• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Wonka – en av årets bästa

13 december, 2023 by Elis Holmström

Wonka
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2023
Regi Paul King

Regissören Paul King gör rätt för sitt efternamn… Det är svårt att föreställa sig en bättre regissör vad gäller att bjussa på den perfekta familjefilmen. Efter framgångarna med Paddington väljer nu King att ställa in siktet på ytterligare en barn- och ungdomsklassiker – Kalle Och Chokladfabriken, med särskilt fokus på bokens mest minnesvärda karaktär, den excentriska Willy Wonka och dennes unga år. Dock är det svårt att föreställa sig att slutresultatet kunde ha blivit så här lyckat utan Paul Kings regi. Att backa det narrativa bandet och studera älskade karaktärer är sannerligen inget nytt. Det finns något – på pappret, cyniskt och utstuderat med att välja något oerhört omtyckt och skapa en artificiell prolog, även om delar av Wonkas tidiga år har behandlats i den bortglömda uppföljaren Kalle Och Den Stora Glashissen.

King besitter dock inte en enda cynisk eller illvillig fiber i sin kropp, istället omfamnar han konceptet som om det vore ett av hans egna barn. Precis som med hans Paddington-filmer finns en blåögd naivitet och barnslighet som aldrig ter sig tillgjord. Inte ens i de mest sentimentala och sockersöta stunderna av pannkaksplatt patos och dråplig romans går det att bli upprörd.

Faktum är att detta är ett fenomenalt exempel vad gäller förmågan att fängsla en publik och få den att acceptera de mest absurda ting. Det spelar ingen roll att Hugh Grants inhopp som Oompa-Loompier är bortom det skrattretande, med förkastlig digitalteknik och en minst lika löjeväckande rolltolkning. King dräper alla möjligheter till ordinarie reflektion då han omfamnar publiken med samma värme som sin berättelse, det går helt enkelt inte att opponera sig innan något gemytligt serveras. Wonka är nämligen oemotståndligt charmig, godhjärtad och härlig.

Även jag som har en kraftfull allergi mot allt som kan benämnas som musikal kan svälja de stunder då ensemblen brister ut i sång, detta eftersom filmen är så pass varm och inbjudande. Detta lättsamma behag förstärks också av en rad imponerande tekniska aspekter. Först och främst det visuella och mer exakt det scenografiska. Genom oerhört attraktiv scenografi och ett stilfullt komponerat foto påminner Wonka om de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus, något som – för många, inte associeras med något positivt, men Columbus Potter-tolkning har visuella meriter som successivt försvann i de många uppföljarna. Framförallt hade digitala specialeffekter inte hunnit utvecklas till den grad att de kunde ersätta modeller, trickfilmningar och faktiska kulisser. Detta skapade en värld som var taktil och lätt att förlora sig i. Denna intima känsla är ständigt närvarande. Rekvisitan är också rent fascinerande, här påminner det hela om ett rent hyllningsbrev till studion Aardman, som briljerat med bland annat Wallace och Gromit. Samma känsla för detaljer och uppfinningsrikedom – vad gäller prylar och pinaler, blir till ett rent nöje att bevittna då filmen introducerar den ena mer avancerade mackapären efter den andra.

Men precis som i filmerna om den godhjärtade björnen från Peru är det ensemblen som King har satt ihop som får filmen att lämna marken och lyfta mot skyarna. Timothée Chalamet har sedan sin insats i Little Women blivit alltmer flexibel och villig att visa på en bredd bortom att vara svårmodig och mumla fram sin dialog. Chalamet är här otroligt sympatisk, karismatisk – men framförallt energisk. Till skillnad mot det förvridna och bisarra porträttet av Willy Wonka som regissören Tim Burton bjöd på – med en märkligt obehaglig Johnny Depp i rollen som konfektmästaren, är detta en Wonka som är lätt att tycka om och som är oerhört entusiasmerande. Men inte ens en kompetent aktör som Chalamet kan undvika att överglänsas av de fantastiska birollerna. Dock är det ingenting att skämmas över då vi har att göra med skådespelare som Olivia Colman, Jim Carter och Sally Hawkins.

Wonka är en av årets största och mest positiva överraskningar. Genom oupphörlig värme, entusiasm och ambition blir det årets kanske bästa familjefilm. Det är svårt att tänka sig ett bättre julnöje än en stund i biomörkret med en film av den här kalibern.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik

Hanteringen av odöda inviger Göteborg Film Festival 2024

12 december, 2023 by Rosemari Södergren

Hanteringen av odöda inviger Göteborg Film Festival 2024, berättar ett pressmeddelande:
Den 26 januari invigs den 47:e upplagan av Göteborg Film Festival med Europapremiären av Thea Hvistendahls Hanteringen av odöda, en adaption av John Ajvide Lindqvists succéroman. Filmen tävlar i Nordic Competition på festivalen och invigningen äger rum både i Göteborg och på biografer över hela landet. Invigningen och Hanteringen av odöda kommer också att ingå i Göteborg Film Festivals onlineutbud och gå att streama under invigningskvällen i festivalens digitala salong.

Med känslomässigt djup, visuell kraft och perfekt tonträff berättar regissören Thea Hvistendahl om tre familjer som nyligen lämnats i sorg efter närståendes bortgång. Men plötsligt slås elnätet ut och de avlidna börjar röra på sig. Norska stjärnorna Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie (båda prisade för Världens värsta människa) gestaltar komplicerade återseenden och avbrutna sorgeprocesser tillsammans med bland andra Bahar Pars och Bjørn Sundquist i ett kusligt tankeväckande skräckdrama.

– Det känns fantastiskt roligt att inviga festivalen med en så märkvärdigt vacker, närgånget filosofisk och djupt berörande film, som dessutom samlar flera av Nordens allra främsta skådespelare. Vi har aldrig invigt festivalen med en zombiefilm förut, och det kommer bli festligt, häftigt och skräckigt. Jag längtar!, säger Jonas Holmberg, konstnärlig ledare, Göteborg Film Festival.

Regissören Thea Hvistendahl har regisserat flertalet kortfilmer och hon långfilmsdebuterade 2017 med Adjø Montebello. Hanteringen av odöda är hennes andra långfilm. Filmen är producerad av Kristin Emblem och Guri Neby.

– Det är en stor ära att få inviga Göteborg Film Festival som enligt mig är en av världens bästa festivaler. Festivalen har betytt väldigt mycket för mig och känns som det perfekta stället att premiärvisa Hanteringen av odöda på. Vi pitchade filmen där för första gången 2019 och min förra film Adjø Montebello visades där 2018. Det är stort att få vara en av få filmer i Nordic Competition. Jag glädjer mig åt att det är i Göteborg som filmen kommer ha ett av sina första möten med publik, säger Thea Hvistendahl.

Göteborg Film Festival invigs simultant på biografer över hela landet och i festivalens digitala salong. Invigningen arrangeras i samarbete med Västra Götalandsregionen.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Kretsen – vackert, magiskt och mänskligt

10 december, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Kretsen
Av Emy Stahl
Regi och koreografi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi Anders Granström, PXLFLD
Videodesign
Andreas Skärberg, PXLFLD
Musik och ljudproduktion
Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Hilma af Klint Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel Frida Hallgren
Sigrid Hedman Tova Magnusson
Gusten Andersson Beata Hedman
Mamman Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december 2023 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Vackert, magiskt och mycket mänskligt om två år i Hilma af Klints liv, om hennes närmaste vänner och hennes andliga utveckling och hennes skapande. Föreställningen bygger till stor del på dans och kroppsrörelser och har suggestiv musik, som framför allt är rytmiskt och påminner om shaman-trummor. Vi tar till oss föreställningen med flera sinnen.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.

Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri men det upptäcktes inte förrän många år efter hennes död. 2013 uppmärksammades hennes konstnärskap i en retrospektiv på Moderna Museet som blev den mest uppmärksammade utställningen i museets historia. Efter det har hennes konst visats över hela världen.

Hon var konstnärligt utbildad och studerade både på nuvarande Konstfack och 1882-1887 utbildade hon sig på Konstakademien. Det konventionella måleriet gav henne en inkomst men alla de målningar som gjort henne internationellt känd, de som hon menar att hon skapade genom andlig inspiration, de höll hon för sig själv. Hon menad att världen inte var redo för det konstverken ville förmedla.

Föreställningen handlar inte så mycket om henne som konstnär utan är mest fokuserad på hennes inspiration från det andliga. Hon var intresserad av spiritualism och var övertygad om att det gick att kommunicera med de som gått ur tiden. Hon och hennes vänner höll seanser där de kommunicerade med andevärlden, de andar eller själar som gått ur tiden. Under en seans får Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden.

Först har Hilma af Klint svårt att få fart på det målande andevärlden vill att hon ska göra. Hennes närmaste vän, Anna Cassel, som också ofta kan betala för allt, känner sig förbigången. När då kvinnorättskämpen Gusten dyker upp blir Hilma uppfylld av kreativitet. Men då gror avundsjukan mellan vännerna och en dag måste Hilma också välja mellan sina relationer och konsten. Det är ett val som känns igen från många konstnärers liv.

Avundsjukan som växte fram mellan Hilmas vänner: var det kärleksförhållanden eller vänskap? I filmen Hilma av Lasse Hallström skildras hon som homosexuell. Men om man läser biografier över hennes liv finns det olika uppfattningar, det finns de som berättar om en kärlekshistoria hon hade som ung med en man. Men det spelar ingen roll för vad denna pjäs berättar. Konflikter och avundsjuka och konkurrens om relationer förekommer mellan vänner lika väl som mellan älskande.

En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.

Dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl berättar hur hon tog sig an manuset:
– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör.

Om upphovspersonerna
Emy Stahl examinerades från Stockholms Konstnärliga högskola 2019. Hon har sin bas på Kulturhuset Spira/Smålands Musik & Teater i Jönköping där hon är biträdande konstnärlig ledare för Freja Musikteater.

Anna Ståhl har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) och medverkat i bland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma av Klint säger i ett pressmeddelande:
– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder. Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med.

Att låta dans och rytm vara lika viktiga som ord fungerar perfekt. Det är helt rätt sätt att kunna berätta om Hilma af Klints arbete, om hennes andliga sökande, hennes inspiration till sin kreativitet. Oavsett om man vill tro på andevärlden eller vill tro att det är hennes egna kreativitet så förmedlar föreställningen något som går mer på djupet än enbart ord kan göra. Och jag ger stående ovationer till de fem skådespelarna som alla är så duktiga och så samspelta. Föreställningen förmedlar magi och är vacker och skildrar något högst mänskligt: konkurrens om kärlek eller vänskap och en inre konflikt mellan driften att skapa och behovet av sociala relationer.

</caption]

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Hilma af Klint, Teaterkritik

Boppigt pulserande sound på högsta nationella nivå – Songs By Saxophonists av Leander 4

9 december, 2023 by Mats Hallberg

Leander 4

Songs By Saxophonists

4

Inspelning, mixning och mastring: Johannes Lundberg i Studio Epidemin i Göteborg okt. 2022

Producent: Rune Leander

Imogena

71:57

Releasedatum: 22/9 2023

Songs By Saxophonists består som titeln anger av jazzlåtar signerade instrumentalister trakterandes olika saxofoner. Utländska stjärnors verk från förr och nutid blandas med två original av Jan Forslund – oerhört underskattad musiker och låtskrivare enligt Leander – med förflutet i Bohuslän Big Band och hos Enar Jonsson, jämte tre alster från huvudpersonen själv. I höstas skedde releasekonserten av denna skivdebut med egen grupp på Utopia. Jag kom från annat evenemang, men kunde ändå höra uppemot en timma av ljuvligt musicerande. Vid den lyckade spelningen medverkade nämnde Forslund på ett par låtar. Osäker på om jag tidigare har lyssnat på Leander bortsett från på jam, trots dennes gedigna bakgrund som musikalisk ledare för Jazz Preachers, suttit in i Tolvan och i olika storband i hemtrakten, medverkan i teve- och teaterorkestrar med mera. I pressutskick meddelas att debuten inträffar flera år efter pensionering. Leander tar gärna del av utbudet på livaktiga livescenen i Göteborg varför man således påfallande ofta jan träffa på honom i vimlet.

På debuten med hela elva låtar från fyra minuter och utsträckt till närmare nio minuter spelar han diverse träblås: altflöjt, sopran-, tenor- samt barytonsaxofon. Vad som gjorde mig på allvar intresserad av cd:n var de medmusiker han lockat med sig i projektet. Vi pratar inte bara Göteborgs finest utan om tre bärande namn på den svenska scenen, tre musikanter vars förmåga jag förtjust tagit del av ett oräkneligt antal gånger live och på skiva i åtskilliga decennier. Syftar på Anders Kjellberg bakom trummorna, Yasuhito Mori med sin kontrabas samt på pianopallen Tommy Kotter. Sedan inledning av respektive bana har de utgjort sådana spjutspetsar inom jazzrelaterad musik i både storband och smågrupper, att man knappt kan föreställa sig hur mycket torftigare det hade varit om de inte funnits att tillgå. Hade de inte inte haft Göteborg som hemvist (Mori flyttade hit från Japan 1980) skulle de haft internationell stjärnstatus.

Såväl initiativtagaren till Leander 4 som vi lyssnare är själaglada över att dessa jordnära tungviktare ställt upp. Till yttermera visso uppstår den kemi som varje dylikt projekt eftersträvar. Dessa kolossalt erfarna individer röjer oavbrutet sin enorma rutin och kompetens. Efter långa renommerade karriärer uppvisas tryggt en fullkomlig avspändhet. Att kompet sugna på att ta sig an materialet glänser förvånar inte, fast ändå förunderligt att de kan framstå som så hungriga.

Och doldisen i förgrunden darrar verkligen inte på manschetten, uträttar istället högst övertygande vad han ämnat företa sig. Ingen behöver bryr sig om att bevisa att man håller måttet. Kvalitetsstämpeln märks ändå med besked redan halvvägs in i första numret. Totalt fokus ligger på att framhäva essensen i ypperliga kompositioner, Varje låt framförs galant, expressivt eller innerligt utifrån skiftande temperament. Och avvägningen emellan raffinerat unisont spel och solistiska passager har planerats med utsökt omdöme.

foto Ralf Rosenberg

Kvartetten framför den sorts jazz jag föredrar, expansiv och intrikat med rötter i svängig be bop. Melodier stretchas i utbroderade mönster med ibland improvisatoriskt handlag, vilka interfolieras av snyggt levererade ballader. Materialet valt med stor omsorg erbjuder en mångfald av angenäma uttryck inom nämnda ramverk. Det spännande soundet må uppfattas som tidlöst. Stilmässigt kan det placeras hos Verve, Prestige och klassiska Blue Note från 50-talet och ett par decennier framåt i tiden.

Var tydligen en slump att enbart instrumentkollegor signerat repertoaren. Vi får klassiker som This I Dig Of You av Hank Mobley som jag har på cd:n Soul Station och Serenity i från 1964 av Leanders favoritsaxofonist Joe Henderson. Vidare tolkas troligen ej inspelad melodi av Wayne Shorter genom vindlande sopransaxslinga med alldeles lagom friktion, suggestivt tema på bara ett ackord från Joe Lovano, blues från alltför tidigt bortgångne Börje Fredriksson (vars musik lysande levandegjorts av Sister Maj´s Blouse) med pregnant basfeature samt stilsäkert utsträckt tema med knappt tio år på nacken från Seamus Blake, en engelsk-kanadensisk tenorist jag kunde njuta av på jazzfestivalen i Ystad häromåret.

Skivköpare får sannerligen valuta för sin investering. Albumet innehåller så många finesser och toner att det kan framstå som mastigt om det tas in i ett svep.. Kan därför vara klokt att dela upp lyssningen på två eller tre koncentrerade akter i hörlurar. Till uppräkningen ovan ska som sagt adderas fem original. De två låtarna tillkomna av Forslund är dels en ”powerballad”, dels komposition i 6/8-takt med modalt solo som passar att framställa på sopransax. Rune Leander ger oss också en inblick i de melodier han själv är upphov till. Fint klingande Lördagsballaden skrevs till Gomorron Sverige i SVT. Den finurligt klingande lite aviga melodin Sleepless skrevs för altflöjt medan Aniarku baserad på harmonierna till ett Sonny Rollins-alster hyllar Ukrainas frihetskamp. Slagkraftiga låtar!

Varje komposition står på egna ben. Inga av dem låter bleka, tvärtom. Ömsom stimulerande sväng, ömsom substans av en dimension som gör att man åker med, dras in i ett upplyftande tonspråk.. Förunderligt vilken vitalitet dessa mogna män kan visa upp i studio när de får feeling. Ett avsnitt som mästerligt bekräftar förmågan att svepa med lyssnaren är sprudlande This I Dig Of You åtföljd av Coltrane-ystra utlevelsen på sopransax i Effeso (J. Forslund). Här är det på sin plats att utdela extra guldstjärna till Anders Kjellbergs dynamiskt uppbyggda konversation med Tommy Kotter. Det nästan obligatoriska bluesiga inslaget har lagts allra sist. Signerat Joe Lovano (som jag för övrigt sett på Nef) utvecklas det till en jambetonad fest genomsyrat av suveränt trumspel.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Konspiration – skådespelarna är föreställningens behållning

9 december, 2023 by Rosemari Södergren

Marcus Vögeli, Siri Hamari, Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Doreen Ndagire, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman,Andreas T Olsson

Konspiration
Av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi Annika Tosti
Ljus Torben Lendorph
Musik Maria Johansson Josephsson
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Moa Hedberg
Medverkande Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman, Doreen Ndagire, Andreas T Olsson och Marcus Vögeli
Urpremiär 8 december 2023, Lilla scenen, Dramaten

Skådespelarna är behållningen av denna show. Skådespelarna är den stora behållningen plus det fina jobbet med mask, dräkter och musik. Utan fantastiska skådespelare hade det varit olidligt.
Nu blev det roligt, bra sång och musik, så det duger väl för att fördriva en kväll. En extra applåd åt Maria Johansson Josephsson för hennes sångframträdanden. Men alla åtta skådespelarna var i sitt esse liksom ungdomarna som var duktiga.

I programbladet står att Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten, i en nyskriven pjäs av Erik Uddenberg. Åtta skådespelare och fem ungdomar som agerar som mycket duktiga statister är på scen och allt börjar under 1960-talet och fortsätter framåt. Det är alltid otäckt när någon säger sig vilja stå för verkligheten, för sanningen.

Alla åtta skådespelare var klädda i svart och även om de i första scenen alla representerade någon person och berättade om sin barndom gick det in och ut ur olika karaktärer.

Innehållet är ytligt, okunnig, fördomsfullt och övertydligt enkelriktad, rent av progandistiskt emellanåt. En replik av Marcus Vägeli i den sista delen, som är uttalad på skämt, där han ber om regi är träffande. Fast jag kan inte avgöra om det är regin eller manuset som är så genomdränkt av oförmåga att förstå att det världen behöver oliktänkande. Det finns inte en enda verklighet.

I föreställningen buntades reikki healing in under kategorin konspirationsteorier tillsammans med människor som hittar styrka i naturen och med grupper som är engagerade i vikingatiden och vikingatidens religion. Vaccinmotståndare blandades in där också, förstås. Och el-allergiker. Och den som tror att det kan finnas liv någonstans utanför vår planet Jorden, sorterades också in under samma kategori.

Angrepp på vaccinmotståndare var okunnigt uppbyggt. Definitivt. Vaccinmotståndare förlöjligades verkligen. Bara så ingen missförstår mig: Jag har tagit vaccin både mot covid och influensa och jag anser att vaccinering räddat många människor. Ett stort exempel är poliovaccineringen. Men de argument människor har till varför de inte tog covid 19-vaccin är inte lika huvudlösa som de som denna show förde fram. Även om jag tar vaccin vet jag hur många av de som är antivaccin resonerar och det skiljer från hur dessa personer skildrades i föreställningen.

Det är tydligt att denna show hyllar vetenskap och att den framför tron att det finns en verklig enda sanning. Det finns många argument mot detta. Under 1800-talet kunde den österrikisk läkaren, Ignaz Semmelweis, konstatera att läkarstudenter gick direkt från obduktioner till att hjälpa till vid förlossningar utan att rengöra sig. Det var många kvinnor som dog vid dessa förlossningar. Semmelweis instruerade all vårdpersonal att tvätta händerna med klorkalk och att instrumenten skulle rengöras på samma sätt. Dödstalen sjönk till 2,38 procent. Den tidens vetenskapsmän hånade Semmelweis och om begreppet funnits då skulle han säkert beskyllas för att ha en foliehatt.

I slutet av föreställningen tar flera av skådespelarna på sig folie på huvudet. Jag blir rätt trött på när symboler används så ofta att de blir klyschor istället. Ganska hög grad av fantasilöshet och alldeles för övertydligt.

Att tro att vetenskapen har hela sanningen är ovetenskapligt. Vad kommer vetenskapen att kunna konstatera om hundra år eller tvåhundra år? Om mänskligheten nu överlever till dess, men det är ett ämne långt utanför denna föreställnings innehåll. Tyvärr. För frågan är viktig att tänka på: Vad i vår tid kommer framtiden att skratta åt och tycka att vi var dumma och okloka? Det fanns en tid då vetenskapen förespråkade att tappa blodet från sjuka för att de skulle bli friska.

Vi människor har fem sinnen och dessa är begränsade. Så klart det finns saker vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Tänk bara på hur mycket mer en hund kan uppfatta med sin nos än vi kan med vårt luktsinne.

Jag upprepar syftet med föreställningen än en gång: Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten! Detta skrämmer. När någon menar sig kunna hitta den sanna verkligheten, när de är idealister som tror sig ha hittat vägen till det ideala samhället: då har de samma grund som nazister, stalinister och islamisterna i IS hade: Vi har sett deras handlingar och vad deras idealism inneburit. Varför tar föreställningen bara upp marxism-leninism som en ideologi som hjärntvättar när det finns mycket större faror från dagens ideologier?

Så jag blir oroad över att en föreställning som tar upp konspiration gör det utan någon riktigt fördjupning. Men som sagt: Skådespelarna bjuder på en rolig, underhållande show, det gör dom. Men vad föreställningen vill säga är i bästa fall ytligt och rörigt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Suzanne Oste, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 264
  • Sida 265
  • Sida 266
  • Sida 267
  • Sida 268
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in