• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: En frukost på berget – duktiga skådespelare, mäktiga naturmiljöer, en hel del att fundera kring och oerhört underhållande

5 september, 2023 by Rosemari Södergren

En frukost på berget
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 september 2023
Regi Éric Besnard

En extremt framgångsrik entreprenör som alltid är på språng hamnar hos en nästintill eremit som bor långt upp på berget utan elektricitet och absolut ingen Internet eller mobiltelefon. Låt dig inte luras, detta är en komedi med flera oväntade vändningar och med mer djup i sig än det kan verka inledningsvis. En rolig, mänsklig och varm berättelse med vackra naturscener och duktiga skådespelare.

Entreprenören Vincent spelas av charmiga Lambert Wilson, känd bland annat från två Matrix-filmer. Han är född i England men talar franska flytande. Han är så bra i rollen som den framgångsrika högpresterande Vincent som lever livet med högsta växel i ständig jakt efter nya utmaningar. Hans flotta, dyra bil får motorstopp på en slingrig bergväg långt bort från civilisationen. Den enstörige, oborstade och tystlåtne Pierre råkar köra förbi på motorcykel och tvingas hjälpa Vincent.

Pierre har inte verktyg för att kunna hjälpa Vincent på plats. Istället får Vincent hoppa upp bak på motorcykeln och följa med till Pierres enkla stuga långt upp på berget där han lever utan wifi och nära naturen. Pierre är fåordig medan Vincent babblar och babblar. Den supermodernt mannen möter den enkle mannen. Hmm, men fullt så enkelt är det inte. Vid en första blick är de två kanske motpoler men det finns mycket mer under ytan och allt är inte som det verkar.

Att de kan lära sig av varandra är ett ganska uppenbart tema, men det handlar om en hel annat också. Kanske filmskaparen låter filmen handla om något för många teman, men jag upplever det som charmigt. Dialogerna är för övrigt helt underbara, klassiskt enastående som de kan vara i franska filmer när de är som bäst. Två duktiga skådespelare, mäktiga naturmiljöer, en hel del att fundera kring och oerhört underhållande. En riktigt snäll och komisk feel-good-film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bergmans Såsom i en spegel i ny skepnad på Dramaten

5 september, 2023 by Redaktionen

KonstABs och Ingmar Bergmans Såsom i en spegel

Göteborgsbaserade konstkollektivet KonstAB tar sig an Ingmar Bergman och sätter för första gången på scen upp hans Såsom i en spegel. Det blir en maxad, bisarr och explosiv föreställning, hälsar Viveka Benke, internlogistik- och kommunikationschef för KonstAB.
Premiär för KonstABs och Ingmar Bergmans Såsom i en spegel den 22 september på Målarsalen, berättar ett pressmeddelande:

På frågan om varför KonstAB vill sätta upp Bergmans Såsom i en spegel från 1961 svarar Ossian Melin, som regisserar:
–KonstAB har på uppdrag av Dramaten genomfört en granskning av Bergmans registeranalyser för att bedöma ändamålsenligheten i inköpsfunktionen samt följsamheten mot lagen om offentlig upphandling (LOU) och konstvärldens egna riktlinjer.

Ingmar Bergmans film Såsom i en spegel skildrar den självupptagne författaren David, hans två vuxna barn och en svärson under ett dygn på Fårö. Filmen belönades 1962 med en Oscar för Bästa utländska film.

KonstAB är ett Göteborgsbaserat produktionsbolag som skärskådar samtiden och som ofta blandar videokonst, ljudverk och dramatik. De gästspelade på Dramaten 2021 med Shakespeares Stormen (2021), en uppsättning som bland annat hotades med stämning för varumärkesintrång av ett tobaksbolag. KonstAB har även släppt två filmer i år, långfilmen Vernissage hos Gud, en surrealistisk komedi om Gud och dadaism samt kortfilmen Jörgen Hyltes svåger. På Göteborgs Stadsteater har de spelat trilogin Total trilogi bestående av Total trygghet, Total fräschhet och Total strukturalitet, som även spelades på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, 2019.

Av: Ingmar Bergman. Regi: Ossian Melin. Medverkar gör: Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, KonstAB, Såsom i en spege

Teaterkritik: Europeana – något att ta med sig och reflektera kring

4 september, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Europeana
Av Patrik Ouředník
Bearbetning och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Musik Christian Gabel
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Charlie Åström
Ljud Johan Blixt
Peruk och mask Johan Lundström, Moa Hedberg
Dramaturg Irena Kraus
Översättning Mats Larsson
Medverkande Rakel Benér Gajdusek, David Book, Kicki Bramberg, Electra Hallman, Christoffer Lehmann, Marall Nasiri, Rebecca Plymholt, Carla Sehn, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.
Urpremiär på Stora scenen på Dramaten den 2 september 2023

Att avhandla 1900-talet, ett helt århundrade, på lite drygt två timmar är förstås en omöjlig uppgift. Det blir en snabbspolning där de flesta av oss kommer att ha synpunkter på någon som fattades eller som beskrevs mer subjektivt än objektivt. Europeana bygger på en bok av exiltjecken Patrik Ouředník som bearbetats för scen av Dramatenchefen Mattias Andersson. Jag har några ställen i föreställningen där jag definitivt tycker att det som sägs inte alls är objektivt färgat och rent av felaktigt. Men det stör inte, för föreställningen måste ändå ses som något att fundera vidare kring, något att diskutera om.

Det är en rolig föreställning där mycket händer samtidigt, det är tumultartat av och till. En till största delen ung ensemble (helt fantastiska skådespelare) med endast två äldre skådespelare, Pierre Wilkner och Kikki Bramberg (både så bra och helt rätt val) tar sig runt på scenen, dansar, byter kläder, drar barnvagn, sitter och äter, välter bord, mer mera, med mera. Jag skulle tippa att flera av de unga skådespelare knappt var födda på 1900-talet.

Det rör sig nästan hela tiden, det är aldrig stillhet. En bra symbolisk rörlig bild för livet som ju hela tiden pågår. Det är en föreställning fylld av rytm, bilder, musik och färger. En spännande del av många i denna brokiga föreställning är kläderna. Skådespelarna byter många gånger kläder och de har ofta kläder från olika tidsperioder samtidigt på scen. Det betonar att detta inte är en berättelse i tidsföljd utan en betraktelse lite på avstånd, efter att seklet passerar. Spridda minnen, tankar och åsikter. Som det står på Dramatens hemsida: >em>Ett storhetsvansinnigt försök att i en enda teaterföreställning omfatta hela Europas 1900-tal.

Ouředníks bok har iscensatts på flera teatrar runt om i Europa. Att göra teater av en bok som denna är förmodligen en större utmaning är många andra att bearbeta mer berättande romaner för scen. Ouředník har en tydlig tolkning av 1900-talets politiska historia. Han ser kommunism, fascism och religion som lika farliga för det mänskliga, att alla tre strävar efter en slag renhet som inte är mänsklig. Detta är en del av såväl boken som scenföreställning Europeana som förenklar problem och sopar bort djupet i dessa frågor. Det går mig inget, för dels är det omöjligt att sammanfatta hundra år på drygt två timmar och jag ser föreställningen som något att utgå från och sedan tänka och prata kring det.

Mattias Andersson har valt att låta en del av boken läsas högt. En skådespelare står på en ena sidan av scenen och läser högt ur boken medan andra skådespelare går över scenen eller gör något på olika håll på scenen. Vem som läser högt varierar, de byter av varandra. Det är ett stort collage och långt från traditionell teater. Det rör på sig hela tiden. Århundradet bubblar förbi, med stora och små händelser. Om barbiedockan, folkmord, kvinnors frigörelse, sextiotalets rebeller, kylskåp, världskrigen och etniska rensningar, p-pillret, dadaismen, semesterveckor. Livet och tiden är aldrig stillastående. Ibland projiceras en del meningar i stor skrift på scen för att poängtera något.

Att jag inte alls håller med om vissa åsikter som bubblar under ytan i hur en del saker tas upp är en styrka i föreställningen. Världen är mångfaldig och det är ingen vits att uppleva något på scen som vi bara håller med. Föreställningen lever vidare efteråt, inne i mina tankar, mina samtal med människor jag möter.

Regissören Mattias Andersson säger om boken som ligger till grund för föreställningen:
– Det är en text som verkar vara skriven av en historieprofessor på speed.

En subjektiv snabbspolning genom Europas 1900-tal som skulle kunna byggas på med massor mer. Det som saknas eller skulle fördjupas skulle ta många fler timmar. Och det skulle faktiskt vara väldigt spännande att se en åtta timmars föreställning om 1900-talet och då mer mer än europeisk synvinkel. Men tills dess är detta en bra start för reflektioner kring mänskligheten och varför det är så omöjligt att skapa en värld utan våld och förtryck.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Europeana, Mattias Andersson, Teaterkritik

Filmrecension: Doggy Style

1 september, 2023 by Elis Holmström

Doggy Style
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Josh Greenbaum

I en era då vissa kritiska – och mestadels menlösa, åsikter påpekat att filmmediet är tamt och bär med sig en aversion för risker, har märkligt nog komedier prövat gränserna för anständighet de senaste åren. Se bara till Blockers som gjorde publiken högröd i ansiktet i scenen då John Cena ”insöp” sprit på en ungdomsfest, en sekvens som ingen kan sudda bort ur minnet. Nu är det ännu en gång dags för den goda smaken och anständigheten att kapitulera då regissören John Greenbaum gjort sin version av Den Otroliga Vandringen. Istället för ett par familjevänliga husdjur får vi nu ett pack ovårdade, cyniska och hämningslösa hundar som – bokstavligt talat, urinerar på artighet.

Hur pass vulgär, grotesk och kolsvart får komik lov att vara ? Doggy Style prövar denna fråga till bristningsgränsen. I sina bättre stunder finns det ett underhållningsvärde i det totalt skamlösa vältrandet i svordomar, könsord och avföring. Detta finns i så stora kvantiteter att chockregissören John Waters hade varit mållös men stolt.

Att se ett par – till sitt yttre, bedårande hundar, spy ur sig glåpord och förolämpningar som knappt hade kunnat accepteras av HBO, är en bisarr, udda och många gånger rolig upplevelse. Precis som den – många gånger lika groteska, Sausage Party, lyckas man att tänja på gränserna till den grad att det inte går att undvika att skratta, ibland i ren och skär chock. Ingenting är förbjudet eller tabu, här finns skämt och ordval som utan problem hade kunnat leda till eldfängda debatter på TV för ett par år sedan.

Introduktionen är ett perfekt smakprov på denna besinningslösa orgie i allt som är osmakligt. Det är en kavalkad av könshumor och mörk ironi. Under startsträckan finns det en lekfullhet och energi som på ett oväntat träffsäkert sätt belyser den unika relationen hundar och människor emellan, där en kontrahent är villig att erbjuda villkorslös kärlek. Dessutom måste det animaliska agerandet kategoriseras somutomordentligt, hunden Sophie som spelar huvudhunden Reggie är avsevärt mer uttrycksfull, levande och trovärdig än flera aktörer som kan titulera sig som oscarsvinnare, host, host, Anne Hathaway.

Men denna oväntat skarpsinniga startscen visar sig också vara kulmen vad gäller en någotsånär tillfredställande filmupplevelse. Snart visar sig den stygga och argsinta rottweilern endast vara en soffpotatis. För trots den kompromisslösa ytan där kutym sparkas i ändan och hyfs skjuts till andra sidan galaxen, är saker som uppfinningsrikedom och finess lika frånvarande som en rekommendation för föräldrar att ta med sina barn på filmen i fråga. Greenbaum prövar gränserna till den nivån att publiken blir avtrubbad. Väldigt snart landar allting i ett hagelregn av upprepningar och genuint tröttsamma sekvenser där det enda målet är maximalt antal svordomar och könsord per sekund. Grovhumor är fullkomligt poänglös då den överöser publiken, snart blir chockvärdet och flera komiska slutpoänger tandlösa då magasinet och skafferiet ekar tomt. Det hela blir inte bättre av att de digitala effekterna, som använts för att animera hundarnas munrörelser, är mediokra och många gånger distraherande. Och för en film som vill pröva gränser är innehållet och budskapet om vänskap löjligt simpelt. Här görs inga ilskna eller spydiga attacker på dagens samhälle, istället befinner sig den generella tematiken på dagisnivå, något som gör att filmen känns feg i jämförelse med den – numera, legendariska Barbie där Greta Gerwig bjöd på genialisk samhällskritik.

Jamie Foxx får den otacksamma uppgiften att bära hundhuvudet vad gäller ett horribelt slappt och monotont skådespel. I ett försök att tillföra mer av filmens eftersökta udd och smuts, gör Foxx en otroligt ihålig och stereotyp insats som hunden Bug. Bättre klarar sig Will Ferrell som förmedlar en charmig naivitet genom ett oväntat återhållsamt och kontrollerat röstskådespel.

Om Doggy Style hade haft mer kreativ kapacitet och förstått vikten av variation och kunnat precisera sina mest burdusa skämt hade det hela varit ett komiskt frivarv. Någon sådant triumf är det dock inte tal om, istället får vi bara ett fåtal rejäla sardoniska skratt som dränks i kavalkader av pubertalt trams som oftast bara är menlöst och monotont.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Equalizer 3 – tillfredsställande underhållning

1 september, 2023 by Elis Holmström

The Equalizer 3
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 september
Regi Antoine Fuqua

Medborgargarden och personer som tar rättvisan i egna händer slutar aldrig att inspirera till berättelser. Oavsett om det är Death Wish eller Marvels The Punisher fortsätter temat att fängsla. The Equalizer 3 lyckas ta detta klassiska recept och leverera en oväntat medryckande dödsodyssé som många gånger är det bästa serien erbjudit. Det är lika diametralt som ett schackspel vad gäller det dramatiska. Utrymme för några som helst nyanser eller funderingar finns inte. Kampen mellan ont och gott är simplare än i en saga för barn. Där The Equalizer 2 försvann in i märklig röra av konspirationer och intriger är hotet denna gång den italienska maffian. Det är svårt att tänka sig en mer överanvänd grupp av kriminella på film, men Fuqua väljer denna gång att porträttera maffian som gatuligister, med allt vad det innebär, tatueringar, illasittande träningskläder och en försmak för snabba fordon. Genom att ta bort de romantiserade Gudfadern-inslagen, som familjemiddagar och bröllop i stora trädgårdar, skapas en trupp av genuint avskyvärda gangsters som kan avhandlas snabbt och brutalt utan att någon alltför komplex etisk diskussion uppstår medan filmen rullar.

Massakern blir också mer potent då Fuqua lyckas tillföra en enkel men effektiv dramatik vad gäller att porträttera idyllen. Istället för ett grått Boston får vi en lite platt men charmig tolkning av en italiensk småstad i Federico Fellini-anda där alla invånare känns som måttligt sympatiska stereotyper. Det finns en intimitet i att låta ett mer lokalt samhälle stå i centrum istället för en anonym storstad, detta gör hotet mer personligt. Dessutom paketeras allting i ett visuellt snyggt paket då Fuqua nu anställt den geniala fotografen Robert Richardson. Richardson skapar ett kristallklart utseende som får varenda kullerstensgata att se inbjudande ut. Det hela kan beskrivas som traditionellt, spårbundet och – framförallt, fungerande. Likt en pizza så fungerar det oavsett kvalitet. Och genom att involvera en mer traditionell antagonist blir kampen mellan ont och gott klassisk och leder till förutsägbar men tidlös spänning.

Fuqua har alltid varit en regissör som gillar hårda tag, inte bara innehållsmässigt utan också utförandet. Allting är genomfört med grova arbetshandskar och presenteras rakt upp och ned utan några försök till pretentioner. De breda penseldragen och avsaknaden av något större djup för tankarna till actionfilmer från det tidiga 00-talet. En tid då terrorism, säkerhetstjänster och eldstrider var actionfilmens kärna. Samtidigt som en resa tillbaka i tiden har sin charm påminner detta också om hur actiongenren växt och blivit till så mycket mer än en bred och linjär motorväg. Den rudimentära berättandet har kraftiga begränsningar, därför krävs en effektiv struktur som kan engagera hela vägen igenom. Det initiala ruset att se Washington eliminera bovar och banditer är omöjligt att behålla om det inte ackompanjeras av ett tempo som får publiken att hungra efter mer.

Tyvärr är The Equalizer 3 misslyckad rent strukturellt och sviker sitt eget etos om simplicitet i ett hopplöst försök att ge berättelsen ytterligare en dimension. Bredvid striden mot den lokala brottslighet förkommer också ett helt hopplöst sidospår som involverar Dakota Fanning i rollen som CIA-agent. Tanken är att skapa en aningen mer komplex berättelse som inkluderar kriminalitet på internationell nivå, men resultatet blir istället ett antal sekvenser som känns som ren och skär fogmassa. Sättet de två parallella berättelserna vävs ihop och integreras är genomgående klumpigt och leder i slutänden inte fram till någonting. Förhoppningen att Washington och Fanning skulle kunna frammana lite nostalgi genom sin återförening, nästan tjugo år efter deras medverkan i Man On Fire, slås också i spillror då scenerna mellan dem plågas av medioker dialog och ett oväntat tafatt skådespel från båda två. Dock är detta inte förvånande då Fanning gradvis blivit mer och mer irrelevant i takt med att hennes syster Elle stulit rampljuset. Detta verkar ha resulterat i att Fanning gett upp och numera bjuder på ett skådespel som är lika levande som en robotdocka på ett nöjesfält.

Men Fannings undermåliga skådespel är långt ifrån lika problematiskt som filmens final som kan vara ett av årets värsta antiklimax. Trots att allting verkar leda till en explosiv och förlösande final, blir alltihop en tafatt repris av det vi sett i tidigare filmer. Inte ens våldet, som inledningsvis är råare och mer hänsynslöst än tidigare, avtar och avslutet känns som en enda lång suck där alla idéer tagit slut.

I sitt esse är The Equalizer 3 ytterst tillfredställande underhållning, i sina dalar är det både ointressant och strukturellt uselt, något som resulterar i en duglig men djupt sargad film som hade kunnat briljera genom mer bearbetning och kreativ eftertanke.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, The Equalizer, The Equalizer 3

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 291
  • Sida 292
  • Sida 293
  • Sida 294
  • Sida 295
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in