motstycke. Neill Blomkamp är fullt övertygad om att han iscensätter dramatisk perfektion och regisserar med ett allvar som får Såsom I En Spegel att likna ett avsnitt av Saturday Night Live. Trots att allt rämnar är Blomkamp förblindad, därför har filmen också befriats från all form av humor. Denna totala hybris resulterar i en genuint sjuk upplevelse där inkompetensen – i kombination med Blomkamps totala ovilja inse situationen, leder till en film som blir komisk av helt fel anledningar. Till slut kan man bara skratta, men snarare som en ventil för att att inte drivas till vansinne. Det enda som överhuvudtaget går att titta på är de sekvenser då det bara handlar om att trycka gasen i botten, då dränker motorerna den verbala tortyren. Men även dessa sekvenser blir snart tröttsamma och repetitiva.

Gran Turismo lyckas bryta sig igenom barriären för det helt bedrövliga och gå in i ett stadium av totalt vansinne. Det är som att befinna sig i Lustiga Huset, ingenting är begripligt, vettigt eller det minsta förankrat i verkligheten. Det är så pass unket att det nästan måste upplevas då inga ord kan förklara den närmast unika inkompetens som visas upp om och om igen. Vi kan mycket väl ha att göra med årets största skämt, i en film som – paradoxalt nog, inte innehåller ett enda skratt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Grekisk tragedi möter metal – premiär för Backanterna på Borås Stadsteater

10 augusti, 2023 by Redaktionen

Guden Dionysos raseri över kung Pentheus hybris slår ner på Borås Stadsteaters stora scen i en effektspäckad, metaldränkt sammandrabbning mellan ordning och kaos. Euripides sista tragedi i regi av Helena Sandström Cruz. Premiär 30 september 2023, berättar ett pressmeddelande:

När regissören Helena Sandström Cruz kopplar upp den antika tragedin Backanterna mot det moderna teatermaskineriets fulla kapacitet kastas vi mellan humor och nattsvart tragedi över en dystopisk spelplan till tunga toner av nyskriven doom-metal. Det blir lekfullt och otäckt, suggestivt och våldsamt, när vi lyfter på locket till civilisationens mörka sidor och frågar: Hur hanterar vi kaos och lidande i en avförtrollad värld? Där människor vill tro sig kunna kontrollera och förutse allt.

Backanterna, Euripides sista tragedi, skrevs i en tid då Atens ställning som stormakt började svikta. I skuggan av krig och pest, under en era präglad av stora politiska och religiösa motsättningar. Pjäsen hade premiär först efter Euripides död, på Dionysosfestivalen 406 f.v.t, där den vann pris för bästa tragedi. Av de antika grekiska dramatikerna är Euripides den som fått flest verk bevarade till eftervärlden, mest känd i vår tid är Medea. Men Backanterna, ofta kallad ”tragediernas tragedi”, är märkligt nog sällan spelad på de svenska teaterscenerna. Borås Stadsteaters uppsättning av Backanterna är den första i Sverige sedan 1996, då den sattes upp på Dramaten i regi av Ingmar Bergman.

Av: Euripides
Översättning: Göran O. Eriksson, Jan Stolpe
Regi: Helena Sandström Cruz
Scenografi/kostymdesign: Josefin Hinders
Kompositör: Stefan Johansson
Koreograf: Rebecca Hansson (i samarbete med Regionteater Väst)
På scen: Oliver Andersson, Anna-Klara Dahlén, Lennart Eriksson, Viktoria Folkesson, Caisa-Stina Forsberg, Simon Rajala
Bild: Tobias Walka

BACKANTERNA
Dionysos – vinets och hänryckningens gud, son av Zeus och den thebanska prinsessan Semele – återvänder till Thebe för att utkräva hämnd. Hans döda moders systrar hävdar att Semele ljugit om att ha blivit havande med en gud och unge kung Pentheus förbjuder folket att dyrka honom. Dionysos är rasande! I skepnad av en mänsklig präst infiltrerar han staden och förvrider huvudet på alla Thebes kvinnor. Försatta i trans beger de sig upp i bergen för att ansluta sig till Dionysos följeslagare – backanterna – i vildsinta, våldsamma hyllningsritualer. Pentheus slår tillbaka. Han fängslar prästen och rustar för strid mot backanterna. Snart börjar märkliga saker att hända och hela Thebe ska få veta vad som händer när en sätter sig upp mot gudarna.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Breaking Social – virvlar mest runt på ytan

8 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Breaking Social
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Fredrik Gertten

En film om de stora orättvisorna i världen, en film som har underrubriken: Har vi råd med de rika?
Filmen beskriver den globala överklassen som suger åt världen, som kan köpa medborgarskap och kan leva på lyxyachter och lyxhotell och slippa betala skatt för sina många miljarder. Tyvärr tycker jag filmen tappar fart och fokus och känns inaktuell.

I världen idag, också i Sverige, råder avgrundsdjupa samhällsklyftor, ett riggat system, de rika som enkelt fördubblar sin förmögenhet. Fredrik Gertten vill visa vad som händer när klyftorna blivit för djupa och han vill väldigt väl och försöker säga att vi människor bär samarbete i våra gener, kanske dags att skriva om det sociala kontraktet?

Men tyvärr berör denna film mig inte alls som Gerttens tidigare dokumentärer. Här rör han mest om på ytan och går inte på djupet. Filmen börjar med en intervju med en journalist som granskat korruptionen i Afganistan och sedan gått vidare och presenterat korruption i USA. Syftet är förstås att visa att korruption är långt ifrån något som bara hör ihop med de koranstyrda diktaturerna. Det stämmer men det stämmer samtidigt inte. Den globala överklassen finns i alla kulturer: Ja. Men det är skillnad på den globala stenrika överklassens villkor och den korruption som råder i länder som till exempel Afganistan och Iran och andra länder som styrs av koranen. I dessa länder är det nödvändigt att muta tjänstemän för att överhuvudtaget bli mottagen hos myndigheter.

Den globala överklassen är en stenrik grupp som finns i alla kulturer och omöjliggör utveckling av fattigare länder och sätter stopp för mänskliga rättigheter i de 57 OIC-länderna. Det är synd att denna granskande dokumentär inte går in på detta. Istället lämnar filmen snabbt berättelsen om den globala överklassen och skildrar två proteströrelser, i Chile och i Argentina.

I Chile började protesterna med studenter som var missnöjda med de höga priserna på kollektivtrafik. Ganska snabbt hängde den äldre generationen med mor- och farföräldrar på. Det är inspirerande att se att det finns länder där människor fortfarande kan gå ut och demonstrera för ett bättre samhälle. Jag efterlyser sådant engagemang i Sverige. I till exempel Stockholm kostar en månadskort på tunnelbanan cirka 1.000 kr – och det är något som arbetslösa oftast inte har råd med. Jag känner en långtidssjukskriven person som inte har råd och därför inte ens kan ta sig till arbetsintervjuer när hen försöker ta sig ur sin fattigdom – och ändå styrs Stockholm av Miljöpartier och Socialdemokraterna, som borde värna om kollektivtrafiken och allas möjlighet att ta del av den. I Sverige tycks de senaste enda manifestationer som samlar folk vara med koranbrännare och motståndare till koranbränningar.

Filmen känns antedaterad. Den tar upp de gigantiska klyftorna, men mest ytligt. Den tar inte upp att också i utvecklingsländer och i islamistiska stater finns en stenrik överklass och i dessa länder kan människor inte alls demonstrera. Lösningen som filmen pekar på: att människor ska gå ut på gator och demonstrera är inte ens möjligt i många länder. Därför känns denna film skev. I en globaliserad värld bör temat belysas större och vidare.

Visst finns det gigantiska klyftor i världen idag. Den globala stenrika överklassen kan köpa det mesta och kan slippa betala skatt medan det finns många som är extremt fattiga. Tyvärr är detta något vi redan är högst medvetna om – filmen ger inte någon bra analys och presenterar inte någon lösning som är möjlig för en stor del av världens befolkning. I många länder är det förbjudet atet demonstrera. Vad jag skulle vilja se en analys av också är varför så många i västvärlden verkar vara för slöa för att ens orka protestera. Det finns mycket mer som kunde tas upp. Jag blev rätt besviken på denna film som är en av de filmer jag sett fram emot i år.

I filmens inledning sägs att det råder en myt i världen idag som säger att den som kämpar och gör sitt bästa kan få ett bra liv. Detta är en lögn, enligt filmskaparen. Där har han både rätt och fel, tänker jag. Visst går det att studera och ta sig framåt och göra en klassresa, även om det har sina utmaningar, utan tvekan. Alla som växer upp under fattiga omständigheter blir inte kriminella. Jag skulle gärna sett en djupare analys av detta påstående. Visionen om att bli lycklig och rik sprids av influencers och många Hollywood-filmer. Många unga idag bågnar säkert under lögnen att det som gör någon lycklig är att bli känd och rik.

Ordet myt betyder faktiskt inte lögn. Jag blir lite besviken varje gång ordet används felaktigt. Myter är berättelser som är mer än en skildring av något som hänt. Det är berättelser som ibland är från verkligheten, ibland symboliska. De flesta familjer brukar ha sina myter som är berättelser om hur det gick till när föräldrarna blev förälskade eller när ett barn föddes, berättelser som sedan berättas om och om igen.

Lite kul var det att notera att filmen till stor del var inspelade under pandemin. Många medverkande har munskydd på sig.

Filmen har ett beundransvärt syfte men jag blev besviken och tycker att den bara virvlar runt på ytan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

#jeanne : Suggestivt drama om en ung idealist, specialskriven för Dramaten och Riksteatern

8 augusti, 2023 by Redaktionen

Joel Valois. Foto: Markus Gårder.

Pjäsen #jeanne är specialskriven för Dramaten och Riksteatern av den kroatiska dramatikern och författaren Ivana Sajko. Det är ett suggestivt och visuellt drama om en ung idealist som vill förändra världen.
–Vi har lekt fram den kvinnliga hjältearketypen, baserad på den historiskt och litterärt kanoniserade Jeanne d’Arc, säger regissören Anja Suša.
Dramatenpremiär på Lilla scenen den 26 augusti.

Ett pressmeddelande berättar:
#Jeanne handlar om lilla Jeanne som försöker korsa den frusna sjön, från höghuset med den trasiga hissen, till den andra sidan med stora villor och privata bryggor. Hon kommer aldrig tillbaka – men historien slutar inte där…

#jeanne hade urpremiär i Lund den 4 mars i år och har därefter spelats på 16 orter i Sverige och Finland. Den är utvald att, som enda svensk produktion, spela på Belgrade International Theatre Festival (BITEF) den 9 oktober. Innan dess ges tio föreställningar på Dramaten.

Anja Suša är mångfalt prisbelönad teaterregissör verksam i Serbien, Kroatien, Montenegro, Slovenien, Polen, Sverige och Danmark. Hon undervisar i teaterregi vid Stockholms konstnärliga högskola och har varit vd och konstnärlig ledare på Dusko Radovic Teatern i Belgrad 2002–2011. Senast regisserade hon Älskarinnorna på Uppsala Stadsteater som blev utvald till Scenkonstbiennalen i år.

Ivana Sajko är kroatisk författare, dramaturg och regissör född i Zagreb. Hon har en examen från Academy of Dramatic Arts vid University of Zagreb och en magisterexamen i litteratur och är en av de ledande rösterna på teaterscenen i Östeuropa. Hon har skrivit ett flertal böcker och mottagit priser för sina scenverk och teatertexter, bland annat det kroatiska priset Marin Držić-priset, hela fyra gånger.

Musiken framförs av Adde Huumonen som skapar ett ljudlandskap live genom bland annat elektroniska instrument och vatten.

Medverkar gör: Mårten Andersson, Per Burell, Adde Huumonen (musiker), Doreen Ndagire, Rebecca Plymholt och Joel Valois.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 297
  • Sida 298
  • Sida 299
  • Sida 300
  • Sida 301
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in