• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Recension av tv-serie: Squid Games – the Challenge – mer spännande än jag väntat mig

22 november, 2023 by Rosemari Södergren

Squid Games: The Challenge
Betyg 4
Premiär på Netflix 22 november 2023 för första fem avsnitten.
Regi Liz Oakes

Den koreanska tv-serien Squid Game blev kultförklarad då den släpptes 2021, mitt under covid 19-pandemin. Tv-serier och streaming-tjänster hade en topp av västvärldens intresse och tid under pandemin, förstås, men Squid Game hade helt klart blivit lika stor utan pandemin. Den var något i en hel egen klass. En säsong två lär vara på väg, rätt snart.

Squid Games: The Challenge är en amerikansk reality-serie där deltagarna tävlar om en prissumma på fyra och en halv miljon dollar. Tävlingen bygger på den koreanska tv-serien. Deltagarna ställs inför utmaningar som känns igen från original-serien. Från början är det 456 deltagare men redan vid första utmaningen, rött ljus och grönt ljus, faller många bort.

Jag har sett att en del är besvikna över att Squid Games: The Challenge kommit eftersom det är en dokusåpa och inte ett drama som den koreanska serien. Men jag tycker ändå att dokusåpan är engagerande och spännande. De som förlorar och tas bort benämns som ”eliminerade”, vilket är ett skrämmande ord. Men de dödas inte som i Squid Game, de har helt enkelt bara tagits bort från tävlingen.

Squid Games: The Challenge släpps i tre omgångar, se nedan:
Batch 1 – 22 November (5 avsnitt)
Batch 2 – 29 November (4 avsnitt)
Batch 3 – 6 December (1 avsnitt)

Denna recension släpps efter att fem avsnitt släppts. Jag tycker den fungerar som dokusåpa också. Det är intressant att följa hur deltagarna tänker. Där är många kortare intervjuer med de tävlande där de får berätta om sig själva och sina förväntningar på tävlingen och varför de ställer upp och de berättar också om hur de tänkte under olika tävlingsmoment. Ibland känns det lite konstigt när sådana intervjuer klipps in mitt under ett moment. Det är ju rätt självklart att de inte kunde göra intervjun samtidigt som de tävlar, så lite konstruerat känns det. Och väldigt amerikanskt. Deltagarna kommer från olika delar av USA och har olika dialekter. Jag tycker också att deras sätt att tala om sina förväntningar är starkt präglade av amerikansk kultur. Men jag tycker ändå att det fungerar och jag kunde inte slita mig utan var tvungen att sträck-titta på de fem avsnitten och ser fram emot att få se fortsättningen. Eftersom flera deltagare faller bort tror jag de blir ännu mer spännande när vi närmar oss slutet och en vinnare koras.

I väntan på en ny säsong av originalet duger denna bra.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Filmrecension: Napoleon – njae

21 november, 2023 by Rosemari Södergren

Napoleon
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2023
Regi Ridley Scott

Med Napoleon som är två och en halv timme lång har filmbolaget troligen ambitionen, eller förhoppningen, att landsätta en av julens och vinterns storfilmer. Njae. Jag är skeptisk till att den kommer att dra stora horder av publik. Den spretar för mycket åt två olika håll, trots att den förstås är tekniskt skickligt storslagen, med en så erfaren regissör som Ridley Scott vid spakarna. Ridley Scott, skaparen av bland annat storslagna Gladiator.

Att en film om soldaten Napoleon som blev kejsare i Frankrike innehåller flera överdådiga krigsscener är givet. Men samtidigt vilar filmen på hans kärlekshistoria med, eller kanske ska vi kalla det beroende av, Joséphine de Beauharnais som han gifte sig med. Blod och en komplicerad kärleksrelation är filmens två teman.

Det blodiga temat sätts redan i inledningsscenen är vi får se avrättningen av Marie Antoinette, den franska drottningen som dömdes till döden under den franska revolutionen. Vi får mycket noga se hennes huvud huggas av med giljotinen och hur huvudet med blodet droppande lyfts upp för att åskådarna ska jubla.

Kärlekshistorien framställs i filmen som en fixering där Napoleon är en löjlig karaktär som inte kan tillfredsställa en kvinna sexuellt. Napoleon är helt beroende av Joséphine som i sin tur mest känner sig låst av hans beundran. Det är en del i hur filmen är rätt fast vid att framställa Napoleon som en udda figur och ganska korkad. I filmens slut påpekas att hans krig kostat 3 miljoner soldater livet. Det är fruktansvärda siffror och visar hur makthavare genom historien offrat sina underlydande. Lika tragiskt är det än i vår tid. Men det filmskaparen blundar för eller undviker att peka på är att Napoleons motståndare givetvis offrat minst lika många människoliv i sitt försvar av sin överklass och sina kungars rätt att leva utsvävande liv på bekostnad av de fattiga.

Filmens mest intressanta aspekt som jag tycker fuskas bort är just Napoleons anknytning till den franska revolutionen. Att en ung man som föddes på Korsika och inte ens var hundra procent av fransk börd och inte från överklassen ändå kunde ta sig till högsta toppen är en spännande berättelse. Han kan omöjligt ha varit puckad. Revolutionen i Frankrike då folket svalt medan kungen och hovet levde lyxliv har påverkat den europeiska historien på flera sätt även om demokratin tappade sin makt till nya kungar har revolutionen ändå haft stor påverkan på hela Europa, på ideologier och filosofier som började gro. Tyvärr känns det som att filmen är så starkt påverkad av den segrande alliansen av engelsmän, österrikare och ryssar med flera att den sopar sina länders problem under mattan. Det var ju inte några storslagna demokratier som vann heller.

Men trots att filmen spretar åt olika håll och känns tillrättalagd har den flera grandiosa stridsscener och en lång rad duktiga skådespelare. Joaquin Phoenix är bra som Napoleon och känns trovärdig. Rupert Everett som den engelska härföraren är en bra skådespelare som det alltid är spännande att se. Tsar Alexander spelas av unga stjärnskottet Edouard Philipponnat som är av fransk-finsk börd, född 1999 och talar fyra språk flytande: finska, svenska, engelska och franska.

Fast lite konstigt känns det att en fransk soldat som blev kejsare spelas av en amerikan och att alla roller talar engelska. Live skevt blir det och ganska uppenbart att berättelsen om Napoleon skrivs av de engelsmän som besegrade honom för att de var hotade av hans frammarsch.

Visst är det en underhållande storfilm men jag är ändå skeptisk till en hel del. Det finns ju ett stort skäl till att England med flera länder gick samman för att stoppa Napoleon. Han hade ju visat en man som inte är född i överklassen kan ta sig till högsta toppen, ett budskap som engelsmännen absolut inte ville skulle sprida sig till deras befolkning. Det perspektivet fuskas bort och det är inte konstigt eftersom det är representanter från England och USA som ligger bakom denna filmatisering. I Frankrike har den ju fått en hel del kritik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Joaquin Phoenix, Napoleon, Ridley Scott

Filmrecension: Pojken och hägern – storslagen, spännande, skrämmande, rolig, gåtfull

20 november, 2023 by Rosemari Södergren

Pojken och hägern
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Hayao Miyazaki

Magi och mystik i en skimrande och samtidigt skrämmande, spännande hemlig värld. Anime-mästaren Hayao Miyazaki har skapat ännu en underbar film. 2003 vann han Oscar för bästa animerade långfilm med Spirited Away. Tillsammans med förmodligen världens mest framstående anime-filmbolag, Studio Ghibli, har Miyazaki skapat en storslagen film ännu en gång. Pojken och hägern har mycket av samma gåtfullhet som Spirited Away. Vi får följa med den elvaårige pojken Mahito in i en hemlighetsfull och mystifik värld med övernaturliga fenomen, i ett möte mellan människa och andevärld.

Handlingen utspelas i slutet av andra världskriget. Elvaårige Mahito förlorade sin mamma i en brand. Hans pappa har gift om sig med mammans yngre syster, Natsuko. Mahito flyttar tillsammans med sin pappa från Tokyo till Natsuko. Hans pappa arbetar på ett företag som tillverkar delar till stridsflygplan. Krigets skugga hänger över berättelsen.

Mahito är inte glad över att hans pappa hittat en ny mamma åt honom. Han är tvär mot Natsuko. På gården där de bor finns också sju gamla gummor som är tjänstefolk i huset. De är småväxta och breda, som en slags japansk version av de sju dvärgarna i Snövit. Filmen är fylld av symbolik och figurer och varelser med både tydliga och lite dolda betydelser. Det ger filmen ett djup som gör att jag tänker se den minst en gång till, precis som jag gjort med Spirited Away och några till av Hayao Miyazakis fantastiska filmer.

På taket till gården sitter en gråhäger och har utkik över Mahito. Det är någon konstigt, något oroväckande med denna gråhäger, känner Mahito. Gråhägern lockar honom till ett torn som är övergivet och nästan omöjligt att ta sig in i. Det visar sig också att gråhägern kan tala. När hans styvmamma försvinner är Mahito övertygad om att hon fångats av något inne i tornet och han tar sig in i tornet. Där dras han in i en övernaturlig värld där undulater kan vara större än människor och vara ute efter att ta över världen. Det är en fantasifull, sprakande berättelse, av och till nästan för mycket. Ibland tänker jag att det vore bra om det var lite mindre fart och lite mindre överraskande nya konstigheter. Men det binds samman helt suveränt i slutet, ändå.

Wikipedia berättar att Hayao Miyazaki vid en presskonferens efter premiären av Det blåser upp en vind i Venedig i september 2013 meddelande att han tänkte gå i pension. Miyazaki (som är född 1941) ändrade sig dock och bestämde sig för att trots allt regissera ytterligare en film. Pojken och hägern har självbiografiska inslag. Huvudfiguren Mahito Makis framtoning har utformats i enlighet med Miyazaki själv under uppväxten. Miyazakis far var i likhet med Mahitos pappa anställd i ett företag som tillverkade delar till stridsflygplan, och även Miyazakis familj tvingades evakuera och flyttade ut på landet under kriget.

Några av Hayao Miyazakis filmer där han står för både regi och manus:
1979 – Slottet i Cagliostro
1984 – Nausicaä från Vindarnas dal
1986 – Laputa – Slottet i himlen
1988 – Min granne Totoro
1989 – Kikis expressbud
1992 – Porco Rosso
1997 – Prinsessan Mononoke
2001 – Spirited away
2004 – Det levande slottet
2008 – Ponyo på klippan vid havet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Hayao Miyazaki, Studio Ghibli

Teaterkritik: Vi är krigare – psykoedukativt om ”vit sorg”, en ensam mamma och omgivande andras ansvar

18 november, 2023 by Pernilla Wiechel

Vi är krigare
Av Monica Isakstuen
Översättning Tove Simonsen & Moa Åström
Regi, koreografi Jimmy Meurling
Kostym Maja Döbling
Ljus Freja Forsström
Urpremiär 2021, Norge
Scen Fri Scen, Kilen, Stadsteatern Stockholm. Föreställning som recenseras: 16 november 2023
Medverkande BATALJ Scenkonst: Mikael Ayele, Kristina Rådström, Hand Sandquist, Tove Simonsen, Moa Åström

Den fria teatergruppen BATALJ Scenkonst har fokus på nyskriven och internationell dramatik och spelar nu sin fjärde Sverigepremiär i egen översättning. Med Vi är krigare är det första gången den i Norge flerfaldigt belönade författaren och dramatikern Monica Isakstuen (född 1976) spelas här. Hon har fått Bragepriset (jämförbart med svenska Augustpriset) och i år fick hon Den Nasjonale Ibsenprisen.

På scenen framför publiken finns en upphöjd vit kvadrat. Runtom pryds golvet av lysremsor (som barn sätter vid sina dator-spelbord) i labyrintliknande formationer. Tankarna går till Lars von Triers film Dogville – som jag inte såg till slutet – och jag blir genast lite skärrad. Något starkt kommer att spelas upp. Scenografin är minst sagt sparsmakad, men enkel vacker pianomusik hörs. I centrum står en gestalt, som tidigt förstås är en mamma. Runt om henne dyker sedan fyra andra gestalter upp. Under föreställningens gång får vi till oss tio händelser som mamman återger, i ständigt växelspel med de fyra andra som bryter in som oklara identiteter. Det finns ett ”Jag” och det finns ”De andra”.

Handlingen kretsar kring en mor och en son och något som har passerat – som hon gärna vill glömma. Hon minns bara bitar av allt, han påminner henne. Den vita rutan får sedan sin berättelse – och visar sig vara en plats dit man går om man vill känna tillit och få hjälp av andra. Mamman står där i rutan, de andra hjälper, och ömsom stjälper henne. Begreppet ”vit sorg”, uppger Isakstuen (www.dramatiken.no), är den man har efter att som liten inte ha fått tillräckligt med kärlek.

Manuset är naket och allvarligt, ofta går det rakt på smärtsamma erfarenheter, antydningar och konfrontationer. Små stunder av humor lättar upp. Sonen får i pjäsen, vid sidan om modern som är övertygande gestaltad av Kristina Rådström, en levande karaktär i form av Mikael Ayele. Hans gestaltning stannar kvar och blir kännbar – men effekten av den uppbrutna handlingen är annars att inlevelsen i karaktärerna bara uppstår bitvis. Regin är dock fläckfri o tydlig. Men mest upplever jag att det är huvudet som adresseras, och känslan uppstår istället vid insikten efteråt. Pjäsen blir som ett nyktert pedagogiskt exempel på hur en människa kan föra en dialog med sina inre kritiker, på ett sätt. Den blir också imponerande psykoedukativ – då mamman ofta omskakas av gestalterna runt om henne – vilket gör att hennes försvar och bortförklaringar kommer i öppen dager. Mentalisering är också en effekt av upplägget, ett ord som står för förmågan till inlevelse i andra människors perspektiv.

Pjäsen har nog sin bästa publik i den gymnasieklass som fyller hela raden ovanför mig. När dopamin-beroendet hindrar koncentration och därför inlevelsen i en lång berättelse – är det kanske så här pjäser i framtiden bör skrivas, funderar jag.

Som själv ensam mamma väcks oavkortat såklart sjok av smärtsam igenkänning. Men mest av allt tänker jag på Norges massmördare Anders Behring Breiviks uppväxt med sin ensamma mamma, framför sin dator. Vips har hela pjäsen en historisk och självklar placering i vår tid. Som programbladet anger: Vem behöver hjälp och vem är skyldig att hjälpa? Vad har vi alla med varandra att göra?

Programbladet uppger inför Sverigepremiären att Isakstuen tror att pjäsen kanske är mer aktuell nu än då den skrevs 2019. I ”välfungerande länder som Norge och Sverige” är människor sämre på att mötas i samtal, såsom de kunde bara för fem år sedan, menar hon. Istället misstänker vi varandra. Hon önskar att fler inser att vi ”behöver möta varandra”. Inspirationen till pjäsen kom när hon höll en skrivarkurs för unga med drogproblem 2016 (intervju år 2022 återgiven på www.dramatiken.no). Hon slogs av att de var så starkt påverkade av ”en uppväxt de själva inte valt” och själv var hon vid tillfället nybliven trebarnsmamma. Omvårdnad och moderskap är teman hon även tidigare valt att skriva om. Samtalen hon gjorde med deltagarna på kursen transkriberades och togs sedan med vid improvisationer tillsammans med skådespelarkollegor vid Dramatikkens hus. Så växte pjäsen fram. Med skådespelarnas röster i huvudet gick hon hem och fortsatte skriva, rensade i texten och senare även i scenografin. Sist var bara ”benen” var kvar. Rollerna ”Jag” och ”De andra” är ett litet skådespel i sig, säger hon. Två ytterligheter på en skala som handlar om närhet och distans. Häri ligger pjäsens övergripande tema, menar hon.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Kalla mig Lucia

17 november, 2023 by Rosemari Södergren

Kalla mig Lucia
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Estibaliz Urresola

Jag har lite svårt för tanken att det är stor skillnad mellan pojkar och flickor. Om en flicka har full fart i sin och gärna spelar fotboll och klättrar i träd måste hon vara pojkflicka och kanske till och med queer. Det är så dumt. Om en pojke tycker om att vara mjuk och är intresserad av omvårdnad och dockor – måste han nödvändigtvis vara flicka då istället?

Denna film kretsar kring ett barn som fått namnet Aitor av sina föräldrar och som av omgivningen betraktas som en pojke men som en del anser vara skum eftersom han/hon/hen vill ha långt hår och sitter ned när han/hon/hen kissar och inte vill leka som omgivningen menar en pojke ska göra.

När familjen förutom pappan reser till för att tillbringa sommaren på den baskiska landsbygden kommer familjens alla hemligheter att explodera. Där finns konflikter och hemligheter i mängder, var och en har något med sig i bagaget när familjen samlas; komplicerade föräldrarelationer, ouppklarade konflikter, delade meningar om barnuppfostran och en förestående skilsmässa. Alla har åsikter och är pressade och ingen har tid att lyssna på Aitor utom gammelmoster Lourdes som uppmuntrar Aitor att ge sig själv ett namn som passar bättre.

Varenda människa, vartenda barn, bör ha rätt att få vara precis som han/hon/hen är. Det jag reagerar på är att måste ett barn kallas flicka för att barnet inte gör sådant som för i tiden kallas pojklekar. Kan vi inte sluta kalla vissa kläder för pojkkläder eller flickkläder, kan vi inte sluta kalla lekar för pojklekar och annat för flicklekar. Är det inte äntligen dags att låta alla vara människor? Måste ett barn som föds med XY-kromosomer och en penis kallas flicka om detta barn inte känner sig bekväm med att spela fotboll, till exempel. Är det inte dags att ta bort stämplar på kläder och lekar och annat och acceptera att alla människor är människor.

På något sätt ställer ju filmskaparen upp på att om man är mer omvårdnad då är man flicka. På något sätt ställer ju filmens regissör upp på fördomarna om vad som är pojkaktigt och flickaktigt.

Regissören Estibaliz Urresolasäger i ett pressmeddelande:
– Om något inte har ett namn existerar det inte. Jag tror att inget större våld kan göras mot en person än att förneka deras rätt att existera som de är.

Fast det är ju vad regissören gör, regissören menar att Aitor måste vara flicka för att han/hon/hen inte är som sin bror.

Tioåriga Sofia Otero fick Silverbjörnen för Bästa skådespelerska i Berlin 2023 för sin fenomenala rolltolkning av 8-åriga Aitor som alla tror är en pojke, men som själv är helt säker på att det inte stämmer. Sofia Oteros rolltolkning är helt suverän liksom alla skådespelarna som är mycket äkta. Det är skälet till att filmen trots allt får betyg 3.

Kalla mig Lucia – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 268
  • Sida 269
  • Sida 270
  • Sida 271
  • Sida 272
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in