• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Recension av tv-serie: Payback – en riktig nagelbitare

17 november, 2023 by Rosemari Södergren

Payback
Betyg 4
Premiär på Britbox 15 november 2023
Regi Andrew Cumming och Jennie Darnell
Manus Debbie O’Malley

Från Jed Mercurio, skaparen av Line of Duty, en av de största brittiska deckar-thriller-serier kommer denna miniserie med sex avsnitt. Den är spännande, en riktig nagelbitare. Jag kunde inte slita mig. Den är både berörande, trovärdig, skrämmande och engagerande. Men den är perfekt som den är nu så jag hoppas inte att det kommer en uppföljande säsong.

Huvudpersonen är en kvinna, Lexie Noble, mamma till två små barn. Hon bor med sin man, Jared, och barn i Skottland. Hennes man ska ta en joggingtur på morgonen och deras nyanställda aupair, Doris, ska gå till parken med barnen med Lexie ska jobba. Lexie är dock lite misstänksam mot deras Doris. Hon misstänker att Doris låter barnen se för mycket på tv och hålla på med iPad. Så Lexie smyger ut och spionerar på Doris och barnen för att kontrollera att de verkligen går till parken. Det visar sig vara ett stort misstag av Lexie. Jared blir överfallen av fyra unga män och brutalt knivmördad på en gata alldeles intill där Lexie spionerar på Doris och barnen.

Lexie blir misstänkt för mordet på sin man. Att hennes man inte blev nedhuggen av henne, det vet poliserna men de misstänker att hon betalt de fyra unga män som attackerade hennes man.

Att Lexie är mordmisstänkt blir inte hennes enda problem då hennes man mördas. En av de stora gangsterledarna i Skottland, Cal Morris, kontaktar henne. Cal Morris hävdar att Jared varit revisor och ekonomisk rådgivare åt honom och att Jared stulit minst 18 miljoner pund från honom. Cal Morris kräver att Lexie söker igenom all bokföring och hittar de 28 miljonerna och återför dem till honom. Lexie hamnar därmed i en fruktansvärd situation. Om hon inte gör vad gangsterledaren kräver hotar han att döda hennes barn. Om hon gör vad han säger blir hon medbrottsling, hon hjälper till att tvätta svarta pengar.

Det är ruggigt spännande. Jag kunde inte slita mig och måste bara fortsätta att titta. Dessutom är det med en lång rad skickliga brittiska skådespelarna som Peter Mullan, Derek Riddell och Steven Mackintosh.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Filmrecension: Caravaggios skugga – en prövning av bibliska proportioner

17 november, 2023 by Elis Holmström

Caravaggios Skugga
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Michel Placido

Det kvittar att det finnas kopplingar till flera dagsaktuella frågor som yttrandefrihet och repressiva institutioner, eller att det finns ett multum historiskt intressanta anslagspunkter. Upplevelsen som är Caravaggios Skugga kan endast beskrivas som en prövning av bibliska proportioner. Inledningsvis är det dock svårt att inte vara hoppfull, regissören Michel Placido ramar in filmen som en mix mellan en mörk thriller och Akira Kurosawas legendariska Rashomon, som låter diverse utsagor från anhöriga utgöra det huvudsakliga berättandet. Den uppbrutna och inte helt enkelspåriga strukturen skapar en spänning där precis allt ifrågasätts, det faktum att mycket av Caravaggios liv fortfarande är dunkelt och mystiskt tillåter flera berättarmässiga friheter.

Med andra ord verkar vi ha att göra med något mer än en traditionell – och stram, biografisk genomgång. Men de initialt spännande greppen visar sig snart leda till ett episkt fall. Där den uppbrutna kronologin och icke-linjära strukturen skapar spänning i inledningen och ger publiken frihet att på egen hand pussla ihop de många olika segmenten, blir greppet snart till en barlast bortom all beskrivning. Då filmen går från att vara en ren utredning beträffande sanningen och börjar utforska specifika episoder ur den kände målarens liv förvandlas allting till en kakofoni, som i bästa fall söver och i värsta fall orsakar huvudvärk. Sätter Placido väljer att hoppa mellan årtal, platser och karaktärer är utan någon som helst plan, flera exkursioner och möten med personer känns direkt överflödiga och gör ingenting för att göra personen Caravaggio intressant. Överlag är karaktärsgalleriet lika fascinerande som valfri busskur i huvudstaden, trots att skådespelet är genomgående kompetent – bortsett från Louis Garrel som verkar provspela för Greve Dracula, finns det inte en enda person som är värd att lägga på minnet. Inte ens den burduse och excentriske, men uppenbart mentalt instabile, titelpersonen är något annat än en gråsparv vars artistiska briljans endast kan förmedlas genom att övriga karaktärer ständigt påminner tittaren om den.

För att vara en film som mer än något vill lyfta upp Caravaggios konstnärsskap är den helt tandlös vad gäller att tydliggöra vad som gör dennes konst unik, förutom att motiven är ’’obscena’’ för sin tid. Det skall inte behövs en kandidatexamen i konsthistoria för att kunna greppa narrativet men först vid egna studier på internet – efter filmens slut, förtydligas Caravaggios sanna artisteri och genialitet, något filmen aldrig lyckas förmedla eller presentera.

För varje minut som går blir allting mer och mer livlöst och intetsägande. Det underliggande ropet efter yttrandefrihet lyckas inte ens motivera eller skänka någon behövlig låga till filmen, istället lufsar allting på mot en fullkomligt likgiltig final. Förvisso blir detta oerhört passande då allt har genomsyrats av ointresse och en brist på en vision. Caravaggios Skugga har ingredienser för att berätta en både fascinerande och relevant historia om såväl nutid som dåtid, men slutresultatet är totalt ointressant och till största del menlöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: The Crown 6 – sämsta säsongen hittills

17 november, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Netflix

The Crown 6 – del 1
Betyg 2
Serieskapare Peter Morgan.
Regi Alex Gabassi, Christian Schwochow
I rollerna Imelda Staunton, Jonathan Pryce, Lesley Manville, Dominic West, Elizabeth Debicki, Salim Daw, Khalid Abdalla.
Avsnitt 1-4 har premiär på Netflix 16 november 2023.(Resterande sex avsnitt kommer 14 december

Njae. Jag är rätt besviken på denna nya säsong av den brittiska serien om drottning Elizabeth II och hennes tid vid tronen. Fokus har flyttats för mycket från drottningen till Diana, den frånskilda före detta hustrun till dåvarande kronprinsen.

I England var mottagandet av första delen av säsong sex inte nådigt. Jag håller med. Det är för mycket sin känns konstruerat. Det är en mycket tragisk del med fyra avsnitt som helt domineras av den sorgliga berättelsen om Diana veckorna innan hon dog i bilolyckan.

The Crown har i tidigare säsonger mest handlar om drottningen även om dåvarande prins Charles (numera kung) varit delvis i centrum i två säsonger har drottningen har ändå varit centrumet som allt cirklat kring. Nu går serien långt bort från detta centrum och fokusera på prinsessan Diana och hennes sista veckor i livet före den ödesdigra bilkraschen där hon dog.

Vi får följa en mycket osäker och utåtriktad Diana som verkar fly från sin inre ångest och hoppar in i relationer och situationer som varken är bra för henne eller hennes söner. Även om hon nu vid denna tiden är skild från Charles är hon ändå mamma till två prinsar varav en, William, troligen kommer att bli kung i framtiden. Hon har ansvar för vad hon ger journalister att skriva om.

I dessa fyra första avsnitt av sjätte säsongen får vi följa Dianas vänskap eller om det är romans med Dodi Fayed, son till den stenrika ägaren av det förnäma varuhuset Harrods. Vad är vänskap och vad är en romans? I serien framställs deras vänskap som att de trivs tillsammans och också sover tillsammans men ändå inte vill gifta sig. Enligt serien trycker Dodi Fayeds pappa på och försöker tvinga fram en förlovning. Vad är sant och vad är påhitt? Det är svårt att tro på hur detta skildras. Dodi framställs som väldigt svag och inte alls som den playboy han utmålades som av internationella medier vid den tiden.

Brittiska tidningar beskriver de fyra avsnitten för ”påträngande och klumpiga”. Andra kritiker är irriterade på att Diana dyker upp som ett spöke efter sin död och kontaktar både drottningen och prins Charles. En annan kritik handlar om att seriens tar upp situationer som fortfarande kan göra ont att påminnas om för de två prinsarna William och Harry.

Min kritik handlar om att jag tycker karaktärerna inte är trovärdiga. Jag har extremt svårt för att tro på en så svag Diana, en så mesig Dodi Fayed och en så galen Mohamed Al-Fayed. Vad jag också saknar är det faktum att Mohamed Al-Fayed var övertygad om att bilkraschen var arrangerad. Det är ändå en misstanke som dykt upp i flera sammanhang och som helt förbigås. Det känns som att serien är ihopsydd för att fjäska med nuvarande kungahuset. Nej, det här är den sämsta säsongen hittills. Dessutom borde serien hålla fast vid att det handlar om drottningen, hur hon känner och hur hon agerar i olika situationen.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Teaterkritik: Camp Siegfried – empatiskt om skört ungt kärlekspar i nazismens klor

17 november, 2023 by Pernilla Wiechel

Camp Siegfried
Av Bess Wohl
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Elin Skärstand
Medverkande Pierina Rizzo och Elias Elling.
Urpremiär september 2021, The Old Vic-teatern, London
Svensk premiär 15 november 2023, Scen Playhouse Teater. Föreställning som recenserar: 16 november

Playhouse teater värnar om nyskriven dramatik från London och New York. Med pjäsen Camp Siegfried introducerar de den amerikanska dramatikern, manusförfattaren och skådespelerskan Bess Wohl, född 1974, uppvuxen i Brooklyn.

Wohl har redan fått flera priser och hennes omtalade tidigare pjäser är Grand Horizons – som sattes upp i Broadway och även nominerades till Tony Award för bästa pjäs 2020 – pjäsen Small Mouth Sounds – och boken/manuset som låg till grund för musikalen Pretty Filthy. När hon gick på Yale School of Drama skrev hon Cats Talk Back som vann bästa produktion i New York International Fringe Festival.

Camp Siegfried är en pjäs som Stockholms stads hemsida för kulturaktiviteter rekommenderar för gymnasielever – och ett pedagogiskt diskussionsmaterial är framtaget i samarbete med Sveriges museum för Förintelsen.

Handlingen – som utspelar sig mellan endast två ungdomar – har dokumentära drag eftersom sommarlägret där allt tar plats – verkligen har funnits på Long Island. Tusentals tysk-amerikanska ungdomar spenderade sina somrar där mellan 1936 och 1945. Lägrets syfte var att lära ut nazistisk ideologi, stödja Tyskland och bevara den ariska rasens fortlevnad i USA, Tyskland och världen. Enligt ett infoblad – som Playhouse teater delat – stängde FBI ner lägret så sent som 1945.

Pjäsen bärande tema är först och främst en rörande kärlekshistoria. Hon är sexton och initialt en ganska förvirrad, rädd och kränkt ung kvinna. Sänd till lägret – som en åtgärd – efter att ha blivit sexuellt utnyttjad av en vuxen man – är det första gången hon är där. ”Jag vill så mycket, jag vet bara inte vad” säger Pierina Rizzo i en av sina berörande repliker. Hjärtat hoppar till både en och två gånger av det sätt (mimik och gester) Rizzoo gestaltar hur skör och sökande den unga kvinnan är. Han – också berörande gestaltad av en lång smal, ung skådespelare som Elias Elling – är sjutton år, men yngsta lillebror, och kämpar på sitt sätt med sitt vuxenblivande. Han vill också bli erkänd av sin stränga far. Han är händig med yxan, hon lite tafatt men älskar språk, sagor och poesi. Hon lär sig utantill myten om hjältinnan och halvgudinnan Brynhilde som rider in i elden för kärleks skull. Pojkens far – som också är på lägret, liksom flickans moster som är nazist – blir som ett auktoritärt tryck i bakgrunden de har att förhålla sig till. Andras närvaro visas också i form av marschliknande stompig musik. Lägrets gemenskap och uppsåt förändrar och formar dem på flera sätt. Parallellt – vid sidan om förälskelsens förlopp – pågår också deras kamp om en position i ungdomsgruppen – på ont och gott.

Här är pjäsens andra tema – vad den nazistiska ideologins auktoritära övermänniskoideal gör med deras sköra trevande ut i vuxenlivet – deras emotionella sociala utveckling. Han känner stöd i gruppen till att vinna respekt genom fysisk styrka, och dödar nära en annan lägerdeltagare. Hon uppfattar att vara rättrogen (fanatisk) är viktigt – vilket gillas av omgivningen – och kämpar för att bli kunnig och extra bra på det tyska språket. Dessutom önskar hon höja sig (från sin initialt naggade självbild) så pass att hon utmärker sig som ett föredöme – och till och med härska över de andra.

Pjäsen följer mycket väl filosofen Hannah Arendts förvissning om den banala ondskan – att nazist kan var och en bli – i ett olyckligt sammanhang. Styrkan i denna uppsättning är att dessa två skådespelare lyckas spela så hudlösa. Vi känner hur utlämnade de är till, och beroende av, omgivningen stöd – när de tar de beslut som de gör. Wohls manus är också imponerande välskrivet utifrån emotionell (psykologisk) synvinkel, med bland annat åldersadekvata dialoger. Försiktigt hoppas jag att även dopamin-beroende gymnasieungdomar har ro att följa ett så viktigt kammardrama (”lägerdrama”) som detta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Grattis Soppteatern: Andreas T Olsson blir ny konstnärlig ledare för Soppteatern

17 november, 2023 by Redaktionen

Andreas T Olsson tar över efter Sara Jangfeldt som chef för Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern 2024

Andreas T Olsson blir ny konstnärlig ledare för Soppteatern, berättar ett pressmeddelande:
Skådespelaren och regissören Andreas T Olsson tar över chefsrodret på Soppteatern på Kulturhuset Stadsteatern 2024. Han efterträder Sara Jangfeldt som varit konstnärlig ledare sen 2019.

– Soppteatern är en oerhört viktig scen för att vi på Stadsteatern ska fortsätta vara ett epicentrum för svensk teater och scenkonst. Andreas T Olsson är som klippt och skuren som konstnärlig ledare efter Sara Jangfeldts utmärkta arbete. Han har själv regisserat här och även stått på Soppteaterns scen ett flertal gånger. Andreas brinner för att locka både den mest intressanta dramatiken och konstnärerna till oss, säger Maria Sid, teater- och scenkonstchef Kulturhuset Stadsteatern.

– Man går ju alltid omkring med ett litet harhjärta och tvivlar på sig själv, men när jag fick den här frågan svarade hela jag ”ja”. Jag älskar Soppteatern. Jag har haft några av mina finaste upplevelser där, både som publik och på scenen. Soppteatern är sedan 34 år något alldeles unikt i svenskt teaterliv. Trösklarna är lika låga som konstnärliga nivån är hög. Här blandas genrer på självklart oförutsägbart vis. Som publik känner man sig alltid sedd och behövd. Min yttersta förhoppning är förvalta detta, men också utveckla repertoaren med fler pjäser och dagsaktuell satir, säger Andreas T Olsson.

– När jag själv tillträdde 2019 var Andreas den första jag ringde och tillsammans skapade vi Den sista kabarén. Att Andreas nu tar över stafettpinnen innebär att en cirkel sluts men framförallt kan Soppteatern skratta sig lycklig över att få denna multibegåvning till sin scen. En kulturskatt och ett kulturskratt är säkrat många år framöver. Grattis publiken!, säger Sara Jangfeldt som när hon lämnat över chefsrodret kommer att ta sig an en rad skrivprojekt och ställa sig på scenen igen, bland annat en stor musikalroll hösten 2024.

Andreas T Olsson är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm 2010-2013. Han blev en del av Dramatens ensemble direkt efter utbildningen och debuterade där med egenskrivna monologen Sufflören som spelades i tio år. Utanför Dramaten har han jobbat på de flesta privatteatrar, men också på Kungliga Operan och Drottningholms slottsteater. Vid sidan av nämnda Sufflören har han exempelvis skrivit relationskomedin Taxi för SVT, romanen Sista gästen och flermansmonologen Kulturbärarna för Oscarsteatern. Han har också gjort bearbetningar för såväl Malmö Opera som Fredriksdalsteatern. För sitt artisteri och skrivande mottog han Karl Gerhard Stipendiet 2019. Andreas är närmast aktuell med nya föreställningar av Kulturbärarna, översättning av En runda till för Scalateatern och revyn Anakronisterna ihop med Claes Eriksson och Per Andersson på Intiman.

Han gjorde sin debut på Kulturhuset Stadsteatern just på Soppteatern 2019 tillsammans med Sara Jangfeldt med Den sista kabarén. Den spelade på ”Under fontänen” på Sergels torg under 2019 då huset var stängt för renovering och blev en stor publik- och kritikersuccé. På Soppteatern har han också satt upp Kuriosakabinettet ihop med Anne Sofie von Otter och regisserat Lolo Ambles pjäs De närmaste.
Andreas T Olsson tillträder i augusti 2024 och kommer att sätta sin första repertoar våren 2025.

Kort om soppteatern
Skådespelaren Helge Skoog grundade Klara Soppteater 1989. Konceptet med teater och soppa under lunchtimmen blev en omedelbar succé. Första soppan bjöd Sven Wollter på i vit smokingjacka. Därefter har ett långt pärlband av skådespelare från Stadsteaterns ensemble och gästspelande artister gjort entré på Soppteaterns scen. Helge Skoog efterträddes av Med Reventberg 1997, Ole Forsberg 2004, Albin Flinkas 2013 och Sara Jangfeldt tog över 1 januari 2019. Från och med oktober 2018 är namnet kort och gott Soppteatern.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Andreas T Olsson, Soppteatern

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 269
  • Sida 270
  • Sida 271
  • Sida 272
  • Sida 273
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in